Min bok finns nu pĂ„ Kickstarter! Hej alla vĂ€nner! Jag Ă€r inte den som brukar be er att DELA ✉️ saker hĂ€r pĂ„ Facebook, men idag komme...

Min bok finns nu pÄ Kickstarter!


Hej alla vÀnner!

Jag Ă€r inte den som brukar be er att DELA ✉️ saker hĂ€r pĂ„ Facebook, men idag kommer jag att göra ett undantag. Det Ă€r nĂ€mligen sĂ„ att jag har skrivit fĂ€rdigt min fantasybok 📖 OxvĂ€ltarna: Spelets Regler. Sammanlagt har det tagit mig nĂ€stan tvĂ„ Ă„r att fĂ„ den fĂ€rdig. Det har blivit en mĂ€ngd massa sömnlösa nĂ€tter, och Ă€nnu fler helger dĂ€r jag har avstĂ„tt socialt umgĂ€nge för att fĂ„ tid att skriva. Och nu, till slut, Ă€r boken fĂ€rdig. SĂ„ fĂ€rdig den nĂ„gonsin kommer bli.

För att fÄ den publicerad skulle jag dock behöva ER hjÀlp. ER hjÀlp att sprida information om mitt projekt. Stora förlag vill nÀmligen inte publicera 600 sidor tjocka fantasy-epos frÄn okÀnda författare, och jag kan förstÄ varför - i en tid nÀr boklÀsandet i allmÀnhet sjunker vill de satsa pÄ sÀkra kort. Böcker och författare som garanterat sÀljer bra. Det innebÀr dock att jag mÄste finansiera publiceringen av boken sjÀlv - och det Àr en kostsam historia.

DÀrför har jag lagt upp mitt projekt pÄ Kickstarter, för att dÀr söka hjÀlp med finansieringen. Sammanlagt försöker jag samla ihop 55 000 kr, vilket tÀcker kostnader för korrekturlÀsning, lektorshjÀlp, publicering och allt för- och efterarbete som hör en publicering till.

https://www.kickstarter.com/projects/svenskfantasy/oxvaltarna-spelets-borjan-ett-svenskt-fantasyepos

PÄ min Kickstarter-sida kan du lÀsa mer om boken, och om mina planer för den. Dessutom kan du dÀr lÀsa tvÄ av bokens första kapitel, samt lyssna pÄ ett kort utdrag av den som jag sjÀlv har lÀst in.

Vill du kan du dessutom skĂ€nka en slant, för att hjĂ€lpa mig att ta projektet i hamn. Den som donerar fĂ„r, beroende pĂ„ summa, ett exemplar av e-boken eller den tryckta boken. Men framförallt vill jag be dig att DELA det hĂ€r meddelandet med dina vĂ€nner. Även om du inte Ă€r intresserad av fantasyböcker sĂ„ DELA det Ă€ndĂ„. Kanske Ă€r nĂ„gon av dina vĂ€nner intresserade. Eller nĂ„gon av deras vĂ€nner. För just nu stĂ„r mitt hopp i DINA hĂ€nder.

Tack!

PS. Följ gÀrna min Facebooksida: https://www.facebook.com/torclaesson/ DS.

Skolbytet. Oj vad jag tjatar om Emilias skolbyte - men, liksom - oj sĂ„ mycket roligare livet har blivit. För nĂ„gra Ă„r sedan, nĂ€r Emilia g...

Skolbytet. Oj vad jag tjatar om Emilias skolbyte - men, liksom - oj sĂ„ mycket roligare livet har blivit.

För nÄgra Är sedan, nÀr Emilia gick i förskolan hÀr i Solna, brukade hon trÀffa kompisar efter hÀmtning i stort sett varje dag. Antingen följde hon med hem till nÄgon, eller sÄ tog hon med sig nÄgon hem till oss. Och hon Àlskade det. Jag med, för den delen - för jag Àlskade att se henne lycklig tillsammans med sina vÀnner. Och jag Àlskade att se hennes vÀnner ocksÄ, de var ju hÀr sÄ ofta att jag började digga dem med.

Sedan började hon pĂ„ Vittra Södermalm, och dĂ„ blev det plötsligt ett abrupt slut för alla lektrĂ€ffar. Restiderna till och frĂ„n skolan gjorde det, liksom, till en logistisk mardröm att försöka ordna nĂ„gonting sĂ„dant. Och hon avskydde det - och det gjorde jag med, för jag sĂ„g hur mycket hon saknade det. NĂ€r det var som vĂ€rst började hon till och med prata om hur trĂ„kigt det var att komma till mig under pappaveckorna (för hos mamma hade hon ju i varje fall syskon att leka med). Till följd av det var jag bara ett missat bolĂ„n ifrĂ„n att ta mitt pick och pack och flytta till Södermalm (en plats som jag avskyr... arbetarklass, pfft).

Tack och lov blev det ingen lĂ€genhet pĂ„ Södermalm, utan skola hĂ€r i Solna istĂ€llet. Det efter att Linn & C:O bestĂ€mt sig för att flytta hit (tack för det Linn!). Och herrejösses vad livet har blivit roligare sedan dess. För mig blev det sĂ„klart roligare redan frĂ„n dag ett - och det har jag behandlat i tidigare blogginlĂ€gg (slippa restider = lycklig man). För Emilia tog den en dryg mĂ„nad att acklimatisera sig, men den hĂ€r veckan... Det var lĂ€nge sedan jag sĂ„g henne sĂ„ lycklig. Och barns lycka Ă€r smittsam - det Ă€r lĂ€nge sedan jag har kĂ€nt mig sĂ„hĂ€r lycklig och allmĂ€nt nöjd med livet.

I fredags nÀr jag hÀmtade Emilia var det tvÄ flickor som attackerade mig med frÄgan om de fick följa med Emilia hem och leka. I brist pÄ telefonnummer till respektive flickas förÀldrar var jag dock tvungen att sÀga nej.

I söndags lyckades jag hitta numret till en av flickornas pappa, vilket resulterade i tre timmars lek hÀr hemma hos oss.

Jag lyckades knipa en bild nĂ€r de inte satt och spelade!

I mĂ„ndags nĂ€r jag hĂ€mtade Emilia frĂ„n skolan attackerade de bĂ„da flickorna mig igen. Söndagstjejen undrade om Emilia fick följa med hem till henne dagen dĂ€rpĂ„. Den andra gav mig sin mammas telefonnummer för att jag skulle kunna styra en lekdejt Ă„t dem med.

I tisdag, ja, dĂ„ var Emilia hemma hos Söndagstjejen (sedermera kallad Sön-tisdagstjejen?). De Ă„t pannkakor, spelade Minecraft och var allmĂ€nt nöjda med livet.

Dagen dĂ€rpĂ„ hade jag lyckats fĂ„ tag pĂ„ Mammastelefonnummertjejens mamma, och styrt sĂ„ att jag kunde plocka hem de bĂ„da efter skolan. PĂ„ vĂ€gen hem deklarerade de att de Ă€r bĂ€sta kompisar. Och att Sön-tisdagstjejen ocksĂ„ Ă€r deras bĂ€sta kompis, sĂ„klart. Och att de alltid kommer att vara bĂ€sta kompisar. Och allt sĂ„dant dĂ€r som flickor sĂ€ger till varandra. Sött som sylt i solen var det i varje fall.

Det andra BFF-teamet lyckades jag bara fÄ en "framför datorn"-bild pÄ.
(hur lyckades jag klÀmma in FYRA soppÄsar i bakgrunden dÀr?!)

Summa sumarum har jag insett vad lycka innebÀr. Det Àr att se sin dotter lycklig. Eller, det kanske finns mer till lycka Àn det, men att se sin dotter lycklig rÀcker i varje fall vÀldigt lÄngt. Det finns, typ, inget bÀttre.

Man ska alltid göra ett bokomslag innan man skriver boken. En flicka har krupit upp i sÀngen bredvid den döende kvinnan. Det Àr kvinnans...

Man ska alltid göra ett bokomslag innan man skriver boken.
En flicka har krupit upp i sĂ€ngen bredvid den döende kvinnan. Det Ă€r kvinnans dotter; dottern som skulle ha Ă„kt utomlands om knappt tvĂ„ mĂ„nader om det inte varit för att hennes mamma drabbats av en autoimmun sjukdom. En sĂ„dan som gör att till och med en vanlig dagisförkylning kan vara dödlig, i varje fall utan lĂ€karbehandling. Åsynen av dottern gör Döden glad pĂ„ samma gĂ„ng som den gör henne sorgsen. Å ena sidan innebĂ€r flickans nĂ€rvaro att kvinnan inte behöver dö ensam; att kvinnan fĂ„r dö i sĂ€llskap av den som hon Ă€lskar mest i hela vĂ€rlden. Å andra sidan innebĂ€r flickans nĂ€rvaro att flickan kommer behöva se sin mamma dö. Det Ă€r inget som en liten flicka ska behöva uppleva. Döden vet att döden inte Ă€r nĂ„got farligt, men för flickan kommer det att bli ett fruktansvĂ€rt, traumatiskt minne som riskerar Ă€rra henne för livet. Och det beklagar Döden. Hon önskar att hon inte hade den effekten pĂ„ folk.

Döden Àgnar dock inte flickan nÄgon större uppmÀrksamhet. Hennes gigg Àr kvinnan i sÀngen. Att se henne sÀkert i hamn. Kvinnan har inte lÄng tid kvar. Det Àr Ànnu en av de saker som hon bara vet. Det handlar inte om timmar eller dagar, utan minuter.

Flickan Àr dock distraherande pÄ ett sÀtt som förvirrar Döden. Till och frÄn, nÀr hon försvinner in i sina egna tankar, kommer hon pÄ flickan med ett snegla upp frÄn sitt gömstÀlle pÄ andra sidan mammans bröst. Hon fÄr nÀstan intrycket av att flickan sneglar pÄ henne, men det Àr förstÄs omöjligt. Ingen förutom de döende kan se henne, och flickan Àr inte döende. Ytterligare en sak som hon vet utan att kunna förklara hur. SÄ fort Döden vÀnder blicken mot flickan vÀnder hon dock bort sin. Gömmer sig bakom sin mammas feberheta kropp.

”Oroa dig inte,” sĂ€ger hon. Till riktigt vem vet hon inte; sig sjĂ€lv, den döende kvinnan eller flickan som omöjligen kan höra henne. Kanske till alla tre. ”Snart Ă€r det över.”

Ännu en gĂ„ng fĂ„r hon intrycket av att flickan stirrar pĂ„ henne, men det Ă€r kvinnan som svarar. Hennes timme Ă€r slagen.

”Jag oroar mig för Smila,” sĂ€ger kvinnan. ”Hon har inte fĂ„tt nĂ„gon mat.”

Flickan visar inga tecken pÄ att höra sin mammas ord. Det övertygar Döden om att allt, trots allt, Àr som det ska. Kvinnan har passerat över tröskeln, och allt som sÀgs nu Àr mellan kvinnan och henne sjÀlv.

”Jag förstĂ„r,” sĂ€ger Döden, som visst förstĂ„r. ”Hon kommer att klara sig bra,” fortsĂ€tter hon, och hon vet att det Ă€r sant. Flickan kommer Ă„tminstone inte dö Ă€n pĂ„ mĂ„nga Ă„r, i sĂ„dana fall skulle hon ha vetat om det vid det hĂ€r laget. Det Ă€r det första hon lĂ€r sig om folk nĂ€r hon Ă€r nĂ€ra dem. Hon förmodar att det har med hennes profession att göra.

”Lovar du?” frĂ„gar mamman. ”Hon Ă€r bara en liten flicka,” fortsĂ€tter hon. ”Hon har ingen annan Ă€n mig.”

”Jag lovar,” sĂ€ger Döden. ”Flickan kommer vĂ€xa upp och bli stor.”

”DĂ„ sĂ„,” nickar kvinnan, som lĂ„ter förhĂ„llandevis belĂ„ten, innan hon plötsligt fĂ€ller en tĂ„r. ”Jag önskar att jag fick vara dĂ€r och se henne vĂ€xa upp.”

”Jag med,” sĂ€ger Döden, och Ă€nnu en gĂ„ng Ă€r det sanningen. Om hon fick bestĂ€mma skulle alla förĂ€ldrar fĂ„ leva lĂ€nge nog att se sina barn vĂ€xa upp. Även om det andra nog Ă€r Ă€nnu viktigare, att alla barn fĂ„r vĂ€xa upp med sina förĂ€ldrar i behĂ„ll. ”Jag med, Lena.” Namnet kommer till henne i samma stund som hon uttalar det.

”NĂ„vĂ€l, inget att göra Ă„t den saken nu,” sĂ€ger kvinnan. Hon uttalar det som ett konstaterande, men Döden kan höra att det döljer sig en frĂ„ga dĂ€ri.

”Nej,” svarar hon dĂ€rför, innan hon tillĂ€gger. ”TyvĂ€rr.”

”Jag förstĂ„r,” suckar kvinnan. ”Kunde inte lĂ„ta bli att frĂ„ga.”

”Jag förstĂ„r,” nickar Döden. ”Skam den som ger sig.”

”Just sĂ„,” sĂ€ger kvinnan, som kostar pĂ„ sig ett sorgset leende bakom tĂ„rarna. ”SĂ„, ska vi?”

”Ja,” sĂ€ger Döden, som lutar sig fram och tar kvinnan i sina armar.

Deras vÀsen snuddar vid varandra, och Döden upplever ett ögonblicks sinnesfrid. Sedan, efter att hon Àr absorberat de sista fragmenten av kvinnans vÀsen, Àr hon ensam igen. Totalt, för evigt, ensam. HjÀlplöst flytande genom tiden dömd att se alla som hon rör vid upphöra existera. Sedan klappar en liten hand henne pÄ axeln.

”Vad pratar ni om?” flickans röst Ă€r som honung och porlande vatten. Den fĂ„r Döden att skrika högt av förskrĂ€ckelse. Sedan snubblar hon baklĂ€nges, ramlar, och slĂ„r huvudet i marken. Sedan blir allt svart.

Det börjar bli dags för mig att sÀga hej dÄ till Cornelia. Det innebÀr att andra kan fÄ sÀga hej till henne snart. IkvÀll har jag gjort...

Det börjar bli dags för mig att sÀga hej dÄ till Cornelia. Det innebÀr att andra kan fÄ sÀga hej till henne snart.

IkvÀll har jag gjort slut pÄ tvÄ mÄnader lÄngt, och vÀldigt turbulent lesbiskt parförhÄllande. Det ska sÀgas att det har varit ganska svÄrt. Nu pÄ kvÀllen blev det en hel del tÄrar, och sÄ har det Àven blivit vid flertalet tillfÀllen tidigare. Men jag vill ÀndÄ minnas det som att det har blivit Ànnu flera skratt, att det goda har övervÀgt det onda, trots att det Àr sÄ mycket som hÀnt.

Sammanfattningsvis har upplevelsen varit intensiv, spÀnnande och lÀrorik.

Jag syftar sÄ klart pÄ en bok som jag har skrivit. Den handlar om en ung, kvinna, Cornelia som under tvÄ lÄnga dygn i samband sin student hinner uppleva vad det innebÀr att gÄ frÄn att vara utfryst, för att inte sÀga mobbad, till att hÀnga med skolans populÀraste tjej. Hon hinner lÀra sig innebörden av order kÀrlek, hur det kÀnns att bli utnyttjad - samt se nÄgon dö. Allt under loppet av fyrtioÄtta timmar.

Det Ă€r inte det bĂ€sta jag har skrivit. Mitt sprĂ„k har kanske blivit bĂ€ttre, men jag hĂ„ller fortfarande min föregĂ„ende bok som starkare. Ett bra epos Ă€r alltid bĂ€ttre Ă€n en bra historia. Jag skulle dock vilja pĂ„stĂ„ att det hĂ€r Ă€r min personligaste historia hittills. I den tillĂ„ter jag mig att utforska kĂ€nslor som jag vanligtvis inte vill kĂ€nnas vid, och det Ă€r intressant. Och jag tror att resultatet kan ha blivit bra. Jag vill sĂ€ga som Backman, nĂ€r jag skriver sĂ„ kĂ€nner jag en hel del. Om jag lyckas fĂ„ nĂ„gon att kĂ€nna samma sak nĂ€r den lĂ€ser vad jag har skrivit sĂ„ har jag lyckats med nĂ„got. Att öppna en liten kĂ€nslotelepatisk kanal (just de orden anvĂ€nder Backman inte) mellan mig och lĂ€saren. Om jag nĂ„gonsin kommer att lyckas med det vet jag inte. Vad jag vet Ă€r jag har lyckats öppna den kanalen med mig sjĂ€lv. NĂ€r jag lĂ€ser vad jag har skrivit, dĂ„ kommer kĂ€nslorna tillbaks. Vissa stycken kan jag kan inte lĂ€sa utan att fĂ„ fuktiga ögon. Andra kan jag inte lĂ€sa utan att flina och kĂ€nna mig sjĂ€lvgod över min egen vitsighet. Jag hoppas att nĂ„gon annan ocksĂ„ kommer att kĂ€nna detsamma.

****

Pratade förresten med Tyler igÄr. Han livnÀr sig ju pÄ att skriva, sÄ han vet ett och annat. Han föreslog sjÀlvpublicering och sjÀlvmarknadsföring om jag faktiskt tror pÄ mina böcker. Det lÄter som ett intressant alternativ. Ska fundera pÄ det, nÀr jag har renskrivit den hÀr. Och kanske gÄtt igenom den andra Ànnu ett varv.

****

Nu Àr jag trött. Borde sova. Men nÀr man skriver, dÄ hinner man inte med sÄ mycket helg. Jag har knappat 9000 ord idag. Det tog elva timmar. SÄ jag kanske förtjÀnar en kopp te och ett avsnitt av nÄgon TV-serie? Jo, jag tror faktiskt det.

****

PS. PÄ torsdag ska jag prova nÄgot galet. Att gÄ pÄ bio ensam. Ingen annan ville se nya IT-filmen. Hojta till om du lÀser och Àr sugen! Bokade biljett pÄ knasig plats, sÄ gÄr sÀkert att boka bredvid mig fortfarande. DS.

PPS. Annars blir det coolt att gÄ pÄ bio sjÀlv. Har som sagt aldrig gjort det. KÀnns lite vuxet pÄ nÄgot sÀtt. DDS.

Idag Àr det Emilias första dag pÄ RÄsundaskolan, och Àven om jag inte har hÀmtat hem henne Àn sÄ jag har en bra magkÀnsla. Hon började mer e...

Idag Ă€r det Emilias första dag pĂ„ RĂ„sundaskolan, och Ă€ven om jag inte har hĂ€mtat hem henne Ă€n sĂ„ jag har en bra magkĂ€nsla. Hon började mer eller mindre omgĂ„ende prata med sina bordskompisar, och nĂ€r jag nĂ„gon minut senare försökte sĂ€ga hejdĂ„ med en kram verkade hon göra sitt bĂ€sta för att ignorera mig. Det om nĂ„got kĂ€nns som ett bra tecken, för det Ă€r liksom sĂ„ hon fungerar. Är hon nöjd med lĂ€get, dĂ„ ignorerar hon mig. Är hon osĂ€ker eller obekvĂ€m, dĂ„ tyr hon sig till mig. Och nu i morse var det som om jag överhuvudtaget inte fanns. BĂ€ttre kvitto pĂ„ en bra första stund med klassen finns vĂ€l inte?

Lika glad som jag Àr för att Emilia verkar trivas med skolan, Àr jag för egen del över vad jag uppmÀrksammade pÄ vÀgen dit. Sexton minuter över Ätta gick vi hemifrÄn, och tio minuter senare var vi framme i skolan. Med fyra minuter till godo, liksom. Snacka om att spara in restid! Samma sak mÀrkte jag nÀr jag vÀnde stegen hem (till hemmakontoret) igen. Trots att jag tog vÀgen förbi Hemköp för att köpa lunch tog det mig inte mer Àn en kvart att komma hem igen. Snacka om lyx!

#livetleker

****

On another topic fick jag Ànnu en refusering idag, pÄ min bok vill sÀga. Det kommer inte som nÄgon större överraskning. Jag har ju som bekant skrivit en mer Àn dubbelt sÄ lÄng bok Àn vad som rekommenderas för en debutförfattare. DÀrför vÀljer jag att inte bli det minsta besviken heller, tvÀrtom kÀnner jag mig mer övertygad Àn nÄgonsin om att jag har skrivit nÄgonting riktigt, riktigt bra. Kanske mÄste jag bara skriva nÄgot enklare först, nÄgot att sÀlja in mig med.

Har en sĂ„dan historia pĂ„ gĂ„ng ocksĂ„. En ungdomshistoria, skulle man vĂ€l kunna kalla det. En slags blandning av Fucking ÅmĂ„l, Snabba Cash, och Sandor slash Ida. Den Ă€r allt vad min andra bok inte Ă€r. LĂ€ttsam, romantisk, personlig och kort. Om jag fick en veckas ledighet skulle jag nog kunna fĂ„ den fĂ€rdigskriven (om Ă€n inte renskriven).

Dags att försöka ta en skrivarvecka igen, kanske? 

Om nÄgon Àr intresserad sÄ sÀg till, förresten. Delar gÀrna med mig av nÄgon kapitel eller tvÄ hÀr pÄ bloggen, eller hela hÀrligheten mer privat. Det enda jag krÀver Àr Àrlig feedback. Dvs. bÄde ris och ros.

****

Jobba? Jo, jag borde vÀl fortsÀtta med det. Tröttsamt. Inte för att jobbet Àr trÄkigt, utan för att jag Àr vÀldigt dÄlig pÄ det dÀr med att göra vad nÄgon annan vill att jag ska göra. Tacka gudarna för att jag Àr bra pÄ det, sÄ att jag fÄr det gjort ÀndÄ.

Lilian: FÄr jag döda dig? Emilia: Ja, det Àr dÀrför jag Àr hÀr. Tystnad rÄder en stund, sedan suckar Emilia, som av lÀttnad: Det Àr tur ...

Lilian: FÄr jag döda dig?

Emilia: Ja, det Àr dÀrför jag Àr hÀr.

Tystnad rÄder en stund, sedan suckar Emilia, som av lÀttnad: Det Àr tur att det gÄr att döda varandra i varje fall.

...

Det Àr sÄdant man fÄr höra som förÀlder.

HÄller pÄ att stÀda pÄ min backuphÄrddisk, och hittade dÀr ytterligare nÄgot hundratal fotografier som jag trodde vad försvunna. Upplevelse...

HÄller pÄ att stÀda pÄ min backuphÄrddisk, och hittade dÀr ytterligare nÄgot hundratal fotografier som jag trodde vad försvunna. Upplevelsen av att blÀddra igenom de hÀr Àr precis densamma som nÀr jag hittade nÄgra gamla videoklipp hÀr om dagen. TÀnker dÀrför inte skriva samma sak igen. Det hÀr gÄngen rÀcker det med att sÀga att jag blir obehagligt nostalgisk av alla de hÀr gamla bilderna. Jag vill ha tillbaks min lilla bebis.

PĂ„ promenad bland kolonilotterna pĂ„ Kungsholmen. Drygt 1½ Ă„r gammal flicka pĂ„ den hĂ€r bilden. Hela hösten brukade vi promenera samma runda. Hon var bĂ€ttre pĂ„ att promenera dĂ„ Ă€n nu. Kanske för att kasta sten i sjön var det bĂ€sta hon visste?

Trodde bara att jag hade en bild pÄ Emilia och farmor ihop, men det visar sig att jag har tvÄ.
(den enda Àr bÀttre, men, vad tusan, the more the merrier)

En av de absolut bĂ€sta bilderna jag vet. SĂ„hĂ€r glad var hon alltid back in the day. Utom nĂ€r hon var trött, hungrig eller sjuk, förstĂ„s. Men i övrigt - alltid sĂ„dĂ€r. BĂ€sta.

Kanske inte den bÀsta bilden, men en av de bÀsta historierna.
Bilden Àr tagen ganska precis pÄ Emilias tvÄÄrsdag. KvÀllen innan hade vi gÄtt förbi RÄsundaskolan, och dÄ sÄg vi discobelysning lysa upp ett av skolans fönster. NÄgon slags klassfest, fÄr man förmoda. Emilia blev helt betagen av det.
SÄ, dagen dÀr pÄ (en lördag), gick vi till RÄsundaskolans skolgÄrd för att se oss omkring. DÀr förÀlskade hon sig i en av leksakerna, det tÄg som hon stÄr i pÄ bilden. Hon konstaterade ocksÄ att det var dÀr hon ville gÄ i skolan.
Nu, 6½ Ă„r senare, ska hon börja dĂ€r. Det Ă€r lite amazing.

Om nĂ„gon undrar Ă€r hon ganska söt nu ocksĂ„. Men fett stor. Äldre Ă€n mig, Ă„tminstone pĂ„ insidan. Kolla pĂ„ den hĂ€r bilden bara. Jag ser ut som en fĂ„ntratt, hon allvarlig som en politiker. ;-)

PÄ söndag fÄr jag Emilia igen. LÀngtar. Vad göra till dess? Kanske börja med att sova.

Bilden har inget med saken att göra alls. Bloggen blir bara roligare med bilder sÄ, there you go. Jag trÀffade Tuppen hÀr om dagen, och ...

Bilden har inget med saken att göra alls. Bloggen blir bara roligare med bilder sÄ, there you go.
Jag trÀffade Tuppen hÀr om dagen, och det fantastiska vÀdret till Àra valde vi att promenera frÄn Fridhemsplan hem till mig. Det Àr inte sÀrskilt lÄngt, men det Àr en ganska trevlig promenadvÀg. MÀlarens blÄ vatten, grönskande trÀd och... ja, ni vet hur det kan se ut i Stockholm pÄ sommaren. Det Àr vackert.

Vid Huvudsta finns hur som helst en lÄng uppförsbacke (eller nedförsbacke, om man rÄkar komma frÄn det andra hÄllet). Det Àr inte nÄgon sÀrskilt brant backe, men den Àr duktigt lÄng - sÀkert en halvkilometer. SÄledes kan de cyklar man möter i den backen ha en rejÀl fart. Vanligtvis Àr det förstÄs inget problem; halva vÀgbanan Àr till för cyklister, den andra halvan för gÄngtrafikanter. NÀr vi hade kommit ungefÀr halvvÀgs upp för backen slumpade det sig dock sÄ att en kvinna, som var pÄ vÀg ned för backen till fots, sneddade in över cykelbanan utan att se sig för. Sannolikt skulle hon ta samma genvÀg genom buskarna som jag brukar ta nÀr jag Àr ute och joggade. Ibland brukar jag inte se mig om heller. Varför skulle jag det? Kommer det nÄgon sÄ hör jag vÀl det?

Den hÀr gÄngen kom det dock nÄgon, en kvinna pÄ en grön cykel. Det var kanske fem meter mellan dem nÀr den första kvinnan började snedda in över cykelbanan, sÄ jag trodde inte att det skulle vara nÄgon fara. Kvinna pÄ cykel började gira Ät vÀnster och kvinnan till fots fortsatte Ät höger (över cykelbanan). Sedan panikbromsade kvinnan pÄ cykel, kom Ät handbromsen, och flög över styret.

Det Àr Àrligt talat bland det obehagligaste jag har sett. Ena stunden cyklade hon som vanligt, i nÀsta stund lyfte bakdÀcket frÄn marken. Ett ögonblick senare slog hennes ansikte i marken, varpÄ cykeln landade över hennes rygg. NÀr hon började skrika blev jag uppriktigt sagt glad. Det innebar att det inte hade gÄtt fullt sÄ illa som det sÄg ut att ha gjort.

Jag tror hur som helst att det var skriket som vĂ€ckte oss alla som hade sett vad som hĂ€nde. Tuppen tog ett lĂ„ngsamt steg framĂ„t, sedan gjorde jag det med. Sedan började vi smĂ„springa bĂ„da tvĂ„. UngefĂ€r samtidigt reagerade kvinnan som sneddat över cykelbanan. Fram till dess hade hon inte vetat nĂ„got om hur nĂ€ra hon varit att bli pĂ„körd, och jag tror fortfarande inte att hon förstod att det var hon som orsakat kraschen. Var det jag? Hörde jag henne frĂ„ga, flera gĂ„nger. Jag gick bara över hĂ€r, sedan hörde jag en smĂ€ll.

NÄgon hjÀlpte till att lyfta bort cykeln. En annan hjÀlpte kvinnan att sÀtta sig upp. SjÀlv kÀnde jag mig fortfarande handlingsförlamad? Vi var tre personer som stod och frÄgade varandra "ska vi ringa ambulans?", men ingen av oss frÄgade den stackars kvinnan pÄ marken. Det var först nÀr jag sÄg hur hon blödde som jag ringde. Försökte förklara vad som hade hÀnt. Ja, hon hade hjÀlm. Nej, hon landade rakt pÄ ansiktet. Nej, hon förlorade aldrig medvetandet. Ja, det Àr henne ni hör grÄta. Vi lyckades ta reda pÄ vad hon hette, och larmcentralen lovade att skicka en bil.

En kvart senare har vi lyckats flytta kvinnan till sidan av cykelvÀgen, sÄ att vi slipper fler olyckor. NÄgon har lyckats hitta papper som hon kan hÄlla mot ansiktet. Jag och Fredrik har stÀllt oss dÀr vi kan möta upp ambulansen och peka ut vart den ska. Sedan ringer en SOS-sköterska. De har inga ambulanser. De ber att fÄ prata med kvinnan. Jag springer tillbaks och ger henne telefonen. Hon ser inte ut att vilja ta den, och jag förstÄr varför. SÀger att det inte gör nÄgot om hon blodar ned den. Hon tar den och pratar med SOS-sköterskan. De lovar att skicka en sjuktaxi som kan ta henne till akuten. Ytterligare en kvart senare, efter en hel del försök att fÄ föraren att förstÄ vart den ska Äka frÄn min del, dyker dem upp. Vi hjÀlps Ät att sÀtta kvinnan i bilen och önskar henne lycka till. Hon tackar mellan snyftningarna oss för hjÀlpen.

Vad som hÀnde sedan vet jag inte. Jag hoppas att allt gick bra. Det första hon lyckades sÀga efter sin krasch var att hon skulle gifta sig om fyra veckor. Jag tror inte att hon var orolig för att vara för illa skadad för att klara av bröllopet - jag tror att hon var orolig för hur hon skulle se ut pÄ bröllopsfotografierna. Jag tror och hoppas att hon kommer se fantastisk ut pÄ dem.

SÄhÀr i efterhand undrar jag om nÄgon av oss borde ha erbjudit oss att följa med i taxin? Hon kunde ju knappt gÄ. Taxichauffören lÀr förstÄs ha hjÀlpt henne in pÄ akuten, men sedan? I vÀntan pÄ att hennes mamma eller fÀstman skulle komma, borde inte nÄgon av oss ha erbjudit sig att göra henne sÀllskap. Jag tror att det skulle ha varit det rÀtta. Just dÄ kunde jag dock inte tÀnka sÄ lÄngt. Just dÄ var jag bara glad att vi hade lyckats hjÀlpa henne. LÀngre Àn sÄ gick liksom inte att tÀnka, sÄ det Àr först nu i efterhand jag undrar om vi kanske borde ha gjort mer.

Det Ă€r flera saker som slĂ„r mig sĂ„hĂ€r i efterhand. En Ă€r hur svĂ„rt det var att agera. Hur svĂ„rt det var att hjĂ€lpa utan att först bli ombedd att hjĂ€lpa. Det har vĂ€l med den dĂ€r personliga zonen att göra. Man gĂ„r inte nĂ€rmare nĂ„gon man inte kĂ€nner Ă€n en meter, men för att hjĂ€lpa nĂ„gon som har skadat sig mĂ„ste man göra det. Och det gör man förstĂ„s, men bara precis sĂ„ mycket som nöden krĂ€ver. Vi fick bort cykel och hjĂ€lpte henne till en sĂ€krare plats. Men ingen av oss fem-sex personer som stannade upp gjorde sĂ„ mycket som att lĂ€gga en hand pĂ„ hennes axel. Är inte det mĂ€rkligt? Att ingen slogs av tanken att hon vill nog ha tröst.

PÄ det stora hela kÀnner tar jag ÀndÄ med mig en ganska positiv kÀnsla ur det hÀr. Hon klarade sig utan nÄgra större men, det kÀnner jag mig sÀker pÄ efter att ha spenderat en halvtimma med henne innan hjÀlpen kom. Dessutom sÄg jag hur folk faktiskt bryr sig om varandra. Det kan vara svÄrt att tro ibland, att Stockholmare har hjÀrtan, men det har de faktiskt. Alla de som sÄg vad som hÀnde stannade upp för att hjÀlpa till. MÄnga av dem som passerade förbi senare erbjöd olika former av hjÀlp; allt frÄn att ringa efter hjÀlp till att springa efter papper, vatten och liknande. Inte nÄgon endaste en försökte fotografera vad som hade hÀnt med mobilkameran. Det kÀnns faktiskt ganska fint. Att en grupp fullstÀndiga frÀmlingar kan sluta sig samma och hjÀlpa nÄgon som behöver det, nÀr den behöver det. Det kÀnns fantastiskt fint.

Hoppas att du fÄr ett fantastiskt vackert bröllop, S. Vi kÀnner ju inte varandra, men I'm rooting for you.

Jag hittade just den hÀr gamla videosnutten frÄn mars 2012, inspelad bara nÄgra dagar innan Emilia fyllde tre Är. Herrejösses vad söt hon...


Jag hittade just den hĂ€r gamla videosnutten frĂ„n mars 2012, inspelad bara nĂ„gra dagar innan Emilia fyllde tre Ă„r. Herrejösses vad söt hon var pĂ„ den tiden, och gud vad jag saknar den lilla tjejen ibland. Just den Ă„rsmodellen av henne alltsĂ„. Nog för att jag Ă€lskar 2017 Ă„rs modell av henne precis lika mycket som 2012 Ă„rs modell, kanske Ă€nnu mer, men det var nĂ„got speciellt med henne nĂ€r hon var en liten skrutt. PĂ„ den tiden var hon nĂ€mligen inte vilken liken skrutt som helst, pĂ„ den tiden var hon min lilla skrutt.

Det Àr svÄrt att förklara med nÄgra konkreta ord, men pÄ den tiden kÀnde jag mig betydelsefull. Viktig. OersÀttlig. Det Àr jag kanske fortfarande, men kÀnslan av att vara det var starkare dÄ. Det var liksom hon och jag mot vÀrlden.

PÄ senare Är har jag dessutom börjat mÀrka av bristerna i mitt förÀldraskap. Jag Àr inte sÀrskilt duktig pÄ att hitta pÄ roliga aktiviteter. Jag Àr ganska dÄlig pÄ att leka, och dessutom Àr jag en dÄlig förlorare i spel. Under de dÀr Ären fanns det dock nÄgonting som Emilia vÀrderade högre Àn nÄgonting annat. Högre Àn roliga aktiviteter, inspirerande lekar och fuskfria spel. PÄ den tiden vÀrderade hon min tid och min uppmÀrksamhet över allt annat; och den fick hon all av. All min tid och all min uppmÀrksamhet, och jag vet att hon Àlskade den. Att hon Àlskade mig lite mer Àn nÄgon annan bara för att jag sÄg allt vad hon gjorde och lyssnade pÄ allt vad hon sade. PÄ den tiden var det liksom tillrÀckligt. PÄ den tiden var det mer Àn tillrÀckligt. PÄ den tiden var det allt.

Numera Àr det svÄrare att vara en bra pappa. Att vara delaktig, det Àr förstÄs fortfarande viktigt. Det vet jag att hon fortfarande Àlskar mig för. Att jag liksom alltid finns dÀr. Det gÄr dock inte att komma ifrÄn det faktum att jag kÀnner mig ganska trÄkig ibland. De senaste tvÄ Ären, med skola sÄ lÄngt bort att hemplockade kompisar har varit en omöjlighet, har det varit extra tydligt. NÀr hon gick i förskolan hÀr i Solna plockade vi ju hem vÀnner var och varannan dag, och dÄ behövde jag inte vara sÀrskilt rolig eller kreativ. DÄ rÀckte det att jag lagade pannkakor, tittade pÄ nÀr de lekte och sedan sÄg till att ha lite kvÀllsmys i soffan ihop. Men de senaste tvÄ Ären? De har varit knepiga. SÀrskilt sedan hon tröttnade pÄ Minecraft.

LÄter himla deppigt det hÀr inlÀgget, visst? Det Àr inte menat sÄ. Det Àr bara menat en stilla reflektion över förÀldraskapet som sÄdant, inspirerat av ett videoklipp som gjorde mig nostalgiskt. Jag tror dock att framtiden kommer att bli lÀttare. Idag fick vi bekrÀftat att Emilia har kommit in pÄ vÄrt förstaval bland skolorna hÀr i Solna. Det innebÀr 5-10 minuters promenadvÀg till skolan nu till hösten, istÀllet för 40 minuters tunnelbaneresa som tidigare. Det i sin tur betyder att vi kan börja plocka hem kompisar efter skolan igen. Och det? Det innebÀr att jag kan komma undan med att steka pannkakor och titta pÄ nÀr de lekar - och ÀndÄ kunna bÄde vara och kÀnna mig som en förbannat bra farsa. Det ska bli najs.

****

Pratade med en ny kollega idag, en som har gjort samma resa som jag. Barn som hunnit bli halvstora, och sedan separation. Han undrade om jag nÄgonsin kommer vilja bilda familj och skaffa barn igen. Om jag skulle orka göra allt det dÀr igen. Jag svarade nej. Att först ska jag skriva mig en bok (till), och sedan ska jag Àgna tid Ät mig sjÀlv. Men efter att ha sett det hÀr videoklippet? Det Àr klart att jag skulle offra min nattsömn, min fritid och mina personliga drömmar under 5-10 Är ytterligare för att fÄ göra om det dÀr. Helst med en partner in crime hela vÀgen, dock.

Den som kÀnner mig skulle nog kunna beskriva mig som en man med lika delar hybris som dÄligt sjÀlvförtroende. Om det sedan Àr en bra beskriv...

Den som kÀnner mig skulle nog kunna beskriva mig som en man med lika delar hybris som dÄligt sjÀlvförtroende. Om det sedan Àr en bra beskrivning av mig eller inte lÀmnar jag osagt, men det kan utan tvekan finnas ett uns av sanning i den. Jag tror ocksÄ att den beskrivningen kan börja ge ett svar pÄ varför jag skriver. Varför jag inte har nÄgot annat val Àn att skriva.

I mina stunder av hybris, vilka ofta sammanfaller med att jag tar lÄngpromenader, förestÀller jag mig gÄng efter annat att jag sitter i morgonsoffan pÄ TV för att diskutera mina böcker. Utöver att vara högst mÀrkliga brukar dessa invÀrtes TV-intervjuer ocksÄ bjuda pÄ en hel del insikter om mig sjÀlv. Det Àr inför dessa imaginÀra TV-kameror som jag klÀr av mig naken och lÀt mig nÄgot om mig sjÀlv (dÀrmed ej sagt att jag vare sig promenerar naken eller kommer att lÄga mig intervjuas naken pÄ TV den dag jag blir en bÀstsÀljande författare).

En av de frÄgorna som jag ofta grunnar över Àr varför jag skriver och varifrÄn jag fÄr mina idéer. Hur kommer man pÄ sÄ mÄnga tveksamma och omdömeslösa saker som jag gör? En av mÄnga bidragande orsaker till min skenande fantasi tror jag Àr de mÄnga kontraster som jag finner hos mig sjÀlv. Hybris och dÄligt sjÀlvförtroende, kallade jag det, men det Àr en förenkling. En bÀttre förklaring Àr nog att jag vill vara vÀldigt rationell. Efter en kopp kaffe, nÀr jag Àr som piggast pÄ dagen, Àr jag oerhört rationell. Ateistisk, vetenskaplig, torr och förnuftig. Om sÄ Jesus klev ned frÄn himlen för att be mig att Àlska med honom sÄ skulle jag nog neka honom - Ätminstone om han gjorde det efter min morgonkaffe. Problemet Àr dock att jag har en vÀldigt aktiv fantasi. Stephen King uttrycker det vÀldigt bra i Bag of Bones: "An author is someone who has tought his mind to misbehave", eller fritt översatt, "En författare Àr nÄgon som har lÀrt sitt undermedvetna att missköta sig" - det Àr hur som helst nÄgonting som jag kan kÀnna igen mig i. Mitt undermedvetna missköter ofta och gÀrna, vilket jag ocksÄ Àr glad för. Det resulterar dock i en hel del konflikter mellan mitt medvetna och mitt undermedvetna, vilka lever i tvÄ helt olika förestÀllningsvÀrldar. Jag vet att det inte finns nÄgon gud - blotta tanken pÄ att en sÄdan skulle kunna existera Àr dock tillrÀckligt intressant för att mitt undermedvetna ska göra mig aningen skrÀckslagen för hela konceptet med en sÄdan allsmÀktig skapare. PÄ samma sÀtt Àr jag fullt och fast övertygad om att all form av medvetande lÀmnar kroppen nÀr man dör - men tanken pÄ att sÄ kanske inte behöver vara fallet Àr sÄ övervÀldigande intressant att jag rent undermedvetet inte kan slÀppa den.

Jag tror hur som helst att det Àr nÄgonstans i dessa kontraster mellan vad jag tror mig veta och vad mitt undermedvetna fantiserar ihop som alla mina berÀttelser föds. De mÄ handla om allt frÄn studentfester till krigande gudar, men i sin kÀrna handlar de ocksÄ vÀldigt mycket om existentialism. Vad Àr livet och vad Àr döden? Vad Àr meningen med nÄgot, alls? Vad hÀnder sedan och varför? Och vad skulle hÀnda om...?

En historia som jag vill berÀtta, den handlar om Döden. Om jag lyckas skriva ned den sÄ tror jag att det kan bli det bÀsta jag nÄgonsin kommer att skriva. Döden Àr en kvinna som föddes nÀr den första mÀnniskan dog, och hennes öde Àr att ta alla som dör i sina armar. Hennes öde Àr att se till sÄ att ingen behöver dö ensam. Det som gör henne intressant Àr dock att hon sjÀlv Àr ensam. Hon har existerat sedan begynnelsen, men hon har aldrig upplevt vÀnskap eller nÀrhet. Alla hon tar till sin famn, de dör ju. Allt som hÄller henne flytande Àr minnet av en gammal kvinna - den första kvinnan? - som lovat henne att det inte alltid kommer att vara sÄ. Att hon kommer förvisso att vara ensam i en evighet, men i slutat av denna evighet sÄ kommer hon ocksÄ att fÄ uppleva nÀrhet, och dÀrför fortsÀtter hon. DÀrför uthÀrdar hon millennium efter millennium utan sÀllskap... och mer ska jag inte berÀtta. Men det Àr lika delar en historia som ensamhet och misströstan som det Àr en enkel komedi om en kvinna som finner sig i en kontext dÀr hon inte hör hemma. Och sÄ Àr det en historia om att hitta nÄgonting att leva för, oavsett hur litet. Jag ser fram mot att skriva den. För eller senare.

****

Det hĂ€r blev ett lĂ„ngt inlĂ€gg. Det lĂ€ngsta som jag har skrivit pĂ„ nĂ„got Ă„r. Hoppas att nĂ„gon lĂ€ser det. 

NÀr jag kom hem frÄn Montenegro var jag lite krasslig, vilket innebar mÄnga och lÄnga timmar i soffan. DÀr fann jag ocksÄ min nya kÀrlek. En...

NÀr jag kom hem frÄn Montenegro var jag lite krasslig, vilket innebar mÄnga och lÄnga timmar i soffan. DÀr fann jag ocksÄ min nya kÀrlek. En 27-Ärig blondin som satte mitt hjÀrta i brand. TyvÀrr visade hon sig vara förlovad. Och död. Och en karaktÀr i en TV-serie. Jag Àr dock inte den som lÄter sÄdana petitesser stÄ i min vÀg, utan vi har trÀffats flera timmar varje kvÀll den hÀr veckan. Hon kör sitt eget race, och jag tittar mest pÄ. Det blir ju lÀtt sÄ nÀr hon... Àr en karaktÀr i en TV-serie, som sagt.

Vad jag försöker sĂ€ga Ă€r att jag har börjat titta pĂ„ iZombie pĂ„ Netflix. Jag vill sĂ€ga att det Ă€r en alldeles fantastisk serie, men jag vet inte om det Ă€r sant. Eventuellt Ă€r det bara en helt OK serie som rĂ„kar ha en vĂ€ldigt söt huvudperson, men oavsett vilket sĂ„ tycker jag om den. Premissen Ă€r enkel: Söt flicka förvandlas till zombie. För att inte bli en galen mördarmaskin mĂ„ste hon Ă€ta hjĂ€rna; dĂ€rför slutar hon pĂ„ sitt ordinarie jobb för att ta jobb pĂ„ bĂ„rhuset. Som en bieffekt av att Ă€ra mĂ€nniskohjĂ€rnor fĂ„r hon ocksĂ„ ta del av deras minnen. Det drar hon nytta av nĂ€r hon hjĂ€lper den lokala poliser att lösa mord.

Det Ă€r hur som helst underhĂ„llande. Mycket. De absurda situationerna Ă€r mĂ„nga, och karaktĂ€rerna förvĂ„nansvĂ€rt levande (för att vara döda). Har du sett serien Lucifer (en annan favorit, dĂ€r Ă€r jag kĂ€r i den manliga huvudrollen, men berĂ€tta inte det för min nya flamma) sĂ„ förstĂ„r du premisserna. De bĂ„da serierna Ă€r egentligen identiska. Skruvade komedier dĂ€r en övernaturlig figur (en zombie i den ena, djĂ€vulen i den andra) hjĂ€lper en oförstĂ„ende polis att lösa mord. I bĂ„da fallen Ă€r klassiska bad guys dessutom hjĂ€ltarna.

Vet inte riktigt vad det Àr jag försöker fÄ sagt. Mer Àn att DU bör ge nÄgon av de bÄda serierna en chans. Lucifer Àr nog den bÀttre av dem, egentligen. Men har du en dragning Ät tonÄrsdrama kan iZombie kanske vara en bÀttre start.

****

Ska trÀffa Tuppen för en lÄnglunch idag. Har har börjat lÀsa min bok. Det ska bli vÀldigt intressant att höra vad han har att sÀga. Han Àr ju blodsförbannat Àrlig, sÄ det hÀr kan sluta illa. Men förhoppningsvis inte.

Vilken magnetisk utrsÄlning! Landade i verkligheten igen sent igÄr kvÀll efter tvÄ veckor med Emilia, varav den senaste i Montenegro* t...

Vilken magnetisk utrsÄlning!

Landade i verkligheten igen sent igĂ„r kvĂ€ll efter tvĂ„ veckor med Emilia, varav den senaste i Montenegro* tillsammans med mamma. Uttrycket borta bra men hemma bĂ€st har aldrig kĂ€nts mer sant. Det mindre frekvent anvĂ€nda uttrycket barn bra men sova ocksĂ„ skönt tĂ„l ocksĂ„ att nĂ€mnas i sammanhanget. Nog för att Emilia tenderar att sova 12-timmarsnĂ€tter, men pĂ„ nĂ„got sĂ€tt lyckas hon Ă€ndĂ„ kompensera för det de timmar hon Ă€r vaken. SĂ„ just idag skĂ€ms jag inte för att sĂ€ga att det ganska skönt med lite tystnad.

Planerna för veckan Ă€r enkla. Jobba. Sova. Skriva. Äta. Game of Thrones. Om det sedan blir sĂ„ Ă€r en helt annat frĂ„ga. MisstĂ€nker att jag kommer synda pĂ„ bĂ„de sov- och skrivfronten. Men, vet ni vad? Det Ă€r sommar. DĂ„ fĂ„r man synda. Vem vill synda med mig?

*Vackert land, bland de vackrare jag har besökt i Europa. Tveksamt om det kan rekommenderas nÀr man reser med ett kontaktsökande barn dock - zero svenskar pÄ hotellet = inga nya kompisar = pappas huvudvÀrk. Havsbad, poolbad och solbad har dock hunnits med ÀndÄ.

Jag minns en nyÄrsafton för nÄgot Är sedan, dÄ jag inte gjorde nÄgot annat Àn att titta pÄ TV hemma i myssoffan. Inte för att jag inte hade ...

Jag minns en nyĂ„rsafton för nĂ„got Ă„r sedan, dĂ„ jag inte gjorde nĂ„got annat Ă€n att titta pĂ„ TV hemma i myssoffan. Inte för att jag inte hade nĂ„gra fester att gĂ„ pĂ„, utan för att jag ville ha en lugn kvĂ€ll. Av nĂ„gon anledning tyckte jag dock att det var extremt pinsamt att sitta hemma ensam - sĂ„ nĂ€r mamma och pappa frĂ„gade mig vad jag gjorde ljög jag och sade att jag skulle ivĂ€g pĂ„ en fast.

Men varför gjorde jag sĂ„? Är inte det en ganska mĂ€rklig instĂ€llning att ha till sina egna preferenser? Att de behöver döljas?

SÄ idag sÀger vi som sÄhÀr. Midsommarafton - det innebÀr jordgubbar, skriverier i "bok 2" och, om gudarna vill det, en öl eller tvÄ. Större ambitioner Àn sÄ har jag dock inte, och det Àr jag alldeles fantastiskt nöjd med.

SjÀlv dÄ, vad ska DU göra idag?

Spenderade förra helgen ute pĂ„ VĂ€ttersö tillsammans med det gamla goda  gĂ€nget. Kitty, Fader, Tuppen, Chillarn och Rice. Till och med Ni...



Spenderade förra helgen ute pĂ„ VĂ€ttersö tillsammans med det gamla goda gĂ€nget. Kitty, Fader, Tuppen, Chillarn och Rice. Till och med Nina gjorde ett gĂ€stframtrĂ€dande tillsammans med sin partner Machete.

Fantastisk helg. Mycket mer Àn sÄ behöver inte sÀgas. Sex killar, hundratals kilo grillat kött, bearnaisesÄs med chili, skÀmd whisky och o'boypulverkaffe. Fotboll pÄ fyllan - dÀr ingen av oss orkade mer Àn 5 minuter innan vi lÄg flÄsandes pÄ marken och undrade om vi skulle avlida. SÄ vi kanske inte Àr unga lÀngre. Men satan, vi har kÀnt varandra sedan barnsben allihop - sÄ det slog mig som ganska hÀftigt att vi fortfarande trÀffas och har sÄ förbannat kul ihop.

Tuppen lÀrde jag kÀnna pÄ dagis, Fader och Chillarn i sexÄrs, Kitty nÀr jag gick i ettan. Rice Àr den enda som jag lÀrde kÀnna lite senare; nÀr jag gick i sexan för 20 Är sedan.

Enda fram till gymnasietiden brukade vi trĂ€ffas allihop. Allt som oftast i nĂ„gons kĂ€llare. Men sedan dess har vi nog inte trĂ€ffats alla sex tillsammans nĂ„gon endast gĂ„ng. FörrĂ€n nu. SĂ„ sjukt kul.

Med risk för att lÄta mÀnsklig - men vafan, men lever ju bara en gÄng. Vilka fantastiska vÀnner jag har.

*Wettersö, Vettersö, WÀttersö - har sett samtliga stavningar under helgen. Folk verkar ha svÄrt att bestÀmma sig för vad ön faktiskt heter.

De senaste tvÄ Ären har varit som en lÄng orgie av tunnelbaneresor (och dÄ menar jag inte den slags flottiga, dekadenta och lÀtt homoerotisk...

De senaste tvÄ Ären har varit som en lÄng orgie av tunnelbaneresor (och dÄ menar jag inte den slags flottiga, dekadenta och lÀtt homoerotiska orgier som romarna hÀngav sig Ät för nÄgra millennier sedan). Vareviga dag har jag pendlat fram och tillbaks mellan Solna och Södermalm - och inte bara en gÄng, utan tvÄ gÄnger. Först pÄ morgonen för att lÀmna Emilia i skolan, sedan pÄ eftermiddagen för att hÀmta hem henne igen. Och dÀremellan har jag dessutom varit tvungen att hinna med nÄgra timmars jobb (eller, allra helst, en hel dags jobb).

Det har, milt sagt, varit alldeles blodsförbannat anstrÀngande. Vissa veckor har jag inte gjort annat Àn sovit, jobbat och Äkt tunnelbana. Vissa dagar har jag till och med somnat tidigare Àn Emilia, vilket ju Àr helt sjukt. Hur mÄnga andra förÀldrar sover mer Àn sina barn?

Nu ska det dock vara slut pĂ„ den plĂ„gan. Till hösten börjar Emilia förhoppningsvis i skolan hĂ€r i Solna istĂ€llet. Och herregud vad jag lĂ€ngtar. Det kĂ€nns som att jag ska fĂ„ livet Ă„ter, efter att under tvĂ„ Ă„r ha hyrt ut det till SL. Hipp hipp hurra, liksom!

***

En annan sak som kÀnns smÄtt fantastisk (och alldeles fruktansvÀrt lÀskig) Àr att jag skickade in manuset till min bok till ett par förlÀggare hÀr om veckan. Samtliga utlovar svar inom tre mÄnader. Snacka om att jag kommer sitta som pÄ nÄlar hela sommaren.

Jag har dock lovat mig sjÀlv att inte ha alltför stora förhoppningar. Att jag inte ska hoppas pÄ nÄgot annat Àn refuseringar. I bÀsta fall en refusering med bifogad feedback (nÄgot som förlÀggare endast bjuder pÄ i undantagsfall). NÄgot sÄdant som att fÄ bli publicerad, det jag har dock lovar mig sjÀlv att inte ens hoppas pÄ.

Det hĂ€r med att inte har nĂ„gra förhoppningar gĂ„r det dock sĂ„dĂ€r med. För nĂ„gonstans kan jag tycka att stjĂ€rnorna hĂ„ller pĂ„ att rada upp sig ganska perfekt för mig. Jag skickade in min bok i början av juni - svar Ă€r alltsĂ„ att vĂ€nta i slutet av augusti. Samma mĂ„nad firar jag tio Ă„r pĂ„ mitt nuvarande jobb. Vore det inte ganska passande att dĂ„ fĂ„r besked om publicering, sĂ„ att jag kan börja styra om min karriĂ€r mot en skrivande sĂ„dan? Det vore ju nĂ€stan för perfekt. SĂ„ Gud, om Du lĂ€ser det hĂ€r, kan du ordna det Ă„t mig? SnĂ€lla? (Eller snĂ€lla herr/fru förlĂ€ggare om DU lĂ€ser det hĂ€r..).

***

I augusti firar jag förresten tvĂ„ Ă„r som singel ocksĂ„. Om det nu Ă€r nĂ„got som man firar? Jag vet inte riktigt hur det ligger till med den saken. Vissa dagar (de flesta dagar) kĂ€nner jag mig fortfarande alldeles fantastiskt överlycklig över det hĂ€r med att vara singel. Över friheten. Det har dock börjat komma dagar dĂ„ jag saknar (vuxenbolibompa?) att ha nĂ„gon. NĂ„gon jag liksom kan (vara naken med) kan dela saker med.

Men, vad tusan, snart Àr jag ju vÀrldskÀnd författare. DÄ kommer alla karlakvinnor att rada upp sig för att fÄ trÀffa mig? Visst Àr det sÄ?

Jag Àr bara lite #förÀlskad i de hÀr bÄda. Fredag har blivit lördag, och för ett kort ögonblick Àr det tyst och lugn hÀr hemma. Underbar...

Jag Àr bara lite #förÀlskad i de hÀr bÄda.
Fredag har blivit lördag, och för ett kort ögonblick Àr det tyst och lugn hÀr hemma. Underbart. Tystnaden Àr dock av det brÀckliga slaget. Av det tillfÀlligt slaget. NÀr som helst kan de bÄda terrorister som för natten delar tak med mig komma att vakna - och nÀr sÄ sker kommer det att vara med en smÀll.

SÄledes njuter jag av tystnaden pÄ det enda sÀtt en klok förÀlder vet hur; genom att sitta knÀpptyst i soffan för att inte riskera att vÀcka nÄgot av de sovande barnen. Att jag har ett trÀngande behov av att gÄ pÄ toaletten försöker jag ignorera genom att svettigt scrolla upp och ned pÄ Aftonbladets startsida utan att lÀsa mer Àn rubrikerna. BÀttre kramp i skinkorna Àn att riskera vÀcka barnen med ett toalettbesök.

Barnen förresten, jag har flera sĂ„dana inatt. Ett av dem Ă€r mitt eget. Ett av dem Ă€r Emilias plastsyster. Var och en för sig Ă€r de ganska söta. Tillsammans pĂ„minner de mer om tvĂ„ uppretade ryska sjömĂ€n. I varje fall sett till hur mycket de lĂ„ter och stökar ned.

NÄvÀl. Nog om det. Det hÀr har aldrig varit nÄgon pappablogg. Jag rÄkar bara vara en pappa som ibland skriver en blogg.

I onsdags blev jag klar med renskrivningen av min bok. Eller, det Àr vÀl inte helt sant. Vad jag blev klar med var första varvet av renskrivning - sannolikt kommer jag att gÄ igenom hela boken minst en gÄng till innan jag ens övervÀger att skicka in den till nÄgot förlag. Men - och det hÀr Àr ett stort men - nÄgonstans börjar jag kÀnna att den svÄraste delen av jobbet Àr gjort. Att nÀsta varv blir det nog mest att rÀtta till smÄsaker. Kanske uppdatera nÄgra mindre stycken. Men det stora jobbet - det Àr nog redan gjort. Behöver jag sÀga att det kÀnns förbannat bra?

Skrivandet har jag dock tagit paus med för nÄgra dagar. Dels för att Emilia kom hit igÄr - jag skriver aldrig nÄgot nÀr jag har henne. Det gÄr liksom inte att kombinera författande med förÀldraskap. I varje fall inte för mig. BÄda sakerna krÀver mer energi Àn vad jag egentligen förfogar över, sÄ om jag skulle försöka kombinera de bÄda samma vecka skulle jag sannolikt kÀnna mig som ett russin innan veckan var över. Kanske se ut som ett ocksÄ.

Anyhow. IstĂ€llet för att skriva har jag bestĂ€mt mig för att Ă„teruppleva nĂ„gra av de bĂ€sta ögonblicken i mitt liv. Att Ă„terse tvĂ„ av de bĂ„da mĂ€nniskor som har betytt mest för mig hĂ€r i livet. Jag har börjat spela The Last of Us igen. Och herregud vad glad jag Ă€r att jag tog mig mod att göra det, för det Ă€r precis sĂ„ fantastiskt som jag minns det. Kanske Ă€nnu mer fantastiskt Ă€n vad jag mindes det. Redan innan öppningsscenen hade hunnit bli sorglig fick jag tĂ„rar i ögonen, och pĂ„ den vĂ€gen har det fortsatt. Vartenda litet ögonblick kĂ€nns Ă€nnu mer den hĂ€r gĂ„ngen. Och jag som nĂ€tt och jĂ€mt vĂ„gade starta upp spelet igen. Jag som var rĂ€dd att det inte skulle vara lika magiskt den hĂ€r gĂ„ngen. Att den del av magin skulle ha gĂ„tt förlorad. Men inte dĂ„. Jag Ă€r fortfarande lika hopplöst förĂ€lskad i Joel, Ellie och den vĂ€rld de lever i. Jag menar jösses. The Last of Us Ă€r nog inte bara det bĂ€sta spelet jag har spelat - det Ă€r nog det bĂ€sta fiktiva verk jag nĂ„gonsin har tagit del av. Film, böcker, musik och allt annat inrĂ€knat. Det skulle möjligen vara Steven Eriksons böcker som kan konkurrera (jag fĂ„r vĂ€l lĂ€sa dem en tredje gĂ„ng för att ta reda pĂ„ saken..).

Anyhow. Over and out hÀrifrÄn. Barnen sover fortfarande. Ska jag vÄga mig pÄ att sneaka lite speltid? Jo, jag tror nog det.

Guden fann att hans mage, magen pÄ den kropp som en gÄng tillhört flickan Aurora, vÀrkte. Han kunde inte se att den pÄ nÄgot sÀtt var skadad...

Guden fann att hans mage, magen pÄ den kropp som en gÄng tillhört flickan Aurora, vÀrkte. Han kunde inte se att den pÄ nÄgot sÀtt var skadad. Inte heller kunde den vara drabbad av nÄgon sjukdom eller parasit. SÄdana drabbade inte gudar; Ätminstone inte annan form Àn följare. Förbryllad tillÀt han sig dÀrför att dyka ned i flickans minnen, vilka Ànnu fanns speglade i flickans hjÀrna. FörvÄnansvÀrt mycket av flickans egenskaper, kÀnslor och minnen dröjde sig Ànnu kvar i kroppen, och Àn mer tycktes ÄtervÀnda var dag. Som om kroppen vÀgrade slÀppa taget om den sjÀl som guden hade gjort sig av med. Bland dessa minnen fann han till slut en förklaring till vÀrken. Han skulle snart komma att menstruera. Han förmodade att han skulle bli tvungen att finna nÄgot att lÀgga i sina trosor. En ekorre, mÄhÀnda. Eller kanske nÄgot annat. NÄgot som tog mindre plats. Han skulle bli tvungen att rannsaka flickans minnen för att fÄ svar pÄ den frÄgan med. Han avskydde dock dessa djupdykningar ned bland hennes minnen. Varje gÄng han tog del av dem tycktes de bli mer bekanta. Som om de inte lÀngre tillhörde nÄgon annan, utan honom sjÀlv. Han ville inte ens spekulera i vad det kunde göra med honom. Han var en stolt kvinna, och stolta kvinnor ville inte kÀnnas vid sina egna svagheter. Det var en av anledningarna till att han hade gjort sig av med alla speglar sedan han börjat gÄ upp i vikt.

Jag har mÀrkt att allt vad jag skriver, hur ljus eller lyckligt det Àn mÄ börja, alltid utvecklar sig till tragedier. Jag undrar vad det sÀg...

Jag har mÀrkt att allt vad jag skriver, hur ljus eller lyckligt det Àn mÄ börja, alltid utvecklar sig till tragedier. Jag undrar vad det sÀger om mig som mÀnniska. Förmodligen inget bra.

#över300tusenordandcounting

KrĂ€ksjuka. Sug pĂ„ det ordet. Är det inte lite som en karamell. Liten men smakrik. Åkte pĂ„ den natten till igĂ„r. Sov inte en blund förrĂ€n v...

KrĂ€ksjuka. Sug pĂ„ det ordet. Är det inte lite som en karamell. Liten men smakrik.

Åkte pĂ„ den natten till igĂ„r. Sov inte en blund förrĂ€n vid 10-snĂ„ret igĂ„r förmiddag.Sedan dess har jag knappt gjort nĂ„got annat.

Tvingade mig upp ur sÀngen nu för en timma sedan. Drack ett glas vatten och Ät en rostad smörgÄs.

Men nu kom jag pÄ mig sjÀlv med att hÄlla pÄ och somna framför datorn. Vaknade av att huvudet höll pÄ att falla framÄt. Inte en aning om vad mina intentioner vid datorn var. SÄ kanske dags att sova tolv timmar till? Jo, jag tror det. SÄ.. god morgon, nu hoppar jag i sÀng.

Ett av mina mÄl för Äret Àr att byta profilbild pÄ Facebook. Det Àr lÀttare sagt en gjort. Om man har en dröm, dÄ tycker jag att man sk...

Ett av mina mÄl för Äret Àr att byta profilbild pÄ Facebook. Det Àr lÀttare sagt en gjort.

Om man har en dröm, dÄ tycker jag att man ska satsa pÄ den. HelhjÀrtat.

Det kan lĂ„ta som ett enkelt rĂ„d, men jag vet av egen erfarenhet att det Ă€r fruktansvĂ€rt svĂ„rt. Det Ă€r betydligt lĂ€ttare att hitta pĂ„ ursĂ€kter Ă€n att faktiskt vĂ„ga ge allt. Det Ă€r lĂ€ttare att sĂ€ga jag har inte tid eller jag Ă€r inte tillrĂ€ckligt bra Ă€n att faktiskt sticka ut hakan och sĂ€ga att jag ska tamejfan göra det hĂ€r.

I mitt fallet Àr drömmen att skriva en bok. Det har alltid varit min dröm, enda sedan jag blev gammal nog att sjÀlv börja lÀsa. Kanske sÄddes fröet till den drömmen redan innan jag blev gammal nog och lÀsa, dÄ jag i ettan fick Tolkiens "Sagan om Ringen" lÀst för mig av pappa. Att det kunde finnas sÄ mÄnga platser, upplevelser och kÀnslor fastetsade pÄ en samling sidor i en bok. Det var i mina ögon, och Àr fortfarande i mina ögon, ren och skÀr magi. Och redan dÄ förstod jag att jag ville bli en sÄdan som skapar sÄdan magi. En trollkarl. En sÄdan som skapar egna vÀrldar. En sÄdan som skriver. En författare.

I högstadiet började jag att skriva aktivt. Dikter och noveller Àr vad jag vill kalla det, men nÄgra noveller var det vÀl egentligen aldrig frÄgan om. Det var alltid lösryckta kapitel ur vad som skulle ha kunnat vara delar av en lÀngre bok. Aldrig enkla historier, som kunde sammanfattas och skrivas till punkt, utan alltid komplexa sÄdana. SÄ komplicerade att jag nÀtt och jÀmt förstod dem sjÀlv. Aldrig enklare Àn sÄ. Aldrig mindre storslaget Àn sÄ. För det smÄskaliga intresserade mig inte. Det har det aldrig gjort. Antingen sÄ ska en historia vara sÄ storslagen att det grÀnsar till det rent vulgÀra, eller sÄ Àr den inte vÀrd att berÀttas. Inte vÀrd att utmana sinnet med.

Föga förvĂ„nande var det svĂ„rt för en lat tonĂ„ring att nĂ„gonsin fĂ„ fĂ€rdigt nĂ„gon av dessa historier. Eller att ens komma i nĂ€rheten av att göra det. Det nĂ€rmaste jag nĂ„gonsin kom var en historia som fick tre kapitel innan jag hittade en ursĂ€kt att ta en tillfĂ€llig paus i mitt skrivande. För sĂ„ var det alltid. Jag lade aldrig ned ett projekt helt. Jag pausade det.

SÄ fortsatte det sedan upp genom Ären, genom mina tidiga Är som vuxen, men med den skillnad att jag pausade allt fÀrre projekt. Inte för att jag blev bÀttre pÄ att slutföra dem, utan för att jag startade upp allt fÀrre. Kanske för att jag redan frÄn början visste att jag snart skulle finna en ursÀkt att överge dem. Eller kanske för att ursÀkterna började bli sanna; vid sidan av först jobb och sedan bÄde jobb och barn var det svÄrt att finna tid för nya storslagna projekt.

För fem Är sedan pÄbörjade jag dock ett projekt. Kanske mitt mest storslagna projekt hittills. Det sysselsatte mig i flera veckor innan jag pausade det. I brist pÄ tid, eller vad det nu var jag ursÀktade mig med den gÄnen. Men till skillnad frÄn med andra projekt Äterupptog jag det faktiskt igen. Först för tre Är sedan, dÄ jag skrev ytterligare nÄgra kapitel innan jag Äter lade det pÄ is. Sedan igen för tvÄ Är sedan, dÄ jag nyfiket lÀste igenom vad jag dittills hade skrivit och förÀlskade mig i det. Jag kunde i i Àrlighetens namn inte tro att det vad jag sjÀlv som hade skrivit det. Att jag var sÄ bra. Efter fortsatte jag med skrivandet snart varje ledig kvÀll under en mÄnads tid. Innan jag tog paus. En resa till Sicilien ursÀktade pausen, och nÀr jag Äter var hemma tog jag aldrig tag i det igen.

Sedan blev det vÄren 2016, och dÄ tog jag upp det pÄ nytt. Sedan dess har jag skrivit pÄ samma historia vecka in och vecka ut. Paus barnveckor, full fart igen sÄ snart jag Àr ensam. PÄ sÄ sÀtt har jag lyckats skriva fÀrdigt en hel bok. Mer Àn tre fjÀrdedelar av den i Är. En hel bok som förvisso rÄkat bli sÄ lÄng att jag nu har börjat skriva om den för att kunna stycka upp den i tvÄ, men det Àr besides the point. PÄ nÄgot sÀtt har jag under det gÄngna Äret faktiskt lyckats med konststycket att uppfylla min livslÄnga dröm. Att skriva en bok. En lÄng, komplex och stundom vulgÀrt komplicerad bok. Precis en sÄdan bok som jag alltid velat skriva. En sÄdan bok som Àr precis pÄ grÀnsen för min egen förmÄga att greppa och förstÄ.

Än vet jag inte om den nĂ„gonsin kommer gĂ„ att publicera. Än vet jag inte om nĂ„gon annan Ă€n jag sjĂ€lv kommer att tycka att den Ă€r fantastisk, eller ens lĂ€svĂ€rd. Men vad jag vet Ă€r att jag tycker den Ă€r fantastisk. NĂ€stan lika fantastisk som det faktum att jag har lyckats fĂ„ den fĂ€rdig.

Vad jag försöker sÀga Àr det att det Àr nyttigt att drömma stort. Att vÄga utmana sig sjÀlv. Att vÄga fortsÀtta utmana sig sjÀlv, Àven efter att man har lyckats sÀtta kÀppar i hjulen för sig sjÀlv bÄde en och tvÄ gÄnger. För om man verkligen vill nÄgonting tillrÀckligt mycket, dÄ Àr det vÀrt att fortsÀtta kÀmpa för. Att fortsÀtta anstrÀnga sig för att uppnÄ.

Med det sagt Àr jag inte pÄ lÄnga vÀgar fÀrdig med att drömma stort. Jag har nÀtt och jÀmt börjat. Om 2016 var Äret jag skrev fÀrdigt min första bok sÄ Àr 2017 Äret dÄ jag först ska lyckas stycka upp den i tvÄ delar. Det projektet Àr redan i full gÄng, och gÄr över all förvÀntan. Bara över nyÄr har jag lyckats skriva tvÄ kapitel - trots bakfylla nu under dagen. Sedan ska 2017 bli Äret dÄ jag försöker fÄ dessa bÄda böcker publicerade. Det Àr ett projekt som jag omöjligt kan sÀga om jag kommer att lyckas med. Men jag vet att jag kommer vÄga försöka.

****

Utöver skrivandet finns det förstĂ„s annat jag drömmer om hĂ€r i livet ocksĂ„. Mindre drömmar (tack och lov!), men drömmar likafullt. 

En av dessa Ă€r att flytta nĂ€rmare Emilias skola. Idag spenderar jag 3 timmar i tunnelbanan varje skoldag som jag bĂ„de hĂ€mtar och lĂ€mnar. Det Ă€r inte mĂ€nskligt. Det Ă€r tid som jag skulle kunna göra sĂ„ mycket annat med. Skriva. Arbeta. Spendera med Emilia. Sova. Herregud, jag skulle hinna göra mer all alla de sakerna och Ă€ndĂ„ fĂ„ tid över. 

En annan av dessa Àr att gÄ ned i arbetstid. Om det Àr en sÀrdeles realistisk dröm vet jag inte. Kanske inte i kombination med vad som skulle kunna bli en kostsam flytt. Men om jag pÄ samma gÄng som jag flyttar lyckas sÀnka mina levnadskostnader? Jo tack, dÄ skulle jag gÀrna gÄ ned till 90%. Varannan mÄndag ledig. 50% mer tid för skrivande, bara sÄdÀr. Det skulle göra livet sÄ enormt mycket roligare att leva.

Ännu en annan dröm Ă€r att bli lite modigare. Att vĂ„ga lite mer. Jag skrev till exempel ett blogginlĂ€gg för flera mĂ„nader sedan. Det var egentligen inget mĂ€rkligt. En djupdykning i mina egna kĂ€nslor. Jag lĂ€t det inte vara publicerat i mer Ă€n nĂ„gra timmar innan jag i panik tog ned det igen. Varför? För att det lĂ€mnade mig sĂ„rbar? Och, i sĂ„ fall, varför skulle en sĂ„dan sak spela nĂ„gon roll? Och det finns massvis med sĂ„dana exempel i mitt liv. DĂ€r jag inte vĂ„gar ta risker. SĂ„ det Ă€r nĂ„got jag vill lĂ€ra mig - att ta risker. Risker som lĂ€mnar mig emotionellt sĂ„rbar.

Ytterligare en sak jag vill lĂ€ra mig i Ă„r Ă€r att leva mer i nuet. Att uppskatta de smĂ„ sakerna. Bara en sĂ„dan sak om att inte plocka fram telefonen vareviga sekund för att se vem som har lagt upp vad pĂ„ Instagram. SĂ€rskilt de dagar som jag spenderar med Emilia. DĂ„ förtjĂ€nar hon min uppmĂ€rksamhet mer Ă€n vad telefonen gör det. Jag menar jösses, det Ă€r inte mĂ„nga timmar om dagen som vi faktiskt har ihop. Inte egentligen. De timmarna borde jag vara helt nĂ€rvarande. Åtminstone de stunder som hon vill ha mig nĂ€rvarande (vilket inte Ă€r alltid, lĂ€ngre).

****

SÄ, det fÄr rÀcka för idag. Nu Àr det din tur att berÀtta, vad Àr dina mÄl för Äret? Och kanske Àn mer spÀnnande, vilka Àr dina drömmar?
AnvÀnder Blogger.