Professor Prelaesson, mångårig prefekt på kejsarens institut för enögda studier, bugade sig klumpigt inför kejsaren. Att buga sig, och annan...

Professor Prelaesson, mångårig prefekt på kejsarens institut för enögda studier, bugade sig klumpigt inför kejsaren. Att buga sig, och annan sådan formalia, var någonting som han inte förstod sig på. Vad gjorde det för någon nytta? Varför kunde de inte bara tala med varandra som två vanliga män, utan att först tvingas genomlida dessa pretentioner först? Och varför var de tvungna att göra alltsammans inför en publik av fånigt stirrande rådsmän? Eller än bättre, varför kunde de inte låta bli att tala med varandra över huvud taget? Han hade inte tid för sådana här dumheter. I laboratoriet, som han nu tvingats lämna, hade han en kull helt nyfödda larver som väntade på honom. Vad kunde kejsaren ha att säga som var av större betydelse än hans nyfödda larver – varav flera treögda?! Det här kunde vara första gången någonsin som någon hade lyckats med konststycket att avla fram treögda larver från ofertiliserade ägg. Det, slog honom plötsligt, kunde vara första gången som någon över huvud taget hade lyckats kläcka någonting ur ofertiliserade ägg. Det var en sensation i sig! Febrilt började han leta i sina fickor efter penna och papper. Han var tvungen att anteckna det här innan han glömde bort det!

”Professor Prelaesson,” harklade sig kejsaren. Kejsaren! Honom hade han glömt bort. ”Söker ni efter något?”

”En penna,” svarade professorn, som när han såg kejsarens rynkade ögonbryn skyndade sig att fortsätta. ”Men det kan vänta, givetvis. Kejsaren önskade tala med mig?”

”Jag finansierar all er forskning, men ändå vet jag ingenting om den,” började kejsaren, som sedan höjde en hand för att stoppa professorn innan han hann säga något. ”Jag menar inte att jag ska dra in mitt stöd till lasarettet. Nej, tvärtom, jag överväger att fördubbla era anslag. Förutsatt att ni kan göra mig en liten tjänst.”

”Fördubbla?” frågade professorn, som kände ett fånigt leende sprida sig över läpparna. Tänk så många larver han skulle kunna föda upp för de pengarna. Inte bara fjärilslarver, utan alla slags larver. Kanske till och med höns. Hönslarver? Var det över huvud taget möjligt? Hade han övervägt det förut? ”Vad för slags tjänst talar vi om?”

”Ni är någon slags expert på avel, inte sant?” frågade kejsaren.

”Mycket riktigt,” nickade professorn. ”Jag har dedikerat mitt liv åt att förstå biologin, kemin och magin bakom livets uppkomst.”

”Vet ni någonting om.. jungfrufödslar?” frågade kejsaren, som grimaserade innan han uttalade det sista ordet.

”Jungfrufödslar?” upprepade professorn, vars leende blev än bredare då han påmindes om sina treögda larver. ”Faktum är att jag har en kull larver..”

”Larver?” avbröt kejsaren med en fnysning. ”Vem talar om larver? Jag talar om jungfrufödslar hos människor. Kvinnor som, utan synbar anledning, plötsligt blivit havande.”

”Vem är det vi talar om?” frågade professorn, som lade huvudet på sned. ”Er dotter? Er fru? Jag är ledsen att vara den som talar om de för er, men hon ljuger för er.”

Av det upprörda sorlet, som plötsligt bröt ut bland rådsmedlemmarna, att döma togs han ord inte väl emot. Kejsaren skakade dock bara på huvudet. ”Tack för din uppriktighet, men det är inte någon av dem jag talar om. Det är inget enskilt fall vi talar om, över huvud taget, utan ett flertal. Ett tiotal bara här i Seber, och än fler rapporteras från andra håll.”

”Det är en omöjlighet,” invände professorn, som misstroget skakade på huvudet. ”Barn föds inte bara sådär, det krävs två parter. Min gissning är att det är en lögn som har fått spridning. Någon var först att använda den för att bortförklara en svullen mage inför sin klentrogna man, far eller bror. När lögnen sedan visade sig bli trodd är det fler som har tagit efter den. Som hellre säger sig vara obesudlade än erkänner vem eller vilka de har.. besudlat sig med.”

”Det var min första tanke med,” nickade kejsaren. ”Men det finns inget första fall. Alla tycks ha uppträtt mer eller mindre samtidigt, på så pass varierade platser att det omöjligt han handla om någon slags kedjereaktion.”

”Om så är fallet,” mumlade professorn, mer för sig själv än något annat. ”Om så är fallet har någon kommit längre med sin forskning än vad jag har. Om jag bara kunde komma över dennes formel.. eller undersöka någon av kvinnorna..”

”Så det är möjligt?” frågade kejsaren uppfordrande. ”Magikergillet har undersökt ett flertal av kvinnorna, och de hävdar att det som lever i dessa kvinnor omöjligt kan ha uppkommit på naturligt sätt. De önskar släcka dessa liv innan de tillåts födas. Innan de tillåts, som de uttrycker de, uppnå sin fulla potential.”

”Det vore galenskap!” utropade Prelaesson. ”Givetvis är det möjligt. Med rätt formula är allt möjligt. Jag har redan lyckats göra detsamma med fjärilslarver. Människor är givetvis någonting helt annat.. men med rätt resurser och med rätt kunskap, ja, då är det möjligt. Att nu släcka dessa liv vore galenskap. Ett brott mot..”

”Ett brott mot livets helighet?” förslog kejsaren. ”Det var vad jag sade till dem.”

”Nej,” ruskade professorn på huvudet. ”Än värre. Det vore ett brott mot god forskningsmetodik.”

”Det känns betryggande att ni står på moraliskt fast mark,” grymtade kejsaren. ”Jag ger er en månad att undersöka dessa kvinnor. En månad att bevisa att de barn, som de här kvinnorna bär, inte innebär någon fara vare sig för oss eller sina mödrar. Misslyckas du med det ger jag magikergillet befogenhet att göra som de önskar med barnen.”

”Jag förstår,” nickade professorn. ”Gällande de nya anslagen..”

”De börjar gälla från och med imorgon,” nickade kejsaren. ”Är det något mer ni behöver? Något mer jag kan erbjuda er innan den här audiensen är över?”

”Det är en sak,” nickade professorn. ”Det är inte relaterat till min forskning, förstås, men det är något som jag alltid har önskat göra.”

”Nåväl, låt höra,” nickade kejsaren.

”Här i palatset finns ett torn, som sägs vara det högsta i världen, finns det någon som helst chans att jag kan tillåtas bestiga det?”

”Till vilken nytta?” frågade kejsaren, som sedan trött skakade på huvudet. ”Det spelar ingen roll, er önskan är beviljad. Audiensen är över.”



*


Med blicken riktad mot solnedgången släppte professorn strålen fri. Det hade alltid varit hans dröm att urinera från världens tak. Att skåda ut över hela världen, så som bara en allsmäktig gud – eller måhända en fiskmås – kunde göra, för att sedan släppa sina droppar över den. Han visste inte varifrån den drömmen var sprungen, men den hade följt honom länge. Redan som barn hade han klättrat upp i träd, bara för att urinera från dem; något som förvisso gjort klättringen ned igen besvärlig, men aldrig värre än att han upprepat förfarandet igen några dagar senare. Med åren hade träd inte längre varit tillräckligt. Han hade önskat släppa strålen lös på högre höjder. Han hade besökt dimbergens toppar och nordkustens stup, och urinerat från de båda. Men kejsarens torn, den högsta byggnaden i hela den kända världen – det var någonting som han alltid drömt om. Någonting som han, nu när han fått chansen, omöjligt kunnat motstå.

Måhända borde han ha sett sig för innan han gjorde det, reflekterade han som ilskna utrop ekade upp från borggården nedanför. Åsynen av kejsarinnan, som vilt fäktandes med armarna sprang över gården i riktning mot audienshallen, övertygade honom dessutom att han kanske gjorde bäst i att lämna staden för en tid. Av någon anledning misstänkte han att det inte skulle bli något av den utlovade fördubblingen av anslagen när kejsaren fick höra talas om det här. I ärlighetens namn tvivlade han på att det skulle bli några anslag alls. Åtminstone inte som kom honom till gagn, suckade han, som han skyndade sig ned för tornets trappor.


****


Som han återvände till laboratoriet skyndade sig professorn att packa ned de saker som han skulle behöva under sin självförvållade exil. Sådant som han inte kunde hoppas att finna någon annanstans. Sina anteckningar och böcker, förstås. De provrör fulla av ägg som han hade förberett under gårdagen, och.. Professorn stannade upp inför det akvarium som innehöll, eller snarare hade innehållit, de jungfrufödda larverna och deras kusiner. Den stora massan av larver, de som hade avlats fram på normalt vis, tycktes ha ätits upp av sina jungfrufödda syskon. Dessutom hade de jungfrufödda larverna redan förpuppats. Det var makalöst! Det bröt, som han förstod det, mot alla naturlagar. Om han bara hade haft möjlighet att stanna här och studera dem! Blodsförbannade kejsare och blodsförbannade kejsarinna att välja just den platsen för sin tebjudning! Här var han på väg att revolutionerna en hel vetenskap, men på grund av deras inblandning var han tvungen att släppa allt vind för våg.. om inte.. med en grymtning lyfte han akvariet från bordet. Kanske skulle han kunna ta det med sig, trots allt.

”Professor,” ljöd en röst bakom honom, vilken fick honom att hoppa till och sedan vända sig i en sådan hast att akvariet, med sin dyra last, föll till golvet med ett ljudligt kras. ”Är ni på väg någonstans?”

Med uppbådandet av all sin viljestyrka slet Prelaesson blicken från den fruktansvärda olycka som det krossade akvariet innebar, för att istället rikta den mot röstens upphovsman. Eller kvinna. Han kunde av rösten inte avgöra vilket, och den tunga kåpa som gestalten bar dolde alla drag som annars skulle ha kunnat avslöja dennes könstillhörighet.

”Vem.. vem är ni?” frågade han. ”Som ni ser är jag upptagen.. jag.. jag måste.”

”Kejsaren sände mig för att försäkra sig om ert fortsatta samarbete,” svarade gestalten, vilken med lätta steg gled fram till det bord där professorns packning låg. ”Han var rädd att ni skulle, hur ska jag uttrycka det, försöka göra er otillgänglig efter det lilla missödet tidigare idag.”

”Ni känner till det?” frågade professorn med en grimas. ”Jag menar, jag vet inte vad ni talar om. Jag var just på väg att påbörja mitt arbete.”

”Så bra,” svarade gestalten. ”Låt inte mig störa.”

”Så ni blir kvar?” frågade professorn irriterat.

”Givetvis,” nickade gestalten, med vad Prelaesson förmodade var ett leende. ”Gillet är väldigt nyfiket på vilka.. slutsatser.. ni kommer att dra.”

Utan att svara vände Prelaesson den kåpklädde gestalten, gillesmagikern, ryggen. Han avskydde gillet och dess representanter. Charlataner och amatörer som valt att gå den lätta vägen, det var vad han betraktade dem som. Allt vad de gjorde kunde också uppnås med vetenskapliga medel, det var han övertygad om, men det var en förändring som de var ovilliga att se. De föredrog saker så som de var; om alla kunde göra vad de kunde skulle de ju inte längre vara unika.

Som han hukade sig mot spillrorna av glas noterade han att pupporna var försvunna. Jorden, resterna av de förtärda larverna, allt annat var kvar. Men pupporna stod ingenstans att finna. Blodsförbannade magiker. Den hade bara varit här i någon minut, men hade redan orsakat irreversibel skada på hans forskning. Nu skulle han vara så illa tvungen att återupprepa försöket med nya ägg, och det samtidigt som han genomförde den obskyra undersökning som kejsaren beordrat.


****


Ärkebibliotikarie Quish lyfte blicken från den uråldriga bok som han suttit hopsjunken över, för att istället rikta den mot den unga kvinna som sigit in i rummet och nu tyst inväntade hans uppmärksamhet.

”Fröken Oula,” log Quish. ”Vad kan jag göra för er?”

”Ni har en besökare,” svarade Oula.

”Nå, låt höra, vem då?”

”En professor,” sade Oula. ”Han uppgav aldrig sitt namn. Han sade bara att ni skulle veta vem han är.”

”Professor Prelaesson,” muttrade ärkebibliotikarien. ”Jag borde ha anat att han skulle komma hit förr eller senare. Nåväl, släpp in honom.”

Den unga kvinnan vände sig om som för att gå, men hejdade sig sedan.

”Prelaesson, var det inte han som urinerade från kejsaren torn..”

”Och störde kejsarinnans tebjudning,” fyllde Quish i. ”Mycket riktigt, det är han.”

”Är ni säker på att ni vill bjuda honom.. hit?” frågade Oula med en blick mot det dyrbara böcker som låg på bordet.

”Tro det eller ej, han skulle inte vara den första att urinera här inne,” svarade ärkebibliotikarien. ”Men för all del, du har rätt, för honom till trädgården istället. Håll honom sällskap till dess att jag gör er sällskap.”

”Ja mäster,” nickade kvinnan, som sedan med en grimas frågade: ”Vad ska jag tala om med honom? Har ni något förslag?”

”Tala om var toaletterna ligger,” grymtade Quish, som sedan viftade år kvinnan att ge sig av.

Jag hittade ett bortglömt dokument, från 2012. Det innehöll en liten historia om en av de karaktärer som ännu lever i min bok, och den är he...

Jag hittade ett bortglömt dokument, från 2012. Det innehöll en liten historia om en av de karaktärer som ännu lever i min bok, och den är helt fantastisk. Det passar kanske inte helt fantastiskt i boken, så som den är skriven nu, men jag hoppas verkligen att jag kan komma på ett sätt att väva in den. I annat fall så.. håll till godo med detta.




Elise - en saga om kärlek och läkarsekretess

Elise hejdade sig när hon fick syn på Flex, där han tillsammans med en grupp andra befäl satt intill en eld. Som vanligt slog hennes hjärta snabbare, samtidigt som hennes kropp blev varm och munnen torr. Hennes första instinkt var att fly därifrån, fly från de märkliga känslor som mannen frammanade hos henne. Sedan samlade hon mod till sig och stegade in i eldskenet. Den här gången skulle hon säga något smart. Något för att få hans uppmärksamhet. Någonting som fick honom att förstå vad hon ville med honom, utan att för den skull få henne att framstå som någon vällustig stallflicka.

”Korpral, ” började hon, varpå hon plötsligt blev medveten om hur allas blickar var riktade mot henne. Hur de väntade på vad hon hade att säga. Problemet var att hon inte hade en aning om vad hon just hade varit på väg att säga. Om hon över huvud taget hade haft någonting att säga. Önskan att fly vaknade än en gång inom henne, men den här gången var hon oförmögen att röra sig. Istället spred sig ett brett, okontrollerat, leende över hennes läppar. I nästa stund förpassades hon andra parkett då någon primitiv del av henne tycktes ta kontroll över hennes ord och handlingar. ”Jag har hål i mina byxor,” hörde hon sig själv säga, samtidigt som hennes ena letade sig ned till insidan av lårer.

”Hål i era.. byxor?” frågade Flex med höjda ögonbryn. ”Det finns sömmare med förrådsvagnarna.”

”Ja korpral,” nickade Elise, som önskade att hon kunde förmå sig själv att gå där ifrån, men istället kände hur hon med samma stora leende stod kvar och nickade. ”Men jag tänkte att korpral borde känna till det. Att jag har förstört legionens egendom. Kanske behövs.. disciplinära åtgärder?”

”Vill du att jag ska straffa dig?” frågade korpralen tveksamt.

”Ja!” hörde hon sig själv utropa. Nästan tjuta. ”Ja, korpral!”

”Nåväl,” svarade mannen, efter att eftertänksamt ha grävt med fingret i sitt ena öra och därefter kastat en blick på resultatet. ”Du får täcka över latringroparna imorgon bitti. Men först ser du till att lämna byxorna till sömmarna.”


****


”Latrin.. latringroparna?” frustade kvinnan, som plötsligt tycktes ilsken, varpå hon vände på klacken och stormade därifrån.

”Jag förstår mig inte på den där kvinnan,” muttrade Flex efter att rekryten ilsket sparkandes i marken hade lämnat dem.

”Hur så?” frågade Grill med en grymtning.

”Hon gör de märkligaste saker,” svarade Flex med en tveksam grimas. ”Säger de konstigaste saker. Har varit sådan i flera veckor. Som om om plötsligt inte har alla hästar hemma.”

”Hon kanske är psykiskt utmattad?” förslog Grill med en axelryckning. ”Jag har också en kvinna under mitt befäl som säger de konstigaste saker. Gör de konstigaste saker. Också en rekryt. Det kanske är något som kan drabba dem.”

”Dem?” frågade Flex. ”Kvinnor eller rekryter?”

”Antingen eller, eller kanske bådadera” svarade Grill, varpå han tycktes slås av en insikt. ”De kanske menstruerar.”

”Hur vet vi om de menstruerar?” frågade Flex. ”Går det att se på något sätt?”

De både männen sneglade mot Bi, som också satt invid elden, men då hon inte såg åt deras håll vände de sig åter mot varandra.

”Det sägs att kvinnor som menstruerar uppför sig annorlunda,” sade Grill till sist.

”Jag har hört talas om det,” nickade Flex eftertänksamt. ”Det kan vara något psykiskt. Som att de menstruerar. Om vi hade en hjärnskrynklare med oss skulle jag sända henne på psykisk utvärdering.”

”Sänd henne till mig,” uppmanade Grill. ”Jag var läkare innan jag gick med i armén, och jag har en del erfarenhet även av den mentala biten. Det är en del av yrket. Att ta hand om hand om patiantens anhöriga efter deras bortgång.”

”Hur kommer det sig att du inte har fortsatt som läkare?” undrade Flex. ”Tjänade du inte mer pengar som läkare än vad du gör i armén?”

”De flesta av mina patienter dog,” erkänade Grill med en grimas, ”och att ta livet av folk är en talang som passar bättre i händerna på en legionär än en läkare.”

”Klokt,” nickade Flex. ”Och därav erfarenheten av den mentala biten,” fortsatte Flex förstående.

”Precis,” nickade Grill.

”Då litar jag på att du tar hand om henne åt mig.”

Ingen av dem noterade hur Bi, som nu vänt blicken åt deras håll, himlade med ögonen åt dem.


****


”Psykisk utvärdering?” upprepade Elise med en fnysning. ”Varför det? På vems order?”

”På uppmaning av ett befäl som oroar sig för er hälsa,” svarade Grill efter ett ögonblicks eftertanke, varpå han med händerna knäppta över magen lutade sig tillbaks mot tältduken, bara för att flaxa till när denna gav vika bakom ryggen på honom.

”Vilket befäl?” frågade Elise ilsket.

”Det kan jag tyvärr inte svara på,” sade korpralen, som efter att ha borstat dammet av kläderna åter slog sig ned på pallen, där han åter var på väg att luta sig mot tältväggen innan han i sista stund rätade på sig igen. ”Läkarsekretess, förstår du.”

”Jag visste inte att du var läkare,” fnös Elise. ”Brukar det förresten inte vara tvärtom, att en läkare inte får berätta sin patients hemligheter för någon annan?”

”Vad vet jag,” svarade Grill med en avfärdande gest. ”Jag fick min utbilnding på distans. Det kan hända att jag har missförstått en del av dessa.. förpliktelser.”

”På distans?” undrade Elise. ”Som.. någon slags brevväxling?”

”Inte riktigt,” svarade korpralen, som nu skruvade på sig. ”Från en bok snarare. De första sidorna av en bok, för att vara exakt. De som inte hade brunnit upp.”

”Brunnit upp?”

”Min bror och jag satte eld på ett sjukhem,” sade Grill, varpå han skyndade sig att fylla i. ”Mest av allt min bror. Jag såg mest på. Boken var hur som helst allt vi lyckades rädda från lågorna.”

”Vem vid sina sinnens fulla bruk sätter eld på ett sjukhem?”

”Min bror var övertygad om att hans fru hade en affär med en annan vkinna. Så vi följer efter kvinnan dit, förseglade dörrarna, och tände på. Det var innan vi visste att det var ett sjukhem, och att kvinnan arbetade där. Det visade sig att hon var en barnmorska, och att min brors fru var med barn. Så i slutändan slutade allt lyckligt, trots allt.”

”För barnmorskan med?”

”Nej, hon brann inne,” erkände Grill med en grimas.

”Men ni gick ostraffade?”

”Nej, min bror hängdes.”

”Och det kallar du för ett lyckligt slut?”

”Ja, jag gifte mig med hans fru,” svarade Grill men en djup suck.

”Och vad blev det av henne?” undrade Elise. ”Varför är du inte med henne?”

”Hon dog i barnsängen,” bekände Grill med darrande röst. ”Hennes läkare kunde inte stoppa blödningarna.”

”Låt mig gissa, den läkaren var du?"

Korpralens tårar då han lutade sig fram och grät mot Elise axel var det enda svar hon fick, och det enda svar hon behövde.

”Nåväl, är vi färdiga här nu?” frågade hon när korpralen, efter vad som kändes av en evighets snorande och snyftande mot hennes axlar och bröst, åter vände sina söndergråtna ögon mot henne.

”Ja,” nickade korpralen ömkligt. ”Och snälla, säg inget om det här till någon.”

”Nejdå,” nickade Elise. ”Läkarsekretess.”


”Just det,” log Grill. ”Det är så det fungerar.”




222 997. Det är 4200 nya ord bara idag.
Klarade av ett riktigt svårt parti igår. Nu känns det som nedförsbacke. Bara saker som jag ser fram mot att skriva kvar.
OBS! Ovanstående är fullständigt oredigerat. Kommers renskrivas och omformuleras både en och två gånger.

Använder Blogger.