Brotus log som den unga flickan, ung nog att vara han dotter, snörde av honom byxorna. När hon vände sina gröna ögon mot honom vände han doc...

Hos en glädjeflicka

/
.. Comments
Brotus log som den unga flickan, ung nog att vara han dotter, snörde av honom byxorna. När hon vände sina gröna ögon mot honom vände han dock snabbt bort sina egna. Han hade alltid funnit det svårt att möta kvinnors blickar. Alla människors blickar förvisso, men kvinnors blickar i synnerhet. Han fick alltid känslan att de kunde se rakt igenom honom, och att de äcklades av vad de såg. Att de nätt och jämt kunde hålla sig för skratt när de förstod vem han var och vilka hans, i deras ögon, patetiska drömmar var. Det spelade ingen roll att flickan, som nu försiktigt drog av honom byxorna, var en prostituerad betalad att göra vad han så önskade med. I hennes ögon kunde han ändå sin egen osäkerhet speglas.

”Luta dig tillbaks,” sa flickan tyst, som om hon var osäker på vad hon skulle säga. ”Slut ögonen och koppla av om det är vad du vill.”

Han kunde förstås inte veta om hon hade någon baktanke med sina ord, men han gjorde som hon sade. Kanske var det så att flickan faktiskt hade förstått honom, och nu erbjöd honom ett sätt att slippa den sociala delen av deras möte. Kanske gav honom en chans att njuta av den behandling, som han detaljerat hade beskrivit för henne, utan att behöva möta hennes blick igen.

När hon lade sin hand mot insidan av hans lår var den varm och mjuk, och när hon sedan började tvätta hans ben med en svamp var det med lätta och behagliga rörelser som fick honom att slappna av i hela kroppen. Då hon noga hade tvättat hans ben fortsatte hon, genom att med samma mjuka rörelser, raka dem hela vägen från höfterna och ända ned till tåspetsarna. Därefter masserade hon först in en slags olja i de nyrakade benen, sedan en annan. Den första med svalkande egenskaper, den andra med väldoftande arom av lavendel.

Efter att ha betalat och tackat den unga flickan lämnade Brotus hennes enkla rum, som låg precis på gränsen mellan Riindistriktet och Flottstaden. Med dörren stängd bakom sig drog Brotus ett djupt andetag av den varma nattluften, varpå han log brett. Han kände sig som en ny och förbättrad man efter den förvandling som han hade genomgått hos den vänliga glädjeflickan. Han kunde knappt bärga sig i sin förväntan inför att få visa upp sina nya ben inför de andra legionärerna. Han kunde redan föreställa sig hur de skulle rulla med ögonen och skratta åt honom, för att sedan ändå komma och känna på hur lena hans ben var. Så var det varje gång, och varje gång mådde han som en prins.

”Sebé!” hörde Brotus ett ilsket utrop från en sidogata.

När han vände blicken mot grändens djupa skuggor träffades han i ansiktet av en sten som kastats mot honom. Bara något ögonblick senare träffades han av ännu en sten, denna på axeln, och därefter ännu en som träffade honom i bakhuvudet. Den senare fick hela världen att snurra, så att han plötsligt fann sig liggandes på marken. I nästa ögonblick hörde han fötter rusa till från alla håll, varpå dessa började sparka på honom.

”Förbannade Sebé,” hörde han en kvinna skrika åt honom. ”Här för att våldta våra döttrar och låtsas att ni är våra blodsförbannade kungar.”

Brotus försökte öppna munnen för att förklara att han inte hade våldtagit någon. Att han bara hade betalat flickan, som kanske var kvinnans dotter, för få sina ben rakade. Men han kunde inte göra sig hörd över de svordomar och skrik som nu haglade av honom. Ett ögonblick senare, efter att ha fått käken krossad av en hård känga, gav han upp alla försök att göra sig hörd. Sedan kunde han inte göra något annat än att sjunka ned i det mörker som kom för att svälja honom. Den sista tanken, som passerade genom hans huvud innan mörkret svalde honom, var att han inte ville vara någons kung. Han ville bara få känna sig som en prins för en kväll.


You may also like

Använder Blogger.