Dimma ringlade sig långsamt in genom den lilla springan under dörren, en späd dimslöja i taget, till dess att den efterhand dolde golvet he...

Dimma ringlade sig långsamt in genom den lilla springan under dörren, en späd dimslöja i taget, till dess att den efterhand dolde golvet helt med sina långsamt virvlande konturer. I takt med att dimman fortsatte att sippra in genom dörren började dess fingrar slingra sig upp utmed benen på det bord och den stol som var de enda möblerna i stora men sparsamt upplysta rummet. När en av dessa slingor till slut letade sig upp över bordsskivans kant lyfte rummets ende ockupant till slut på huvudet från den tjocka bok som han fram till dess hade suttit lutad över.

"Jag vet att du är är," hostade figuren med torr röst. "Visa dig."

Dimslöjan som letat sig upp på bordet fann långsamt skepnaden av en hand, samtidigt som dimslöjorna från golvet virvlade upp till dess att de påminde om en mänsklig gestalt, om än en diffus och märkbart transparant sådan.

"Du såg ut att vara upptagen," log Lögnernas Fader. "Jag ville inte störa dig."

"Du vet att jag avskyr när någon sneglar mig över axeln," harklade sig figuren vid bordet, samtidigt som den långsamt vred huvudet från sida till sida med ljudliga knak till följd.

"Så hur går ditt skrivande?" frågade Lögnernas Fader med en gest mot den tjocka bok som låg på bordet.

"Det har varit en pers, värre än du någonsin kan föreställa dig" suckade figuren. "Men faktum är att jag är färdig. Mitt livsverk är äntligen färdigställt."

"Du kan väl inte på fullaste allvar påstå att det bara har varit jobbigt?" fnös Lögnernas Fader. "Erkänn, du älskade vartenda ögonblick av det!"

"Föreställ dig att du är självmordsbenägen," sade figuren, som nu lade en stor hand på den läderklädda boken. "Föreställ att du gräver din egen grav med bara händerna. Nog för att du kommer att känna dig nöjd när allt till slut är klart, och du kan lägga dig att vila i dess botten. Men innebär det att arbetet alla gånger är roligt? Att de blödande fingrarna och brutna naglarna bara är skratt och inga tårar? Nej, ingenting av värde är lätt att skapa. Känslan av stolthet finner sin bästa grogrund i långa och plågsamma dagar av hårt slit."

"Självmordsbenägen?" log Lögnernas Fader. "Är det något du vill tala om för mig?"

"Det är bara den metafor som jag trodde att du skulle förstå bäst," fnös figuren. "Det tycks alltid vara ur olycka som du hämtar din näring."

"Olycka är en form av hårt slit," sade Lögnernas Fader med en axelryckning. "Det är något som jag är stolt över."

"Du missförstår min poäng fullständigt," suckade figuren som nu lutade sig tillbaka i den tunga stol av massiv ek som den satt i.

"Vad är din poäng då?" frustade Lögnernas Fader. "Vad är det ens vi talar om? Du får mig att glömma varför jag ens kom hit från första början."

"Du frågade om mitt livsverk," sade figuren med ett trött leende, "och jag talade om att det är färdigt."

"Och du är belåten?"

"Tolvtusen blanka sidor, inte ett ord skrivet på någon av dem," nickade figuren. "Det är klart att jag är belåten. Vad finns det att vara missnöjd med?"

"Inte mycket, låter det som."

"Just så!" utropade figuren förnöjt.

"Men det är inte så mycket till dagbok," fortsatte Lögnernas Fader. "Om alla sidor är tomma."

"Tomma sidor, vart och en av dem en perfekt transkription av den dag den representerar."

"Jag förstår plötsligt ditt skriande behov av att konversera," replikerade Lögnernas Fader. "Vill du följa med mig ut?"

"Ut i världen?" frågade figuren överraskat. "Gärna det. Har det hän något när jag har varit borta?"

"Inte så mycket," svarade Lögnernas Fader. "Somliga hävdar att den håller på att gå under."

"Som vanligt då," muttrade figuren.

"De kan ha rätt den här gången."

"Verkligen?" frågade Sonos, krigets gud, och äntligen såg Lögnernas Fader något av den glöd som han hade väntat på blossa upp i dennes ögon. "Behöver du min hjälp? Är det därför du är här?"

"Jag är rädd att det är för sent," svarade Lögnernas Fader.

"För sent?" röst Sonos högt, samtidigt som han reste sig med sådan kraft ett den tunga stol som han suttit på slungades bakåt, rakt in i en vägg där den gick i bitar. "Mitt livsverk äntligen färdigt, och så hotar världen att gå under innan någon hinner läsa det! Nej, det går inte för sig! Det går inte för sig alls!"

"För att vara helt ärligt verkar det inte vara mycket till läsning," kommenterade Lögnernas Fader.

Mitt i en rörelse stannade Sonos upp och stirrade på honom, sedan slet han åt sig en stridshammare i storlek av en smärre häst och klev ut genom dörren. Att den stålförstärkta dörren av massiv ek fortfarande var stängd tycktes krigets gud inte notera när han passerade rakt genom den med ett brak.

Ensam kvar i det dunkla rummet log Lögnernas Fader ett privat leende. Han hade sparat sitt äss till sist. Ingen skulle ha kunnat förvänta sig det här. Inge skulle någonsin kunna förutse konsekvenserna av det här, han själv minst av alla. Men det spelade mindre roll. Kaos var trots allt en stege, som en klok man en gång sagt, och Lögnernas Fader ämnade klättra på den.

Lögnernas Fader visslade tyst för sig själv när han klev ut i solljuset, där han i förbigående noterade hur marken krängde till och jämrade under fötterna på honom i takt med att Sonos med sin hammare öppnade en ny väg ut ur dalen. Krigets gud hade aldrig varit någon att låta ett berg stå i vägen för sin önskan.

De kommande veckorna skulle komma att bli intressanta.

Fullständig oredigerat. Kopierat från ett dokument där jag antecknar alla mina idéer. Skrev det här igår kväll, och lite på lunchen idag. D...

Fullständig oredigerat. Kopierat från ett dokument där jag antecknar alla mina idéer. Skrev det här igår kväll, och lite på lunchen idag. Del av "Bok 2" i den historia jag skriver. Men jag tycker att den klarar sig ganska bra på egen hand också.



"Krymplingar som henne, varför låter vi dem ens leva?" frågade lönnmördaren. "Hon kan varken röra sig eller tala, än mindre snyta sin egen näsa eller göra rent efter att hon har gjort sina behov. Kan hon ens tänka, där bakom sina stirrande ögon? Jag har mina tvivel. Så varför låter vi henne inte bara smaka ett svärds kyss, och kallar det barmhärtighet?"

"Min mor brukade alltid säga att det är krymplingar som lär oss värdet av empati," svarade Lögnernas Fader."Att det är när vi ser på en krympling som vi lär oss att se bortom oss själva. Att det är då vi lär oss att föreställa oss hur det är att vara, inte sig själv, utan någon annan. När vi då föreställer oss själva som krymplingar, föreställer vi oss då som påsar av kött, befriade från såväl tankar som känslor? Eller föreställer vi oss något mer? Föreställer vi oss som de människor vi faktiskt är, men fängslade inuti en kropp, från vilken vare sig tankar eller känslor har någon väg att fly? Säg mig, när du föreställer dig själv fängslad i en cell där ingen kan höra dig skrika, känner du då inte ett uns av empati? Känner du inte behovet av att ge denna stackars själ din tid och din närhet, snarare än svärdets kyss? Det var åtminstone vad min mor frågade mig." För ett ögonblick tystnade guden, men innan lönnmördaren hann ta till orda iden fortsatte den igen. "Men det finns förstås de som aldrig under hela sitt liv vare sig känner eller visar ett uns av empati, och för dem är din fråga enkel att besvara. För dem är svärdets kyss den enda barmhärtighet de förstår."

"Att försöka visa den stackars själen närhet, att försöka göda den med medmänsklighet, efter att ha föreställt sig själv i dess ställe, handlar inte det enbart om egoism?" frågade Lönnmördaren. "För nog kan det inte vara annat än egoism, om impulsen att beskydda och nära inte kommer förrän man har föreställt sig själv i dess ställe? Må så vara att döden har varit min älskarinna så länge att hennes kyss är den enda jag känner, men jag kan tala om för dig att hennes famn är inte kall utan varm. I ögonen hos alla dem jag har dödat har jag sett henne blicka tillbaks mot mig, och i hennes ögon finns inget mörker."

"Vem är jag att ifrågasätta dina slutsatser," sade Lögneras Fader med en krusning som påminde om en axelryckning, som om ämnet inte längre intresserade honom. "Döda henne då, och låt oss få saken ur världen. Vi har mycket att göra, och kort om tid att göra det. Vi har en gudinna att träffa, och din älskarinna väntar på henne."

För ett ögonblick stod lönnmördaren kvar och blickade ned mot den lilla flicka som låg på marken, dumt stirrandes rakt ut i luften. Sedan böjde han sig ned, slöt med en hand hennes ögon, varpå han med den andra lät dolken genomborra hennes hjärta. Visst var det barmhärtighet, det han gjorde? Han sökte svaret i hennes ögon, men fann inget. De fortsatte bara att stirra oseendes rakt ut i luften. Han kämpade undan en rysning och satte sedan efter guden.


* * * ett antal kapitel här mellan * * *


Efter ha slungats in i en pelare låg lönnmördaren stilla och bevittnade den sköra flickgestaltens dödsryckningar. Hon tog lång tid på sig med att dö, och blödde något makalöst mycket, men det gjorde inte honom någonting. Han tyckte om att se henne dö. Dessutom fanns det inte mycket mer för honom att göra, han ryggrad var knäckt på åtminstone två ställen, så han kunde varken gå eller röra på sig. Han skulle förmodligen ligga här till dess att han svalt eller törstade ihjäl, och det gav honom all tid i världen att se på hennes skådespel. Det fick honom att le.

Ringlande slingor av dimma gjorde lönnmördaren medveten om att Lögnernas Fader hade gjort honom sällskap i templet. En kylig vindpust utmed nacken fick lönnmördaren att snegla uppåt, där han kunde se hur guden nu gjort honom sällskap vid altarets fot. För en stund stod guden orörlig och stirrade på gudinnans dödsryckningar, men när de till slut ebbade ut vände guden istället sin kyliga blick mot lönnmördaren.

"Du ser ut att ha slutfört ditt jobb," sade Lögnernas Fader.

Lönnmördaren försökte svara, men fann att han inte hade kraft att öppna sin mun. Istället gapade han bara mot guden. Han tvingade sig att stänga munnen, men fann att den föll upp igen efter ett ögonblick.

"Minns du när vi talade om krymplingar?" frågade guden honom. "Vi diskuterade om det var störst barmhärtighet att låta krymplingen leva eller dö. Jag minns att du betraktade svärdets kyss som den största barmhärtigheten, gör du det fortfarande?"

Desperat försökte lönnmördaren svara. Skrika ut sitt svar, men det var lönlöst. Allt han kunde göra var att sakta blinka mot guden. Blinka bort de tårar som plötsligt gjorde det svårt att se klart.

"Jag antar att du inte kan svara på det, " fortsatte Lögnernas Fader efter en stund. "Nu finns det inte längre något sätt för mig att veta vilket ditt svar skulle bli. Dina tårar är de av smärta eller av lycka? När du blinkar, är det ett försök att säga mig något, eller är det bara en kvardröjande reflex från en hjärna som sedan länge har slutat ge upphov till verkliga tankar?"

Guden satte sig på huk intill lönnmördaren, där han lade en isande kall hand mot lönnmördarens bröst. Kylan var så intensiv att lönnmördaren trodde att luften skulle frysa till is i hans lungor om den låg kvar där för länge.

"Jag skulle kunna göra dig den barmhärtighetstjänsten," viskade guden. "Det skulle bara vara för mig att pressa min hand lite hårdare mot din dödliga kropp så skulle varje spår av liv lämna dig." Sedan fnissade guden till. "Men jag gör som min mor lärde mig. Jag föreställer mig att du finns kvar där inne, fängslad i denna påse av kött, oförmögen att tala eller dela med dig av dina känslor. Jag föreställer mig att det måste vara fruktansvärt. Problemet är att jag inte delar min mors slutsats gällande empati. Empati leder inte till medkänsla. Empati får mig att handla barmhärtigt. Allt empatin hjälper mig att känna är glädje när jag förstår hur andra lider, och jag tror att du kommer lida länge. Förstår du min lycka?"

Med de orden reste guden på sig igen, varpå han efter en sista blick mot gudinnans nu orörliga kropp försvann genom en plötslig vindpust.

Kvar på golvet låg lönnmördaren tyst skrikandes. Tyst hamrandes mot sitt fängelses solida väggar.


* * * ett antal kapitel här mellan * * *


Han visste inte hur lång tid det hade gått sedan Lögnernas Fader hade lämnat honom åt sitt öde. Lönnmördaren hade sett dagen komma och gå två gånger, så mycket var han säker på. Var det den tredje dagen som nu grydde utanför templet? Han kunde inte veta säkert. Han hade börjat förlora medvetandet, och var gång han åter vaknade var han osäker på hur lång tid som hade passerat. Allt han visste var att han var döende. Nästa gång han förlorade medvetandet skulle förmodligen vara den sista. Det fanns inte tillräckligt mycket kvar av honom för att föra honom tillbaks till medvetande en gång till. Han trodde åtminstone inte det.

Sakta lät att blicken glida till den döda gudinnans kropp invid altaret. Han ångrade fortfarande inte att han hade dödat henne. Vad hon hade gjort mot alla dessa kvinnor och barn var ett brott av ofattbar skala. Hon hade förtjänat att dö för sina brott. Hans eget liv var ett billigt pris att betala för att skydda världen från henne. Ett pris han nu med största slutgiltighet skulle komma att betala inom kort. Han hade kämpat mot det, men inte längre. Han hade kommit förstå att det fanns någon form av rättvisa här i världen. Kanske inte någon gudomlig rättvisa, så som en allsmäktig gud som bringade rättvisa till världen, men det fanns ett visst mått av rättvisa ändå. Gudinnan hade förtjänat att dö, så han hade dödat henne. Han själv hade också förtjänat att dö, och Lögneras Fader hade sett till att så skulle bli fallet. Någon dag i framtiden skulle det sedan bli Lögnernas Faders tur att falla offer för samma rättvisa.

Med en kraftansträngning slickade sig lönnmördaren om sina spruckna läppar. Tungan höll inte längre någon fukt att fukta dem med, så det var en fruktlös handling, men den gav honom något att göra. Förlamad från nacken och nedåt hade lönnmördaren att lära sig att underhålla sig med de minsta medel. Det visade sig dock att även de minsta medel tröttade ut honom i det sorgliga skick som han nu befann sig. Med tungan fortfarande halvt utanför munnen fann lönnmördaren stjärnor dansande framför sina ögon, stjärnor som övergick i ett vitt flimmer som hotade att svälja honom innan de åter tonade bort. För ett ögonblick hade han trott att hans sista stund var kommen, men inte än. Inte riktigt.

När blicken klarnade fann lönnmördaren att den nu var riktad mot det de strömmar av blod som runnit från gudinnan i hennes dödsryckningar. Blodet hade runnit ned för de fyra trappsteg som skilde altaret från golvet, och vidare ut i en stod pöl över golvet. Lönnmördaren låg själv i denna pöl. Han kunde känna det klibbiga blodet mot sin kind, där låg pressad mot marken. Om han bara sträckte ut tungan skulle han kanske nå att slicka på det.

Född ur någon slags missriktad önskan att leva fann han sig plötsligt kämpandes att få tungan att räcka tillräckligt långt. Kämpandes mot såväl de stjärnor som åter dansade framför ögon på honom som mot den egna käken som inte ville öppnas tillräckligt. Just som han trodde att det var omöjligt kände han hur tungan stötte emot något varmt och klibbigt. Han tvingade sig att göra en lapande rörelse, varpå han lät tungan glida utmed de spruckna läpparna. Känslan var smärtsam och ljuv på samma gång. Blodet kändes fortfarande färskt och fuktigt, på samma gång som brännande hett och giftigt. Han visste att det var omöjligt, att han fått i sig alldeles för lite för att det skulle göra någon skillnad, men han kände ny styrka spira upp inombords. Stjärnorna hade till och med slutat dansa framför ögonen på honom. Med en kraftansträngning gjorde han ännu en lapande rörelse, och sedan ännu en. På något vis lyckades han vrida huvudet, så att han nu kunde sörpla i sig det kväljande men på samma gång uppfriskande blodet. Han slutade inte förrän han hörde ett plötsligt brak från sin egen ryggrad. Ett brak följt av oändlig smärta när nervändar plötsligt fogades samman igen. En smärta som fick honom att vråla så att fönsterrutorna skakade och flisor av färg och fog föll från templets tak och väggar. En smärta som sedan gav väg för något annat. Något nytt. En kraft inombords som han aldrig hade upplevt förut. Han var pånyttfödd. Men inte som människa, åtminstone trodde han inte det. Han var återfödd som någonting annat.

Kanske skulle det visa sig att rättvisan hade en gud, trots allt.

Det finns människor som dras till andra människor, som nattfjärilar till en öppen låga. Människor som har ett inre behov av att synas och hö...

Det finns människor som dras till andra människor, som nattfjärilar till en öppen låga. Människor som har ett inre behov av att synas och höras, som om hela deras existens är beroende av någon annans bild av dem. Människor som har ett inre behov av att se och höra andra människor, som om hela deras existens är beroende av de ord och intryck som de absorberar och reflekterar. I ett samhälle så tror jag att de utgör den stora massan, åtminstone synbart så. För det är ju de - de sociala människorna - som tar plats i offentligheten. De som bjuder varandra på middagar, träffas på krogar och torg, och de som högljutt bekräftar varandras existens.

Jag är inte en av dem, och ibland kan jag inte låta bli att misstro dem. Missförstå mig rätt, jag har ingenting emot dig som är en social varelse. Dig som trivs bäst då du omger dig med andra människor. Du är bara som jag, och därför jag ibland ha svårt att förstå dig - precis som du säkert skulle ha svårt att förstå mig.

Det jag har svårast att förstå är hur vissa människor skyr ensamheten. Hur de tycks krympa, nästan tyna bort, om de lämnas ensamma för länge. Som om den där kontakten med andra människor verkligen är livsviktig. Som om det egna jaget förlorar sitt eget värde, sitt själva existensberättigande, om det inte regelbundet bekräftas av någon utomstående part. Som om de egna tankarna inte har något eget värde, om de inte regelbundet ventileras i samtal med någon annan.

För mig har det aldrig varit så. Det är i ensamhet jag utvecklas mest, när jag kan låta mina tankar ostört strida mot varandra. Det är i samtal med mig själv som jag når någonstans, som jag utvecklar egna idéer och ställningstaganden. Jag undrar, borde det inte vara så för alla? Att de har en inre röst, om de bara lyssnar till tystnaden? En röst som utmanar, som underhåller och som bekräftar? En röst som aldrig tystnar, vart jag än är.

På så sätt är jag aldrig ensam, även om jag är helt för mig själv.

På så sätt är jag aldrig ensam, utom ibland, då jag är tillsammans med andra.

PS. Missförstå mig rätt än en gång. Så klart tycker jag om att umgås med mina vänner, och med andra. Vad jag försöker sätta fingret på är frågan varför så många tycks vara rädda för att umgås med sig själva. DS.
Använder Blogger.