Den som känner mig skulle nog kunna beskriva mig som en man med lika delar hybris som dåligt självförtroende. Om det sedan är en bra beskriv...

Den som känner mig skulle nog kunna beskriva mig som en man med lika delar hybris som dåligt självförtroende. Om det sedan är en bra beskrivning av mig eller inte lämnar jag osagt, men det kan utan tvekan finnas ett uns av sanning i den. Jag tror också att den beskrivningen kan börja ge ett svar på varför jag skriver. Varför jag inte har något annat val än att skriva.

I mina stunder av hybris, vilka ofta sammanfaller med att jag tar långpromenader, föreställer jag mig gång efter annat att jag sitter i morgonsoffan på TV för att diskutera mina böcker. Utöver att vara högst märkliga brukar dessa invärtes TV-intervjuer också bjuda på en hel del insikter om mig själv. Det är inför dessa imaginära TV-kameror som jag klär av mig naken och lät mig något om mig själv (därmed ej sagt att jag vare sig promenerar naken eller kommer att låga mig intervjuas naken på TV den dag jag blir en bästsäljande författare).

En av de frågorna som jag ofta grunnar över är varför jag skriver och varifrån jag får mina idéer. Hur kommer man på så många tveksamma och omdömeslösa saker som jag gör? En av många bidragande orsaker till min skenande fantasi tror jag är de många kontraster som jag finner hos mig själv. Hybris och dåligt självförtroende, kallade jag det, men det är en förenkling. En bättre förklaring är nog att jag vill vara väldigt rationell. Efter en kopp kaffe, när jag är som piggast på dagen, är jag oerhört rationell. Ateistisk, vetenskaplig, torr och förnuftig. Om så Jesus klev ned från himlen för att be mig att älska med honom så skulle jag nog neka honom - åtminstone om han gjorde det efter min morgonkaffe. Problemet är dock att jag har en väldigt aktiv fantasi. Stephen King uttrycker det väldigt bra i Bag of Bones: "An author is someone who has tought his mind to misbehave", eller fritt översatt, "En författare är någon som har lärt sitt undermedvetna att missköta sig" - det är hur som helst någonting som jag kan känna igen mig i. Mitt undermedvetna missköter ofta och gärna, vilket jag också är glad för. Det resulterar dock i en hel del konflikter mellan mitt medvetna och mitt undermedvetna, vilka lever i två helt olika föreställningsvärldar. Jag vet att det inte finns någon gud - blotta tanken på att en sådan skulle kunna existera är dock tillräckligt intressant för att mitt undermedvetna ska göra mig aningen skräckslagen för hela konceptet med en sådan allsmäktig skapare. På samma sätt är jag fullt och fast övertygad om att all form av medvetande lämnar kroppen när man dör - men tanken på att så kanske inte behöver vara fallet är så överväldigande intressant att jag rent undermedvetet inte kan släppa den.

Jag tror hur som helst att det är någonstans i dessa kontraster mellan vad jag tror mig veta och vad mitt undermedvetna fantiserar ihop som alla mina berättelser föds. De må handla om allt från studentfester till krigande gudar, men i sin kärna handlar de också väldigt mycket om existentialism. Vad är livet och vad är döden? Vad är meningen med något, alls? Vad händer sedan och varför? Och vad skulle hända om...?

En historia som jag vill berätta, den handlar om Döden. Om jag lyckas skriva ned den så tror jag att det kan bli det bästa jag någonsin kommer att skriva. Döden är en kvinna som föddes när den första människan dog, och hennes öde är att ta alla som dör i sina armar. Hennes öde är att se till så att ingen behöver dö ensam. Det som gör henne intressant är dock att hon själv är ensam. Hon har existerat sedan begynnelsen, men hon har aldrig upplevt vänskap eller närhet. Alla hon tar till sin famn, de dör ju. Allt som håller henne flytande är minnet av en gammal kvinna - den första kvinnan? - som lovat henne att det inte alltid kommer att vara så. Att hon kommer förvisso att vara ensam i en evighet, men i slutat av denna evighet så kommer hon också att få uppleva närhet, och därför fortsätter hon. Därför uthärdar hon millennium efter millennium utan sällskap... och mer ska jag inte berätta. Men det är lika delar en historia som ensamhet och misströstan som det är en enkel komedi om en kvinna som finner sig i en kontext där hon inte hör hemma. Och så är det en historia om att hitta någonting att leva för, oavsett hur litet. Jag ser fram mot att skriva den. För eller senare.

****

Det här blev ett långt inlägg. Det längsta som jag har skrivit på något år. Hoppas att någon läser det. 

När jag kom hem från Montenegro var jag lite krasslig, vilket innebar många och långa timmar i soffan. Där fann jag också min nya kärlek. En...

När jag kom hem från Montenegro var jag lite krasslig, vilket innebar många och långa timmar i soffan. Där fann jag också min nya kärlek. En 27-årig blondin som satte mitt hjärta i brand. Tyvärr visade hon sig vara förlovad. Och död. Och en karaktär i en TV-serie. Jag är dock inte den som låter sådana petitesser stå i min väg, utan vi har träffats flera timmar varje kväll den här veckan. Hon kör sitt eget race, och jag tittar mest på. Det blir ju lätt så när hon... är en karaktär i en TV-serie, som sagt.

Vad jag försöker säga är att jag har börjat titta på iZombie på Netflix. Jag vill säga att det är en alldeles fantastisk serie, men jag vet inte om det är sant. Eventuellt är det bara en helt OK serie som råkar ha en väldigt söt huvudperson, men oavsett vilket så tycker jag om den. Premissen är enkel: Söt flicka förvandlas till zombie. För att inte bli en galen mördarmaskin måste hon äta hjärna; därför slutar hon på sitt ordinarie jobb för att ta jobb på bårhuset. Som en bieffekt av att ära människohjärnor får hon också ta del av deras minnen. Det drar hon nytta av när hon hjälper den lokala poliser att lösa mord.

Det är hur som helst underhållande. Mycket. De absurda situationerna är många, och karaktärerna förvånansvärt levande (för att vara döda). Har du sett serien Lucifer (en annan favorit, där är jag kär i den manliga huvudrollen, men berätta inte det för min nya flamma) så förstår du premisserna. De båda serierna är egentligen identiska. Skruvade komedier där en övernaturlig figur (en zombie i den ena, djävulen i den andra) hjälper en oförstående polis att lösa mord. I båda fallen är klassiska bad guys dessutom hjältarna.

Vet inte riktigt vad det är jag försöker få sagt. Mer än att DU bör ge någon av de båda serierna en chans. Lucifer är nog den bättre av dem, egentligen. Men har du en dragning åt tonårsdrama kan iZombie kanske vara en bättre start.

****

Ska träffa Tuppen för en långlunch idag. Har har börjat läsa min bok. Det ska bli väldigt intressant att höra vad han har att säga. Han är ju blodsförbannat ärlig, så det här kan sluta illa. Men förhoppningsvis inte.

Vilken magnetisk utrsålning! Landade i verkligheten igen sent igår kväll efter två veckor med Emilia, varav den senaste i Montenegro* t...

Vilken magnetisk utrsålning!

Landade i verkligheten igen sent igår kväll efter två veckor med Emilia, varav den senaste i Montenegro* tillsammans med mamma. Uttrycket borta bra men hemma bäst har aldrig känts mer sant. Det mindre frekvent använda uttrycket barn bra men sova också skönt tål också att nämnas i sammanhanget. Nog för att Emilia tenderar att sova 12-timmarsnätter, men på något sätt lyckas hon ändå kompensera för det de timmar hon är vaken. Så just idag skäms jag inte för att säga att det ganska skönt med lite tystnad.

Planerna för veckan är enkla. Jobba. Sova. Skriva. Äta. Game of Thrones. Om det sedan blir så är en helt annat fråga. Misstänker att jag kommer synda på både sov- och skrivfronten. Men, vet ni vad? Det är sommar. Då får man synda. Vem vill synda med mig?

*Vackert land, bland de vackrare jag har besökt i Europa. Tveksamt om det kan rekommenderas när man reser med ett kontaktsökande barn dock - zero svenskar på hotellet = inga nya kompisar = pappas huvudvärk. Havsbad, poolbad och solbad har dock hunnits med ändå.
Använder Blogger.