Den som känner mig skulle nog kunna beskriva mig som en man med lika delar hybris som dåligt självförtroende. Om det sedan är en bra beskriv...

Varför skriver jag?

/
.. Comments
Den som känner mig skulle nog kunna beskriva mig som en man med lika delar hybris som dåligt självförtroende. Om det sedan är en bra beskrivning av mig eller inte lämnar jag osagt, men det kan utan tvekan finnas ett uns av sanning i den. Jag tror också att den beskrivningen kan börja ge ett svar på varför jag skriver. Varför jag inte har något annat val än att skriva.

I mina stunder av hybris, vilka ofta sammanfaller med att jag tar långpromenader, föreställer jag mig gång efter annat att jag sitter i morgonsoffan på TV för att diskutera mina böcker. Utöver att vara högst märkliga brukar dessa invärtes TV-intervjuer också bjuda på en hel del insikter om mig själv. Det är inför dessa imaginära TV-kameror som jag klär av mig naken och lät mig något om mig själv (därmed ej sagt att jag vare sig promenerar naken eller kommer att låga mig intervjuas naken på TV den dag jag blir en bästsäljande författare).

En av de frågorna som jag ofta grunnar över är varför jag skriver och varifrån jag får mina idéer. Hur kommer man på så många tveksamma och omdömeslösa saker som jag gör? En av många bidragande orsaker till min skenande fantasi tror jag är de många kontraster som jag finner hos mig själv. Hybris och dåligt självförtroende, kallade jag det, men det är en förenkling. En bättre förklaring är nog att jag vill vara väldigt rationell. Efter en kopp kaffe, när jag är som piggast på dagen, är jag oerhört rationell. Ateistisk, vetenskaplig, torr och förnuftig. Om så Jesus klev ned från himlen för att be mig att älska med honom så skulle jag nog neka honom - åtminstone om han gjorde det efter min morgonkaffe. Problemet är dock att jag har en väldigt aktiv fantasi. Stephen King uttrycker det väldigt bra i Bag of Bones: "An author is someone who has tought his mind to misbehave", eller fritt översatt, "En författare är någon som har lärt sitt undermedvetna att missköta sig" - det är hur som helst någonting som jag kan känna igen mig i. Mitt undermedvetna missköter ofta och gärna, vilket jag också är glad för. Det resulterar dock i en hel del konflikter mellan mitt medvetna och mitt undermedvetna, vilka lever i två helt olika föreställningsvärldar. Jag vet att det inte finns någon gud - blotta tanken på att en sådan skulle kunna existera är dock tillräckligt intressant för att mitt undermedvetna ska göra mig aningen skräckslagen för hela konceptet med en sådan allsmäktig skapare. På samma sätt är jag fullt och fast övertygad om att all form av medvetande lämnar kroppen när man dör - men tanken på att så kanske inte behöver vara fallet är så överväldigande intressant att jag rent undermedvetet inte kan släppa den.

Jag tror hur som helst att det är någonstans i dessa kontraster mellan vad jag tror mig veta och vad mitt undermedvetna fantiserar ihop som alla mina berättelser föds. De må handla om allt från studentfester till krigande gudar, men i sin kärna handlar de också väldigt mycket om existentialism. Vad är livet och vad är döden? Vad är meningen med något, alls? Vad händer sedan och varför? Och vad skulle hända om...?

En historia som jag vill berätta, den handlar om Döden. Om jag lyckas skriva ned den så tror jag att det kan bli det bästa jag någonsin kommer att skriva. Döden är en kvinna som föddes när den första människan dog, och hennes öde är att ta alla som dör i sina armar. Hennes öde är att se till så att ingen behöver dö ensam. Det som gör henne intressant är dock att hon själv är ensam. Hon har existerat sedan begynnelsen, men hon har aldrig upplevt vänskap eller närhet. Alla hon tar till sin famn, de dör ju. Allt som håller henne flytande är minnet av en gammal kvinna - den första kvinnan? - som lovat henne att det inte alltid kommer att vara så. Att hon kommer förvisso att vara ensam i en evighet, men i slutat av denna evighet så kommer hon också att få uppleva närhet, och därför fortsätter hon. Därför uthärdar hon millennium efter millennium utan sällskap... och mer ska jag inte berätta. Men det är lika delar en historia som ensamhet och misströstan som det är en enkel komedi om en kvinna som finner sig i en kontext där hon inte hör hemma. Och så är det en historia om att hitta någonting att leva för, oavsett hur litet. Jag ser fram mot att skriva den. För eller senare.

****

Det här blev ett långt inlägg. Det längsta som jag har skrivit på något år. Hoppas att någon läser det. 


You may also like

Använder Blogger.