Trettioplussare och singel, vem hade trott att det skulle vara mitt öde? Jag hade det då sannerligen inte. Nej, det hade jag då sannerlige...

Till minne av en kaka

/
.. Comments
Trettioplussare och singel, vem hade trott att det skulle vara mitt öde? Jag hade det då sannerligen inte. Nej, det hade jag då sannerligen inte. Nog för att jag är nöjd med livet som det är. Nog för att jag är lycklig om dagarna, och sover gott som nätterna. Men det finns ändå stunder då jag inte kan låta bli att fundera på allt sådant som skulle ha kunnat ske, men som av någon anledning aldrig skedde. Förhållanden som tog slut, trots att de inte borde det. Förhållanden som aldrig blev av, trots att de kanske borde det.

En av de saker som jag tänker på oftast är faktiskt en dam som jag inte träffade mer en en endaste gång, men som ändå fanns i mina tankar under många långa år. Det här är sagan om Kaka.

Kaka, det är vad jag kallade henne. Inte som den brasilianska fotbollsspelaren, utan som en sådan liten sötsak som man äter. Hur det kom sig att hon fick det smeknamnet i min bok kan jag inte längre svara på, men jag tror att det kan ha varit så enkelt att jag tyckte att hon var söt. Precis som en kaka. En sådan kaka som man ser till att slicka i sig varenda liten smula av. Vi fick hur som helst kontakt med varandra någon gång 2006, och bestämde oss ganska tidigt att vi skulle träffas. Hon skulle gå på nattklubb med några vänner, och vi bestämde att jag skulle åka dit tillsammans med en av mina vänner. Det hela slutade med att min kompis kastades ut från klubben eftersom att han bar keps, och att damen i fråga lyckades jag aldrig få tag på eftersom hon hade gett mig fel telefonnummer.

Sagan kunde förstås ha slutat där, och kanske borde den väl det. Jag förutsatte att hon medvetet givit mig ett felaktigt nummer, och kände väl inte alltför starkt för att försöka jaga rätt på det riktiga. Men av någon anledning fortsatte vi att prata med varandra. Oftast på internet, men ibland på telefon, och varje gång gjorde det mig glad. Hon var sådär quirky*, smart** och witty*** att jag inte kunde låta bli att känna mig lite lycklig varje gång vi hördes av. 

I den bästa av världen så skulle vi väl ha sett till att träffas, så att vi fått känna och klämma på varandra i verkligheten. Utvärdera varandras potential, om man säger som så. Men vi lever som bekant inte i den bästa av världar, och vi träffade heller inte varandra trots att vi pratade med varandra under säkert ett halvår. Sedan träffade jag istället en annan dam, med vilken jag inledde ett förhållande och senare skaffade barn. Så kontakten med Kaka rann ut i sanden, även om minnet av henne aldrig gjorde det. När jag var ledsen eller frustrerad kunde jag komma på mig med att tänka på henne, och på hennes lika delar vitsiga som fåniga sätt att uttrycka sig. Man kan väl säga att ju sämre mitt förhållande med den andra damen blev, blev desto mer idoliserade jag minnet av Kaka. Idiotiskt kan tyckas, och jag är beredd att hålla med. Men känslor, de är märkliga saker, för de lever sitt eget liv.

Som det slumpade sig blev jag singel igen några år senare, och efter ett tag återupptog jag kontakten med damen som jag hade döpt efter en sötsak. Vi fortsatte vanan att kommunicera digitalt på samma sätt som tidigare, och jag fann det precis lika rogivande och glädjande som jag mindes det. Det var som om vi aldrig hade slutat med det. Sedan en dag, flera månader senare, träffades vi till sist. Det hade då gått nästan fem år sedan vi först lärt känna varandra.

Damen, som jag träffade, visade sig vara en snäll, trevlig och söt kvinna. Men hon kunde förstås inte leva upp till den skeva idolbild som jag hade målat upp under de många och långa år som gått sedan vi först givit varandra de märkliga smeknamn, som vi fortfarande använde. Men vem hade väl kunnat leva upp till den skeva bilden? Förmodligen ingen.

Vi träffades hur som helst aldrig mer, och det var inte förrän något halvår senare - då jag redan fann mig i ett nytt förhållande - som det slog mig hur absurt det hade varit att jämföra henne med idolbilden som jag hade målat upp. Och såhär i efterhand undrar jag, vad skulle ha hänt om vi hade träffats då första gången som vi planerat att träffas varandra, på den där nattklubben? Eller vad skulle ha hänt om vi inte hade haft fem års historia när vi träffades för första gången?

Det finns inget sätt att veta. Men namnet Kaka betyder fortfarande något för mig. Riktigt vad det betyder vet jag inte, men det kan väl närmast översättas i en vacker dröm, som aldrig var menad att bli sann.

*, **, *** Vi brukade alltid tala med varandra i en fabolous svengelska, som borde ha gotten on my nerves, men som jag fann fantastiskt charming.


You may also like

Använder Blogger.