Guden fann att hans mage, magen på den kropp som en gång tillhört flickan Aurora, värkte. Han kunde inte se att den på något sätt var skadad...

Guden fann att hans mage, magen på den kropp som en gång tillhört flickan Aurora, värkte. Han kunde inte se att den på något sätt var skadad. Inte heller kunde den vara drabbad av någon sjukdom eller parasit. Sådana drabbade inte gudar; åtminstone inte annan form än följare. Förbryllad tillät han sig därför att dyka ned i flickans minnen, vilka ännu fanns speglade i flickans hjärna. Förvånansvärt mycket av flickans egenskaper, känslor och minnen dröjde sig ännu kvar i kroppen, och än mer tycktes återvända var dag. Som om kroppen vägrade släppa taget om den själ som guden hade gjort sig av med. Bland dessa minnen fann han till slut en förklaring till värken. Han skulle snart komma att menstruera. Han förmodade att han skulle bli tvungen att finna något att lägga i sina trosor. En ekorre, måhända. Eller kanske något annat. Något som tog mindre plats. Han skulle bli tvungen att rannsaka flickans minnen för att få svar på den frågan med. Han avskydde dock dessa djupdykningar ned bland hennes minnen. Varje gång han tog del av dem tycktes de bli mer bekanta. Som om de inte längre tillhörde någon annan, utan honom själv. Han ville inte ens spekulera i vad det kunde göra med honom. Han var en stolt kvinna, och stolta kvinnor ville inte kännas vid sina egna svagheter. Det var en av anledningarna till att han hade gjort sig av med alla speglar sedan han börjat gå upp i vikt.

Jag har märkt att allt vad jag skriver, hur ljus eller lyckligt det än må börja, alltid utvecklar sig till tragedier. Jag undrar vad det säg...

Jag har märkt att allt vad jag skriver, hur ljus eller lyckligt det än må börja, alltid utvecklar sig till tragedier. Jag undrar vad det säger om mig som människa. Förmodligen inget bra.

#över300tusenordandcounting

Kräksjuka. Sug på det ordet. Är det inte lite som en karamell. Liten men smakrik. Åkte på den natten till igår. Sov inte en blund förrän v...

Kräksjuka. Sug på det ordet. Är det inte lite som en karamell. Liten men smakrik.

Åkte på den natten till igår. Sov inte en blund förrän vid 10-snåret igår förmiddag.Sedan dess har jag knappt gjort något annat.

Tvingade mig upp ur sängen nu för en timma sedan. Drack ett glas vatten och åt en rostad smörgås.

Men nu kom jag på mig själv med att hålla på och somna framför datorn. Vaknade av att huvudet höll på att falla framåt. Inte en aning om vad mina intentioner vid datorn var. Så kanske dags att sova tolv timmar till? Jo, jag tror det. Så.. god morgon, nu hoppar jag i säng.

Ett av mina mål för året är att byta profilbild på Facebook. Det är lättare sagt en gjort. Om man har en dröm, då tycker jag att man sk...

Ett av mina mål för året är att byta profilbild på Facebook. Det är lättare sagt en gjort.

Om man har en dröm, då tycker jag att man ska satsa på den. Helhjärtat.

Det kan låta som ett enkelt råd, men jag vet av egen erfarenhet att det är fruktansvärt svårt. Det är betydligt lättare att hitta på ursäkter än att faktiskt våga ge allt. Det är lättare att säga jag har inte tid eller jag är inte tillräckligt bra än att faktiskt sticka ut hakan och säga att jag ska tamejfan göra det här.

I mitt fallet är drömmen att skriva en bok. Det har alltid varit min dröm, enda sedan jag blev gammal nog att själv börja läsa. Kanske såddes fröet till den drömmen redan innan jag blev gammal nog och läsa, då jag i ettan fick Tolkiens "Sagan om Ringen" läst för mig av pappa. Att det kunde finnas så många platser, upplevelser och känslor fastetsade på en samling sidor i en bok. Det var i mina ögon, och är fortfarande i mina ögon, ren och skär magi. Och redan då förstod jag att jag ville bli en sådan som skapar sådan magi. En trollkarl. En sådan som skapar egna världar. En sådan som skriver. En författare.

I högstadiet började jag att skriva aktivt. Dikter och noveller är vad jag vill kalla det, men några noveller var det väl egentligen aldrig frågan om. Det var alltid lösryckta kapitel ur vad som skulle ha kunnat vara delar av en längre bok. Aldrig enkla historier, som kunde sammanfattas och skrivas till punkt, utan alltid komplexa sådana. Så komplicerade att jag nätt och jämt förstod dem själv. Aldrig enklare än så. Aldrig mindre storslaget än så. För det småskaliga intresserade mig inte. Det har det aldrig gjort. Antingen så ska en historia vara så storslagen att det gränsar till det rent vulgära, eller så är den inte värd att berättas. Inte värd att utmana sinnet med.

Föga förvånande var det svårt för en lat tonåring att någonsin få färdigt någon av dessa historier. Eller att ens komma i närheten av att göra det. Det närmaste jag någonsin kom var en historia som fick tre kapitel innan jag hittade en ursäkt att ta en tillfällig paus i mitt skrivande. För så var det alltid. Jag lade aldrig ned ett projekt helt. Jag pausade det.

Så fortsatte det sedan upp genom åren, genom mina tidiga år som vuxen, men med den skillnad att jag pausade allt färre projekt. Inte för att jag blev bättre på att slutföra dem, utan för att jag startade upp allt färre. Kanske för att jag redan från början visste att jag snart skulle finna en ursäkt att överge dem. Eller kanske för att ursäkterna började bli sanna; vid sidan av först jobb och sedan både jobb och barn var det svårt att finna tid för nya storslagna projekt.

För fem år sedan påbörjade jag dock ett projekt. Kanske mitt mest storslagna projekt hittills. Det sysselsatte mig i flera veckor innan jag pausade det. I brist på tid, eller vad det nu var jag ursäktade mig med den gånen. Men till skillnad från med andra projekt återupptog jag det faktiskt igen. Först för tre år sedan, då jag skrev ytterligare några kapitel innan jag åter lade det på is. Sedan igen för två år sedan, då jag nyfiket läste igenom vad jag dittills hade skrivit och förälskade mig i det. Jag kunde i i ärlighetens namn inte tro att det vad jag själv som hade skrivit det. Att jag var så bra. Efter fortsatte jag med skrivandet snart varje ledig kväll under en månads tid. Innan jag tog paus. En resa till Sicilien ursäktade pausen, och när jag åter var hemma tog jag aldrig tag i det igen.

Sedan blev det våren 2016, och då tog jag upp det på nytt. Sedan dess har jag skrivit på samma historia vecka in och vecka ut. Paus barnveckor, full fart igen så snart jag är ensam. På så sätt har jag lyckats skriva färdigt en hel bok. Mer än tre fjärdedelar av den i år. En hel bok som förvisso råkat bli så lång att jag nu har börjat skriva om den för att kunna stycka upp den i två, men det är besides the point. På något sätt har jag under det gångna året faktiskt lyckats med konststycket att uppfylla min livslånga dröm. Att skriva en bok. En lång, komplex och stundom vulgärt komplicerad bok. Precis en sådan bok som jag alltid velat skriva. En sådan bok som är precis på gränsen för min egen förmåga att greppa och förstå.

Än vet jag inte om den någonsin kommer gå att publicera. Än vet jag inte om någon annan än jag själv kommer att tycka att den är fantastisk, eller ens läsvärd. Men vad jag vet är att jag tycker den är fantastisk. Nästan lika fantastisk som det faktum att jag har lyckats få den färdig.

Vad jag försöker säga är det att det är nyttigt att drömma stort. Att våga utmana sig själv. Att våga fortsätta utmana sig själv, även efter att man har lyckats sätta käppar i hjulen för sig själv både en och två gånger. För om man verkligen vill någonting tillräckligt mycket, då är det värt att fortsätta kämpa för. Att fortsätta anstränga sig för att uppnå.

Med det sagt är jag inte på långa vägar färdig med att drömma stort. Jag har nätt och jämt börjat. Om 2016 var året jag skrev färdigt min första bok så är 2017 året då jag först ska lyckas stycka upp den i två delar. Det projektet är redan i full gång, och går över all förväntan. Bara över nyår har jag lyckats skriva två kapitel - trots bakfylla nu under dagen. Sedan ska 2017 bli året då jag försöker få dessa båda böcker publicerade. Det är ett projekt som jag omöjligt kan säga om jag kommer att lyckas med. Men jag vet att jag kommer våga försöka.

****

Utöver skrivandet finns det förstås annat jag drömmer om här i livet också. Mindre drömmar (tack och lov!), men drömmar likafullt. 

En av dessa är att flytta närmare Emilias skola. Idag spenderar jag 3 timmar i tunnelbanan varje skoldag som jag både hämtar och lämnar. Det är inte mänskligt. Det är tid som jag skulle kunna göra så mycket annat med. Skriva. Arbeta. Spendera med Emilia. Sova. Herregud, jag skulle hinna göra mer all alla de sakerna och ändå få tid över. 

En annan av dessa är att gå ned i arbetstid. Om det är en särdeles realistisk dröm vet jag inte. Kanske inte i kombination med vad som skulle kunna bli en kostsam flytt. Men om jag på samma gång som jag flyttar lyckas sänka mina levnadskostnader? Jo tack, då skulle jag gärna gå ned till 90%. Varannan måndag ledig. 50% mer tid för skrivande, bara sådär. Det skulle göra livet så enormt mycket roligare att leva.

Ännu en annan dröm är att bli lite modigare. Att våga lite mer. Jag skrev till exempel ett blogginlägg för flera månader sedan. Det var egentligen inget märkligt. En djupdykning i mina egna känslor. Jag lät det inte vara publicerat i mer än några timmar innan jag i panik tog ned det igen. Varför? För att det lämnade mig sårbar? Och, i så fall, varför skulle en sådan sak spela någon roll? Och det finns massvis med sådana exempel i mitt liv. Där jag inte vågar ta risker. Så det är något jag vill lära mig - att ta risker. Risker som lämnar mig emotionellt sårbar.

Ytterligare en sak jag vill lära mig i år är att leva mer i nuet. Att uppskatta de små sakerna. Bara en sådan sak om att inte plocka fram telefonen vareviga sekund för att se vem som har lagt upp vad på Instagram. Särskilt de dagar som jag spenderar med Emilia. Då förtjänar hon min uppmärksamhet mer än vad telefonen gör det. Jag menar jösses, det är inte många timmar om dagen som vi faktiskt har ihop. Inte egentligen. De timmarna borde jag vara helt närvarande. Åtminstone de stunder som hon vill ha mig närvarande (vilket inte är alltid, längre).

****

Så, det får räcka för idag. Nu är det din tur att berätta, vad är dina mål för året? Och kanske än mer spännande, vilka är dina drömmar?
Använder Blogger.