Idag är det Emilias första dag på Råsundaskolan, och även om jag inte har hämtat hem henne än så jag har en bra magkänsla. Hon började mer e...

Idag är det Emilias första dag på Råsundaskolan, och även om jag inte har hämtat hem henne än så jag har en bra magkänsla. Hon började mer eller mindre omgående prata med sina bordskompisar, och när jag någon minut senare försökte säga hejdå med en kram verkade hon göra sitt bästa för att ignorera mig. Det om något känns som ett bra tecken, för det är liksom så hon fungerar. Är hon nöjd med läget, då ignorerar hon mig. Är hon osäker eller obekväm, då tyr hon sig till mig. Och nu i morse var det som om jag överhuvudtaget inte fanns. Bättre kvitto på en bra första stund med klassen finns väl inte?

Lika glad som jag är för att Emilia verkar trivas med skolan, är jag för egen del över vad jag uppmärksammade på vägen dit. Sexton minuter över åtta gick vi hemifrån, och tio minuter senare var vi framme i skolan. Med fyra minuter till godo, liksom. Snacka om att spara in restid! Samma sak märkte jag när jag vände stegen hem (till hemmakontoret) igen. Trots att jag tog vägen förbi Hemköp för att köpa lunch tog det mig inte mer än en kvart att komma hem igen. Snacka om lyx!

#livetleker

****

On another topic fick jag ännu en refusering idag, på min bok vill säga. Det kommer inte som någon större överraskning. Jag har ju som bekant skrivit en mer än dubbelt så lång bok än vad som rekommenderas för en debutförfattare. Därför väljer jag att inte bli det minsta besviken heller, tvärtom känner jag mig mer övertygad än någonsin om att jag har skrivit någonting riktigt, riktigt bra. Kanske måste jag bara skriva något enklare först, något att sälja in mig med.

Har en sådan historia på gång också. En ungdomshistoria, skulle man väl kunna kalla det. En slags blandning av Fucking Åmål, Snabba Cash, och Sandor slash Ida. Den är allt vad min andra bok inte är. Lättsam, romantisk, personlig och kort. Om jag fick en veckas ledighet skulle jag nog kunna få den färdigskriven (om än inte renskriven).

Dags att försöka ta en skrivarvecka igen, kanske? 

Om någon är intresserad så säg till, förresten. Delar gärna med mig av någon kapitel eller två här på bloggen, eller hela härligheten mer privat. Det enda jag kräver är ärlig feedback. Dvs. både ris och ros.

****

Jobba? Jo, jag borde väl fortsätta med det. Tröttsamt. Inte för att jobbet är tråkigt, utan för att jag är väldigt dålig på det där med att göra vad någon annan vill att jag ska göra. Tacka gudarna för att jag är bra på det, så att jag får det gjort ändå.

Lilian: Får jag döda dig? Emilia: Ja, det är därför jag är här. Tystnad råder en stund, sedan suckar Emilia, som av lättnad: Det är tur ...

Lilian: Får jag döda dig?

Emilia: Ja, det är därför jag är här.

Tystnad råder en stund, sedan suckar Emilia, som av lättnad: Det är tur att det går att döda varandra i varje fall.

...

Det är sådant man får höra som förälder.

Håller på att städa på min backuphårddisk, och hittade där ytterligare något hundratal fotografier som jag trodde vad försvunna. Upplevelse...

Håller på att städa på min backuphårddisk, och hittade där ytterligare något hundratal fotografier som jag trodde vad försvunna. Upplevelsen av att bläddra igenom de här är precis densamma som när jag hittade några gamla videoklipp här om dagen. Tänker därför inte skriva samma sak igen. Det här gången räcker det med att säga att jag blir obehagligt nostalgisk av alla de här gamla bilderna. Jag vill ha tillbaks min lilla bebis.

På promenad bland kolonilotterna på Kungsholmen. Drygt 1½ år gammal flicka på den här bilden. Hela hösten brukade vi promenera samma runda. Hon var bättre på att promenera då än nu. Kanske för att kasta sten i sjön var det bästa hon visste?

Trodde bara att jag hade en bild på Emilia och farmor ihop, men det visar sig att jag har två.
(den enda är bättre, men, vad tusan, the more the merrier)

En av de absolut bästa bilderna jag vet. Såhär glad var hon alltid back in the day. Utom när hon var trött, hungrig eller sjuk, förstås. Men i övrigt - alltid sådär. Bästa.

Kanske inte den bästa bilden, men en av de bästa historierna.
Bilden är tagen ganska precis på Emilias tvåårsdag. Kvällen innan hade vi gått förbi Råsundaskolan, och då såg vi discobelysning lysa upp ett av skolans fönster. Någon slags klassfest, får man förmoda. Emilia blev helt betagen av det.
Så, dagen där på (en lördag), gick vi till Råsundaskolans skolgård för att se oss omkring. Där förälskade hon sig i en av leksakerna, det tåg som hon står i på bilden. Hon konstaterade också att det var där hon ville gå i skolan.
Nu, 6½ år senare, ska hon börja där. Det är lite amazing.

Om någon undrar är hon ganska söt nu också. Men fett stor. Äldre än mig, åtminstone på insidan. Kolla på den här bilden bara. Jag ser ut som en fåntratt, hon allvarlig som en politiker. ;-)

På söndag får jag Emilia igen. Längtar. Vad göra till dess? Kanske börja med att sova.

Bilden har inget med saken att göra alls. Bloggen blir bara roligare med bilder så, there you go. Jag träffade Tuppen här om dagen, och ...

Bilden har inget med saken att göra alls. Bloggen blir bara roligare med bilder så, there you go.
Jag träffade Tuppen här om dagen, och det fantastiska vädret till ära valde vi att promenera från Fridhemsplan hem till mig. Det är inte särskilt långt, men det är en ganska trevlig promenadväg. Mälarens blå vatten, grönskande träd och... ja, ni vet hur det kan se ut i Stockholm på sommaren. Det är vackert.

Vid Huvudsta finns hur som helst en lång uppförsbacke (eller nedförsbacke, om man råkar komma från det andra hållet). Det är inte någon särskilt brant backe, men den är duktigt lång - säkert en halvkilometer. Således kan de cyklar man möter i den backen ha en rejäl fart. Vanligtvis är det förstås inget problem; halva vägbanan är till för cyklister, den andra halvan för gångtrafikanter. När vi hade kommit ungefär halvvägs upp för backen slumpade det sig dock så att en kvinna, som var på väg ned för backen till fots, sneddade in över cykelbanan utan att se sig för. Sannolikt skulle hon ta samma genväg genom buskarna som jag brukar ta när jag är ute och joggade. Ibland brukar jag inte se mig om heller. Varför skulle jag det? Kommer det någon så hör jag väl det?

Den här gången kom det dock någon, en kvinna på en grön cykel. Det var kanske fem meter mellan dem när den första kvinnan började snedda in över cykelbanan, så jag trodde inte att det skulle vara någon fara. Kvinna på cykel började gira åt vänster och kvinnan till fots fortsatte åt höger (över cykelbanan). Sedan panikbromsade kvinnan på cykel, kom åt handbromsen, och flög över styret.

Det är ärligt talat bland det obehagligaste jag har sett. Ena stunden cyklade hon som vanligt, i nästa stund lyfte bakdäcket från marken. Ett ögonblick senare slog hennes ansikte i marken, varpå cykeln landade över hennes rygg. När hon började skrika blev jag uppriktigt sagt glad. Det innebar att det inte hade gått fullt så illa som det såg ut att ha gjort.

Jag tror hur som helst att det var skriket som väckte oss alla som hade sett vad som hände. Tuppen tog ett långsamt steg framåt, sedan gjorde jag det med. Sedan började vi småspringa båda två. Ungefär samtidigt reagerade kvinnan som sneddat över cykelbanan. Fram till dess hade hon inte vetat något om hur nära hon varit att bli påkörd, och jag tror fortfarande inte att hon förstod att det var hon som orsakat kraschen. Var det jag? Hörde jag henne fråga, flera gånger. Jag gick bara över här, sedan hörde jag en smäll.

Någon hjälpte till att lyfta bort cykeln. En annan hjälpte kvinnan att sätta sig upp. Själv kände jag mig fortfarande handlingsförlamad? Vi var tre personer som stod och frågade varandra "ska vi ringa ambulans?", men ingen av oss frågade den stackars kvinnan på marken. Det var först när jag såg hur hon blödde som jag ringde. Försökte förklara vad som hade hänt. Ja, hon hade hjälm. Nej, hon landade rakt på ansiktet. Nej, hon förlorade aldrig medvetandet. Ja, det är henne ni hör gråta. Vi lyckades ta reda på vad hon hette, och larmcentralen lovade att skicka en bil.

En kvart senare har vi lyckats flytta kvinnan till sidan av cykelvägen, så att vi slipper fler olyckor. Någon har lyckats hitta papper som hon kan hålla mot ansiktet. Jag och Fredrik har ställt oss där vi kan möta upp ambulansen och peka ut vart den ska. Sedan ringer en SOS-sköterska. De har inga ambulanser. De ber att få prata med kvinnan. Jag springer tillbaks och ger henne telefonen. Hon ser inte ut att vilja ta den, och jag förstår varför. Säger att det inte gör något om hon blodar ned den. Hon tar den och pratar med SOS-sköterskan. De lovar att skicka en sjuktaxi som kan ta henne till akuten. Ytterligare en kvart senare, efter en hel del försök att få föraren att förstå vart den ska åka från min del, dyker dem upp. Vi hjälps åt att sätta kvinnan i bilen och önskar henne lycka till. Hon tackar mellan snyftningarna oss för hjälpen.

Vad som hände sedan vet jag inte. Jag hoppas att allt gick bra. Det första hon lyckades säga efter sin krasch var att hon skulle gifta sig om fyra veckor. Jag tror inte att hon var orolig för att vara för illa skadad för att klara av bröllopet - jag tror att hon var orolig för hur hon skulle se ut på bröllopsfotografierna. Jag tror och hoppas att hon kommer se fantastisk ut på dem.

Såhär i efterhand undrar jag om någon av oss borde ha erbjudit oss att följa med i taxin? Hon kunde ju knappt gå. Taxichauffören lär förstås ha hjälpt henne in på akuten, men sedan? I väntan på att hennes mamma eller fästman skulle komma, borde inte någon av oss ha erbjudit sig att göra henne sällskap. Jag tror att det skulle ha varit det rätta. Just då kunde jag dock inte tänka så långt. Just då var jag bara glad att vi hade lyckats hjälpa henne. Längre än så gick liksom inte att tänka, så det är först nu i efterhand jag undrar om vi kanske borde ha gjort mer.

Det är flera saker som slår mig såhär i efterhand. En är hur svårt det var att agera. Hur svårt det var att hjälpa utan att först bli ombedd att hjälpa. Det har väl med den där personliga zonen att göra. Man går inte närmare någon man inte känner än en meter, men för att hjälpa någon som har skadat sig måste man göra det. Och det gör man förstås, men bara precis så mycket som nöden kräver. Vi fick bort cykel och hjälpte henne till en säkrare plats. Men ingen av oss fem-sex personer som stannade upp gjorde så mycket som att lägga en hand på hennes axel. Är inte det märkligt? Att ingen slogs av tanken att hon vill nog ha tröst.

På det stora hela känner tar jag ändå med mig en ganska positiv känsla ur det här. Hon klarade sig utan några större men, det känner jag mig säker på efter att ha spenderat en halvtimma med henne innan hjälpen kom. Dessutom såg jag hur folk faktiskt bryr sig om varandra. Det kan vara svårt att tro ibland, att Stockholmare har hjärtan, men det har de faktiskt. Alla de som såg vad som hände stannade upp för att hjälpa till. Många av dem som passerade förbi senare erbjöd olika former av hjälp; allt från att ringa efter hjälp till att springa efter papper, vatten och liknande. Inte någon endaste en försökte fotografera vad som hade hänt med mobilkameran. Det känns faktiskt ganska fint. Att en grupp fullständiga främlingar kan sluta sig samma och hjälpa någon som behöver det, när den behöver det. Det känns fantastiskt fint.

Hoppas att du får ett fantastiskt vackert bröllop, S. Vi känner ju inte varandra, men I'm rooting for you.

Jag hittade just den här gamla videosnutten från mars 2012, inspelad bara några dagar innan Emilia fyllde tre år. Herrejösses vad söt hon...


Jag hittade just den här gamla videosnutten från mars 2012, inspelad bara några dagar innan Emilia fyllde tre år. Herrejösses vad söt hon var på den tiden, och gud vad jag saknar den lilla tjejen ibland. Just den årsmodellen av henne alltså. Nog för att jag älskar 2017 års modell av henne precis lika mycket som 2012 års modell, kanske ännu mer, men det var något speciellt med henne när hon var en liten skrutt. På den tiden var hon nämligen inte vilken liken skrutt som helst, på den tiden var hon min lilla skrutt.

Det är svårt att förklara med några konkreta ord, men på den tiden kände jag mig betydelsefull. Viktig. Oersättlig. Det är jag kanske fortfarande, men känslan av att vara det var starkare då. Det var liksom hon och jag mot världen.

På senare år har jag dessutom börjat märka av bristerna i mitt föräldraskap. Jag är inte särskilt duktig på att hitta på roliga aktiviteter. Jag är ganska dålig på att leka, och dessutom är jag en dålig förlorare i spel. Under de där åren fanns det dock någonting som Emilia värderade högre än någonting annat. Högre än roliga aktiviteter, inspirerande lekar och fuskfria spel. På den tiden värderade hon min tid och min uppmärksamhet över allt annat; och den fick hon all av. All min tid och all min uppmärksamhet, och jag vet att hon älskade den. Att hon älskade mig lite mer än någon annan bara för att jag såg allt vad hon gjorde och lyssnade på allt vad hon sade. På den tiden var det liksom tillräckligt. På den tiden var det mer än tillräckligt. På den tiden var det allt.

Numera är det svårare att vara en bra pappa. Att vara delaktig, det är förstås fortfarande viktigt. Det vet jag att hon fortfarande älskar mig för. Att jag liksom alltid finns där. Det går dock inte att komma ifrån det faktum att jag känner mig ganska tråkig ibland. De senaste två åren, med skola så långt bort att hemplockade kompisar har varit en omöjlighet, har det varit extra tydligt. När hon gick i förskolan här i Solna plockade vi ju hem vänner var och varannan dag, och då behövde jag inte vara särskilt rolig eller kreativ. Då räckte det att jag lagade pannkakor, tittade på när de lekte och sedan såg till att ha lite kvällsmys i soffan ihop. Men de senaste två åren? De har varit knepiga. Särskilt sedan hon tröttnade på Minecraft.

Låter himla deppigt det här inlägget, visst? Det är inte menat så. Det är bara menat en stilla reflektion över föräldraskapet som sådant, inspirerat av ett videoklipp som gjorde mig nostalgiskt. Jag tror dock att framtiden kommer att bli lättare. Idag fick vi bekräftat att Emilia har kommit in på vårt förstaval bland skolorna här i Solna. Det innebär 5-10 minuters promenadväg till skolan nu till hösten, istället för 40 minuters tunnelbaneresa som tidigare. Det i sin tur betyder att vi kan börja plocka hem kompisar efter skolan igen. Och det? Det innebär att jag kan komma undan med att steka pannkakor och titta på när de lekar - och ändå kunna både vara och känna mig som en förbannat bra farsa. Det ska bli najs.

****

Pratade med en ny kollega idag, en som har gjort samma resa som jag. Barn som hunnit bli halvstora, och sedan separation. Han undrade om jag någonsin kommer vilja bilda familj och skaffa barn igen. Om jag skulle orka göra allt det där igen. Jag svarade nej. Att först ska jag skriva mig en bok (till), och sedan ska jag ägna tid åt mig själv. Men efter att ha sett det här videoklippet? Det är klart att jag skulle offra min nattsömn, min fritid och mina personliga drömmar under 5-10 år ytterligare för att få göra om det där. Helst med en partner in crime hela vägen, dock.
Använder Blogger.