Dimma ringlade sig långsamt in genom den lilla springan under dörren, en späd dimslöja i taget, till dess att den efterhand dolde golvet he...

Det sista kortet i leken

/
.. Comments
Dimma ringlade sig långsamt in genom den lilla springan under dörren, en späd dimslöja i taget, till dess att den efterhand dolde golvet helt med sina långsamt virvlande konturer. I takt med att dimman fortsatte att sippra in genom dörren började dess fingrar slingra sig upp utmed benen på det bord och den stol som var de enda möblerna i stora men sparsamt upplysta rummet. När en av dessa slingor till slut letade sig upp över bordsskivans kant lyfte rummets ende ockupant till slut på huvudet från den tjocka bok som han fram till dess hade suttit lutad över.

"Jag vet att du är är," hostade figuren med torr röst. "Visa dig."

Dimslöjan som letat sig upp på bordet fann långsamt skepnaden av en hand, samtidigt som dimslöjorna från golvet virvlade upp till dess att de påminde om en mänsklig gestalt, om än en diffus och märkbart transparant sådan.

"Du såg ut att vara upptagen," log Lögnernas Fader. "Jag ville inte störa dig."

"Du vet att jag avskyr när någon sneglar mig över axeln," harklade sig figuren vid bordet, samtidigt som den långsamt vred huvudet från sida till sida med ljudliga knak till följd.

"Så hur går ditt skrivande?" frågade Lögnernas Fader med en gest mot den tjocka bok som låg på bordet.

"Det har varit en pers, värre än du någonsin kan föreställa dig" suckade figuren. "Men faktum är att jag är färdig. Mitt livsverk är äntligen färdigställt."

"Du kan väl inte på fullaste allvar påstå att det bara har varit jobbigt?" fnös Lögnernas Fader. "Erkänn, du älskade vartenda ögonblick av det!"

"Föreställ dig att du är självmordsbenägen," sade figuren, som nu lade en stor hand på den läderklädda boken. "Föreställ att du gräver din egen grav med bara händerna. Nog för att du kommer att känna dig nöjd när allt till slut är klart, och du kan lägga dig att vila i dess botten. Men innebär det att arbetet alla gånger är roligt? Att de blödande fingrarna och brutna naglarna bara är skratt och inga tårar? Nej, ingenting av värde är lätt att skapa. Känslan av stolthet finner sin bästa grogrund i långa och plågsamma dagar av hårt slit."

"Självmordsbenägen?" log Lögnernas Fader. "Är det något du vill tala om för mig?"

"Det är bara den metafor som jag trodde att du skulle förstå bäst," fnös figuren. "Det tycks alltid vara ur olycka som du hämtar din näring."

"Olycka är en form av hårt slit," sade Lögnernas Fader med en axelryckning. "Det är något som jag är stolt över."

"Du missförstår min poäng fullständigt," suckade figuren som nu lutade sig tillbaka i den tunga stol av massiv ek som den satt i.

"Vad är din poäng då?" frustade Lögnernas Fader. "Vad är det ens vi talar om? Du får mig att glömma varför jag ens kom hit från första början."

"Du frågade om mitt livsverk," sade figuren med ett trött leende, "och jag talade om att det är färdigt."

"Och du är belåten?"

"Tolvtusen blanka sidor, inte ett ord skrivet på någon av dem," nickade figuren. "Det är klart att jag är belåten. Vad finns det att vara missnöjd med?"

"Inte mycket, låter det som."

"Just så!" utropade figuren förnöjt.

"Men det är inte så mycket till dagbok," fortsatte Lögnernas Fader. "Om alla sidor är tomma."

"Tomma sidor, vart och en av dem en perfekt transkription av den dag den representerar."

"Jag förstår plötsligt ditt skriande behov av att konversera," replikerade Lögnernas Fader. "Vill du följa med mig ut?"

"Ut i världen?" frågade figuren överraskat. "Gärna det. Har det hän något när jag har varit borta?"

"Inte så mycket," svarade Lögnernas Fader. "Somliga hävdar att den håller på att gå under."

"Som vanligt då," muttrade figuren.

"De kan ha rätt den här gången."

"Verkligen?" frågade Sonos, krigets gud, och äntligen såg Lögnernas Fader något av den glöd som han hade väntat på blossa upp i dennes ögon. "Behöver du min hjälp? Är det därför du är här?"

"Jag är rädd att det är för sent," svarade Lögnernas Fader.

"För sent?" röst Sonos högt, samtidigt som han reste sig med sådan kraft ett den tunga stol som han suttit på slungades bakåt, rakt in i en vägg där den gick i bitar. "Mitt livsverk äntligen färdigt, och så hotar världen att gå under innan någon hinner läsa det! Nej, det går inte för sig! Det går inte för sig alls!"

"För att vara helt ärligt verkar det inte vara mycket till läsning," kommenterade Lögnernas Fader.

Mitt i en rörelse stannade Sonos upp och stirrade på honom, sedan slet han åt sig en stridshammare i storlek av en smärre häst och klev ut genom dörren. Att den stålförstärkta dörren av massiv ek fortfarande var stängd tycktes krigets gud inte notera när han passerade rakt genom den med ett brak.

Ensam kvar i det dunkla rummet log Lögnernas Fader ett privat leende. Han hade sparat sitt äss till sist. Ingen skulle ha kunnat förvänta sig det här. Inge skulle någonsin kunna förutse konsekvenserna av det här, han själv minst av alla. Men det spelade mindre roll. Kaos var trots allt en stege, som en klok man en gång sagt, och Lögnernas Fader ämnade klättra på den.

Lögnernas Fader visslade tyst för sig själv när han klev ut i solljuset, där han i förbigående noterade hur marken krängde till och jämrade under fötterna på honom i takt med att Sonos med sin hammare öppnade en ny väg ut ur dalen. Krigets gud hade aldrig varit någon att låta ett berg stå i vägen för sin önskan.

De kommande veckorna skulle komma att bli intressanta.


You may also like

Använder Blogger.