Min största dröm här i livet har alltid varit att skriva en bok. Riktigt när den drömmen föddes vet jag inte, men jag har burit med mig den ...

Idag passerade jag Bilbo

/
.. Comments
Min största dröm här i livet har alltid varit att skriva en bok. Riktigt när den drömmen föddes vet jag inte, men jag har burit med mig den större delen av mitt liv. När jag gick i högstadiet minns jag att jag bad både svenska- och engelskalärare (vilket i det här fallet var samma dam) att ge oss fler skrivuppgifter. I gymnasiet deltog jag i novelltävlingar och lyckades till och med att få två små alster publicerade. Inte publicerade på så sätt att det renderade några pengar, men publicerade på så sätt att jag fick dem i i tryck utan att betala för det.

Drömmen och intresset har sedan dess levt vidare. I perioder har jag skrivit mycket, i andra perioder har jag inte skrivit någonting alls. Men jag har alltid velat skriva. Jag har alltid velat bli författare.

För några år sedan - kanske så många som 5-6 st vid det här laget - började jag fundera på en historia. En historia som varje gång jag funderade på den expanderade. En historia som till slut blev tio parallella historier, var och en hopflätad med de andra. Under några års tid började jag skriva ned alla idéer jag fick. Alla karaktärer. Korta utdrag av händelser med viktiga karaktärer. Möten karaktärer emellan som definierade dem. Efter hand, för 3-4 år sedan, växte det till att jag skrev några inledande kapitel i vad jag för mig själv kallade för bok 1.

Sedan gick det några år, innan jag förra våren läste de här kapitlen och blev helt förbluffad. Förbluffad över hur bra jag faktiskt tyckte att det var. Språkförbistringar och ibland skeva perspektivbyten till trotts blev jag överraskad av för underhållande jag tyckte det var att läsa. Det inspirerade mig att fortsätta skrivandet. Att under någon månad dubblera antalet sidor jag skrivit från knappt 40 till knappt 80 (datorskriva sådana). Sammanlagt nådde jag då 37 000 ord skrivna innan jag tappade orken att fortsätta.

Sedan, för någon gång i början av april det här året, läste jag igenom allt som jag hade skrivit igen. Och återigen var reaktionen detsamma. Att satan-i-gatan vad roligt det var att läsa. Som att jag faktiskt var någonting på spåren. I samma veva läste jag en blogg av någon (för mig okänd) författare som förklarade att skillnaden mellan att vilja bli författare och att bli författare är att den som vill bli författare vill skriva, den som blir författare skriver.

Så det är vad jag har gjort de senaste sex-sju veckorna. Varje dag då jag är barnfri - och varje dag som jag inte stupar i säng de veckor som jag har barn.

Räknar jag ihop allt som jag har skrivit ligger det på sammanlagt 97 938 ord. För att sätta det i perspektiv så är det drygt 2 400 ord mer än vad det finns i Bilbo. Bilbo som jag hela tiden har haft som förelaga vad gäller tjocklek. Skriver jag en bok lika lång som Bilbo, då har jag skrivit en riktig bok, har jag tänkt. Och nu har jag gjort det. Så sent som idag passerade jag Bilbo i tjocklek. Det innebär på intet sätt att jag är färdig - jag tror att jag behöver skriva närmare det dubbla för att bli färdig med min bok 1. Men nu vågar jag åtminstone tro att det är möjligt. Att jag kanske redan i höst kommer att få färdigt min historia.

Jag vågar inte inbilla mig att min bok någonsin kommer att bli publicerad. Jag hoppas förstås det - och någonstans tror jag väl att om jag slipar på den tillräckligt mycket så kommer det att vara möjligt. Men det är inte vad som spelar någon roll för mig. Huvudsaken är att jag någon gång kommer kunna se tillbaka på det här och säga att jag har skrivit en bok. Och inte vilken bok som helst. En bok som åtminstone jag tycker är underhållande.

Läsa ett utdrag? Visst, varsågod!


****

Svart svor tyst för sig själv när han snubblade över ett par fötter, som reflektivt sparkade efter honom, där han kände sig fram längsmed tältets insida i jakt på fliken som skulle leda honom ut. Han avskydde vad åldern hade gjort med hans mörkerseende. För bara några år sedan, inte mer än tio-femton stycken, skulle han utan problem kunnat urskilja konturerna av tältfliken. Men inte längre. Nu var han tvungen att famla sig fram som en blind.

Men vad han avskydde mest var vad åldern hade gjort med hans blåsa. Om det inte hade varit för blåsan skulle mörkerseendet inte ha spelat någon roll. Men nu behövde han tömma blåsan två, ibland tre, gånger per natt. Varje gång famlandes för att hitta rätt. Det var inget sätt att leva.

Åldern är en hänsynslös älskarinna, som uttrycket gick. Han visste inte vem som myntat det, men det var sant. Vad han än gjorde, vad han än gav av sig själv, ville hon ha mer. Först hade det varit hans svarta hår hon färgat grått, därefter de charmiga linjerna i ansiktet som hon förvandlat till en väv av rynkor. Och så synen. Och blåsan. Hon ville se honom i en tidig grav. Han kunde känna det. Hur hon slet och drog i honom. Men än så länge var han stark nog att hålla emot. Stark nog att fortfarande betraktas som en av koalitionsarmén bästa svärdskämpar för den delen – och han avsåg förbli det. Åtminstone tre år till. Sedan kunde han ta sin frisedel och trettio guldmynt för sina trettio år i tjänst. Tillräckligt för att dra sig tillbaka och avnjuta resten av sitt liv på ett värdigt sätt.

Till slut hittade Svart tältfliken och passerade ut i natten. En tunn dimma hade letat sig in över lägret under natten. I nymånens sken såg den nästan silverfärgad ut, som en slöja lagts över lägret för att dölja allt det fula som dolde sig där inunder. I mörkret och tystnaden såg dalsänkan där de hade sitt läger nästan vacker ut. Man kunde missa att tiotusen man rustade för krig och död hade samlats där.
Det var inte så att Svart hyste något agg gentemot de soldater som hade sitt läger där. Han var en av dem, och han betraktade många av dem som sina vänner. Som sin familj. Han hade bara varit med tillräckligt länge för att se det meningslösa i allting. Vart eller varannat år kom det en ny prins med nya ambitioner, och vart och varannat år dök det upp en ny dödsfiende. Så armén kallades samman, och gick ut i krig. Tusentals liv gick till spillo, utan att livet blev bättre för någon, men sämre för tusentals. Dem som förlorade sina fäder, mödrar, syskon eller barn i striderna. Dem som fick sina hem plundrade eller förstörda under striderna.

Samtidigt var han realist. Han visste har armén behövdes. De kunde inte kasta sina vapen och hoppas på att alla andra gjorde detsamma. Det skulle vara som att lägga sig på rygg och invänta vargflocken. Så visst behövdes de. För att skydda sina riken. Reagera proaktivt på yttre hot.

Han var bara trött på det. Trött på dödandet. Trött på nya ungtuppar med höga ideal och illa tyglad blodlust. Trött på intigerande prinsar som använde sina trupper för att intrigera sinsemellan. Han önskade bara att det kunde ta stopp. Att någon kunde slå näven i bordet och säga att nu fick det vara nog. Slå näven i bordet och skingra alla ungtuppar och lismande prinsar. Men det skulle aldrig hända, och det visste han. Det var meningslöst allihop. Samma scener av krig som utspelade sig och återupprepades på tusentals slagfält världen över. Och Svart skulle fortsätta spela sin roll. Åtminstone i tre år till.

Med en suck av lättnad släppte han strålen fri ned i det dike som utgjorde latrinerna. Med ens kände han hur alla spänningar släppte. Som om ilskan lämnade honom tillsammans med strålen ångande urin. Allt må vara meningslöst här, men han levde ett bra liv. Han skulle ha svårt att byta bort det mot något annat.

Svart kände sig lättare i stegen när han vände åter mot tältet. På något sätt yngre. Så som han alltid gjorde efter att han tömt blåsan. Det var nästan som känslan efter att ha varit med en kvinna. Avslappnande och frigörande på en och samma gång. Men samtidigt var känslan nu bättre än den efter att ha varit med en kvinna. Nu tilläts han somna bäst han ville utan något efterspel. Att ha en liten blåsa var kanske inte så illa trots allt. Han grymtade ett skratt.

Insidan av tältet var lika mörkt som när han lämnat det. Inte ens med tältfliken öppen kunde han se de fyra män som han delade tältet med.

Med ens stannade han till, halvvägs in genom tältöppningen. Det var fel. Han kunde alltid se skepnaden av dem när han kom tillbaks till tältet om natten. Han försökte alltid memorera deras position med tältfliken öppen, så att han slapp kliva på dem när han famlade sig tillbaks till sin plats i mörkret. Men nu såg han dem inte. Mörkret var fullständigt kompakt. Onaturligt kompakt. Långsamt sträckte han sig efter den dolk som borde hänga vid hans sida. Det tog honom ett ögonblick att minnas att han inte spänt den på sig. Att han inte bar mer än sitt höftskynke.

”Sluta löjla dig,” ljöd en röst i tältet. Orden uttalades i vanlig samtalston, men i tältets djupa tystnad tycktes de nästan eka. ”Kom in.”

”Klenn,” viskade Svart som kände igen magusens röst.

Klenn var en av de magusar som tjänade i armén. Han hade tillhört armén redan när Svart anslöt sig till den för tjugosju år sedan. Redan då hade han betraktats som en veteran. Redan då hade den sneda figuren med sin smutsgråa hy skrämt slag på honom. Flera uppdrag tillsammans hade inte förändrat den saken.

”Du behöver inte viska,” sade magusen, i samma samtalston. ”De hör oss inte.”

”Som du önskar,” muttrade Svart. ”Måste det vara så förbannat mörkt?”

”Jag beklagar,” svarade magusen. ”Jag ville försäkra mig om att det var du innan jag presenterade mig. Jag ville hålla mötet privat, och medan röster är lätta att försegla så är synintryck desto svårare. Mörker är enklare.”

Med de orden lät magusen skuggorna falla. Det var i varje fall så Svart skulle beskriva det. Tältet var alltjämt mörkt, men mörkret var inte lika kompakt som tidigare. Trots att Svart nu stängt tältfliken bakom sig kunde han nu se konturerna av magusen. En mörk skugga som stod till synes obekymrad mitt i tältet. Längre än vad tältet var högt. Som om rummet kröktes kring honom. Svart fick yrsel av att se på det. Han saknade nästan det kompakta mörkret. Nästan.

”Privat,” suckade Svart. ”Vad har vill du nu?”

”Prinsen vill tala med er,” svarade magusen.

”Vilken prins?” fnös Svart, som kände något av sin tidigare irritation återvända. ”Vilken av de fördömda, intrigerande, prinsarna pratar du om?”

”Er prins förstås,” svarade Klenn. ”Prins Combs. Vem annars?”

”Hur ska jag veta det,” svarade Svart ilsket. Mer ilsket än vad som kanske var rimligt. Men situationen, att tala med magusen i sina bara underkläder gjorde honom illa till mods. Tjugosju år i tjänst tillsammans och det var all respekt magusen visade honom. ”Combs är min prins. Olyas är vår ståthållare. Fanyas är övergeneral. Den här armén har fler prinsar än vad det finns flugor i latrinen.”

”En intressant, om än lite överdramatisk, observation,” kommenterade en annan röst, samtidigt som ännu en gestalt lösgjorde sig från skuggorna i tältet. Gestalten tycktes vardagligt klädd, men Svart kände genast igen prinsen. Combs hade ett smalt ansikte, som vid första anblick tycktes ungt och tilldragande, men som vid en andra anblick avslöjade helt andra kvalitéer. Här i mörkret gick det inte att urskilja, men Svart visste mer än väl hur prinsens ögon stack ut från det unga ansiktet. Det var ingen ung mans ögon, och det var ingen tilldragande mans ögon. Om magusen skrämde Svart så var det ändå inget mot vad Combs gjorde. Combs gjorde honom vettskrämd.

”Min prins,” lyckades Svart få fram, samtidigt som han försökte buga sig utan att tappa höftskynket. ”Jag ber om ursäkt.”

”Ni har inget att ursäkta,” svarade Combs med en kylig stämma. ”Jag uppskattar ärlighet. Med motta förstås, men ändock. Dessutom har du rätt, den här koalitionssoppan har fler kockar än vad den behöver. Det förstår alla med minsta uns av förnuft.”

”Om ni säger det så,” svarade Svart och slickade sig om läpparna. Han var osäker på hur tydlig han vågade vara i sitt medhåll.

”Så,” sade prinsen, som tycktes väga Svart med blicken på samma sätt som en hästhandlare kunde väga ett djur med blicken. ”Klenn har berättat om er. Att ni är skicklig med svärdet, och att ni är lojal. Stämmer det?”

”Ja,” nickade Svart. ”Jag är bättre med svärdet än de flesta, och jag är lojal. Gentemot koalitionen, och gentemot er, givetvis.”

”Givetvis,” svarade prinsen, som om han smakade på ordet. ”Hur skulle ni känna för att ta order från mig framöver? Hur skulle ni känna för att lämna de andra flugorna vid latrinen, för att använda era ord, och bara surra för mig?”

”Jag menar givetvis inte..” började Svart.

”Givetvis inte,” avbröt prinsen. ”Jag bara driver med er. Det är okänsligt av mig. Men vad säger ni, kan jag lita på att ni vill arbeta för mig?”

”Givetvis, min prins,” svarade Svart, fullt medveten om att det inte fanns något annat acceptabelt svar.

”Bra,” nickade Combs. ”Jag kommer att sända Klenn på ett uppdrag. Ett uppdrag som kommer att separera honom från den övriga armén under en period. Jag skulle vilja att du ledsagar honom. Du och kanske någon till. Att ni ser till att han kommer fram till sin destination oskadd.”

”Ja, min prins,” svarade Svart genast, något mer bekväm med situationen nu. Att ta emot order från ett befäl var ingenting nytt. ”Något mer jag bör veta om uppdraget?”

”Håll magusen vid liv,” svarade prinsen efter ett ögonblicks eftertanke. ”Under resans gång är du i befäl över alla dagliga göromål. Men magusen leder vägen, och när vi väl når fram till er destination är det magusen som tar över befälet. Förstått?”

”Ja, min prins”, nickade Svart.

För ett ögonblick dröjde prinsens gestalt kvar i tältet, innan skuggorna kring honom djupnade och svalde honom. Åsynen gav Svart ännu ett yrselanfall.

Så snart yrseln gått över sparkade Svart på en av de liggande gestalterna.

”Vårt, vakna. Vi har ett uppdrag.”


Den liggande gestalten fällde honom nästan till marken med sitt svar.


You may also like

Använder Blogger.