Det finns människor som dras till andra människor, som nattfjärilar till en öppen låga. Människor som har ett inre behov av att synas och hö...

Tystnadens röst

/
.. Comments
Det finns människor som dras till andra människor, som nattfjärilar till en öppen låga. Människor som har ett inre behov av att synas och höras, som om hela deras existens är beroende av någon annans bild av dem. Människor som har ett inre behov av att se och höra andra människor, som om hela deras existens är beroende av de ord och intryck som de absorberar och reflekterar. I ett samhälle så tror jag att de utgör den stora massan, åtminstone synbart så. För det är ju de - de sociala människorna - som tar plats i offentligheten. De som bjuder varandra på middagar, träffas på krogar och torg, och de som högljutt bekräftar varandras existens.

Jag är inte en av dem, och ibland kan jag inte låta bli att misstro dem. Missförstå mig rätt, jag har ingenting emot dig som är en social varelse. Dig som trivs bäst då du omger dig med andra människor. Du är bara som jag, och därför jag ibland ha svårt att förstå dig - precis som du säkert skulle ha svårt att förstå mig.

Det jag har svårast att förstå är hur vissa människor skyr ensamheten. Hur de tycks krympa, nästan tyna bort, om de lämnas ensamma för länge. Som om den där kontakten med andra människor verkligen är livsviktig. Som om det egna jaget förlorar sitt eget värde, sitt själva existensberättigande, om det inte regelbundet bekräftas av någon utomstående part. Som om de egna tankarna inte har något eget värde, om de inte regelbundet ventileras i samtal med någon annan.

För mig har det aldrig varit så. Det är i ensamhet jag utvecklas mest, när jag kan låta mina tankar ostört strida mot varandra. Det är i samtal med mig själv som jag når någonstans, som jag utvecklar egna idéer och ställningstaganden. Jag undrar, borde det inte vara så för alla? Att de har en inre röst, om de bara lyssnar till tystnaden? En röst som utmanar, som underhåller och som bekräftar? En röst som aldrig tystnar, vart jag än är.

På så sätt är jag aldrig ensam, även om jag är helt för mig själv.

På så sätt är jag aldrig ensam, utom ibland, då jag är tillsammans med andra.

PS. Missförstå mig rätt än en gång. Så klart tycker jag om att umgås med mina vänner, och med andra. Vad jag försöker sätta fingret på är frågan varför så många tycks vara rädda för att umgås med sig själva. DS.


You may also like

Använder Blogger.