Bilden har inget med saken att göra alls. Bloggen blir bara roligare med bilder så, there you go. Jag träffade Tuppen här om dagen, och ...

Fick ringa ambulans!

/
.. Comments
Bilden har inget med saken att göra alls. Bloggen blir bara roligare med bilder så, there you go.
Jag träffade Tuppen här om dagen, och det fantastiska vädret till ära valde vi att promenera från Fridhemsplan hem till mig. Det är inte särskilt långt, men det är en ganska trevlig promenadväg. Mälarens blå vatten, grönskande träd och... ja, ni vet hur det kan se ut i Stockholm på sommaren. Det är vackert.

Vid Huvudsta finns hur som helst en lång uppförsbacke (eller nedförsbacke, om man råkar komma från det andra hållet). Det är inte någon särskilt brant backe, men den är duktigt lång - säkert en halvkilometer. Således kan de cyklar man möter i den backen ha en rejäl fart. Vanligtvis är det förstås inget problem; halva vägbanan är till för cyklister, den andra halvan för gångtrafikanter. När vi hade kommit ungefär halvvägs upp för backen slumpade det sig dock så att en kvinna, som var på väg ned för backen till fots, sneddade in över cykelbanan utan att se sig för. Sannolikt skulle hon ta samma genväg genom buskarna som jag brukar ta när jag är ute och joggade. Ibland brukar jag inte se mig om heller. Varför skulle jag det? Kommer det någon så hör jag väl det?

Den här gången kom det dock någon, en kvinna på en grön cykel. Det var kanske fem meter mellan dem när den första kvinnan började snedda in över cykelbanan, så jag trodde inte att det skulle vara någon fara. Kvinna på cykel började gira åt vänster och kvinnan till fots fortsatte åt höger (över cykelbanan). Sedan panikbromsade kvinnan på cykel, kom åt handbromsen, och flög över styret.

Det är ärligt talat bland det obehagligaste jag har sett. Ena stunden cyklade hon som vanligt, i nästa stund lyfte bakdäcket från marken. Ett ögonblick senare slog hennes ansikte i marken, varpå cykeln landade över hennes rygg. När hon började skrika blev jag uppriktigt sagt glad. Det innebar att det inte hade gått fullt så illa som det såg ut att ha gjort.

Jag tror hur som helst att det var skriket som väckte oss alla som hade sett vad som hände. Tuppen tog ett långsamt steg framåt, sedan gjorde jag det med. Sedan började vi småspringa båda två. Ungefär samtidigt reagerade kvinnan som sneddat över cykelbanan. Fram till dess hade hon inte vetat något om hur nära hon varit att bli påkörd, och jag tror fortfarande inte att hon förstod att det var hon som orsakat kraschen. Var det jag? Hörde jag henne fråga, flera gånger. Jag gick bara över här, sedan hörde jag en smäll.

Någon hjälpte till att lyfta bort cykeln. En annan hjälpte kvinnan att sätta sig upp. Själv kände jag mig fortfarande handlingsförlamad? Vi var tre personer som stod och frågade varandra "ska vi ringa ambulans?", men ingen av oss frågade den stackars kvinnan på marken. Det var först när jag såg hur hon blödde som jag ringde. Försökte förklara vad som hade hänt. Ja, hon hade hjälm. Nej, hon landade rakt på ansiktet. Nej, hon förlorade aldrig medvetandet. Ja, det är henne ni hör gråta. Vi lyckades ta reda på vad hon hette, och larmcentralen lovade att skicka en bil.

En kvart senare har vi lyckats flytta kvinnan till sidan av cykelvägen, så att vi slipper fler olyckor. Någon har lyckats hitta papper som hon kan hålla mot ansiktet. Jag och Fredrik har ställt oss där vi kan möta upp ambulansen och peka ut vart den ska. Sedan ringer en SOS-sköterska. De har inga ambulanser. De ber att få prata med kvinnan. Jag springer tillbaks och ger henne telefonen. Hon ser inte ut att vilja ta den, och jag förstår varför. Säger att det inte gör något om hon blodar ned den. Hon tar den och pratar med SOS-sköterskan. De lovar att skicka en sjuktaxi som kan ta henne till akuten. Ytterligare en kvart senare, efter en hel del försök att få föraren att förstå vart den ska åka från min del, dyker dem upp. Vi hjälps åt att sätta kvinnan i bilen och önskar henne lycka till. Hon tackar mellan snyftningarna oss för hjälpen.

Vad som hände sedan vet jag inte. Jag hoppas att allt gick bra. Det första hon lyckades säga efter sin krasch var att hon skulle gifta sig om fyra veckor. Jag tror inte att hon var orolig för att vara för illa skadad för att klara av bröllopet - jag tror att hon var orolig för hur hon skulle se ut på bröllopsfotografierna. Jag tror och hoppas att hon kommer se fantastisk ut på dem.

Såhär i efterhand undrar jag om någon av oss borde ha erbjudit oss att följa med i taxin? Hon kunde ju knappt gå. Taxichauffören lär förstås ha hjälpt henne in på akuten, men sedan? I väntan på att hennes mamma eller fästman skulle komma, borde inte någon av oss ha erbjudit sig att göra henne sällskap. Jag tror att det skulle ha varit det rätta. Just då kunde jag dock inte tänka så långt. Just då var jag bara glad att vi hade lyckats hjälpa henne. Längre än så gick liksom inte att tänka, så det är först nu i efterhand jag undrar om vi kanske borde ha gjort mer.

Det är flera saker som slår mig såhär i efterhand. En är hur svårt det var att agera. Hur svårt det var att hjälpa utan att först bli ombedd att hjälpa. Det har väl med den där personliga zonen att göra. Man går inte närmare någon man inte känner än en meter, men för att hjälpa någon som har skadat sig måste man göra det. Och det gör man förstås, men bara precis så mycket som nöden kräver. Vi fick bort cykel och hjälpte henne till en säkrare plats. Men ingen av oss fem-sex personer som stannade upp gjorde så mycket som att lägga en hand på hennes axel. Är inte det märkligt? Att ingen slogs av tanken att hon vill nog ha tröst.

På det stora hela känner tar jag ändå med mig en ganska positiv känsla ur det här. Hon klarade sig utan några större men, det känner jag mig säker på efter att ha spenderat en halvtimma med henne innan hjälpen kom. Dessutom såg jag hur folk faktiskt bryr sig om varandra. Det kan vara svårt att tro ibland, att Stockholmare har hjärtan, men det har de faktiskt. Alla de som såg vad som hände stannade upp för att hjälpa till. Många av dem som passerade förbi senare erbjöd olika former av hjälp; allt från att ringa efter hjälp till att springa efter papper, vatten och liknande. Inte någon endaste en försökte fotografera vad som hade hänt med mobilkameran. Det känns faktiskt ganska fint. Att en grupp fullständiga främlingar kan sluta sig samma och hjälpa någon som behöver det, när den behöver det. Det känns fantastiskt fint.

Hoppas att du får ett fantastiskt vackert bröllop, S. Vi känner ju inte varandra, men I'm rooting for you.


You may also like

Använder Blogger.