Jag hittade ett dokument ett dokument på min backup-disk idag, ett dokument daterat 2009. Det innehöll en, vad jag tycker, smått fantastisk ...

Kaskbar förgöraren

/
.. Comments
Jag hittade ett dokument ett dokument på min backup-disk idag, ett dokument daterat 2009. Det innehöll en, vad jag tycker, smått fantastisk fantasyhistoria om tio sidor. En fantastisk introduktion till en värld som jag faktiskt hade glömt bort.

Sedan hittade jag ett till dokument, det daterat 2010. Det innehöll också en fantasyhistoria. Inte mer än 4-5 sidor lång, men även den en rolig introduktion till samma bortglömda värld. Roligast av allt var en mening som jag hittade mitt i historien: Hon hade aldrig sett en så stor stad tidigare. Inte ens i närheten. Och då hade hon ändå besökt både Seber och Gann.

Varför är den meningen så rolig undrar du? Jo, Seber är huvudstaden i det imperium som min nuvarande historia kretsar kring. Världen är en annan, men staden är densamma. För det var någon gång strax efter 2010 som jag började läsa Steven Eriksons böcker, och med dem var jag tvungen att revidera allt jag trodde mig veta om hur en fantasyvärld ska byggas. Seber tog jag med mig till min nya värld, men allt annat lämnade jag kvar. Nu undrar jag om det inte vore värt att besöka den gamla världen igen vid tillfälle.

Först ska jag skriva sex böcker om den här historien. Sedan kanske tre till, om de fortfarande känns relevanta. Men sedan ska jag återbesöka min gamla värld. Jag tror att det finns material till en smärre fantasyserie där med. En serie ganska olik den jag arbetar på nu.

Om jag någon gång blir känd, så påminn mig om det här. Påminn min om Kaskbar förgöraren, Vinterland, och staden Mangaard. Det är en värld som förtjänar att födas.

Smakprov? Jo, det kan jag väl kosta på mig. Men vet då att den nedanstående texten är sex år gammal. Och skriven i smyg på min dåvarande jobbdator. Så stavfel, syftningsfel och dåligt språk inte bara kan utan kommer att förekomma.

***

Maangaard - Lynifer

Lynifer var tvungen att bita ihop för att inte hacka tänder. Inte av kyla, utan av rädsla. Inte av rädsla för dem fom följde efter henne. Om de kom ikapp henne skulle de vålda och mörda henne, och kanske inte i den ordningen. Men det var inte vad som skrämde henne nu. Det var vad som låg framför henne som skrämde henne.

Redan för tre dagar sedan hade hon börjat känna av det. Rädslan. Det hade börjat som en svag känsla någonstans långt bak i det undermedvetna. En gnagande känsla av att hon borde vända om. Till en början hade den bara kommit när hon stannade till. När hon vilade. Som ett svagt surr långt bak i det undermedvetna. En växande vilja att vända tillbaks. Att ta en annan väg.

Hon hade förstås ignorerat känslan. Hon hade ingen annan väg att ta. Bakom sig hade hon förföljarna. Och dessutom visste hon att det inte fanns någonting att vara rädd för. Här fanns bara vildmark, och hon som vuxit upp i vildmarken fruktade inga av de faror som fanns där. Hon visste hur man undvek eller hanterade dem.

Men känslan hade inte givit med sig. Tvärtom hade den vuxit sig starkare. Det som först varit en otydlig olustigetskänsla förvandlades snart av ett allt tydligare obehag. En känsla av att vara iaktagen. Inte av sina förföljare utan av någon annan. Något annat. Någon eller något som befann sig framför henne. Fortfarande långt framför henne, men långt mer hotande än de som jagade henne.

Hon hade förstås fortsatt ignorera känslan. Hon visste att det inte fanns något där framme. Hon hade aldrig varit där, men hon hade sett kartor över området. Det var en enorm vildmark, och där skulle hon kunna skaka av sig förföljarna. Eller göra sig av med dem. Så hon hade fortsatt.

Senare hade hon börjat få mardrömmar. Långa, plågsamma och mörka mardrömmar som alla sade om samma sak. Vänd tillbaks. Vänd tillbaks innan det är för sent. Men hon kunde inte vända om, så hon hade fortsatt.

Och nu befann hon sig här. Hon var osäker på var här var, men känslan var påtaglig. Hon hade nått gränsen nu. Om hon fortsatte fanns det ingen återvändo. Om hon fortsatte upp över back-krönet så skulle hon inte kunna vända om. Då skulle det vara för sent.

Men hon hade ingen återvändo. Det visste hon, vände hon om nu skulle hon dö en plågsam död. Ändå tvekade hon. Vände sig om och tittade tillbaks utmed den smala hon kommit. Hon kunde känna hur lätt det skulle vara att vända tillbaka. Om hon tog så mycket som ett steg i den riktningen skulle hon inte kunnat hejda sig. Då skulle hon fortsätta att gå tills hon var hemma igen. Inte ens åsynen av förföljarna skulle kunna stoppa henne. Hon skulla välkomna dem och forsätta ditåt.

Med en viljeansträngning vände hon sig mot backkrönet igen. Hon vägrade låta de där fähundarna läggar händerna på henne. Det fanns inget i vildmarken som hon var rädd för. Ingenting.

Hon tog ett steg, och sedan ett till, och plötsligt av känslan borta. Rädslan som jagat henne i tre dagar var försvunnen. Som bortblåst. Gåshuden som täckt hennes hud försvann, och för ett ögonblick kunde hon stanna upp och njuta av solljuset. Det var en varm dag. En vacker dag. Och hon hade inte ens märkt det för all sin rädsla.

Med ett skratt satte hon av upp för backen igen. Att hon kunnat vara så dum, att låta sig luras av sina egna fantasier. När nådde backkrönet satte hon dock skrattet i halsen. Inte av rädsla, utan utav överraskning. I sluttningen nedför andra sidan av backen slutade vildmarken tvärt, och ett bördigt slättlandskap tog vid. Och sedan, knappt mer än en kilometer bort, reste sig en mäktig stadsmur - och bakom den enorma torn, spiror och kupoler. Hon hade aldrig sett en så stor stad tidigare. Inte ens i närheten. Och då hade hon ändå besökt både Seber och Gann. Men det här. Den här staden var något alldeles extra. Den måste vara byggd för en miljon invånare. Mer.

Det som förvånade henne var att hon kunde inte se någon utanför stadsmuren. Inga tecken på något liv på andra sidan heller. Inga plymer av rök från skorstenarna. Inga fåglar som svävade i luften i hopp om en matbit. Inte så mycket som en väg som ledde fram till stadsporten, insåg hon när hon närmade sig. Inte så mycket som ett hjulspår i det höga gräset. Staden måste ha varit övergiven länge. Väldigt länge, eftersom ingen karta ens talade om den. Men vem skulle överge en sådan stad? Varför?

Frågorna förbryllade henne, men efter sina långa dagar av rädsla tänkte hon inte låta sig skrämmas av det här mysteriet. Tvärtom blev hon nyfiken. Och här fanns en möjlighet för henne att skaka av sig sina föföljare. Om staden ens var hälften så stor som hon inbillade sig skulle det ta en evighet för förföljarna att söka genom den, och under tiden skulle hon kunna hitta ett sätt att ta sig härifrån. Eller göra sig av med dem. I en sådan här gammal stad skulle det vara lätt att åstadkomma en liten.. olyckshändelse. Hon gillade inte tanken att skada eller döda någon. Men om valet stod mellan henne och dem var valet enkelt. Hon kunde inte låta dem fånga henne.

Snabbt skyndade hon över fältet mot stadsporten. Nu noga med att göra synbara spår i det höga gräset. Nu ville hon att de skulle se vilken väg hon tagit. Nu ville hon lura in dem i staden där hon skulle kunna lura bort dem. Lynifer log.



Mangaard - Ristoffer

Ristoffer satt stilla i skogbrynet och såg på hur kvinnan passerade in genom stadsportarna till den stora staden. Först när hon var utom synhåll reste han på sig och vandrade ut på den öppna grässlätten. Hon hade visat sig vara ett större problem än han kunnat föreställa sig. I över en veckas tid hade hon gäckat dem och lyckats hålla sig framför dem trots att de var fler och bättre utrustade.

Hade hon stannat kvar ute i vildmarken hade hon kanske rent av kunnat komma undan. Han tvivlade på det, men där hade hon haft ett visst övertag. Vildmarken hade varit hennes hemmaplan. Men det här. Det här var något annat. En stad. Här skulle han få övertaget. Nu var det han som hade hemmaplan.

Men det var ändå något som höll honom tillbaka. Fick honom att vänta. Det var någonting här som inte stämde. Något som inte gick att sätta fingret på.

Risfoffer kunde inte känna rädsla. Det var en av de känslor, egenskaper, som hade berövats honom när han svurit att följa Kaskbar i vinterland. Det var över 60 år sedan nu som han marscherat in i vinterland med sin legion..

I tre dagar hade de, tusen man under ledning av Eldard den ogäckliga, den förlorade solens general, marscherat genom Vinterlands mörker. De hade uthärdad isande kyla som inte kunde dämpas av varken filtar eller eld, och de hade marscherat genom ett landskap utan några som helst riktmärken. Då hade Kaskbar uppenbarat sig för dem. Död sedan 800 år, enligt alla källor. Död sedan han marscherat in i Vinterland med sin legion för 800 år sedan. Men där hade han varit. Kaskbar, med sin legion bakom sig.
"Vill du tjäna mig," hade Kaskbar frågat honom. "Vill du tjäna mig och min herre, eller vill du vandra genom Vinterland i evighet?"

Ristoffer hade inte frågat mer. Kaskbar var en legend. En halvgud för den förlorade solens folk. Ristoffer hade aldrig kommit sig för att fråga vilken makt Kaskbar tjänade, och det spelade honom ingen roll. Han hade svurig Kaskbar sin trohet omedelbart.

"Då ska du tjäna mig," ekade Kaskbars röst. "Dö nu."
Och Ristoffer hade dött. Han hade kännt sin själ slitas i bitar. Han hade kännt hur något, någon. En gud. En naturkraft. Något mer än en naturkraft hade slitit sönder honom. Krossat honom. Slitet sönder allt det som var han. Och sedan hade han pusslats ihop igen. En ny Ristoffer. En bättre Ristoffer. Inte längre en av den förlorade solens folk. Han hade blivit ett med Vinterland. Ett med Kaskbar. Ett med den oändliga naturkraften som måste vara även Kaskbars herre. Eller var de ett, Kaskbar och naturkraften? Hans förmåga att känna rädsla hade tagit från honom då, och ersatts av ett obändligt band till Kaskbar. Till Kaskbars vilja.

I 60 år hade Ristoffer levt med bandet till Kaskbar, och under dessa 60 år hade han aldrig känt rädsla. Bandet hade blivit till en del av honom. En trygghet. Genom bandet förmedlades Kaskbars vilja, och det fanns inget som kunde ställa sig mot den viljan. Ristoffers egna önskningar och drömmar var ingenting mot Kaskbars vilja.

Men här och nu kände han någonting. Inte rädsla. Men någonting. En tryckande känsla. En vilja att vända om. En vilja som tävlade med Kaskbars. En annan vilja som försökte förmå honom att vända om.

Men det fanns ingen vilja som kunde tävla med Kaskbars. Det visste han. Kaskbar var en naturkraft och mer ändå. Vad det än var som fanns i den här staden så kunde det inte mäta sig med Kaskbar. Inget kunde det.

"Kom," sade Ristoffer och började vandra mot staden. "Hon är fast nu."



You may also like

Använder Blogger.