Brotus log som den unga flickan, ung nog att vara han dotter, snörde av honom byxorna. När hon vände sina gröna ögon mot honom vände han doc...

Brotus log som den unga flickan, ung nog att vara han dotter, snörde av honom byxorna. När hon vände sina gröna ögon mot honom vände han dock snabbt bort sina egna. Han hade alltid funnit det svårt att möta kvinnors blickar. Alla människors blickar förvisso, men kvinnors blickar i synnerhet. Han fick alltid känslan att de kunde se rakt igenom honom, och att de äcklades av vad de såg. Att de nätt och jämt kunde hålla sig för skratt när de förstod vem han var och vilka hans, i deras ögon, patetiska drömmar var. Det spelade ingen roll att flickan, som nu försiktigt drog av honom byxorna, var en prostituerad betalad att göra vad han så önskade med. I hennes ögon kunde han ändå sin egen osäkerhet speglas.

”Luta dig tillbaks,” sa flickan tyst, som om hon var osäker på vad hon skulle säga. ”Slut ögonen och koppla av om det är vad du vill.”

Han kunde förstås inte veta om hon hade någon baktanke med sina ord, men han gjorde som hon sade. Kanske var det så att flickan faktiskt hade förstått honom, och nu erbjöd honom ett sätt att slippa den sociala delen av deras möte. Kanske gav honom en chans att njuta av den behandling, som han detaljerat hade beskrivit för henne, utan att behöva möta hennes blick igen.

När hon lade sin hand mot insidan av hans lår var den varm och mjuk, och när hon sedan började tvätta hans ben med en svamp var det med lätta och behagliga rörelser som fick honom att slappna av i hela kroppen. Då hon noga hade tvättat hans ben fortsatte hon, genom att med samma mjuka rörelser, raka dem hela vägen från höfterna och ända ned till tåspetsarna. Därefter masserade hon först in en slags olja i de nyrakade benen, sedan en annan. Den första med svalkande egenskaper, den andra med väldoftande arom av lavendel.

Efter att ha betalat och tackat den unga flickan lämnade Brotus hennes enkla rum, som låg precis på gränsen mellan Riindistriktet och Flottstaden. Med dörren stängd bakom sig drog Brotus ett djupt andetag av den varma nattluften, varpå han log brett. Han kände sig som en ny och förbättrad man efter den förvandling som han hade genomgått hos den vänliga glädjeflickan. Han kunde knappt bärga sig i sin förväntan inför att få visa upp sina nya ben inför de andra legionärerna. Han kunde redan föreställa sig hur de skulle rulla med ögonen och skratta åt honom, för att sedan ändå komma och känna på hur lena hans ben var. Så var det varje gång, och varje gång mådde han som en prins.

”Sebé!” hörde Brotus ett ilsket utrop från en sidogata.

När han vände blicken mot grändens djupa skuggor träffades han i ansiktet av en sten som kastats mot honom. Bara något ögonblick senare träffades han av ännu en sten, denna på axeln, och därefter ännu en som träffade honom i bakhuvudet. Den senare fick hela världen att snurra, så att han plötsligt fann sig liggandes på marken. I nästa ögonblick hörde han fötter rusa till från alla håll, varpå dessa började sparka på honom.

”Förbannade Sebé,” hörde han en kvinna skrika åt honom. ”Här för att våldta våra döttrar och låtsas att ni är våra blodsförbannade kungar.”

Brotus försökte öppna munnen för att förklara att han inte hade våldtagit någon. Att han bara hade betalat flickan, som kanske var kvinnans dotter, för få sina ben rakade. Men han kunde inte göra sig hörd över de svordomar och skrik som nu haglade av honom. Ett ögonblick senare, efter att ha fått käken krossad av en hård känga, gav han upp alla försök att göra sig hörd. Sedan kunde han inte göra något annat än att sjunka ned i det mörker som kom för att svälja honom. Den sista tanken, som passerade genom hans huvud innan mörkret svalde honom, var att han inte ville vara någons kung. Han ville bara få känna sig som en prins för en kväll.

Sonos, krigets gud, marscherade genom det böljande hav utgjorde slagfältet. Bakom honom svallade en ström av dödliga krigare, som desperat ...

Sonos, krigets gud, marscherade genom det böljande hav utgjorde slagfältet. Bakom honom svallade en ström av dödliga krigare, som desperat försökte hålla jämna steg med honom, och framför böljade våg efter våg av odödliga barnasoldater fram. Vågorna av barnasoldater tycktes i det närmaste obestridda från horisont till horisont, utom för en liten cirkel djupt inne i deras mitt dit ingen våg tycktes kunna nå. Nyfiken vadade Sonos närmare, samtidigt som han skrattandes slungade de hungrigt huggande barnen åt sidan med sin hammare.

I cirkelns mitt fann han en ung kvinna, med drivor av sönderslitna barnakroppar kring sig. Kvinnan blödde från tusentals små sår, inklusive sina båda bröstvårtor.  När hon blev varse Sonos närvaro lyfte hon sin blick mot honom, och log.

"Lillebror," sade hon. "Jag hade undrat om jag skulle se dig här idag."

"Storebror," log Sonos. "Det är en ny kropp du bär. Den klär dig."

"Visst gör den," svarade Sandelon, som med en gest med sin späda kvinnohand slungade ett hundratal barnasoldater högt upp i luften. 

Bakom Sandelon noterade Sonos en mänsklig krigare, som tyst högg mot de barnasoldater som på något sätt hade lyckats passera genom av de vågor av död som han storebror - storesyster? - spred kring sig.

"Vem är det här?" frågade Sonos nyfiken.

"Han vaktar min rygg," svarade Sandelon. "Så pass framgångsrikt att jag överväger att inrätta en helt ny titel för honom."

"Jaså?" frågade Sonos med höjda ögonbryn.

"Dödligt svärd," nickade Sandelon. "Mitt dödliga svärd."

"Det låter korkat," fnös Sonos. "Varför göra svärdet dödligt?"

"Jag har inte haft tid att fungera så noga på det," erkände Sandelon, varpå hon - han? - åter slungade en handfull barnakroppar högt upp i luften, för att sedan låta dem krossas mot den hårda marken nedanför. "Kan jag göra honom odödlig, tror du? Vad händer då om hans kropp förintas?"

"Jag vet inte," svarade Sonos med en axelryckning. "Du kan alltid prova att göra den oförstörbar."

"Går det?" undrade Sandelon.

"Jag har inte en aning," grymtade Sonos, varpå han med en svepande rörelse med hammaren krossade ett tjugotal av de barn som kommit inom räckhåll för honom. "Det skadar väl inte att försöka."

"Kan jag göra det med en här kroppen, tror du?" frågade Sandelon, som frågande vände blicken mot honom.

Med en blick mot de tusentals små strömmar av blod som täckte snart sagt varenda millimeter av den nakna kvinnokroppen skakade Sonos tveksamt på huvudet.

"Den ser ganska förbrukad ut," svarade han till sist.

"Men jag tycker om den," gnällde Sandelon var röst för första gången lät som om den faktiskt kunde tillhöra den unga kvinnokroppen. "Jag tycker om sällskapet."

"Har du inte gjort dig av med henne än?" fnös Sonos, som syftade på den själ som kroppen ursprungligen hade tillhört. "Du börjar bli mjuk."

"Jag antar det," nickade Sandelon, varpå hon - han? - krossade ett spädbarns huvud med sin utsträckta näve. "Jag antar att hon har dåligt inflytande på mig."


****

Om allt går planerat så kommer det här avsnittet att vara en del av den avslutande boken i den serie som jag håller på att skriva. Så, eh, spoiler alert?

Den som är lagt åt det hållet märker också viss stulen terminologi från Steven Erikson, vars gudar ibland nyttjar "Mortal Swords". Ordvalet är såklart menat som en tribute till världens bästa författare.

Trettioplussare och singel, vem hade trott att det skulle vara mitt öde? Jag hade det då sannerligen inte. Nej, det hade jag då sannerlige...

Trettioplussare och singel, vem hade trott att det skulle vara mitt öde? Jag hade det då sannerligen inte. Nej, det hade jag då sannerligen inte. Nog för att jag är nöjd med livet som det är. Nog för att jag är lycklig om dagarna, och sover gott som nätterna. Men det finns ändå stunder då jag inte kan låta bli att fundera på allt sådant som skulle ha kunnat ske, men som av någon anledning aldrig skedde. Förhållanden som tog slut, trots att de inte borde det. Förhållanden som aldrig blev av, trots att de kanske borde det.

En av de saker som jag tänker på oftast är faktiskt en dam som jag inte träffade mer en en endaste gång, men som ändå fanns i mina tankar under många långa år. Det här är sagan om Kaka.

Kaka, det är vad jag kallade henne. Inte som den brasilianska fotbollsspelaren, utan som en sådan liten sötsak som man äter. Hur det kom sig att hon fick det smeknamnet i min bok kan jag inte längre svara på, men jag tror att det kan ha varit så enkelt att jag tyckte att hon var söt. Precis som en kaka. En sådan kaka som man ser till att slicka i sig varenda liten smula av. Vi fick hur som helst kontakt med varandra någon gång 2006, och bestämde oss ganska tidigt att vi skulle träffas. Hon skulle gå på nattklubb med några vänner, och vi bestämde att jag skulle åka dit tillsammans med en av mina vänner. Det hela slutade med att min kompis kastades ut från klubben eftersom att han bar keps, och att damen i fråga lyckades jag aldrig få tag på eftersom hon hade gett mig fel telefonnummer.

Sagan kunde förstås ha slutat där, och kanske borde den väl det. Jag förutsatte att hon medvetet givit mig ett felaktigt nummer, och kände väl inte alltför starkt för att försöka jaga rätt på det riktiga. Men av någon anledning fortsatte vi att prata med varandra. Oftast på internet, men ibland på telefon, och varje gång gjorde det mig glad. Hon var sådär quirky*, smart** och witty*** att jag inte kunde låta bli att känna mig lite lycklig varje gång vi hördes av. 

I den bästa av världen så skulle vi väl ha sett till att träffas, så att vi fått känna och klämma på varandra i verkligheten. Utvärdera varandras potential, om man säger som så. Men vi lever som bekant inte i den bästa av världar, och vi träffade heller inte varandra trots att vi pratade med varandra under säkert ett halvår. Sedan träffade jag istället en annan dam, med vilken jag inledde ett förhållande och senare skaffade barn. Så kontakten med Kaka rann ut i sanden, även om minnet av henne aldrig gjorde det. När jag var ledsen eller frustrerad kunde jag komma på mig med att tänka på henne, och på hennes lika delar vitsiga som fåniga sätt att uttrycka sig. Man kan väl säga att ju sämre mitt förhållande med den andra damen blev, blev desto mer idoliserade jag minnet av Kaka. Idiotiskt kan tyckas, och jag är beredd att hålla med. Men känslor, de är märkliga saker, för de lever sitt eget liv.

Som det slumpade sig blev jag singel igen några år senare, och efter ett tag återupptog jag kontakten med damen som jag hade döpt efter en sötsak. Vi fortsatte vanan att kommunicera digitalt på samma sätt som tidigare, och jag fann det precis lika rogivande och glädjande som jag mindes det. Det var som om vi aldrig hade slutat med det. Sedan en dag, flera månader senare, träffades vi till sist. Det hade då gått nästan fem år sedan vi först lärt känna varandra.

Damen, som jag träffade, visade sig vara en snäll, trevlig och söt kvinna. Men hon kunde förstås inte leva upp till den skeva idolbild som jag hade målat upp under de många och långa år som gått sedan vi först givit varandra de märkliga smeknamn, som vi fortfarande använde. Men vem hade väl kunnat leva upp till den skeva bilden? Förmodligen ingen.

Vi träffades hur som helst aldrig mer, och det var inte förrän något halvår senare - då jag redan fann mig i ett nytt förhållande - som det slog mig hur absurt det hade varit att jämföra henne med idolbilden som jag hade målat upp. Och såhär i efterhand undrar jag, vad skulle ha hänt om vi hade träffats då första gången som vi planerat att träffas varandra, på den där nattklubben? Eller vad skulle ha hänt om vi inte hade haft fem års historia när vi träffades för första gången?

Det finns inget sätt att veta. Men namnet Kaka betyder fortfarande något för mig. Riktigt vad det betyder vet jag inte, men det kan väl närmast översättas i en vacker dröm, som aldrig var menad att bli sann.

*, **, *** Vi brukade alltid tala med varandra i en fabolous svengelska, som borde ha gotten on my nerves, men som jag fann fantastiskt charming.

Ni vet ju vid det här laget hur jag jagar ord. Hur jag kämpar för att få min bok  att bli längre än J.R.R. Tolkiens böcker. I maj passerade ...

Ni vet ju vid det här laget hur jag jagar ord. Hur jag kämpar för att få min bok att bli längre än J.R.R. Tolkiens böcker. I maj passerade jag Bilbo, och i Augusti passerade jag både Sagan om Konungens Återkomst och Sagan om de Två Tornen.

Tanken var att jag i helgen också skulle slå Sagan om Ringen. För att göra det krävdes att jag skulle skriva tolvtusen ord. Mycket men inte omöjligt. Och vad annars finns väl att göra när man har on i halsen?

Jag skrev hela lördagen, och hela dagen idag igen. Tolvtusen ord, lite drygt.

Så, har jag nu besegrat Tolkiens längsta verk? Svar nej! Jag hade fått för mig att Sagan om Ringen är 175 000 ord lång, men när jag dubbelkollade så visade det sig att den är 187 000 lång. Så för att slå den måste jag skriva.. tolvtusen ord ytterligare.

Well, ingen skam i att ha missat det målet. Tolvtusen ord på en helg är pretty fantastiskt, framförallt som jag har varit krasslig.

1. Stäng av omstarter i Schemaläggaren Windows använder den egna schemaläggaren  för att schemalägga omstarter. Dessa kan du inaktivera, s...

1. Stäng av omstarter i Schemaläggaren
Windows använder den egna schemaläggaren för att schemalägga omstarter. Dessa kan du inaktivera, samt se till att de inte körs av systemet.
  1. Klicka upp startmenyn och skriv "Schemaläggaren" för att starta Schemaläggaren.
  2. Klicka upp Bibliotek för schemaläggaren > Microsoft > Windows > UpdateOrchestrator
  3. Högerklicka på "Reboot" och välj "Inaktivera"
  4. Högerklicka på "Reboot" och välj "Egenskaper"
  5. Välj ditt användarkonto istället för "Använd följande användarkonto när aktiviteten körs" samt kryssa för "Kör endast när användaren är inloggad".

2. Förhindra att Windows skriver till Reboot-filen
Så länge Systemet är ägare av Reboot-filen finns en risk att Systemet skriver in nya omstarter till den. Det kan du förhindra genom att själv ta över ägarskapet av filen.
  1. Klicka upp startmenyn och skriv "cmd".
  2. Högerklicka på kommandoprompten och välj "Kör som administratör".
  3. Skriv "takeown /F C:\Windows\System32\Tasks\Microsoft\Windows\UpdateOrchestrator\reboot" för att göra dig själv till ägare av filen.
  4. Öppna mappen takeown /F C:\Windows\System32\Tasks\Microsoft\Windows\UpdateOrchestrator\ i utforskaren.
  5. Högerklicka på filen "reboot" och välj "egenskaper".
  6. Välj fliken "Säkerhet".
  7. Klicka på "Redigera".
  8. Ge din egen användare fullständiga rättigheter till filen.
  9. Kryssa bort alla rättigheter utom "Läsa" och "Läsa och köra" för användaren System.
3. Ställ in Windows Update att fråga innan nedladdning av uppdateringar.
Nedanstående ändring borde i teorin räcka, men av någon anledning tycks den inte göra det. Åtminstone inte enligt rykten på internet.
  1. Klicka "Windows + R" för att öppna rutan "Kör".
  2. Skriv GPEdit.mcs.
  3. Leta dig till katalogen Administrativa mallar > Windows-komponenter > Windows Update
  4. Dubbeklicka på "Konfigurera automatiska uppdateringar" och välj "Aktiverad" samt alternativet "2 - Meddela om hämtning och installation".
  5. Dubbeklicka på "Ingen automatisk omstart med inloggade användare efter schemalagda installationer av automatiska uppdateringar"
  6. Välj "Aktivad".

Alla ni som känner mig vid det här laget vet ju att jag skrivet på en bok, och att mitt mål inte bara är att det ska bli en bra bok, utan...


Alla ni som känner mig vid det här laget vet ju att jag skrivet på en bok, och att mitt mål inte bara är att det ska bli en bra bok, utan dessutom en förbannat lång sådan.

För att försöka få ett hum om hur lång en förbannat lång bok är har jag gjort det till en vana att jämföra längden på min bok med andra kända böcker. Till exempel passerade jag Harry Potter och de Vises Sten (76 944 ord) i våras. Sedan lyckades jag, precis innan sommarledigheten, passera den av Peter Jackson så misshandlade Bilbo (95 356 ord). Därefter blev det ett sommaruppehåll om fyra veckor då jag semestrade med Emilia. Under den tiden skrev jag knappt ett ord, men sedan två veckor tillbaks är jag igång igen, och idag passerade jag till slut den avslutande boken av Tolkiens sagan om ringen-trilogi, Sagan om Konungens Återkomst (137 115 ord).

I skrivande stund omfattar min bok 137 199 ord. Det är 84 ord fler än vad det är i Sagan om Konungens återkomst, och det är fucking unbelievable. Herregud vilket jobb det har varit. Men vet ni vad, jag börjar se ljuset i slutet av tunneln. Jag börjar tro på att jag faktiskt kan få färdigt det är mastodontprojektet.

PS. Sagan om Konungens Återkomst har jag läst flertalet gånger, både på svenska och på originalspråk. Så missförstå nu inte mitt "Fuck you, Tolkien" som att jag skulle ogilla den gamla räven. Det är helt precis tvärtom, jag säger fuck you till fantasyns anfader på samma sätt som jag säger fuck you till en god vän. Med kärlek och respekt. DS.

****

Nedan följer ett litet utdrag som jag skrev tidigare i veckan. Det är fortfarande inte renskrivet, så ursäkta eventuell misshandel av det svenska språket. Men med det sagt så vill jag påstå att det blev ett ganska mysigt litet avsnitt. Ett litet avsnitt som fick mig att efteråt känna att fan det där vill ju jag få uppleva. Och är det inte vad en bok ska vara, en serie upplevelser värda att uppleva?

Marscherande utmed Norra Flodgången i riktning mot Riindistriktet fann Gaius att han faktiskt inte svettades fullt så mycket som han brukade. Nog för att han fortfarande var tvungen att torka fukt ut pannan gång efter annan, men fukten bestod till större del av vatten snarare än svett, sedan han idag valt att följa Melinras exempel att doppa huvudet i en hink med vatten. Det må förvisso vara så att han fått löss på köpet, vilket Melinra varit snabb att påpeka, men de svala dropparna gjorde sannerligen marscherandet mindre olidligt. Hade han bara haft en hink att doppa huvudet i var fjärde kilometer eller så så skulle han ha kunnat njuta av promenaden. Som det var nu var det fortfarande en plåga, men inte en fullt lika stor plåga.

”Vad ska du göra när du har tjänat ut dina tio år?” frågade Melinra när de hade passerat korsningen mellan Norra Flodgången och Östra Handelsvägen, den väg som om de vände norrut skulle leda dem in i hjärtat av Riindistriktet. Som det var nu patrullerade de bara distriktets ytterkanter, vilket var illa nog en vindstilla dag som denna.

”Jag vet inte,” svarade Gaius uppriktigt. Han hade aldrig funderat på vad han skulle göra med livet efter legionen. ”Förresten har jag bara fyra år kvar till alla tjugo.”

”Alla tjugo,” visslande Melinra, till synes imponerat. ”Du måste ha tagit värvning tidigt. Då hoppas du på att få en gård? Att bruka marken, hålla djur, och allt det där?”

”Ja,” nickade Gaius, som kunde se sig själv göra det. ”Mina föräldrar var bönder. När jag var ung, knappt en man än, avskydde jag bondelivet. Då ville jag inget annat än att komma bort från det.”

”Så du tog värvning istället,” fyllde Melinra förstående i. ”Men nu när du är här, då längtar du tillbaks till det enkla livet?”

”Något sådant,” grymtade Gaius. ”Det finns inget enkelt med det, men det är något viss med att ha öder i sina egna händer. Hur kunde du gissa att jag saknade det?”

”Min mamma var en tvätterska, innan hon gick bort vill säga,” svarade Melinra med ett sorgset leende. ”Jag kunde ha fortsatt i hennes fotspår; tvättat linnen och rika köpmän och annat folk. Jag fick till och med erbjudanden från flera av hennes tidigare kunder. Jag skulle aldrig ha blivit förmögen, men jag skulle ha klarat mig. Men jag tog värvning istället.”

”Så är det vad du vill göra när du tjänat ut dina tio år?” undrade Gaius. ”Hur många år har du kvar förresten?”

”Tre år,” började Melinra, varpå hon grimaserade. ”Jag har haft mina tankar på att öppna ett litet tvätteri någonstans. Kanske i Leon, eller rent av uppe i Seber. Någonstans längre norrut där det inte är så blodsförbannat varmt hela tiden.”

De passerade förbi ännu en korsande gata, den här gången en som Gaius inte kände namnet på, där en liten pojkspoling stannade upp och vinkade åt dem. Innan Gaius han återgälda vinkningen var pojken redan på väg åt något annat håll.

”Funderar du på att skaffa barn någon gång?” frågade Melinra med en nick mot pojkens rygg. ”Jag kan tänka mig att det blir tomt på en gård utan sällskap.”

”Det kräver att jag hittar en kvinna först,” svarade Gaius. ”Någon som jag skulle stå ut att dela livet med, och någon som skulle stå ut att dela livet med mig.”

”Jag är tillgänglig,” log Melinra ett blygt leende. ”Jag kan inget om att odla, men jag kan slå vad om att det blir mycket smutsiga kläder på en gård. Kläder som behöver tvättas och sys.”

Gaius stannade upp och tittade på henne. Hon var något år äldre än honom, och ett eller ett par kilo tyngre. Men vikten satt på rätt plats, runt höfterna, och även om ansiktet inte längre var tomt från rynkor så hade hon fortfarande något ungdomligt i blicken. Dessutom var hon söt när hon log, vilket hon gjorde för jämnan. De hade känt varandra under några års tid, så väl man nu lärde känna någon inom legionen, men han hade aldrig tänkt på henne på det sättet tidigare. Men han tyckte om henne, visst gjorde han det. På sätt och vis påminde hon honom om hans syster, även om det kanske inte var något han skulle säga till henne. Hon hade samma smittsamma leende, som fick honom att må bra utan att hon behövde säga någonting alls.

”Förresten så har du ju redan mina löss,” skämtade Melinra, som tycktes obekväm med Gaius plötsliga tystnad. ”Så du behöver inte bekymra dig om den saken.”

”Jag tycker om dina löss,” svarade Gaius till sist. ”Jag skulle vara glad om jag fick ta dem med mig när jag lämnar legionen.”

”De är dina,” log Melinra som tog ett plötsligt steg närmare. ”Vårda dem väl, så kommer de att vara med dig tills du dör.”

”Jag skulle tycka om det,” log Gaius till svars.

”Jag med,” sade Melinra, som tog ännu ett steg närmare så att hennes kropp nu snuddade vid hans. Närheten väckte både en åtrå och någonting mer inom honom. Plötsligt längtade han efter att dagens runda skulle ta slut. Plötsligt längtade han efter att de sista åren med legionen skulle ta slut.

”Det finns mer än en slags löss,” hörde han till sin förskräckelse sig själv säga, samtidigt som han lade en försiktig hand på hennes bak.

”Om det är så där du stöter på kvinnor förstår jag varför du fortfarande ligger ute på marknaden,” sade Melinra med en grimas.

”Jag antar att det finns bättre sätt att locka kvinnor till sin säng,” medgav Gaius.
”Jag antar det,” nickade Melinra.

”Så kommer du till min säng ikväll?” frågade Gaius, som plötsligt var torr i munnen trots de strilar av fukt som gång efter annan fann sin väg ned över hans läppar.

”Jag antar det,” log Melinra. ”Men då får du se till att hålla tyst.”

”Jag kan lössen tala för sig själva,” nickade Gaius. ”Bra tänkt.”
Använder Blogger.