The good guy

Min bok finns nu på Kickstarter!

Hej alla vänner!

Jag är inte den som brukar be er att DELA ✉️ saker här på Facebook, men idag kommer jag att göra ett undantag. Det är nämligen så att jag har skrivit färdigt min fantasybok 📖 Oxvältarna: Spelets Regler. Sammanlagt har det tagit mig nästan två år att få den färdig. Det har blivit en mängd massa sömnlösa nätter, och ännu fler helger där jag har avstått socialt umgänge för att få tid att skriva. Och nu, till slut, är boken färdig. Så färdig den någonsin kommer bli.

För att få den publicerad skulle jag dock behöva ER hjälp. ER hjälp att sprida information om mitt projekt. Stora förlag vill nämligen inte publicera 600 sidor tjocka fantasy-epos från okända författare, och jag kan förstå varför - i en tid när bokläsandet i allmänhet sjunker vill de satsa på säkra kort. Böcker och författare som garanterat säljer bra. Det innebär dock att jag måste finansiera publiceringen av boken själv - och det är en kostsam historia.

Därför har jag lagt upp mitt projekt på Kickstarter, för att där söka hjälp med finansieringen. Sammanlagt försöker jag samla ihop 55 000 kr, vilket täcker kostnader för korrekturläsning, lektorshjälp, publicering och allt för- och efterarbete som hör en publicering till.

https://www.kickstarter.com/projects/svenskfantasy/oxvaltarna-spelets-borjan-ett-svenskt-fantasyepos

På min Kickstarter-sida kan du läsa mer om boken, och om mina planer för den. Dessutom kan du där läsa två av bokens första kapitel, samt lyssna på ett kort utdrag av den som jag själv har läst in.

Vill du kan du dessutom skänka en slant, för att hjälpa mig att ta projektet i hamn. Den som donerar får, beroende på summa, ett exemplar av e-boken eller den tryckta boken. Men framförallt vill jag be dig att DELA det här meddelandet med dina vänner. Även om du inte är intresserad av fantasyböcker så DELA det ändå. Kanske är någon av dina vänner intresserade. Eller någon av deras vänner. För just nu står mitt hopp i DINA händer.

Tack!

PS. Följ gärna min Facebooksida: https://www.facebook.com/torclaesson/ DS.

Skolbytet. Oj vad jag tjatar om Emilias skolbyte - men, liksom - oj så mycket roligare livet har blivit.

För några år sedan, när Emilia gick i förskolan här i Solna, brukade hon träffa kompisar efter hämtning i stort sett varje dag. Antingen följde hon med hem till någon, eller så tog hon med sig någon hem till oss. Och hon älskade det. Jag med, för den delen - för jag älskade att se henne lycklig tillsammans med sina vänner. Och jag älskade att se hennes vänner också, de var ju här så ofta att jag började digga dem med.

Sedan började hon på Vittra Södermalm, och då blev det plötsligt ett abrupt slut för alla lekträffar. Restiderna till och från skolan gjorde det, liksom, till en logistisk mardröm att försöka ordna någonting sådant. Och hon avskydde det - och det gjorde jag med, för jag såg hur mycket hon saknade det. När det var som värst började hon till och med prata om hur tråkigt det var att komma till mig under pappaveckorna (för hos mamma hade hon ju i varje fall syskon att leka med). Till följd av det var jag bara ett missat bolån ifrån att ta mitt pick och pack och flytta till Södermalm (en plats som jag avskyr... arbetarklass, pfft).

Tack och lov blev det ingen lägenhet på Södermalm, utan skola här i Solna istället. Det efter att Linn & C:O bestämt sig för att flytta hit (tack för det Linn!). Och herrejösses vad livet har blivit roligare sedan dess. För mig blev det såklart roligare redan från dag ett - och det har jag behandlat i tidigare blogginlägg (slippa restider = lycklig man). För Emilia tog den en dryg månad att acklimatisera sig, men den här veckan... Det var länge sedan jag såg henne så lycklig. Och barns lycka är smittsam - det är länge sedan jag har känt mig såhär lycklig och allmänt nöjd med livet.

I fredags när jag hämtade Emilia var det två flickor som attackerade mig med frågan om de fick följa med Emilia hem och leka. I brist på telefonnummer till respektive flickas föräldrar var jag dock tvungen att säga nej.

I söndags lyckades jag hitta numret till en av flickornas pappa, vilket resulterade i tre timmars lek här hemma hos oss.

Jag lyckades knipa en bild när de inte satt och spelade!

I måndags när jag hämtade Emilia från skolan attackerade de båda flickorna mig igen. Söndagstjejen undrade om Emilia fick följa med hem till henne dagen därpå. Den andra gav mig sin mammas telefonnummer för att jag skulle kunna styra en lekdejt åt dem med.

I tisdag, ja, då var Emilia hemma hos Söndagstjejen (sedermera kallad Sön-tisdagstjejen?). De åt pannkakor, spelade Minecraft och var allmänt nöjda med livet.

Dagen därpå hade jag lyckats få tag på Mammastelefonnummertjejens mamma, och styrt så att jag kunde plocka hem de båda efter skolan. På vägen hem deklarerade de att de är bästa kompisar. Och att Sön-tisdagstjejen också är deras bästa kompis, såklart. Och att de alltid kommer att vara bästa kompisar. Och allt sådant där som flickor säger till varandra. Sött som sylt i solen var det i varje fall.

Det andra BFF-teamet lyckades jag bara få en "framför datorn"-bild på. (hur lyckades jag klämma in FYRA soppåsar i bakgrunden där?!)

Summa sumarum har jag insett vad lycka innebär. Det är att se sin dotter lycklig. Eller, det kanske finns mer till lycka än det, men att se sin dotter lycklig räcker i varje fall väldigt långt. Det finns, typ, inget bättre.

Man ska alltid göra ett bokomslag innan man skriver boken.

En flicka har krupit upp i sängen bredvid den döende kvinnan. Det är kvinnans dotter; dottern som skulle ha åkt utomlands om knappt två månader om det inte varit för att hennes mamma drabbats av en autoimmun sjukdom. En sådan som gör att till och med en vanlig dagisförkylning kan vara dödlig, i varje fall utan läkarbehandling. Åsynen av dottern gör Döden glad på samma gång som den gör henne sorgsen. Å ena sidan innebär flickans närvaro att kvinnan inte behöver dö ensam; att kvinnan får dö i sällskap av den som hon älskar mest i hela världen. Å andra sidan innebär flickans närvaro att flickan kommer behöva se sin mamma dö. Det är inget som en liten flicka ska behöva uppleva. Döden vet att döden inte är något farligt, men för flickan kommer det att bli ett fruktansvärt, traumatiskt minne som riskerar ärra henne för livet. Och det beklagar Döden. Hon önskar att hon inte hade den effekten på folk.

Döden ägnar dock inte flickan någon större uppmärksamhet. Hennes gigg är kvinnan i sängen. Att se henne säkert i hamn. Kvinnan har inte lång tid kvar. Det är ännu en av de saker som hon bara vet. Det handlar inte om timmar eller dagar, utan minuter.

Flickan är dock distraherande på ett sätt som förvirrar Döden. Till och från, när hon försvinner in i sina egna tankar, kommer hon på flickan med ett snegla upp från sitt gömställe på andra sidan mammans bröst. Hon får nästan intrycket av att flickan sneglar på henne, men det är förstås omöjligt. Ingen förutom de döende kan se henne, och flickan är inte döende. Ytterligare en sak som hon vet utan att kunna förklara hur. Så fort Döden vänder blicken mot flickan vänder hon dock bort sin. Gömmer sig bakom sin mammas feberheta kropp.

”Oroa dig inte,” säger hon. Till riktigt vem vet hon inte; sig själv, den döende kvinnan eller flickan som omöjligen kan höra henne. Kanske till alla tre. ”Snart är det över.”

Ännu en gång får hon intrycket av att flickan stirrar på henne, men det är kvinnan som svarar. Hennes timme är slagen.

”Jag oroar mig för Smila,” säger kvinnan. ”Hon har inte fått någon mat.”

Flickan visar inga tecken på att höra sin mammas ord. Det övertygar Döden om att allt, trots allt, är som det ska. Kvinnan har passerat över tröskeln, och allt som sägs nu är mellan kvinnan och henne själv.

”Jag förstår,” säger Döden, som visst förstår. ”Hon kommer att klara sig bra,” fortsätter hon, och hon vet att det är sant. Flickan kommer åtminstone inte dö än på många år, i sådana fall skulle hon ha vetat om det vid det här laget. Det är det första hon lär sig om folk när hon är nära dem. Hon förmodar att det har med hennes profession att göra.

”Lovar du?” frågar mamman. ”Hon är bara en liten flicka,” fortsätter hon. ”Hon har ingen annan än mig.”

”Jag lovar,” säger Döden. ”Flickan kommer växa upp och bli stor.”

”Då så,” nickar kvinnan, som låter förhållandevis belåten, innan hon plötsligt fäller en tår. ”Jag önskar att jag fick vara där och se henne växa upp.”

”Jag med,” säger Döden, och ännu en gång är det sanningen. Om hon fick bestämma skulle alla föräldrar få leva länge nog att se sina barn växa upp. Även om det andra nog är ännu viktigare, att alla barn får växa upp med sina föräldrar i behåll. ”Jag med, Lena.” Namnet kommer till henne i samma stund som hon uttalar det.

”Nåväl, inget att göra åt den saken nu,” säger kvinnan. Hon uttalar det som ett konstaterande, men Döden kan höra att det döljer sig en fråga däri.

”Nej,” svarar hon därför, innan hon tillägger. ”Tyvärr.”

”Jag förstår,” suckar kvinnan. ”Kunde inte låta bli att fråga.”

”Jag förstår,” nickar Döden. ”Skam den som ger sig.”

”Just så,” säger kvinnan, som kostar på sig ett sorgset leende bakom tårarna. ”Så, ska vi?”

”Ja,” säger Döden, som lutar sig fram och tar kvinnan i sina armar.

Deras väsen snuddar vid varandra, och Döden upplever ett ögonblicks sinnesfrid. Sedan, efter att hon är absorberat de sista fragmenten av kvinnans väsen, är hon ensam igen. Totalt, för evigt, ensam. Hjälplöst flytande genom tiden dömd att se alla som hon rör vid upphöra existera. Sedan klappar en liten hand henne på axeln.

”Vad pratar ni om?” flickans röst är som honung och porlande vatten. Den får Döden att skrika högt av förskräckelse. Sedan snubblar hon baklänges, ramlar, och slår huvudet i marken. Sedan blir allt svart.

Det börjar bli dags för mig att säga hej då till Cornelia. Det innebär att andra kan få säga hej till henne snart.

Ikväll har jag gjort slut på två månader långt, och väldigt turbulent lesbiskt parförhållande. Det ska sägas att det har varit ganska svårt. Nu på kvällen blev det en hel del tårar, och så har det även blivit vid flertalet tillfällen tidigare. Men jag vill ändå minnas det som att det har blivit ännu flera skratt, att det goda har övervägt det onda, trots att det är så mycket som hänt.

Sammanfattningsvis har upplevelsen varit intensiv, spännande och lärorik.

Jag syftar så klart på en bok som jag har skrivit. Den handlar om en ung, kvinna, Cornelia som under två långa dygn i samband sin student hinner uppleva vad det innebär att gå från att vara utfryst, för att inte säga mobbad, till att hänga med skolans populäraste tjej. Hon hinner lära sig innebörden av order kärlek, hur det känns att bli utnyttjad - samt se någon dö. Allt under loppet av fyrtioåtta timmar.

Det är inte det bästa jag har skrivit. Mitt språk har kanske blivit bättre, men jag håller fortfarande min föregående bok som starkare. Ett bra epos är alltid bättre än en bra historia. Jag skulle dock vilja påstå att det här är min personligaste historia hittills. I den tillåter jag mig att utforska känslor som jag vanligtvis inte vill kännas vid, och det är intressant. Och jag tror att resultatet kan ha blivit bra. Jag vill säga som Backman, när jag skriver så känner jag en hel del. Om jag lyckas få någon att känna samma sak när den läser vad jag har skrivit så har jag lyckats med något. Att öppna en liten känslotelepatisk kanal (just de orden använder Backman inte) mellan mig och läsaren. Om jag någonsin kommer att lyckas med det vet jag inte. Vad jag vet är jag har lyckats öppna den kanalen med mig själv. När jag läser vad jag har skrivit, då kommer känslorna tillbaks. Vissa stycken kan jag kan inte läsa utan att få fuktiga ögon. Andra kan jag inte läsa utan att flina och känna mig självgod över min egen vitsighet. Jag hoppas att någon annan också kommer att känna detsamma.

Idag är det Emilias första dag på Råsundaskolan, och även om jag inte har hämtat hem henne än så jag har en bra magkänsla. Hon började mer eller mindre omgående prata med sina bordskompisar, och när jag någon minut senare försökte säga hejdå med en kram verkade hon göra sitt bästa för att ignorera mig. Det om något känns som ett bra tecken, för det är liksom så hon fungerar. Är hon nöjd med läget, då ignorerar hon mig. Är hon osäker eller obekväm, då tyr hon sig till mig. Och nu i morse var det som om jag överhuvudtaget inte fanns. Bättre kvitto på en bra första stund med klassen finns väl inte?

Lika glad som jag är för att Emilia verkar trivas med skolan, är jag för egen del över vad jag uppmärksammade på vägen dit. Sexton minuter över åtta gick vi hemifrån, och tio minuter senare var vi framme i skolan. Med fyra minuter till godo, liksom. Snacka om att spara in restid! Samma sak märkte jag när jag vände stegen hem (till hemmakontoret) igen. Trots att jag tog vägen förbi Hemköp för att köpa lunch tog det mig inte mer än en kvart att komma hem igen. Snacka om lyx!

#livetleker

Lilian: Får jag döda dig?

Emilia: Ja, det är därför jag är här.

Tystnad råder en stund, sedan suckar Emilia, som av lättnad: Det är tur att det går att döda varandra i varje fall.

...

Det är sådant man får höra som förälder.

På promenad bland kolonilotterna på Kungsholmen. Drygt 1½ år gammal flicka på den här bilden. Hela hösten brukade vi promenera samma runda. Hon var bättre på att promenera då än nu. Kanske för att kasta sten i sjön var det bästa hon visste?

Trodde bara att jag hade en bild på Emilia och farmor ihop, men det visar sig att jag har två. (den enda är bättre, men, vad tusan, the more the merrier)

En av de absolut bästa bilderna jag vet. Såhär glad var hon alltid back in the day. Utom när hon var trött, hungrig eller sjuk, förstås. Men i övrigt - alltid sådär. Bästa.

Kanske inte den bästa bilden, men en av de bästa historierna. Bilden är tagen ganska precis på Emilias tvåårsdag. Kvällen innan hade vi gått förbi Råsundaskolan, och då såg vi discobelysning lysa upp ett av skolans fönster. Någon slags klassfest, får man förmoda. Emilia blev helt betagen av det. Så, dagen där på (en lördag), gick vi till Råsundaskolans skolgård för att se oss omkring. Där förälskade hon sig i en av leksakerna, det tåg som hon står i på bilden. Hon konstaterade också att det var där hon ville gå i skolan. Nu, 6½ år senare, ska hon börja där. Det är lite amazing.

Om någon undrar är hon ganska söt nu också. Men fett stor. Äldre än mig, åtminstone på insidan. Kolla på den här bilden bara. Jag ser ut som en fåntratt, hon allvarlig som en politiker. ;-)

På söndag får jag Emilia igen. Längtar. Vad göra till dess? Kanske börja med att sova.

Bilden har inget med saken att göra alls. Bloggen blir bara roligare med bilder så, there you go.

Jag träffade Tuppen här om dagen, och det fantastiska vädret till ära valde vi att promenera från Fridhemsplan hem till mig. Det är inte särskilt långt, men det är en ganska trevlig promenadväg. Mälarens blå vatten, grönskande träd och... ja, ni vet hur det kan se ut i Stockholm på sommaren. Det är vackert.

Vid Huvudsta finns hur som helst en lång uppförsbacke (eller nedförsbacke, om man råkar komma från det andra hållet). Det är inte någon särskilt brant backe, men den är duktigt lång - säkert en halvkilometer. Således kan de cyklar man möter i den backen ha en rejäl fart. Vanligtvis är det förstås inget problem; halva vägbanan är till för cyklister, den andra halvan för gångtrafikanter. När vi hade kommit ungefär halvvägs upp för backen slumpade det sig dock så att en kvinna, som var på väg ned för backen till fots, sneddade in över cykelbanan utan att se sig för. Sannolikt skulle hon ta samma genväg genom buskarna som jag brukar ta när jag är ute och joggade. Ibland brukar jag inte se mig om heller. Varför skulle jag det? Kommer det någon så hör jag väl det?

Den här gången kom det dock någon, en kvinna på en grön cykel. Det var kanske fem meter mellan dem när den första kvinnan började snedda in över cykelbanan, så jag trodde inte att det skulle vara någon fara. Kvinna på cykel började gira åt vänster och kvinnan till fots fortsatte åt höger (över cykelbanan). Sedan panikbromsade kvinnan på cykel, kom åt handbromsen, och flög över styret.

Det är ärligt talat bland det obehagligaste jag har sett. Ena stunden cyklade hon som vanligt, i nästa stund lyfte bakdäcket från marken. Ett ögonblick senare slog hennes ansikte i marken, varpå cykeln landade över hennes rygg. När hon började skrika blev jag uppriktigt sagt glad. Det innebar att det inte hade gått fullt så illa som det såg ut att ha gjort.

Jag tror hur som helst att det var skriket som väckte oss alla som hade sett vad som hände. Tuppen tog ett långsamt steg framåt, sedan gjorde jag det med. Sedan började vi småspringa båda två. Ungefär samtidigt reagerade kvinnan som sneddat över cykelbanan. Fram till dess hade hon inte vetat något om hur nära hon varit att bli påkörd, och jag tror fortfarande inte att hon förstod att det var hon som orsakat kraschen. Var det jag? Hörde jag henne fråga, flera gånger. Jag gick bara över här, sedan hörde jag en smäll.

Någon hjälpte till att lyfta bort cykeln. En annan hjälpte kvinnan att sätta sig upp. Själv kände jag mig fortfarande handlingsförlamad? Vi var tre personer som stod och frågade varandra "ska vi ringa ambulans?", men ingen av oss frågade den stackars kvinnan på marken. Det var först när jag såg hur hon blödde som jag ringde. Försökte förklara vad som hade hänt. Ja, hon hade hjälm. Nej, hon landade rakt på ansiktet. Nej, hon förlorade aldrig medvetandet. Ja, det är henne ni hör gråta. Vi lyckades ta reda på vad hon hette, och larmcentralen lovade att skicka en bil.

En kvart senare har vi lyckats flytta kvinnan till sidan av cykelvägen, så att vi slipper fler olyckor. Någon har lyckats hitta papper som hon kan hålla mot ansiktet. Jag och Fredrik har ställt oss där vi kan möta upp ambulansen och peka ut vart den ska. Sedan ringer en SOS-sköterska. De har inga ambulanser. De ber att få prata med kvinnan. Jag springer tillbaks och ger henne telefonen. Hon ser inte ut att vilja ta den, och jag förstår varför. Säger att det inte gör något om hon blodar ned den. Hon tar den och pratar med SOS-sköterskan. De lovar att skicka en sjuktaxi som kan ta henne till akuten. Ytterligare en kvart senare, efter en hel del försök att få föraren att förstå vart den ska åka från min del, dyker dem upp. Vi hjälps åt att sätta kvinnan i bilen och önskar henne lycka till. Hon tackar mellan snyftningarna oss för hjälpen.

Vad som hände sedan vet jag inte. Jag hoppas att allt gick bra. Det första hon lyckades säga efter sin krasch var att hon skulle gifta sig om fyra veckor. Jag tror inte att hon var orolig för att vara för illa skadad för att klara av bröllopet - jag tror att hon var orolig för hur hon skulle se ut på bröllopsfotografierna. Jag tror och hoppas att hon kommer se fantastisk ut på dem.

Såhär i efterhand undrar jag om någon av oss borde ha erbjudit oss att följa med i taxin? Hon kunde ju knappt gå. Taxichauffören lär förstås ha hjälpt henne in på akuten, men sedan? I väntan på att hennes mamma eller fästman skulle komma, borde inte någon av oss ha erbjudit sig att göra henne sällskap. Jag tror att det skulle ha varit det rätta. Just då kunde jag dock inte tänka så långt. Just då var jag bara glad att vi hade lyckats hjälpa henne. Längre än så gick liksom inte att tänka, så det är först nu i efterhand jag undrar om vi kanske borde ha gjort mer.

Det är flera saker som slår mig såhär i efterhand. En är hur svårt det var att agera. Hur svårt det var att hjälpa utan att först bli ombedd att hjälpa. Det har väl med den där personliga zonen att göra. Man går inte närmare någon man inte känner än en meter, men för att hjälpa någon som har skadat sig måste man göra det. Och det gör man förstås, men bara precis så mycket som nöden kräver. Vi fick bort cykel och hjälpte henne till en säkrare plats. Men ingen av oss fem-sex personer som stannade upp gjorde så mycket som att lägga en hand på hennes axel. Är inte det märkligt? Att ingen slogs av tanken att hon vill nog ha tröst.

På det stora hela känner tar jag ändå med mig en ganska positiv känsla ur det här. Hon klarade sig utan några större men, det känner jag mig säker på efter att ha spenderat en halvtimma med henne innan hjälpen kom. Dessutom såg jag hur folk faktiskt bryr sig om varandra. Det kan vara svårt att tro ibland, att Stockholmare har hjärtan, men det har de faktiskt. Alla de som såg vad som hände stannade upp för att hjälpa till. Många av dem som passerade förbi senare erbjöd olika former av hjälp; allt från att ringa efter hjälp till att springa efter papper, vatten och liknande. Inte någon endaste en försökte fotografera vad som hade hänt med mobilkameran. Det känns faktiskt ganska fint. Att en grupp fullständiga främlingar kan sluta sig samma och hjälpa någon som behöver det, när den behöver det. Det känns fantastiskt fint.

Hoppas att du får ett fantastiskt vackert bröllop, S. Vi känner ju inte varandra, men I'm rooting for you.

Jag hittade just den här gamla videosnutten från mars 2012, inspelad bara några dagar innan Emilia fyllde tre år. Herrejösses vad söt hon var på den tiden, och gud vad jag saknar den lilla tjejen ibland. Just den årsmodellen av henne alltså. Nog för att jag älskar 2017 års modell av henne precis lika mycket som 2012 års modell, kanske ännu mer, men det var något speciellt med henne när hon var en liten skrutt. På den tiden var hon nämligen inte vilken liken skrutt som helst, på den tiden var hon min lilla skrutt.

Det är svårt att förklara med några konkreta ord, men på den tiden kände jag mig betydelsefull. Viktig. Oersättlig. Det är jag kanske fortfarande, men känslan av att vara det var starkare då. Det var liksom hon och jag mot världen.

På senare år har jag dessutom börjat märka av bristerna i mitt föräldraskap. Jag är inte särskilt duktig på att hitta på roliga aktiviteter. Jag är ganska dålig på att leka, och dessutom är jag en dålig förlorare i spel. Under de där åren fanns det dock någonting som Emilia värderade högre än någonting annat. Högre än roliga aktiviteter, inspirerande lekar och fuskfria spel. På den tiden värderade hon min tid och min uppmärksamhet över allt annat; och den fick hon all av. All min tid och all min uppmärksamhet, och jag vet att hon älskade den. Att hon älskade mig lite mer än någon annan bara för att jag såg allt vad hon gjorde och lyssnade på allt vad hon sade. På den tiden var det liksom tillräckligt. På den tiden var det mer än tillräckligt. På den tiden var det allt.

Numera är det svårare att vara en bra pappa. Att vara delaktig, det är förstås fortfarande viktigt. Det vet jag att hon fortfarande älskar mig för. Att jag liksom alltid finns där. Det går dock inte att komma ifrån det faktum att jag känner mig ganska tråkig ibland. De senaste två åren, med skola så långt bort att hemplockade kompisar har varit en omöjlighet, har det varit extra tydligt. När hon gick i förskolan här i Solna plockade vi ju hem vänner var och varannan dag, och då behövde jag inte vara särskilt rolig eller kreativ. Då räckte det att jag lagade pannkakor, tittade på när de lekte och sedan såg till att ha lite kvällsmys i soffan ihop. Men de senaste två åren? De har varit knepiga. Särskilt sedan hon tröttnade på Minecraft.

Låter himla deppigt det här inlägget, visst? Det är inte menat så. Det är bara menat en stilla reflektion över föräldraskapet som sådant, inspirerat av ett videoklipp som gjorde mig nostalgiskt. Jag tror dock att framtiden kommer att bli lättare. Idag fick vi bekräftat att Emilia har kommit in på vårt förstaval bland skolorna här i Solna. Det innebär 5-10 minuters promenadväg till skolan nu till hösten, istället för 40 minuters tunnelbaneresa som tidigare. Det i sin tur betyder att vi kan börja plocka hem kompisar efter skolan igen. Och det? Det innebär att jag kan komma undan med att steka pannkakor och titta på när de lekar - och ändå kunna både vara och känna mig som en förbannat bra farsa. Det ska bli najs.

Den som känner mig skulle nog kunna beskriva mig som en man med lika delar hybris som dåligt självförtroende. Om det sedan är en bra beskrivning av mig eller inte lämnar jag osagt, men det kan utan tvekan finnas ett uns av sanning i den. Jag tror också att den beskrivningen kan börja ge ett svar på varför jag skriver. Varför jag inte har något annat val än att skriva.

I mina stunder av hybris, vilka ofta sammanfaller med att jag tar långpromenader, föreställer jag mig gång efter annat att jag sitter i morgonsoffan på TV för att diskutera mina böcker. Utöver att vara högst märkliga brukar dessa invärtes TV-intervjuer också bjuda på en hel del insikter om mig själv. Det är inför dessa imaginära TV-kameror som jag klär av mig naken och lät mig något om mig själv (därmed ej sagt att jag vare sig promenerar naken eller kommer att låga mig intervjuas naken på TV den dag jag blir en bästsäljande författare).

En av de frågorna som jag ofta grunnar över är varför jag skriver och varifrån jag får mina idéer. Hur kommer man på så många tveksamma och omdömeslösa saker som jag gör? En av många bidragande orsaker till min skenande fantasi tror jag är de många kontraster som jag finner hos mig själv. Hybris och dåligt självförtroende, kallade jag det, men det är en förenkling. En bättre förklaring är nog att jag vill vara väldigt rationell. Efter en kopp kaffe, när jag är som piggast på dagen, är jag oerhört rationell. Ateistisk, vetenskaplig, torr och förnuftig. Om så Jesus klev ned från himlen för att be mig att älska med honom så skulle jag nog neka honom - åtminstone om han gjorde det efter min morgonkaffe. Problemet är dock att jag har en väldigt aktiv fantasi. Stephen King uttrycker det väldigt bra i Bag of Bones: "An author is someone who has tought his mind to misbehave", eller fritt översatt, "En författare är någon som har lärt sitt undermedvetna att missköta sig" - det är hur som helst någonting som jag kan känna igen mig i. Mitt undermedvetna missköter ofta och gärna, vilket jag också är glad för. Det resulterar dock i en hel del konflikter mellan mitt medvetna och mitt undermedvetna, vilka lever i två helt olika föreställningsvärldar. Jag vet att det inte finns någon gud - blotta tanken på att en sådan skulle kunna existera är dock tillräckligt intressant för att mitt undermedvetna ska göra mig aningen skräckslagen för hela konceptet med en sådan allsmäktig skapare. På samma sätt är jag fullt och fast övertygad om att all form av medvetande lämnar kroppen när man dör - men tanken på att så kanske inte behöver vara fallet är så överväldigande intressant att jag rent undermedvetet inte kan släppa den.

Jag tror hur som helst att det är någonstans i dessa kontraster mellan vad jag tror mig veta och vad mitt undermedvetna fantiserar ihop som alla mina berättelser föds. De må handla om allt från studentfester till krigande gudar, men i sin kärna handlar de också väldigt mycket om existentialism. Vad är livet och vad är döden? Vad är meningen med något, alls? Vad händer sedan och varför? Och vad skulle hända om...?

En historia som jag vill berätta, den handlar om Döden. Om jag lyckas skriva ned den så tror jag att det kan bli det bästa jag någonsin kommer att skriva. Döden är en kvinna som föddes när den första människan dog, och hennes öde är att ta alla som dör i sina armar. Hennes öde är att se till så att ingen behöver dö ensam. Det som gör henne intressant är dock att hon själv är ensam. Hon har existerat sedan begynnelsen, men hon har aldrig upplevt vänskap eller närhet. Alla hon tar till sin famn, de dör ju. Allt som håller henne flytande är minnet av en gammal kvinna - den första kvinnan? - som lovat henne att det inte alltid kommer att vara så. Att hon kommer förvisso att vara ensam i en evighet, men i slutat av denna evighet så kommer hon också att få uppleva närhet, och därför fortsätter hon. Därför uthärdar hon millennium efter millennium utan sällskap... och mer ska jag inte berätta. Men det är lika delar en historia som ensamhet och misströstan som det är en enkel komedi om en kvinna som finner sig i en kontext där hon inte hör hemma. Och så är det en historia om att hitta någonting att leva för, oavsett hur litet. Jag ser fram mot att skriva den. För eller senare.

När jag kom hem från Montenegro var jag lite krasslig, vilket innebar många och långa timmar i soffan. Där fann jag också min nya kärlek. En 27-årig blondin som satte mitt hjärta i brand. Tyvärr visade hon sig vara förlovad. Och död. Och en karaktär i en TV-serie. Jag är dock inte den som låter sådana petitesser stå i min väg, utan vi har träffats flera timmar varje kväll den här veckan. Hon kör sitt eget race, och jag tittar mest på. Det blir ju lätt så när hon... är en karaktär i en TV-serie, som sagt.

Vad jag försöker säga är att jag har börjat titta på iZombie på Netflix. Jag vill säga att det är en alldeles fantastisk serie, men jag vet inte om det är sant. Eventuellt är det bara en helt OK serie som råkar ha en väldigt söt huvudperson, men oavsett vilket så tycker jag om den. Premissen är enkel: Söt flicka förvandlas till zombie. För att inte bli en galen mördarmaskin måste hon äta hjärna; därför slutar hon på sitt ordinarie jobb för att ta jobb på bårhuset. Som en bieffekt av att ära människohjärnor får hon också ta del av deras minnen. Det drar hon nytta av när hon hjälper den lokala poliser att lösa mord.

Det är hur som helst underhållande. Mycket. De absurda situationerna är många, och karaktärerna förvånansvärt levande (för att vara döda). Har du sett serien Lucifer (en annan favorit, där är jag kär i den manliga huvudrollen, men berätta inte det för min nya flamma) så förstår du premisserna. De båda serierna är egentligen identiska. Skruvade komedier där en övernaturlig figur (en zombie i den ena, djävulen i den andra) hjälper en oförstående polis att lösa mord. I båda fallen är klassiska bad guys dessutom hjältarna.

Vet inte riktigt vad det är jag försöker få sagt. Mer än att DU bör ge någon av de båda serierna en chans. Lucifer är nog den bättre av dem, egentligen. Men har du en dragning åt tonårsdrama kan iZombie kanske vara en bättre start.

Vilken magnetisk utrsålning!

Landade i verkligheten igen sent igår kväll efter två veckor med Emilia, varav den senaste i Montenegro* tillsammans med mamma. Uttrycket borta bra men hemma bäst har aldrig känts mer sant. Det mindre frekvent använda uttrycket barn bra men sova också skönt tål också att nämnas i sammanhanget. Nog för att Emilia tenderar att sova 12-timmarsnätter, men på något sätt lyckas hon ändå kompensera för det de timmar hon är vaken. Så just idag skäms jag inte för att säga att det ganska skönt med lite tystnad.

Planerna för veckan är enkla. Jobba. Sova. Skriva. Äta. Game of Thrones. Om det sedan blir så är en helt annat fråga. Misstänker att jag kommer synda på både sov- och skrivfronten. Men, vet ni vad? Det är sommar. Då får man synda. Vem vill synda med mig?

*Vackert land, bland de vackrare jag har besökt i Europa. Tveksamt om det kan rekommenderas när man reser med ett kontaktsökande barn dock - zero svenskar på hotellet = inga nya kompisar = pappas huvudvärk. Havsbad, poolbad och solbad har dock hunnits med ändå.

Jag minns en nyårsafton för något år sedan, då jag inte gjorde något annat än att titta på TV hemma i myssoffan. Inte för att jag inte hade några fester att gå på, utan för att jag ville ha en lugn kväll. Av någon anledning tyckte jag dock att det var extremt pinsamt att sitta hemma ensam - så när mamma och pappa frågade mig vad jag gjorde ljög jag och sade att jag skulle iväg på en fast.

Men varför gjorde jag så? Är inte det en ganska märklig inställning att ha till sina egna preferenser? Att de behöver döljas?

Så idag säger vi som såhär. Midsommarafton - det innebär jordgubbar, skriverier i "bok 2" och, om gudarna vill det, en öl eller två. Större ambitioner än så har jag dock inte, och det är jag alldeles fantastiskt nöjd med.

Själv då, vad ska DU göra idag?

Spenderade förra helgen ute på Vättersö tillsammans med det gamla goda gänget. Kitty, Fader, Tuppen, Chillarn och Rice. Till och med Nina gjorde ett gästframträdande tillsammans med sin partner Machete.

Fantastisk helg. Mycket mer än så behöver inte sägas. Sex killar, hundratals kilo grillat kött, bearnaisesås med chili, skämd whisky och o'boypulverkaffe. Fotboll på fyllan - där ingen av oss orkade mer än 5 minuter innan vi låg flåsandes på marken och undrade om vi skulle avlida. Så vi kanske inte är unga längre. Men satan, vi har känt varandra sedan barnsben allihop - så det slog mig som ganska häftigt att vi fortfarande träffas och har så förbannat kul ihop.

Tuppen lärde jag känna på dagis, Fader och Chillarn i sexårs, Kitty när jag gick i ettan. Rice är den enda som jag lärde känna lite senare; när jag gick i sexan för 20 år sedan.

Enda fram till gymnasietiden brukade vi träffas allihop. Allt som oftast i någons källare. Men sedan dess har vi nog inte träffats alla sex tillsammans någon endast gång. Förrän nu. Så sjukt kul.

Med risk för att låta mänsklig - men vafan, men lever ju bara en gång. Vilka fantastiska vänner jag har.

*Wettersö, Vettersö, Wättersö - har sett samtliga stavningar under helgen. Folk verkar ha svårt att bestämma sig för vad ön faktiskt heter.

De senaste två åren har varit som en lång orgie av tunnelbaneresor (och då menar jag inte den slags flottiga, dekadenta och lätt homoerotiska orgier som romarna hängav sig åt för några millennier sedan). Vareviga dag har jag pendlat fram och tillbaks mellan Solna och Södermalm - och inte bara en gång, utan två gånger. Först på morgonen för att lämna Emilia i skolan, sedan på eftermiddagen för att hämta hem henne igen. Och däremellan har jag dessutom varit tvungen att hinna med några timmars jobb (eller, allra helst, en hel dags jobb).

Det har, milt sagt, varit alldeles blodsförbannat ansträngande. Vissa veckor har jag inte gjort annat än sovit, jobbat och åkt tunnelbana. Vissa dagar har jag till och med somnat tidigare än Emilia, vilket ju är helt sjukt. Hur många andra föräldrar sover mer än sina barn?

Nu ska det dock vara slut på den plågan. Till hösten börjar Emilia förhoppningsvis i skolan här i Solna istället. Och herregud vad jag längtar. Det känns som att jag ska få livet åter, efter att under två år ha hyrt ut det till SL. Hipp hipp hurra, liksom!

***

En annan sak som känns smått fantastisk (och alldeles fruktansvärt läskig) är att jag skickade in manuset till min bok till ett par förläggare här om veckan. Samtliga utlovar svar inom tre månader. Snacka om att jag kommer sitta som på nålar hela sommaren.

Jag har dock lovat mig själv att inte ha alltför stora förhoppningar. Att jag inte ska hoppas på något annat än refuseringar. I bästa fall en refusering med bifogad feedback (något som förläggare endast bjuder på i undantagsfall). Något sådant som att få bli publicerad, det jag har dock lovar mig själv att inte ens hoppas på.

Det här med att inte har några förhoppningar går det dock sådär med. För någonstans kan jag tycka att stjärnorna håller på att rada upp sig ganska perfekt för mig. Jag skickade in min bok i början av juni - svar är alltså att vänta i slutet av augusti. Samma månad firar jag tio år på mitt nuvarande jobb. Vore det inte ganska passande att då får besked om publicering, så att jag kan börja styra om min karriär mot en skrivande sådan? Det vore ju nästan för perfekt. Så Gud, om Du läser det här, kan du ordna det åt mig? Snälla? (Eller snälla herr/fru förläggare om DU läser det här..).

***

I augusti firar jag förresten två år som singel också. Om det nu är något som man firar? Jag vet inte riktigt hur det ligger till med den saken. Vissa dagar (de flesta dagar) känner jag mig fortfarande alldeles fantastiskt överlycklig över det här med att vara singel. Över friheten. Det har dock börjat komma dagar då jag saknar (vuxenbolibompa?) att ha någon. Någon jag liksom kan (vara naken med) kan dela saker med.

Men, vad tusan, snart är jag ju världskänd författare. Då kommer alla karlakvinnor att rada upp sig för att få träffa mig? Visst är det så?

Jag är bara lite #förälskad i de här båda.

Fredag har blivit lördag, och för ett kort ögonblick är det tyst och lugn här hemma. Underbart. Tystnaden är dock av det bräckliga slaget. Av det tillfälligt slaget. När som helst kan de båda terrorister som för natten delar tak med mig komma att vakna - och när så sker kommer det att vara med en smäll.

Således njuter jag av tystnaden på det enda sätt en klok förälder vet hur; genom att sitta knäpptyst i soffan för att inte riskera att väcka något av de sovande barnen. Att jag har ett trängande behov av att gå på toaletten försöker jag ignorera genom att svettigt scrolla upp och ned på Aftonbladets startsida utan att läsa mer än rubrikerna. Bättre kramp i skinkorna än att riskera väcka barnen med ett toalettbesök.

Barnen förresten, jag har flera sådana inatt. Ett av dem är mitt eget. Ett av dem är Emilias plastsyster. Var och en för sig är de ganska söta. Tillsammans påminner de mer om två uppretade ryska sjömän. I varje fall sett till hur mycket de låter och stökar ned.

Nåväl. Nog om det. Det här har aldrig varit någon pappablogg. Jag råkar bara vara en pappa som ibland skriver en blogg.

I onsdags blev jag klar med renskrivningen av min bok. Eller, det är väl inte helt sant. Vad jag blev klar med var första varvet av renskrivning - sannolikt kommer jag att gå igenom hela boken minst en gång till innan jag ens överväger att skicka in den till något förlag. Men - och det här är ett stort men - någonstans börjar jag känna att den svåraste delen av jobbet är gjort. Att nästa varv blir det nog mest att rätta till småsaker. Kanske uppdatera några mindre stycken. Men det stora jobbet - det är nog redan gjort. Behöver jag säga att det känns förbannat bra?

Skrivandet har jag dock tagit paus med för några dagar. Dels för att Emilia kom hit igår - jag skriver aldrig något när jag har henne. Det går liksom inte att kombinera författande med föräldraskap. I varje fall inte för mig. Båda sakerna kräver mer energi än vad jag egentligen förfogar över, så om jag skulle försöka kombinera de båda samma vecka skulle jag sannolikt känna mig som ett russin innan veckan var över. Kanske se ut som ett också.

Anyhow. Istället för att skriva har jag bestämt mig för att återuppleva några av de bästa ögonblicken i mitt liv. Att återse två av de båda människor som har betytt mest för mig här i livet. Jag har börjat spela The Last of Us igen. Och herregud vad glad jag är att jag tog mig mod att göra det, för det är precis så fantastiskt som jag minns det. Kanske ännu mer fantastiskt än vad jag mindes det. Redan innan öppningsscenen hade hunnit bli sorglig fick jag tårar i ögonen, och på den vägen har det fortsatt. Vartenda litet ögonblick känns ännu mer den här gången. Och jag som nätt och jämt vågade starta upp spelet igen. Jag som var rädd att det inte skulle vara lika magiskt den här gången. Att den del av magin skulle ha gått förlorad. Men inte då. Jag är fortfarande lika hopplöst förälskad i Joel, Ellie och den värld de lever i. Jag menar jösses. The Last of Us är nog inte bara det bästa spelet jag har spelat - det är nog det bästa fiktiva verk jag någonsin har tagit del av. Film, böcker, musik och allt annat inräknat. Det skulle möjligen vara Steven Eriksons böcker som kan konkurrera (jag får väl läsa dem en tredje gång för att ta reda på saken..).

Anyhow. Over and out härifrån. Barnen sover fortfarande. Ska jag våga mig på att sneaka lite speltid? Jo, jag tror nog det.

Guden fann att hans mage, magen på den kropp som en gång tillhört flickan Aurora, värkte. Han kunde inte se att den på något sätt var skadad. Inte heller kunde den vara drabbad av någon sjukdom eller parasit. Sådana drabbade inte gudar; åtminstone inte annan form än följare. Förbryllad tillät han sig därför att dyka ned i flickans minnen, vilka ännu fanns speglade i flickans hjärna. Förvånansvärt mycket av flickans egenskaper, känslor och minnen dröjde sig ännu kvar i kroppen, och än mer tycktes återvända var dag. Som om kroppen vägrade släppa taget om den själ som guden hade gjort sig av med. Bland dessa minnen fann han till slut en förklaring till värken. Han skulle snart komma att menstruera. Han förmodade att han skulle bli tvungen att finna något att lägga i sina trosor. En ekorre, måhända. Eller kanske något annat. Något som tog mindre plats. Han skulle bli tvungen att rannsaka flickans minnen för att få svar på den frågan med. Han avskydde dock dessa djupdykningar ned bland hennes minnen. Varje gång han tog del av dem tycktes de bli mer bekanta. Som om de inte längre tillhörde någon annan, utan honom själv. Han ville inte ens spekulera i vad det kunde göra med honom. Han var en stolt kvinna, och stolta kvinnor ville inte kännas vid sina egna svagheter. Det var en av anledningarna till att han hade gjort sig av med alla speglar sedan han börjat gå upp i vikt.

Jag har märkt att allt vad jag skriver, hur ljus eller lyckligt det än må börja, alltid utvecklar sig till tragedier. Jag undrar vad det säger om mig som människa. Förmodligen inget bra.

#över300tusenordandcounting

Kräksjuka. Sug på det ordet. Är det inte lite som en karamell. Liten men smakrik.

Åkte på den natten till igår. Sov inte en blund förrän vid 10-snåret igår förmiddag.Sedan dess har jag knappt gjort något annat.

Tvingade mig upp ur sängen nu för en timma sedan. Drack ett glas vatten och åt en rostad smörgås.

Men nu kom jag på mig själv med att hålla på och somna framför datorn. Vaknade av att huvudet höll på att falla framåt. Inte en aning om vad mina intentioner vid datorn var. Så kanske dags att sova tolv timmar till? Jo, jag tror det. Så.. god morgon, nu hoppar jag i säng.

Ett av mina mål för året är att byta profilbild på Facebook. Det är lättare sagt en gjort.

Om man har en dröm, då tycker jag att man ska satsa på den. Helhjärtat.

Det kan låta som ett enkelt råd, men jag vet av egen erfarenhet att det är fruktansvärt svårt. Det är betydligt lättare att hitta på ursäkter än att faktiskt våga ge allt. Det är lättare att säga jag har inte tid eller jag är inte tillräckligt bra än att faktiskt sticka ut hakan och säga att jag ska tamejfan göra det här.

I mitt fallet är drömmen att skriva en bok. Det har alltid varit min dröm, enda sedan jag blev gammal nog att själv börja läsa. Kanske såddes fröet till den drömmen redan innan jag blev gammal nog och läsa, då jag i ettan fick Tolkiens "Sagan om Ringen" läst för mig av pappa. Att det kunde finnas så många platser, upplevelser och känslor fastetsade på en samling sidor i en bok. Det var i mina ögon, och är fortfarande i mina ögon, ren och skär magi. Och redan då förstod jag att jag ville bli en sådan som skapar sådan magi. En trollkarl. En sådan som skapar egna världar. En sådan som skriver. En författare.

I högstadiet började jag att skriva aktivt. Dikter och noveller är vad jag vill kalla det, men några noveller var det väl egentligen aldrig frågan om. Det var alltid lösryckta kapitel ur vad som skulle ha kunnat vara delar av en längre bok. Aldrig enkla historier, som kunde sammanfattas och skrivas till punkt, utan alltid komplexa sådana. Så komplicerade att jag nätt och jämt förstod dem själv. Aldrig enklare än så. Aldrig mindre storslaget än så. För det småskaliga intresserade mig inte. Det har det aldrig gjort. Antingen så ska en historia vara så storslagen att det gränsar till det rent vulgära, eller så är den inte värd att berättas. Inte värd att utmana sinnet med.

Föga förvånande var det svårt för en lat tonåring att någonsin få färdigt någon av dessa historier. Eller att ens komma i närheten av att göra det. Det närmaste jag någonsin kom var en historia som fick tre kapitel innan jag hittade en ursäkt att ta en tillfällig paus i mitt skrivande. För så var det alltid. Jag lade aldrig ned ett projekt helt. Jag pausade det.

Så fortsatte det sedan upp genom åren, genom mina tidiga år som vuxen, men med den skillnad att jag pausade allt färre projekt. Inte för att jag blev bättre på att slutföra dem, utan för att jag startade upp allt färre. Kanske för att jag redan från början visste att jag snart skulle finna en ursäkt att överge dem. Eller kanske för att ursäkterna började bli sanna; vid sidan av först jobb och sedan både jobb och barn var det svårt att finna tid för nya storslagna projekt.

För fem år sedan påbörjade jag dock ett projekt. Kanske mitt mest storslagna projekt hittills. Det sysselsatte mig i flera veckor innan jag pausade det. I brist på tid, eller vad det nu var jag ursäktade mig med den gånen. Men till skillnad från med andra projekt återupptog jag det faktiskt igen. Först för tre år sedan, då jag skrev ytterligare några kapitel innan jag åter lade det på is. Sedan igen för två år sedan, då jag nyfiket läste igenom vad jag dittills hade skrivit och förälskade mig i det. Jag kunde i i ärlighetens namn inte tro att det vad jag själv som hade skrivit det. Att jag var så bra. Efter fortsatte jag med skrivandet snart varje ledig kväll under en månads tid. Innan jag tog paus. En resa till Sicilien ursäktade pausen, och när jag åter var hemma tog jag aldrig tag i det igen.

Sedan blev det våren 2016, och då tog jag upp det på nytt. Sedan dess har jag skrivit på samma historia vecka in och vecka ut. Paus barnveckor, full fart igen så snart jag är ensam. På så sätt har jag lyckats skriva färdigt en hel bok. Mer än tre fjärdedelar av den i år. En hel bok som förvisso råkat bli så lång att jag nu har börjat skriva om den för att kunna stycka upp den i två, men det är besides the point. På något sätt har jag under det gångna året faktiskt lyckats med konststycket att uppfylla min livslånga dröm. Att skriva en bok. En lång, komplex och stundom vulgärt komplicerad bok. Precis en sådan bok som jag alltid velat skriva. En sådan bok som är precis på gränsen för min egen förmåga att greppa och förstå.

Än vet jag inte om den någonsin kommer gå att publicera. Än vet jag inte om någon annan än jag själv kommer att tycka att den är fantastisk, eller ens läsvärd. Men vad jag vet är att jag tycker den är fantastisk. Nästan lika fantastisk som det faktum att jag har lyckats få den färdig.

Vad jag försöker säga är det att det är nyttigt att drömma stort. Att våga utmana sig själv. Att våga fortsätta utmana sig själv, även efter att man har lyckats sätta käppar i hjulen för sig själv både en och två gånger. För om man verkligen vill någonting tillräckligt mycket, då är det värt att fortsätta kämpa för. Att fortsätta anstränga sig för att uppnå.

Med det sagt är jag inte på långa vägar färdig med att drömma stort. Jag har nätt och jämt börjat. Om 2016 var året jag skrev färdigt min första bok så är 2017 året då jag först ska lyckas stycka upp den i två delar. Det projektet är redan i full gång, och går över all förväntan. Bara över nyår har jag lyckats skriva två kapitel - trots bakfylla nu under dagen. Sedan ska 2017 bli året då jag försöker få dessa båda böcker publicerade. Det är ett projekt som jag omöjligt kan säga om jag kommer att lyckas med. Men jag vet att jag kommer våga försöka.