Jag minns en nyårsafton för något år sedan, då jag inte gjorde något annat än att titta på TV hemma i myssoffan. Inte för att jag inte hade ...

Jag minns en nyårsafton för något år sedan, då jag inte gjorde något annat än att titta på TV hemma i myssoffan. Inte för att jag inte hade några fester att gå på, utan för att jag ville ha en lugn kväll. Av någon anledning tyckte jag dock att det var extremt pinsamt att sitta hemma ensam - så när mamma och pappa frågade mig vad jag gjorde ljög jag och sade att jag skulle iväg på en fast.

Men varför gjorde jag så? Är inte det en ganska märklig inställning att ha till sina egna preferenser? Att de behöver döljas?

Så idag säger vi som såhär. Midsommarafton - det innebär jordgubbar, skriverier i "bok 2" och, om gudarna vill det, en öl eller två. Större ambitioner än så har jag dock inte, och det är jag alldeles fantastiskt nöjd med.

Själv då, vad ska DU göra idag?

Spenderade förra helgen ute på Vättersö tillsammans med det gamla goda  gänget. Kitty, Fader, Tuppen, Chillarn och Rice. Till och med Ni...



Spenderade förra helgen ute på Vättersö tillsammans med det gamla goda gänget. Kitty, Fader, Tuppen, Chillarn och Rice. Till och med Nina gjorde ett gästframträdande tillsammans med sin partner Machete.

Fantastisk helg. Mycket mer än så behöver inte sägas. Sex killar, hundratals kilo grillat kött, bearnaisesås med chili, skämd whisky och o'boypulverkaffe. Fotboll på fyllan - där ingen av oss orkade mer än 5 minuter innan vi låg flåsandes på marken och undrade om vi skulle avlida. Så vi kanske inte är unga längre. Men satan, vi har känt varandra sedan barnsben allihop - så det slog mig som ganska häftigt att vi fortfarande träffas och har så förbannat kul ihop.

Tuppen lärde jag känna på dagis, Fader och Chillarn i sexårs, Kitty när jag gick i ettan. Rice är den enda som jag lärde känna lite senare; när jag gick i sexan för 20 år sedan.

Enda fram till gymnasietiden brukade vi träffas allihop. Allt som oftast i någons källare. Men sedan dess har vi nog inte träffats alla sex tillsammans någon endast gång. Förrän nu. Så sjukt kul.

Med risk för att låta mänsklig - men vafan, men lever ju bara en gång. Vilka fantastiska vänner jag har.

*Wettersö, Vettersö, Wättersö - har sett samtliga stavningar under helgen. Folk verkar ha svårt att bestämma sig för vad ön faktiskt heter.

De senaste två åren har varit som en lång orgie av tunnelbaneresor (och då menar jag inte den slags flottiga, dekadenta och lätt homoerotisk...

De senaste två åren har varit som en lång orgie av tunnelbaneresor (och då menar jag inte den slags flottiga, dekadenta och lätt homoerotiska orgier som romarna hängav sig åt för några millennier sedan). Vareviga dag har jag pendlat fram och tillbaks mellan Solna och Södermalm - och inte bara en gång, utan två gånger. Först på morgonen för att lämna Emilia i skolan, sedan på eftermiddagen för att hämta hem henne igen. Och däremellan har jag dessutom varit tvungen att hinna med några timmars jobb (eller, allra helst, en hel dags jobb).

Det har, milt sagt, varit alldeles blodsförbannat ansträngande. Vissa veckor har jag inte gjort annat än sovit, jobbat och åkt tunnelbana. Vissa dagar har jag till och med somnat tidigare än Emilia, vilket ju är helt sjukt. Hur många andra föräldrar sover mer än sina barn?

Nu ska det dock vara slut på den plågan. Till hösten börjar Emilia förhoppningsvis i skolan här i Solna istället. Och herregud vad jag längtar. Det känns som att jag ska få livet åter, efter att under två år ha hyrt ut det till SL. Hipp hipp hurra, liksom!

***

En annan sak som känns smått fantastisk (och alldeles fruktansvärt läskig) är att jag skickade in manuset till min bok till ett par förläggare här om veckan. Samtliga utlovar svar inom tre månader. Snacka om att jag kommer sitta som på nålar hela sommaren.

Jag har dock lovat mig själv att inte ha alltför stora förhoppningar. Att jag inte ska hoppas på något annat än refuseringar. I bästa fall en refusering med bifogad feedback (något som förläggare endast bjuder på i undantagsfall). Något sådant som att få bli publicerad, det jag har dock lovar mig själv att inte ens hoppas på.

Det här med att inte har några förhoppningar går det dock sådär med. För någonstans kan jag tycka att stjärnorna håller på att rada upp sig ganska perfekt för mig. Jag skickade in min bok i början av juni - svar är alltså att vänta i slutet av augusti. Samma månad firar jag tio år på mitt nuvarande jobb. Vore det inte ganska passande att då får besked om publicering, så att jag kan börja styra om min karriär mot en skrivande sådan? Det vore ju nästan för perfekt. Så Gud, om Du läser det här, kan du ordna det åt mig? Snälla? (Eller snälla herr/fru förläggare om DU läser det här..).

***

I augusti firar jag förresten två år som singel också. Om det nu är något som man firar? Jag vet inte riktigt hur det ligger till med den saken. Vissa dagar (de flesta dagar) känner jag mig fortfarande alldeles fantastiskt överlycklig över det här med att vara singel. Över friheten. Det har dock börjat komma dagar då jag saknar (vuxenbolibompa?) att ha någon. Någon jag liksom kan (vara naken med) kan dela saker med.

Men, vad tusan, snart är jag ju världskänd författare. Då kommer alla karlakvinnor att rada upp sig för att få träffa mig? Visst är det så?
Använder Blogger.