Alla ni som känner mig vid det här laget vet ju att jag skrivet på en bok, och att mitt mål inte bara är att det ska bli en bra bok, utan...

Fuck you, Tolkien!

/
.. Comments

Alla ni som känner mig vid det här laget vet ju att jag skrivet på en bok, och att mitt mål inte bara är att det ska bli en bra bok, utan dessutom en förbannat lång sådan.

För att försöka få ett hum om hur lång en förbannat lång bok är har jag gjort det till en vana att jämföra längden på min bok med andra kända böcker. Till exempel passerade jag Harry Potter och de Vises Sten (76 944 ord) i våras. Sedan lyckades jag, precis innan sommarledigheten, passera den av Peter Jackson så misshandlade Bilbo (95 356 ord). Därefter blev det ett sommaruppehåll om fyra veckor då jag semestrade med Emilia. Under den tiden skrev jag knappt ett ord, men sedan två veckor tillbaks är jag igång igen, och idag passerade jag till slut den avslutande boken av Tolkiens sagan om ringen-trilogi, Sagan om Konungens Återkomst (137 115 ord).

I skrivande stund omfattar min bok 137 199 ord. Det är 84 ord fler än vad det är i Sagan om Konungens återkomst, och det är fucking unbelievable. Herregud vilket jobb det har varit. Men vet ni vad, jag börjar se ljuset i slutet av tunneln. Jag börjar tro på att jag faktiskt kan få färdigt det är mastodontprojektet.

PS. Sagan om Konungens Återkomst har jag läst flertalet gånger, både på svenska och på originalspråk. Så missförstå nu inte mitt "Fuck you, Tolkien" som att jag skulle ogilla den gamla räven. Det är helt precis tvärtom, jag säger fuck you till fantasyns anfader på samma sätt som jag säger fuck you till en god vän. Med kärlek och respekt. DS.

****

Nedan följer ett litet utdrag som jag skrev tidigare i veckan. Det är fortfarande inte renskrivet, så ursäkta eventuell misshandel av det svenska språket. Men med det sagt så vill jag påstå att det blev ett ganska mysigt litet avsnitt. Ett litet avsnitt som fick mig att efteråt känna att fan det där vill ju jag få uppleva. Och är det inte vad en bok ska vara, en serie upplevelser värda att uppleva?

Marscherande utmed Norra Flodgången i riktning mot Riindistriktet fann Gaius att han faktiskt inte svettades fullt så mycket som han brukade. Nog för att han fortfarande var tvungen att torka fukt ut pannan gång efter annan, men fukten bestod till större del av vatten snarare än svett, sedan han idag valt att följa Melinras exempel att doppa huvudet i en hink med vatten. Det må förvisso vara så att han fått löss på köpet, vilket Melinra varit snabb att påpeka, men de svala dropparna gjorde sannerligen marscherandet mindre olidligt. Hade han bara haft en hink att doppa huvudet i var fjärde kilometer eller så så skulle han ha kunnat njuta av promenaden. Som det var nu var det fortfarande en plåga, men inte en fullt lika stor plåga.

”Vad ska du göra när du har tjänat ut dina tio år?” frågade Melinra när de hade passerat korsningen mellan Norra Flodgången och Östra Handelsvägen, den väg som om de vände norrut skulle leda dem in i hjärtat av Riindistriktet. Som det var nu patrullerade de bara distriktets ytterkanter, vilket var illa nog en vindstilla dag som denna.

”Jag vet inte,” svarade Gaius uppriktigt. Han hade aldrig funderat på vad han skulle göra med livet efter legionen. ”Förresten har jag bara fyra år kvar till alla tjugo.”

”Alla tjugo,” visslande Melinra, till synes imponerat. ”Du måste ha tagit värvning tidigt. Då hoppas du på att få en gård? Att bruka marken, hålla djur, och allt det där?”

”Ja,” nickade Gaius, som kunde se sig själv göra det. ”Mina föräldrar var bönder. När jag var ung, knappt en man än, avskydde jag bondelivet. Då ville jag inget annat än att komma bort från det.”

”Så du tog värvning istället,” fyllde Melinra förstående i. ”Men nu när du är här, då längtar du tillbaks till det enkla livet?”

”Något sådant,” grymtade Gaius. ”Det finns inget enkelt med det, men det är något viss med att ha öder i sina egna händer. Hur kunde du gissa att jag saknade det?”

”Min mamma var en tvätterska, innan hon gick bort vill säga,” svarade Melinra med ett sorgset leende. ”Jag kunde ha fortsatt i hennes fotspår; tvättat linnen och rika köpmän och annat folk. Jag fick till och med erbjudanden från flera av hennes tidigare kunder. Jag skulle aldrig ha blivit förmögen, men jag skulle ha klarat mig. Men jag tog värvning istället.”

”Så är det vad du vill göra när du tjänat ut dina tio år?” undrade Gaius. ”Hur många år har du kvar förresten?”

”Tre år,” började Melinra, varpå hon grimaserade. ”Jag har haft mina tankar på att öppna ett litet tvätteri någonstans. Kanske i Leon, eller rent av uppe i Seber. Någonstans längre norrut där det inte är så blodsförbannat varmt hela tiden.”

De passerade förbi ännu en korsande gata, den här gången en som Gaius inte kände namnet på, där en liten pojkspoling stannade upp och vinkade åt dem. Innan Gaius han återgälda vinkningen var pojken redan på väg åt något annat håll.

”Funderar du på att skaffa barn någon gång?” frågade Melinra med en nick mot pojkens rygg. ”Jag kan tänka mig att det blir tomt på en gård utan sällskap.”

”Det kräver att jag hittar en kvinna först,” svarade Gaius. ”Någon som jag skulle stå ut att dela livet med, och någon som skulle stå ut att dela livet med mig.”

”Jag är tillgänglig,” log Melinra ett blygt leende. ”Jag kan inget om att odla, men jag kan slå vad om att det blir mycket smutsiga kläder på en gård. Kläder som behöver tvättas och sys.”

Gaius stannade upp och tittade på henne. Hon var något år äldre än honom, och ett eller ett par kilo tyngre. Men vikten satt på rätt plats, runt höfterna, och även om ansiktet inte längre var tomt från rynkor så hade hon fortfarande något ungdomligt i blicken. Dessutom var hon söt när hon log, vilket hon gjorde för jämnan. De hade känt varandra under några års tid, så väl man nu lärde känna någon inom legionen, men han hade aldrig tänkt på henne på det sättet tidigare. Men han tyckte om henne, visst gjorde han det. På sätt och vis påminde hon honom om hans syster, även om det kanske inte var något han skulle säga till henne. Hon hade samma smittsamma leende, som fick honom att må bra utan att hon behövde säga någonting alls.

”Förresten så har du ju redan mina löss,” skämtade Melinra, som tycktes obekväm med Gaius plötsliga tystnad. ”Så du behöver inte bekymra dig om den saken.”

”Jag tycker om dina löss,” svarade Gaius till sist. ”Jag skulle vara glad om jag fick ta dem med mig när jag lämnar legionen.”

”De är dina,” log Melinra som tog ett plötsligt steg närmare. ”Vårda dem väl, så kommer de att vara med dig tills du dör.”

”Jag skulle tycka om det,” log Gaius till svars.

”Jag med,” sade Melinra, som tog ännu ett steg närmare så att hennes kropp nu snuddade vid hans. Närheten väckte både en åtrå och någonting mer inom honom. Plötsligt längtade han efter att dagens runda skulle ta slut. Plötsligt längtade han efter att de sista åren med legionen skulle ta slut.

”Det finns mer än en slags löss,” hörde han till sin förskräckelse sig själv säga, samtidigt som han lade en försiktig hand på hennes bak.

”Om det är så där du stöter på kvinnor förstår jag varför du fortfarande ligger ute på marknaden,” sade Melinra med en grimas.

”Jag antar att det finns bättre sätt att locka kvinnor till sin säng,” medgav Gaius.
”Jag antar det,” nickade Melinra.

”Så kommer du till min säng ikväll?” frågade Gaius, som plötsligt var torr i munnen trots de strilar av fukt som gång efter annan fann sin väg ned över hans läppar.

”Jag antar det,” log Melinra. ”Men då får du se till att hålla tyst.”

”Jag kan lössen tala för sig själva,” nickade Gaius. ”Bra tänkt.”


You may also like

Använder Blogger.