Man ska alltid göra ett bokomslag innan man skriver boken. En flicka har krupit upp i sängen bredvid den döende kvinnan. Det är kvinnans...

En kvinna som kallas Döden

/
.. Comments
Man ska alltid göra ett bokomslag innan man skriver boken.
En flicka har krupit upp i sängen bredvid den döende kvinnan. Det är kvinnans dotter; dottern som skulle ha åkt utomlands om knappt två månader om det inte varit för att hennes mamma drabbats av en autoimmun sjukdom. En sådan som gör att till och med en vanlig dagisförkylning kan vara dödlig, i varje fall utan läkarbehandling. Åsynen av dottern gör Döden glad på samma gång som den gör henne sorgsen. Å ena sidan innebär flickans närvaro att kvinnan inte behöver dö ensam; att kvinnan får dö i sällskap av den som hon älskar mest i hela världen. Å andra sidan innebär flickans närvaro att flickan kommer behöva se sin mamma dö. Det är inget som en liten flicka ska behöva uppleva. Döden vet att döden inte är något farligt, men för flickan kommer det att bli ett fruktansvärt, traumatiskt minne som riskerar ärra henne för livet. Och det beklagar Döden. Hon önskar att hon inte hade den effekten på folk.

Döden ägnar dock inte flickan någon större uppmärksamhet. Hennes gigg är kvinnan i sängen. Att se henne säkert i hamn. Kvinnan har inte lång tid kvar. Det är ännu en av de saker som hon bara vet. Det handlar inte om timmar eller dagar, utan minuter.

Flickan är dock distraherande på ett sätt som förvirrar Döden. Till och från, när hon försvinner in i sina egna tankar, kommer hon på flickan med ett snegla upp från sitt gömställe på andra sidan mammans bröst. Hon får nästan intrycket av att flickan sneglar på henne, men det är förstås omöjligt. Ingen förutom de döende kan se henne, och flickan är inte döende. Ytterligare en sak som hon vet utan att kunna förklara hur. Så fort Döden vänder blicken mot flickan vänder hon dock bort sin. Gömmer sig bakom sin mammas feberheta kropp.

”Oroa dig inte,” säger hon. Till riktigt vem vet hon inte; sig själv, den döende kvinnan eller flickan som omöjligen kan höra henne. Kanske till alla tre. ”Snart är det över.”

Ännu en gång får hon intrycket av att flickan stirrar på henne, men det är kvinnan som svarar. Hennes timme är slagen.

”Jag oroar mig för Smila,” säger kvinnan. ”Hon har inte fått någon mat.”

Flickan visar inga tecken på att höra sin mammas ord. Det övertygar Döden om att allt, trots allt, är som det ska. Kvinnan har passerat över tröskeln, och allt som sägs nu är mellan kvinnan och henne själv.

”Jag förstår,” säger Döden, som visst förstår. ”Hon kommer att klara sig bra,” fortsätter hon, och hon vet att det är sant. Flickan kommer åtminstone inte dö än på många år, i sådana fall skulle hon ha vetat om det vid det här laget. Det är det första hon lär sig om folk när hon är nära dem. Hon förmodar att det har med hennes profession att göra.

”Lovar du?” frågar mamman. ”Hon är bara en liten flicka,” fortsätter hon. ”Hon har ingen annan än mig.”

”Jag lovar,” säger Döden. ”Flickan kommer växa upp och bli stor.”

”Då så,” nickar kvinnan, som låter förhållandevis belåten, innan hon plötsligt fäller en tår. ”Jag önskar att jag fick vara där och se henne växa upp.”

”Jag med,” säger Döden, och ännu en gång är det sanningen. Om hon fick bestämma skulle alla föräldrar få leva länge nog att se sina barn växa upp. Även om det andra nog är ännu viktigare, att alla barn får växa upp med sina föräldrar i behåll. ”Jag med, Lena.” Namnet kommer till henne i samma stund som hon uttalar det.

”Nåväl, inget att göra åt den saken nu,” säger kvinnan. Hon uttalar det som ett konstaterande, men Döden kan höra att det döljer sig en fråga däri.

”Nej,” svarar hon därför, innan hon tillägger. ”Tyvärr.”

”Jag förstår,” suckar kvinnan. ”Kunde inte låta bli att fråga.”

”Jag förstår,” nickar Döden. ”Skam den som ger sig.”

”Just så,” säger kvinnan, som kostar på sig ett sorgset leende bakom tårarna. ”Så, ska vi?”

”Ja,” säger Döden, som lutar sig fram och tar kvinnan i sina armar.

Deras väsen snuddar vid varandra, och Döden upplever ett ögonblicks sinnesfrid. Sedan, efter att hon är absorberat de sista fragmenten av kvinnans väsen, är hon ensam igen. Totalt, för evigt, ensam. Hjälplöst flytande genom tiden dömd att se alla som hon rör vid upphöra existera. Sedan klappar en liten hand henne på axeln.

”Vad pratar ni om?” flickans röst är som honung och porlande vatten. Den får Döden att skrika högt av förskräckelse. Sedan snubblar hon baklänges, ramlar, och slår huvudet i marken. Sedan blir allt svart.


You may also like

Använder Blogger.