Jag hittade just den här gamla videosnutten från mars 2012, inspelad bara några dagar innan Emilia fyllde tre år. Herrejösses vad söt hon...

Gud, vad jag saknar henne!

/
.. Comments

Jag hittade just den här gamla videosnutten från mars 2012, inspelad bara några dagar innan Emilia fyllde tre år. Herrejösses vad söt hon var på den tiden, och gud vad jag saknar den lilla tjejen ibland. Just den årsmodellen av henne alltså. Nog för att jag älskar 2017 års modell av henne precis lika mycket som 2012 års modell, kanske ännu mer, men det var något speciellt med henne när hon var en liten skrutt. På den tiden var hon nämligen inte vilken liken skrutt som helst, på den tiden var hon min lilla skrutt.

Det är svårt att förklara med några konkreta ord, men på den tiden kände jag mig betydelsefull. Viktig. Oersättlig. Det är jag kanske fortfarande, men känslan av att vara det var starkare då. Det var liksom hon och jag mot världen.

På senare år har jag dessutom börjat märka av bristerna i mitt föräldraskap. Jag är inte särskilt duktig på att hitta på roliga aktiviteter. Jag är ganska dålig på att leka, och dessutom är jag en dålig förlorare i spel. Under de där åren fanns det dock någonting som Emilia värderade högre än någonting annat. Högre än roliga aktiviteter, inspirerande lekar och fuskfria spel. På den tiden värderade hon min tid och min uppmärksamhet över allt annat; och den fick hon all av. All min tid och all min uppmärksamhet, och jag vet att hon älskade den. Att hon älskade mig lite mer än någon annan bara för att jag såg allt vad hon gjorde och lyssnade på allt vad hon sade. På den tiden var det liksom tillräckligt. På den tiden var det mer än tillräckligt. På den tiden var det allt.

Numera är det svårare att vara en bra pappa. Att vara delaktig, det är förstås fortfarande viktigt. Det vet jag att hon fortfarande älskar mig för. Att jag liksom alltid finns där. Det går dock inte att komma ifrån det faktum att jag känner mig ganska tråkig ibland. De senaste två åren, med skola så långt bort att hemplockade kompisar har varit en omöjlighet, har det varit extra tydligt. När hon gick i förskolan här i Solna plockade vi ju hem vänner var och varannan dag, och då behövde jag inte vara särskilt rolig eller kreativ. Då räckte det att jag lagade pannkakor, tittade på när de lekte och sedan såg till att ha lite kvällsmys i soffan ihop. Men de senaste två åren? De har varit knepiga. Särskilt sedan hon tröttnade på Minecraft.

Låter himla deppigt det här inlägget, visst? Det är inte menat så. Det är bara menat en stilla reflektion över föräldraskapet som sådant, inspirerat av ett videoklipp som gjorde mig nostalgiskt. Jag tror dock att framtiden kommer att bli lättare. Idag fick vi bekräftat att Emilia har kommit in på vårt förstaval bland skolorna här i Solna. Det innebär 5-10 minuters promenadväg till skolan nu till hösten, istället för 40 minuters tunnelbaneresa som tidigare. Det i sin tur betyder att vi kan börja plocka hem kompisar efter skolan igen. Och det? Det innebär att jag kan komma undan med att steka pannkakor och titta på när de lekar - och ändå kunna både vara och känna mig som en förbannat bra farsa. Det ska bli najs.

****

Pratade med en ny kollega idag, en som har gjort samma resa som jag. Barn som hunnit bli halvstora, och sedan separation. Han undrade om jag någonsin kommer vilja bilda familj och skaffa barn igen. Om jag skulle orka göra allt det där igen. Jag svarade nej. Att först ska jag skriva mig en bok (till), och sedan ska jag ägna tid åt mig själv. Men efter att ha sett det här videoklippet? Det är klart att jag skulle offra min nattsömn, min fritid och mina personliga drömmar under 5-10 år ytterligare för att få göra om det där. Helst med en partner in crime hela vägen, dock.


You may also like

Använder Blogger.