Jag är bara lite #förälskad i de här båda. Fredag har blivit lördag, och för ett kort ögonblick är det tyst och lugn här hemma. Underbar...

Jag är bara lite #förälskad i de här båda.
Fredag har blivit lördag, och för ett kort ögonblick är det tyst och lugn här hemma. Underbart. Tystnaden är dock av det bräckliga slaget. Av det tillfälligt slaget. När som helst kan de båda terrorister som för natten delar tak med mig komma att vakna - och när så sker kommer det att vara med en smäll.

Således njuter jag av tystnaden på det enda sätt en klok förälder vet hur; genom att sitta knäpptyst i soffan för att inte riskera att väcka något av de sovande barnen. Att jag har ett trängande behov av att gå på toaletten försöker jag ignorera genom att svettigt scrolla upp och ned på Aftonbladets startsida utan att läsa mer än rubrikerna. Bättre kramp i skinkorna än att riskera väcka barnen med ett toalettbesök.

Barnen förresten, jag har flera sådana inatt. Ett av dem är mitt eget. Ett av dem är Emilias plastsyster. Var och en för sig är de ganska söta. Tillsammans påminner de mer om två uppretade ryska sjömän. I varje fall sett till hur mycket de låter och stökar ned.

Nåväl. Nog om det. Det här har aldrig varit någon pappablogg. Jag råkar bara vara en pappa som ibland skriver en blogg.

I onsdags blev jag klar med renskrivningen av min bok. Eller, det är väl inte helt sant. Vad jag blev klar med var första varvet av renskrivning - sannolikt kommer jag att gå igenom hela boken minst en gång till innan jag ens överväger att skicka in den till något förlag. Men - och det här är ett stort men - någonstans börjar jag känna att den svåraste delen av jobbet är gjort. Att nästa varv blir det nog mest att rätta till småsaker. Kanske uppdatera några mindre stycken. Men det stora jobbet - det är nog redan gjort. Behöver jag säga att det känns förbannat bra?

Skrivandet har jag dock tagit paus med för några dagar. Dels för att Emilia kom hit igår - jag skriver aldrig något när jag har henne. Det går liksom inte att kombinera författande med föräldraskap. I varje fall inte för mig. Båda sakerna kräver mer energi än vad jag egentligen förfogar över, så om jag skulle försöka kombinera de båda samma vecka skulle jag sannolikt känna mig som ett russin innan veckan var över. Kanske se ut som ett också.

Anyhow. Istället för att skriva har jag bestämt mig för att återuppleva några av de bästa ögonblicken i mitt liv. Att återse två av de båda människor som har betytt mest för mig här i livet. Jag har börjat spela The Last of Us igen. Och herregud vad glad jag är att jag tog mig mod att göra det, för det är precis så fantastiskt som jag minns det. Kanske ännu mer fantastiskt än vad jag mindes det. Redan innan öppningsscenen hade hunnit bli sorglig fick jag tårar i ögonen, och på den vägen har det fortsatt. Vartenda litet ögonblick känns ännu mer den här gången. Och jag som nätt och jämt vågade starta upp spelet igen. Jag som var rädd att det inte skulle vara lika magiskt den här gången. Att den del av magin skulle ha gått förlorad. Men inte då. Jag är fortfarande lika hopplöst förälskad i Joel, Ellie och den värld de lever i. Jag menar jösses. The Last of Us är nog inte bara det bästa spelet jag har spelat - det är nog det bästa fiktiva verk jag någonsin har tagit del av. Film, böcker, musik och allt annat inräknat. Det skulle möjligen vara Steven Eriksons böcker som kan konkurrera (jag får väl läsa dem en tredje gång för att ta reda på saken..).

Anyhow. Over and out härifrån. Barnen sover fortfarande. Ska jag våga mig på att sneaka lite speltid? Jo, jag tror nog det.
Använder Blogger.