..koppla av. Eller åtminstone sysselsätta mig med att göra någonting fullständigt irrelevant, som att plöja ned sanslöst många timmar i ett ...

..koppla av. Eller åtminstone sysselsätta mig med att göra någonting fullständigt irrelevant, som att plöja ned sanslöst många timmar i ett TV-spel, eller läsa en riktigt bra bok. Eller kanske bara kosta på mig något så djupt mänskligt som att gå på en dejt.

Men jag är inte den som är den. Har jag bestämt mig för att skriva en blodsförbannad bok, då tänker jag också se till att få det gjort; även om det innebär att jag måste spendera vartenda blodsförbannat ögonblick av min lediga tid med att antingen skriva eller fungera på vad jag ska skriva. Även om det innebär att jag ställer klockan på ringning tidigare om helgen än på vardagarna. Även om det innebär att jag låter sociala kontakter, övriga intressen och personligt välbefinnande åt sidan.

Det kan kanske tyckas låta ganska dumt, men någonstans har den här boken blivit mer än en bok för mig. Den har blivit ett personligt prestigeprojekt. Lika mycket ett älskat barn av min fantasi som en nemesis att till slut besegra. Kort sagt handlar det här projektet för mig om att faktiskt lyckas slutföra någonting. Att faktiskt åstadkomma någonting som jag kan vara stolt över när jag ser tillbaks på vad jag har gjort med mitt liv. För det finns ju faktiskt inte så vansinnigt mycket annat av den varan på mitt CV annars. Tvärtom är jag väl, åtminstone bland vissa vänner, känd som den som inte slutför mina projekt. Så den här gången vill jag motbevisa dem. Motbevisa den där envisa rösten långt bak i huvudet som säger att jag inte kommer att lyckas den här gången heller.

Så. Jo. Idag gick jag upp strax före klockan sju. För att skriva. Trots att jag drack igår.

202 289 ord skrivna. Uppskattningsvis 40 000 ord kvar att skriva.

Om jag fortsätter i den här takten är jag färdig med ett första utkast i december. Kanske en läsbar version att dela med mig att till kritiska ögon i februari.

Men är jag villig att fortsätta i den här takten? Nej! Jag vill öka den! Och det tror jag faktiskt ska vara möjligt. Av en ren slump upptäckte jag att jag faktiskt har sparat två semesterveckor. Om jag använder dem rätt borde jag kunna skriva så mycket 30- kanske 40-tusen ord i ett svep. Nu måste jag bara luska reda på när jag kan ta ledigt för att maximera min skrivtid.

#trött
#tänkdendagjagfaktisktkankostapåmigattskedanågoniställetförattskedamitttangentbord

Min vän Christofer blev pappa för några veckor sedan, och för att fira hans dotters födsel beslutade jag mig för att skriva en liten barnbok...

Min vän Christofer blev pappa för några veckor sedan, och för att fira hans dotters födsel beslutade jag mig för att skriva en liten barnbok tillfället till ära. Inte en bra barnbok, kanske, utan snarare en barnbok att skratta åt. Sedan blev den kanhända ganska bra i slutändan, också, men det var aldrig meningen. Det bara föll sig så.

I tryckt form finns den bara i ett exemplar, nu i (o)tryggt förvar hemma hos lilla Tuva.

Men nog förtjänar resten av världen också att ta del av den? Jo, det tycker jag allt!


*****

Steffop blir Morfar

Det här är Steffop. Steffop är uppfinnare. Och inte villken uppfinnare som helst. Han är världens bäsa uppfinnare. Det var han som uppfann u-båten som går på land, och det var han som uppfann byxorna som tvättar sig själva.

Det är en alldeles speciell dag idag, för idag har Steffop blivit farför. Och han vill inte vara vilken farfar som helst. Han vill vara världens bästa farfar."Jag ska uppfinna något," säger Steffop. "Något som ingen annan har uppfunnit tidigare! Jag ska uppfinna något som gör mig till världens bästa farfar!"



Steffop är vaken hela natten. Han hammrar och han spikar. Han sågar och han skruvar. Och till slut är han färdig med sin nya uppfinning. Barnvagnen med fyrkantiga hjul.

Nästa dag åker Steffop och hans fru Magnus för att hälsa på lilla Didda. Steffop tar med sig barnvagnen med fyrkantiga hjul. Men Didda tycker inte om Steffops uppfinning. Didda gråter, för hon tycker det är obekvämt när de fyrkantiga hjulen slår i marken.

"En vagn med fyrkantiga hjul gör inte dig till världens bästa morfar. Du behöver.." börjar Magnus, men Steffop lyssnar inte.

"Jag ska uppfinna något annat," säger Steffop. "Något som ingen annan har kommit på tidigare! Den här gången ska jag uppfinna något som gör mig till världens bästa morfar!"

Steffop är vaken hela natten igen. Han slamrar och han dunkar. Han borrar och han klistrar. Och till slut är han färdig med sin nya uppfinning. Badbaljan med livs levande fiskar!

Nästa dag åker Steffop och hans fru Magnus för att hälsa på lilla Didda igen. Steffop tar med sig badbaljan med livs levande fiskar. Men Didda tycker inte alls som Steffops nya uppfinning. Didda gråter, för hon tycker det är läskigt när simmar mellan hennes tår.

"En badbalja med livs levande fiskar gör dig inte till världens bästa morfar. Du behöver bara.." börjar Magnus, men Steffop lyssnar inte.

"Jag ska uppfinna något annat," säger Steffop. "Något som ingen annan ens kan föreställa sig! Den här gången vet jag att jag kommer bli världens bästa morfar."

Steffop är vaken hela natten igen. Han ritar ritningar och han mäter plankor. Han slipar och han målar. Och till slut så är han färdig med sin nya uppfinning. Spjälsängen utan spjälor!

Nästa dag åker Steffop och hans fru Magnus för att hälsa på lilla Didda igen. Steffop tar med sig spjälsängen utan spjälor. Men Didda tycker inte alls om Steffops nya uppfinning. Didda gråter, för hon ramlar ned från sängen.

Steffop gråter också. För han vill vara världens bästa morfar. Men han vet inte hur.

"Du behöver inte en barnvagn med fyrkantiga hjul, en badbalja med livs levande fiskar eller en spjälsäng utan väggar för att bli världens bästa morfar," säger Magnus. "Du behöver bara vara dig själv."

Magnus lyfter upp lilla Didda och lägger henne i Steffops armar. Lilla Didda tittar på Steffop. Sen gäspar hon, och somnar med huvudet mot Steffops axel.

Lilla Didda sover i Steffops famn i flera timmar.

Det är bra att vara världens bästa uppfinnare, tänker Steffop. Men ibland behöver man inte vara smart, stark eller rolig. Ibland räcker det att bara vara världens bästa farfar.

Augusti var en fantastisk månad. Under den tid som jag var barnledig lyckades jag skriva någonstans runt 60-70 000 ord, eller någonstans ...

Augusti var en fantastisk månad. Under den tid som jag var barnledig lyckades jag skriva någonstans runt 60-70 000 ord, eller någonstans runt en tredjedel av min bok.

Sedan dess har det gått trögt. Kombinationen av arbete och barn lämnar inte mycket energi över för att skriva. Särskilt inte då det tar några dagars intensivt skrivande för att faktiskt komma igång att skriva. Enkelt sagt kan man säga att om jag lägger fem timmar på skrivande tre dagar i rad så kommer jag den första dagen att skriva någonstans mellan 1000 och 1500 ord, dagen därpå någonstans mellan 2000-3000 ord för att den tredje dagen landa någonstans kring 4000-5000 ord. Därefter planar kurvan ut.

Det innebär att jag, som egentligen bara kan skriva heltid varannan helg, aldrig kommer upp i matchtempo. Jag får varva upp, och sedan är det dags att varva ned igen. Jag hinner kom in i historien, hitta alla fantastiska infallsvinklar och känslor igen, och sedan är det dags att trappa ned på takten för att ta hand om jobb (och barn) igen.

Emilia varken kan eller vill jag ta hand om mindre. Må så vara ett skrivandet är det roligaste som jag har här i livet, men Emilia är det viktigaste som jag har. Men jobbet? Det är väldigt lockande att ta en månads tjänstledigt för att skriva färdigt boken. För det är jag helt övertygad om att jag skulle klara av om jag fick arbeta heltid med den under så lång tid.

Så, varför gör jag inte det? Jo, för att tjänstledighet kostar pengar. Så nu försöker jag spara så mycket pengar jag bara kan varje månad. När jag har en månadslön extra på kontot, då ska jag ta min ledighet. Herrejösses vad jag ser fram mot det. Lagom till nyår borde det vara möjligt, hoppas jag.

PS. 194 595 ord. Om jag tjuvar några timmars sömn varje kväll borde jag kunna slå 200 000-taket den här veckan. DS.

PSS. 200 000 ord är ungefär dubbelt så mycket som rekommenderas för en debutförfattare. Som jag ser det innebär det att jag, när boken är färdig, kan ta fram brödkniven och kapa den på mitten. Sedan har jag skrivit två böcker. DSS.

PSSS. Jag tycker om diagram. Det är en ny passion. DSSS.

Etthundraåttiosjutusentjuhundranittio, så många ord finns det i J.R.R. Tolkiens gamla avelshingst The Fellowship of the Ring . Det är förb...

Etthundraåttiosjutusentjuhundranittio, så många ord finns det i J.R.R. Tolkiens gamla avelshingst The Fellowship of the Ring. Det är förbannat många ord det. Så många att de tryckta i bokform kräver femhundraelva sidor för att få plats. Tämligen imponerande.

Nu är det dock så att det finns vissa saker som är än mer imponerande. Till exempel att jag idag utökat antalet sidor i min bok till Etthundraåttioåttatusensjugosju, vilket ju faktiskt är tvåhundratrettiosju mer än vad Tolkien lyckades skriva. Tryckta i bokform skulle de säkert ta så mycket som femhundraelva-och-en-halv sida.

Mer än så orkar jag inte skriva här idag. För, ni vet, att både blogga och skriva böcker på en och samma gång blir lite väl mycket kaka på kaka.

Så vad göra nu? Klockan har liksom gått från morgon till kväll utan att jag riktigt märkt hur. Det här med att skriva tycks fungera ungefär som en tidsmaskin. Om man inte ser upp hamnar man i framtiden, utan att man inte riktigt vet hur man hamnade där.
Använder Blogger.