Jag minns att när jag var liten, då jobbade min mormor i en butik. Butiken låg precis över gatan från hennes hus, så när vi var där oc...



Jag minns att när jag var liten, då jobbade min mormor i en butik. Butiken låg precis över gatan från hennes hus, så när vi var där och hälsade på om somrarna fanns hon alltid i närheten. Till och med när hon jobbade så var hon nära.

Riktigt hur det såg ut i butiken minns jag inte längre. Jag har för mig att det var ganska så trångt, liksom litet. Bara några få hyllrader av matvaror - och en enda kassa där min mormor tog betalt av kunderna. Det enda jag minns helt säkert är att där fanns en stor frysbox med glass, och det var ur den som mormor kunde trolla fram glassar. Strutar, glasspinnar, you name it - she got it.

*

När jag blev lite äldre slutade mormor att jobba i butiken, och butiken slutade att vara en butik. Under några år var den inget annat än ett gammalt hus med gul, solblekt, fasad. Sedan flyttade någon familj in i huset som brukat vara en butik. Jag avskydde dem för det. För att de bodde i mormors butik. Jag antar att jag fortfarande avskyr dem för det. Vissa övertramp är svåra att förlåta.

Men mormor fortsatte att trolla fram glassar. Så fort jag gastade jäätelöä kiitos, vilket på finska betyder glass tack, trollade hon fram en ny glass. Nu var det ur frysboxen där hemma hon trollade fram dem. Det var som om det inte fanns något annat än glass i den.

*

När jag blev ännu lite äldre, kanske tjugo år äldre eller så, började jag hälsa på mormor igen efter några års uppehåll. Det första som slog mig när jag kom dit igen, efter att inte ha varit där på fem-tio år, var hur lite som hade förändrats. Familjen i mormors butik var densamma. Mormors hus var detsamma. Ladan, hammocken, jordgubbslandet och allt annat var precis som jag mindes det. Till och med frysboxen med glass var densamma. Det är väl något av magin med att ha en mormor, antar jag. Saker förändras inte lika fort hos henne som de gör här hemma.

Det enda som hade förändrats var att det inte längre var jag som gastade jäätelöä kiitos i hopp om att få glass. Nu var det Emilia som gjorde det. Och mormor gjorde vad mormor gjorde bäst, hon trollade fram glassarna ur sin stora frysbox.

*

Idag fick jag veta att mormor har somnat in efter en kort tids sjukdom.

*

Tack för glassen mormor. Det finns ingen glass som din.
Kiitos jäätelöä, mummo. Ei ole jäätelöä joltain.

Ett trött regn trummar mot fönsterrutan i köket. Stora droppar av vatten rinner utmed glaset, som tårar nedför en kind. De skapar en slag...


Ett trött regn trummar mot fönsterrutan i köket. Stora droppar av vatten rinner utmed glaset, som tårar nedför en kind. De skapar en slags barriär mellan mig och världen utanför, dropparna. Stänger världens ljud ute med sitt trummande. Stänger världens färger ute med sitt tårdrypande rinnande.

Kanske är det inte regnet som är trött. Kanske är det jag. Tanken slår mig som en blixt från klar himmel. Ett ögonblicks klarsynthet.

"Älskling," bryter din röst tystnaden. "Kan jag få saltet?"

Jag sträcker mig efter saltet. Det är inte det fina saltkaret av keramik som vi fick av dina föräldrar. Det försvann i flytten. Istället är det en sådan där vit plastburk med ordet FALKSALT tryckt på sidan som jag räcker till dig. Ingen av oss har orkat med att köpa ett nytt kar. Det är som om vi båda anar att det här ändå bara är något tillfälligt. Ett tillfälligt stopp innan vi når det slutgiltiga målet. Om vi någonsin når dit.

"Tack," mumlar du.

Jag ser på när du strör salt över maten. Inte lite, utan massor. Som ett vattenfall i miniatyr. Allt utan att ens ha smakat. Med ens blir jag arg. Kan du inte ens göra det för mig? Smaka på maten innan du dränker den i salt?

För ett ögonblick tillåter jag mig att fantisera. Fantisera någon gång översalta din mat. Göra den oätlig, redan innan du dränker den under än mer salt. Som för att bevisa någon slags billig poäng. Vilken vet jag inte. Sedan rinner ilskan av mig igen, lika hastigt som den först brusade upp. Istället ersätts den av en ihålig känsla av hopplöshet. Som den alltid gör.

Du vänder din blick mot mig, öppnar munnen som för att säga något. Sedan stänger du den igen. Ler ett leende som inte når hela vägen upp till ögonen. Men det döljer du genom att vända blicken åt ett annat håll. Långsamt snurrar du gaffeln på din tallrik, så att spagettin samlas som en liten boll kring den. Sedan stoppar du allt i din mun.

Skrivet på någon minut..

Jag tänker på dig ibland. Oftare än vad jag kanske borde, för vi känner ju inte varandra. Inte så som andra känner varandra. Jag vet...

Jag tänker på dig ibland.
Oftare än vad jag kanske borde,
för vi känner ju inte
varandra.
Inte så som andra
känner varandra.
Jag vet inte ens
vad du heter.
Men jag vet att vi delade
ett ögonblick,
kanske två.

Det är fyra år sedan nu.
Jag stod i kön
på Ica.
Du satt i kassan.
När det blev min tur,
då log du mot mig.
Sedan sade du något.
Jag minns inte vad.
Men vi pratade.
Pratade,
till dess att jag
gick därifrån.

När jag kommit hem
bultade
mitt hjärtafortfarande.
Så jag bestämde mig,
för att gå tillbaks
till dig.

Men,
du var inte längre kvar.
Jag, som tänkt fråga
efter ditt nummer.
Och vet du vad?
Jag skulle ha fått det.
Det är första,
nej enda gången
som jag har varit helt säker
på att få ett ja.

Gick hem igen,
med en klase bananer
som jag inte ville ha.

****

Vi träffades förstås igen. Många gånger. Du jobbade ju där, och jag handlade ju där. Men nästa gång vi träffades, då hade jag just varit på den dejt. En dejt som skulle bli en andra dejt. En andra dejt som skulle bli tre år tillsammans. Och jag är inte den som frågar efter nummer, inte när jag redan har ett annat nummer att ringa till. Det vore inte rätt.

Så vi pratade med varandra. I flera år. Någon knapp minut åt gången, någon enstaka gång i veckan. Ytligt. Oskyldigt. Men ibland, åtminstone för mig, något mer.

Sedan en dag fanns du inte längre kvar. Istället för att välja din kassa, valde jag kassan med kortast kö.

****

En sommardag tror jag att jag såg dig. Där i parken. Jag tror att du såg mig med. Du var där med din dotter och en man. Ni såg ut att ha det bra ihop. Jag hoppas det, att ni fick det bra ihop.

****

Men jag undrar. Kunde vi ha haft det bra, ihop?

****

Drog mig just till minnes det här blogginlägget från 2012. Vad är det med mig och kassörskor?
Använder Blogger.