Skolbytet. Oj vad jag tjatar om Emilias skolbyte - men, liksom - oj så mycket roligare livet har blivit. För några år sedan, när Emilia g...

Skolbytet. Oj vad jag tjatar om Emilias skolbyte - men, liksom - oj så mycket roligare livet har blivit.

För några år sedan, när Emilia gick i förskolan här i Solna, brukade hon träffa kompisar efter hämtning i stort sett varje dag. Antingen följde hon med hem till någon, eller så tog hon med sig någon hem till oss. Och hon älskade det. Jag med, för den delen - för jag älskade att se henne lycklig tillsammans med sina vänner. Och jag älskade att se hennes vänner också, de var ju här så ofta att jag började digga dem med.

Sedan började hon på Vittra Södermalm, och då blev det plötsligt ett abrupt slut för alla lekträffar. Restiderna till och från skolan gjorde det, liksom, till en logistisk mardröm att försöka ordna någonting sådant. Och hon avskydde det - och det gjorde jag med, för jag såg hur mycket hon saknade det. När det var som värst började hon till och med prata om hur tråkigt det var att komma till mig under pappaveckorna (för hos mamma hade hon ju i varje fall syskon att leka med). Till följd av det var jag bara ett missat bolån ifrån att ta mitt pick och pack och flytta till Södermalm (en plats som jag avskyr... arbetarklass, pfft).

Tack och lov blev det ingen lägenhet på Södermalm, utan skola här i Solna istället. Det efter att Linn & C:O bestämt sig för att flytta hit (tack för det Linn!). Och herrejösses vad livet har blivit roligare sedan dess. För mig blev det såklart roligare redan från dag ett - och det har jag behandlat i tidigare blogginlägg (slippa restider = lycklig man). För Emilia tog den en dryg månad att acklimatisera sig, men den här veckan... Det var länge sedan jag såg henne så lycklig. Och barns lycka är smittsam - det är länge sedan jag har känt mig såhär lycklig och allmänt nöjd med livet.

I fredags när jag hämtade Emilia var det två flickor som attackerade mig med frågan om de fick följa med Emilia hem och leka. I brist på telefonnummer till respektive flickas föräldrar var jag dock tvungen att säga nej.

I söndags lyckades jag hitta numret till en av flickornas pappa, vilket resulterade i tre timmars lek här hemma hos oss.

Jag lyckades knipa en bild när de inte satt och spelade!

I måndags när jag hämtade Emilia från skolan attackerade de båda flickorna mig igen. Söndagstjejen undrade om Emilia fick följa med hem till henne dagen därpå. Den andra gav mig sin mammas telefonnummer för att jag skulle kunna styra en lekdejt åt dem med.

I tisdag, ja, då var Emilia hemma hos Söndagstjejen (sedermera kallad Sön-tisdagstjejen?). De åt pannkakor, spelade Minecraft och var allmänt nöjda med livet.

Dagen därpå hade jag lyckats få tag på Mammastelefonnummertjejens mamma, och styrt så att jag kunde plocka hem de båda efter skolan. På vägen hem deklarerade de att de är bästa kompisar. Och att Sön-tisdagstjejen också är deras bästa kompis, såklart. Och att de alltid kommer att vara bästa kompisar. Och allt sådant där som flickor säger till varandra. Sött som sylt i solen var det i varje fall.

Det andra BFF-teamet lyckades jag bara få en "framför datorn"-bild på.
(hur lyckades jag klämma in FYRA soppåsar i bakgrunden där?!)

Summa sumarum har jag insett vad lycka innebär. Det är att se sin dotter lycklig. Eller, det kanske finns mer till lycka än det, men att se sin dotter lycklig räcker i varje fall väldigt långt. Det finns, typ, inget bättre.

Man ska alltid göra ett bokomslag innan man skriver boken. En flicka har krupit upp i sängen bredvid den döende kvinnan. Det är kvinnans...

Man ska alltid göra ett bokomslag innan man skriver boken.
En flicka har krupit upp i sängen bredvid den döende kvinnan. Det är kvinnans dotter; dottern som skulle ha åkt utomlands om knappt två månader om det inte varit för att hennes mamma drabbats av en autoimmun sjukdom. En sådan som gör att till och med en vanlig dagisförkylning kan vara dödlig, i varje fall utan läkarbehandling. Åsynen av dottern gör Döden glad på samma gång som den gör henne sorgsen. Å ena sidan innebär flickans närvaro att kvinnan inte behöver dö ensam; att kvinnan får dö i sällskap av den som hon älskar mest i hela världen. Å andra sidan innebär flickans närvaro att flickan kommer behöva se sin mamma dö. Det är inget som en liten flicka ska behöva uppleva. Döden vet att döden inte är något farligt, men för flickan kommer det att bli ett fruktansvärt, traumatiskt minne som riskerar ärra henne för livet. Och det beklagar Döden. Hon önskar att hon inte hade den effekten på folk.

Döden ägnar dock inte flickan någon större uppmärksamhet. Hennes gigg är kvinnan i sängen. Att se henne säkert i hamn. Kvinnan har inte lång tid kvar. Det är ännu en av de saker som hon bara vet. Det handlar inte om timmar eller dagar, utan minuter.

Flickan är dock distraherande på ett sätt som förvirrar Döden. Till och från, när hon försvinner in i sina egna tankar, kommer hon på flickan med ett snegla upp från sitt gömställe på andra sidan mammans bröst. Hon får nästan intrycket av att flickan sneglar på henne, men det är förstås omöjligt. Ingen förutom de döende kan se henne, och flickan är inte döende. Ytterligare en sak som hon vet utan att kunna förklara hur. Så fort Döden vänder blicken mot flickan vänder hon dock bort sin. Gömmer sig bakom sin mammas feberheta kropp.

”Oroa dig inte,” säger hon. Till riktigt vem vet hon inte; sig själv, den döende kvinnan eller flickan som omöjligen kan höra henne. Kanske till alla tre. ”Snart är det över.”

Ännu en gång får hon intrycket av att flickan stirrar på henne, men det är kvinnan som svarar. Hennes timme är slagen.

”Jag oroar mig för Smila,” säger kvinnan. ”Hon har inte fått någon mat.”

Flickan visar inga tecken på att höra sin mammas ord. Det övertygar Döden om att allt, trots allt, är som det ska. Kvinnan har passerat över tröskeln, och allt som sägs nu är mellan kvinnan och henne själv.

”Jag förstår,” säger Döden, som visst förstår. ”Hon kommer att klara sig bra,” fortsätter hon, och hon vet att det är sant. Flickan kommer åtminstone inte dö än på många år, i sådana fall skulle hon ha vetat om det vid det här laget. Det är det första hon lär sig om folk när hon är nära dem. Hon förmodar att det har med hennes profession att göra.

”Lovar du?” frågar mamman. ”Hon är bara en liten flicka,” fortsätter hon. ”Hon har ingen annan än mig.”

”Jag lovar,” säger Döden. ”Flickan kommer växa upp och bli stor.”

”Då så,” nickar kvinnan, som låter förhållandevis belåten, innan hon plötsligt fäller en tår. ”Jag önskar att jag fick vara där och se henne växa upp.”

”Jag med,” säger Döden, och ännu en gång är det sanningen. Om hon fick bestämma skulle alla föräldrar få leva länge nog att se sina barn växa upp. Även om det andra nog är ännu viktigare, att alla barn får växa upp med sina föräldrar i behåll. ”Jag med, Lena.” Namnet kommer till henne i samma stund som hon uttalar det.

”Nåväl, inget att göra åt den saken nu,” säger kvinnan. Hon uttalar det som ett konstaterande, men Döden kan höra att det döljer sig en fråga däri.

”Nej,” svarar hon därför, innan hon tillägger. ”Tyvärr.”

”Jag förstår,” suckar kvinnan. ”Kunde inte låta bli att fråga.”

”Jag förstår,” nickar Döden. ”Skam den som ger sig.”

”Just så,” säger kvinnan, som kostar på sig ett sorgset leende bakom tårarna. ”Så, ska vi?”

”Ja,” säger Döden, som lutar sig fram och tar kvinnan i sina armar.

Deras väsen snuddar vid varandra, och Döden upplever ett ögonblicks sinnesfrid. Sedan, efter att hon är absorberat de sista fragmenten av kvinnans väsen, är hon ensam igen. Totalt, för evigt, ensam. Hjälplöst flytande genom tiden dömd att se alla som hon rör vid upphöra existera. Sedan klappar en liten hand henne på axeln.

”Vad pratar ni om?” flickans röst är som honung och porlande vatten. Den får Döden att skrika högt av förskräckelse. Sedan snubblar hon baklänges, ramlar, och slår huvudet i marken. Sedan blir allt svart.

Det börjar bli dags för mig att säga hej då till Cornelia. Det innebär att andra kan få säga hej till henne snart. Ikväll har jag gjort...

Det börjar bli dags för mig att säga hej då till Cornelia. Det innebär att andra kan få säga hej till henne snart.

Ikväll har jag gjort slut på två månader långt, och väldigt turbulent lesbiskt parförhållande. Det ska sägas att det har varit ganska svårt. Nu på kvällen blev det en hel del tårar, och så har det även blivit vid flertalet tillfällen tidigare. Men jag vill ändå minnas det som att det har blivit ännu flera skratt, att det goda har övervägt det onda, trots att det är så mycket som hänt.

Sammanfattningsvis har upplevelsen varit intensiv, spännande och lärorik.

Jag syftar så klart på en bok som jag har skrivit. Den handlar om en ung, kvinna, Cornelia som under två långa dygn i samband sin student hinner uppleva vad det innebär att gå från att vara utfryst, för att inte säga mobbad, till att hänga med skolans populäraste tjej. Hon hinner lära sig innebörden av order kärlek, hur det känns att bli utnyttjad - samt se någon dö. Allt under loppet av fyrtioåtta timmar.

Det är inte det bästa jag har skrivit. Mitt språk har kanske blivit bättre, men jag håller fortfarande min föregående bok som starkare. Ett bra epos är alltid bättre än en bra historia. Jag skulle dock vilja påstå att det här är min personligaste historia hittills. I den tillåter jag mig att utforska känslor som jag vanligtvis inte vill kännas vid, och det är intressant. Och jag tror att resultatet kan ha blivit bra. Jag vill säga som Backman, när jag skriver så känner jag en hel del. Om jag lyckas få någon att känna samma sak när den läser vad jag har skrivit så har jag lyckats med något. Att öppna en liten känslotelepatisk kanal (just de orden använder Backman inte) mellan mig och läsaren. Om jag någonsin kommer att lyckas med det vet jag inte. Vad jag vet är jag har lyckats öppna den kanalen med mig själv. När jag läser vad jag har skrivit, då kommer känslorna tillbaks. Vissa stycken kan jag kan inte läsa utan att få fuktiga ögon. Andra kan jag inte läsa utan att flina och känna mig självgod över min egen vitsighet. Jag hoppas att någon annan också kommer att känna detsamma.

****

Pratade förresten med Tyler igår. Han livnär sig ju på att skriva, så han vet ett och annat. Han föreslog självpublicering och självmarknadsföring om jag faktiskt tror på mina böcker. Det låter som ett intressant alternativ. Ska fundera på det, när jag har renskrivit den här. Och kanske gått igenom den andra ännu ett varv.

****

Nu är jag trött. Borde sova. Men när man skriver, då hinner man inte med så mycket helg. Jag har knappat 9000 ord idag. Det tog elva timmar. Så jag kanske förtjänar en kopp te och ett avsnitt av någon TV-serie? Jo, jag tror faktiskt det.

****

PS. På torsdag ska jag prova något galet. Att gå på bio ensam. Ingen annan ville se nya IT-filmen. Hojta till om du läser och är sugen! Bokade biljett på knasig plats, så går säkert att boka bredvid mig fortfarande. DS.

PPS. Annars blir det coolt att gå på bio själv. Har som sagt aldrig gjort det. Känns lite vuxet på något sätt. DDS.
Använder Blogger.