Skolbytet. Oj vad jag tjatar om Emilias skolbyte - men, liksom - oj så mycket roligare livet har blivit. För några år sedan, när Emilia g...

Det finns inget bättre!

/
.. Comments
Skolbytet. Oj vad jag tjatar om Emilias skolbyte - men, liksom - oj så mycket roligare livet har blivit.

För några år sedan, när Emilia gick i förskolan här i Solna, brukade hon träffa kompisar efter hämtning i stort sett varje dag. Antingen följde hon med hem till någon, eller så tog hon med sig någon hem till oss. Och hon älskade det. Jag med, för den delen - för jag älskade att se henne lycklig tillsammans med sina vänner. Och jag älskade att se hennes vänner också, de var ju här så ofta att jag började digga dem med.

Sedan började hon på Vittra Södermalm, och då blev det plötsligt ett abrupt slut för alla lekträffar. Restiderna till och från skolan gjorde det, liksom, till en logistisk mardröm att försöka ordna någonting sådant. Och hon avskydde det - och det gjorde jag med, för jag såg hur mycket hon saknade det. När det var som värst började hon till och med prata om hur tråkigt det var att komma till mig under pappaveckorna (för hos mamma hade hon ju i varje fall syskon att leka med). Till följd av det var jag bara ett missat bolån ifrån att ta mitt pick och pack och flytta till Södermalm (en plats som jag avskyr... arbetarklass, pfft).

Tack och lov blev det ingen lägenhet på Södermalm, utan skola här i Solna istället. Det efter att Linn & C:O bestämt sig för att flytta hit (tack för det Linn!). Och herrejösses vad livet har blivit roligare sedan dess. För mig blev det såklart roligare redan från dag ett - och det har jag behandlat i tidigare blogginlägg (slippa restider = lycklig man). För Emilia tog den en dryg månad att acklimatisera sig, men den här veckan... Det var länge sedan jag såg henne så lycklig. Och barns lycka är smittsam - det är länge sedan jag har känt mig såhär lycklig och allmänt nöjd med livet.

I fredags när jag hämtade Emilia var det två flickor som attackerade mig med frågan om de fick följa med Emilia hem och leka. I brist på telefonnummer till respektive flickas föräldrar var jag dock tvungen att säga nej.

I söndags lyckades jag hitta numret till en av flickornas pappa, vilket resulterade i tre timmars lek här hemma hos oss.

Jag lyckades knipa en bild när de inte satt och spelade!

I måndags när jag hämtade Emilia från skolan attackerade de båda flickorna mig igen. Söndagstjejen undrade om Emilia fick följa med hem till henne dagen därpå. Den andra gav mig sin mammas telefonnummer för att jag skulle kunna styra en lekdejt åt dem med.

I tisdag, ja, då var Emilia hemma hos Söndagstjejen (sedermera kallad Sön-tisdagstjejen?). De åt pannkakor, spelade Minecraft och var allmänt nöjda med livet.

Dagen därpå hade jag lyckats få tag på Mammastelefonnummertjejens mamma, och styrt så att jag kunde plocka hem de båda efter skolan. På vägen hem deklarerade de att de är bästa kompisar. Och att Sön-tisdagstjejen också är deras bästa kompis, såklart. Och att de alltid kommer att vara bästa kompisar. Och allt sådant där som flickor säger till varandra. Sött som sylt i solen var det i varje fall.

Det andra BFF-teamet lyckades jag bara få en "framför datorn"-bild på.
(hur lyckades jag klämma in FYRA soppåsar i bakgrunden där?!)

Summa sumarum har jag insett vad lycka innebär. Det är att se sin dotter lycklig. Eller, det kanske finns mer till lycka än det, men att se sin dotter lycklig räcker i varje fall väldigt långt. Det finns, typ, inget bättre.


You may also like

Använder Blogger.