Jag hittade ett bortglömt dokument, från 2012. Det innehöll en liten historia om en av de karaktärer som ännu lever i min bok, och den är he...

En saga om kärlek och läkarsekretess

/
.. Comments
Jag hittade ett bortglömt dokument, från 2012. Det innehöll en liten historia om en av de karaktärer som ännu lever i min bok, och den är helt fantastisk. Det passar kanske inte helt fantastiskt i boken, så som den är skriven nu, men jag hoppas verkligen att jag kan komma på ett sätt att väva in den. I annat fall så.. håll till godo med detta.




Elise - en saga om kärlek och läkarsekretess

Elise hejdade sig när hon fick syn på Flex, där han tillsammans med en grupp andra befäl satt intill en eld. Som vanligt slog hennes hjärta snabbare, samtidigt som hennes kropp blev varm och munnen torr. Hennes första instinkt var att fly därifrån, fly från de märkliga känslor som mannen frammanade hos henne. Sedan samlade hon mod till sig och stegade in i eldskenet. Den här gången skulle hon säga något smart. Något för att få hans uppmärksamhet. Någonting som fick honom att förstå vad hon ville med honom, utan att för den skull få henne att framstå som någon vällustig stallflicka.

”Korpral, ” började hon, varpå hon plötsligt blev medveten om hur allas blickar var riktade mot henne. Hur de väntade på vad hon hade att säga. Problemet var att hon inte hade en aning om vad hon just hade varit på väg att säga. Om hon över huvud taget hade haft någonting att säga. Önskan att fly vaknade än en gång inom henne, men den här gången var hon oförmögen att röra sig. Istället spred sig ett brett, okontrollerat, leende över hennes läppar. I nästa stund förpassades hon andra parkett då någon primitiv del av henne tycktes ta kontroll över hennes ord och handlingar. ”Jag har hål i mina byxor,” hörde hon sig själv säga, samtidigt som hennes ena letade sig ned till insidan av lårer.

”Hål i era.. byxor?” frågade Flex med höjda ögonbryn. ”Det finns sömmare med förrådsvagnarna.”

”Ja korpral,” nickade Elise, som önskade att hon kunde förmå sig själv att gå där ifrån, men istället kände hur hon med samma stora leende stod kvar och nickade. ”Men jag tänkte att korpral borde känna till det. Att jag har förstört legionens egendom. Kanske behövs.. disciplinära åtgärder?”

”Vill du att jag ska straffa dig?” frågade korpralen tveksamt.

”Ja!” hörde hon sig själv utropa. Nästan tjuta. ”Ja, korpral!”

”Nåväl,” svarade mannen, efter att eftertänksamt ha grävt med fingret i sitt ena öra och därefter kastat en blick på resultatet. ”Du får täcka över latringroparna imorgon bitti. Men först ser du till att lämna byxorna till sömmarna.”


****


”Latrin.. latringroparna?” frustade kvinnan, som plötsligt tycktes ilsken, varpå hon vände på klacken och stormade därifrån.

”Jag förstår mig inte på den där kvinnan,” muttrade Flex efter att rekryten ilsket sparkandes i marken hade lämnat dem.

”Hur så?” frågade Grill med en grymtning.

”Hon gör de märkligaste saker,” svarade Flex med en tveksam grimas. ”Säger de konstigaste saker. Har varit sådan i flera veckor. Som om om plötsligt inte har alla hästar hemma.”

”Hon kanske är psykiskt utmattad?” förslog Grill med en axelryckning. ”Jag har också en kvinna under mitt befäl som säger de konstigaste saker. Gör de konstigaste saker. Också en rekryt. Det kanske är något som kan drabba dem.”

”Dem?” frågade Flex. ”Kvinnor eller rekryter?”

”Antingen eller, eller kanske bådadera” svarade Grill, varpå han tycktes slås av en insikt. ”De kanske menstruerar.”

”Hur vet vi om de menstruerar?” frågade Flex. ”Går det att se på något sätt?”

De både männen sneglade mot Bi, som också satt invid elden, men då hon inte såg åt deras håll vände de sig åter mot varandra.

”Det sägs att kvinnor som menstruerar uppför sig annorlunda,” sade Grill till sist.

”Jag har hört talas om det,” nickade Flex eftertänksamt. ”Det kan vara något psykiskt. Som att de menstruerar. Om vi hade en hjärnskrynklare med oss skulle jag sända henne på psykisk utvärdering.”

”Sänd henne till mig,” uppmanade Grill. ”Jag var läkare innan jag gick med i armén, och jag har en del erfarenhet även av den mentala biten. Det är en del av yrket. Att ta hand om hand om patiantens anhöriga efter deras bortgång.”

”Hur kommer det sig att du inte har fortsatt som läkare?” undrade Flex. ”Tjänade du inte mer pengar som läkare än vad du gör i armén?”

”De flesta av mina patienter dog,” erkänade Grill med en grimas, ”och att ta livet av folk är en talang som passar bättre i händerna på en legionär än en läkare.”

”Klokt,” nickade Flex. ”Och därav erfarenheten av den mentala biten,” fortsatte Flex förstående.

”Precis,” nickade Grill.

”Då litar jag på att du tar hand om henne åt mig.”

Ingen av dem noterade hur Bi, som nu vänt blicken åt deras håll, himlade med ögonen åt dem.


****


”Psykisk utvärdering?” upprepade Elise med en fnysning. ”Varför det? På vems order?”

”På uppmaning av ett befäl som oroar sig för er hälsa,” svarade Grill efter ett ögonblicks eftertanke, varpå han med händerna knäppta över magen lutade sig tillbaks mot tältduken, bara för att flaxa till när denna gav vika bakom ryggen på honom.

”Vilket befäl?” frågade Elise ilsket.

”Det kan jag tyvärr inte svara på,” sade korpralen, som efter att ha borstat dammet av kläderna åter slog sig ned på pallen, där han åter var på väg att luta sig mot tältväggen innan han i sista stund rätade på sig igen. ”Läkarsekretess, förstår du.”

”Jag visste inte att du var läkare,” fnös Elise. ”Brukar det förresten inte vara tvärtom, att en läkare inte får berätta sin patients hemligheter för någon annan?”

”Vad vet jag,” svarade Grill med en avfärdande gest. ”Jag fick min utbilnding på distans. Det kan hända att jag har missförstått en del av dessa.. förpliktelser.”

”På distans?” undrade Elise. ”Som.. någon slags brevväxling?”

”Inte riktigt,” svarade korpralen, som nu skruvade på sig. ”Från en bok snarare. De första sidorna av en bok, för att vara exakt. De som inte hade brunnit upp.”

”Brunnit upp?”

”Min bror och jag satte eld på ett sjukhem,” sade Grill, varpå han skyndade sig att fylla i. ”Mest av allt min bror. Jag såg mest på. Boken var hur som helst allt vi lyckades rädda från lågorna.”

”Vem vid sina sinnens fulla bruk sätter eld på ett sjukhem?”

”Min bror var övertygad om att hans fru hade en affär med en annan vkinna. Så vi följer efter kvinnan dit, förseglade dörrarna, och tände på. Det var innan vi visste att det var ett sjukhem, och att kvinnan arbetade där. Det visade sig att hon var en barnmorska, och att min brors fru var med barn. Så i slutändan slutade allt lyckligt, trots allt.”

”För barnmorskan med?”

”Nej, hon brann inne,” erkände Grill med en grimas.

”Men ni gick ostraffade?”

”Nej, min bror hängdes.”

”Och det kallar du för ett lyckligt slut?”

”Ja, jag gifte mig med hans fru,” svarade Grill men en djup suck.

”Och vad blev det av henne?” undrade Elise. ”Varför är du inte med henne?”

”Hon dog i barnsängen,” bekände Grill med darrande röst. ”Hennes läkare kunde inte stoppa blödningarna.”

”Låt mig gissa, den läkaren var du?"

Korpralens tårar då han lutade sig fram och grät mot Elise axel var det enda svar hon fick, och det enda svar hon behövde.

”Nåväl, är vi färdiga här nu?” frågade hon när korpralen, efter vad som kändes av en evighets snorande och snyftande mot hennes axlar och bröst, åter vände sina söndergråtna ögon mot henne.

”Ja,” nickade korpralen ömkligt. ”Och snälla, säg inget om det här till någon.”

”Nejdå,” nickade Elise. ”Läkarsekretess.”


”Just det,” log Grill. ”Det är så det fungerar.”




222 997. Det är 4200 nya ord bara idag.
Klarade av ett riktigt svårt parti igår. Nu känns det som nedförsbacke. Bara saker som jag ser fram mot att skriva kvar.
OBS! Ovanstående är fullständigt oredigerat. Kommers renskrivas och omformuleras både en och två gånger.



You may also like

Använder Blogger.