Long, long time ago. (United 3, Tottenham 1 [Keane, Tevez, Ronaldo, Ronaldo]) Det här med att Jose Mourinho ska ta över Manchester Uni...

Long, long time ago.
(United 3, Tottenham 1 [Keane, Tevez, Ronaldo, Ronaldo])

Det här med att Jose Mourinho ska ta över Manchester United har det ju spekulerats om i snart ett halvår, och den senaste månaden har det varit världens kanske sämst bevarade hemlighet att han är på ingång. Igår blev det till slut bekräftat även från officiellt håll då han kritade på för tre säsonger, med option på ytterligare en.

Under den tid det gått sedan Mourinho först lanserades som ny United-tränare i tabloid-tidningarna kring jul har jag hunnit fundera mycket på vad Mourinho kan innebära för klubben. Ena stunden tänker jag på de rader av titlar som han samlat på sig under sin karriär, nästa stund oroar jag mig över det faktum att han har gjort sig ovän med spelarna och sparkats från sina två senaste klubbar.

Ska jag vara helt ärlig så känner jag mig fortfarande kluven.

Å ena sidan så har Mourinho aldrig misslyckats med att vinna ligan med något av sina lag. Porto, Chelsea, Inter, Real Madrid och sedan Chelsea igen. Han har tagit minst ett ligaguld med samtliga av dessa klubbar. Manchester United är sannerligen i desperat behov av ett nytt ligaguld för att väcka liv i den där vinnarmentaliteten igen. Den har ekat med sin frånvaro under de senast tre säsongerna.Det tror jag kommer att förändras under Mourinho.

Dessutom slår Mourinho mig som en pragmatisk manager. Han ställer inte upp med laget på ett visst sätt bara för att hans filosofi säger att laget bör ställas upp så. Så Gaalen är han inte. Inte heller spelar han för kryss mot sämre motstånd som en viss David Moyes brukade göra. Mourinho ställer upp det lag han tror har bäst chans att vinna för dagen, och vad jag har sett tenderar han att ha rätt i dessa laguttagningar. Åtminstone så länge han behåller spelarnas förtroende, och det för oss till nästa punkt på programmet..

Å andra sidan så har Mourinho på senare år haft en tendens att skaffa sig en ansträngd relation till i princip allt och alla. När han inte petar motståndarcoachen i ögat, petar sin lagkapten, letar efter konspirationer eller bråkar med media så sparkar han sitt (omtyckta) läkarteam för att de under pågående match gör sitt jobb. Om det är någon som kan lyckas med konststycket att starta ett bråk i ett tomt rum så är det Jose Mourinho. En gång i tiden tyckte jag att det var charmigt hur han trollade fram en vi mot världen-mentalitet ur ingenting, men på senare år har jag på allvar börjat undra hur det står till med den gode portugisens psykiska hälsa. Man brukar ju säga att gränsen mellan geni och galning är hårfin. Mourinho är ett levande bevis för det. Jag hoppas att han inte visar sig vara fullt så gaalen som Uniteds föregående manager.

Så, vad ska jag egentligen tro? Flipp eller flopp? Kommer Mourinho fylla Uniteds troféskåp med nya pokaler, eller kommer han att fylla tidningarna med nattsvarta rubriker?

Jag väljer att tro det förra. För någonstans i raderna om Mourinho-rapporter läste jag någonting som gav mig en god magkänsla: Ryan Giggs slutar som assisterande manager, in kommer istället Gary Neville.

Med all respekt för Ryan Giggs som fotbollsspelare så har jag aldrig trott på honom som manager. Han kanske är ett taktiskt geni, det är jag inte rätt man att bedöma. Men han är inte någon ledare. Det såg jag redan samma dag som han tog över kaptensbindeln från, just det, Gary Neville. De var som varandras motsatser. Om United jagade poäng så kunde Gary Neville lyfta laget. Han skrek, han slet, och han lyfte laget. Han hade en aura av självförtroende kring sig. En aura som lyfte laget. Med hela sitt kroppsspråk talade han om att den där poängen de jagade, den var möjligt att ta. När Giggs istället hamnade i samma situation slog han ut med armarna, grinade över missade passningar, och förmedlade med sitt kroppspråk inget annat än besvikelse. En besvikelse som när en match går dåligt förstås är naturlig, men som inte hör hemma hos en ledare. Varken hos en lagkapten eller en manager. Eller ens assisterande manager.

Gary Neville hade förvisso en misslyckad sejour i Valencia, men jag tror ändå att han kan fungera som ett gott komplement till Mourinho. Då denne stångas med hjärnspöken och googlar bevis för konspirationsteorier tror jag att Neville kan fungera som en fast punkt för laget. Någon som kan svetsa dem samman och få dem att tro på varandra. Det är åtminstone vad jag vill tro.


Om någon förresten undrar vad jag lyssnar på för musik när jag skriver musik så är svaret enkelt. Det är den här. Idag har den gått på repea...

Om någon förresten undrar vad jag lyssnar på för musik när jag skriver musik så är svaret enkelt. Det är den här. Idag har den gått på repeat cirka sjuttio gånger.

Så bra är den. Faktiskt. Åtminstone när man skriver fantasy, och är lagd åt kvinnor-som-låter-lite-olyckliga-men-episka-hållet.



C21 FX - Blood red roses

Jag hittade ett dokument ett dokument på min backup-disk idag, ett dokument daterat 2009. Det innehöll en, vad jag tycker, smått fantastisk ...

Jag hittade ett dokument ett dokument på min backup-disk idag, ett dokument daterat 2009. Det innehöll en, vad jag tycker, smått fantastisk fantasyhistoria om tio sidor. En fantastisk introduktion till en värld som jag faktiskt hade glömt bort.

Sedan hittade jag ett till dokument, det daterat 2010. Det innehöll också en fantasyhistoria. Inte mer än 4-5 sidor lång, men även den en rolig introduktion till samma bortglömda värld. Roligast av allt var en mening som jag hittade mitt i historien: Hon hade aldrig sett en så stor stad tidigare. Inte ens i närheten. Och då hade hon ändå besökt både Seber och Gann.

Varför är den meningen så rolig undrar du? Jo, Seber är huvudstaden i det imperium som min nuvarande historia kretsar kring. Världen är en annan, men staden är densamma. För det var någon gång strax efter 2010 som jag började läsa Steven Eriksons böcker, och med dem var jag tvungen att revidera allt jag trodde mig veta om hur en fantasyvärld ska byggas. Seber tog jag med mig till min nya värld, men allt annat lämnade jag kvar. Nu undrar jag om det inte vore värt att besöka den gamla världen igen vid tillfälle.

Först ska jag skriva sex böcker om den här historien. Sedan kanske tre till, om de fortfarande känns relevanta. Men sedan ska jag återbesöka min gamla värld. Jag tror att det finns material till en smärre fantasyserie där med. En serie ganska olik den jag arbetar på nu.

Om jag någon gång blir känd, så påminn mig om det här. Påminn min om Kaskbar förgöraren, Vinterland, och staden Mangaard. Det är en värld som förtjänar att födas.

Smakprov? Jo, det kan jag väl kosta på mig. Men vet då att den nedanstående texten är sex år gammal. Och skriven i smyg på min dåvarande jobbdator. Så stavfel, syftningsfel och dåligt språk inte bara kan utan kommer att förekomma.

***

Maangaard - Lynifer

Lynifer var tvungen att bita ihop för att inte hacka tänder. Inte av kyla, utan av rädsla. Inte av rädsla för dem fom följde efter henne. Om de kom ikapp henne skulle de vålda och mörda henne, och kanske inte i den ordningen. Men det var inte vad som skrämde henne nu. Det var vad som låg framför henne som skrämde henne.

Redan för tre dagar sedan hade hon börjat känna av det. Rädslan. Det hade börjat som en svag känsla någonstans långt bak i det undermedvetna. En gnagande känsla av att hon borde vända om. Till en början hade den bara kommit när hon stannade till. När hon vilade. Som ett svagt surr långt bak i det undermedvetna. En växande vilja att vända tillbaks. Att ta en annan väg.

Hon hade förstås ignorerat känslan. Hon hade ingen annan väg att ta. Bakom sig hade hon förföljarna. Och dessutom visste hon att det inte fanns någonting att vara rädd för. Här fanns bara vildmark, och hon som vuxit upp i vildmarken fruktade inga av de faror som fanns där. Hon visste hur man undvek eller hanterade dem.

Men känslan hade inte givit med sig. Tvärtom hade den vuxit sig starkare. Det som först varit en otydlig olustigetskänsla förvandlades snart av ett allt tydligare obehag. En känsla av att vara iaktagen. Inte av sina förföljare utan av någon annan. Något annat. Någon eller något som befann sig framför henne. Fortfarande långt framför henne, men långt mer hotande än de som jagade henne.

Hon hade förstås fortsatt ignorera känslan. Hon visste att det inte fanns något där framme. Hon hade aldrig varit där, men hon hade sett kartor över området. Det var en enorm vildmark, och där skulle hon kunna skaka av sig förföljarna. Eller göra sig av med dem. Så hon hade fortsatt.

Senare hade hon börjat få mardrömmar. Långa, plågsamma och mörka mardrömmar som alla sade om samma sak. Vänd tillbaks. Vänd tillbaks innan det är för sent. Men hon kunde inte vända om, så hon hade fortsatt.

Och nu befann hon sig här. Hon var osäker på var här var, men känslan var påtaglig. Hon hade nått gränsen nu. Om hon fortsatte fanns det ingen återvändo. Om hon fortsatte upp över back-krönet så skulle hon inte kunna vända om. Då skulle det vara för sent.

Men hon hade ingen återvändo. Det visste hon, vände hon om nu skulle hon dö en plågsam död. Ändå tvekade hon. Vände sig om och tittade tillbaks utmed den smala hon kommit. Hon kunde känna hur lätt det skulle vara att vända tillbaka. Om hon tog så mycket som ett steg i den riktningen skulle hon inte kunnat hejda sig. Då skulle hon fortsätta att gå tills hon var hemma igen. Inte ens åsynen av förföljarna skulle kunna stoppa henne. Hon skulla välkomna dem och forsätta ditåt.

Med en viljeansträngning vände hon sig mot backkrönet igen. Hon vägrade låta de där fähundarna läggar händerna på henne. Det fanns inget i vildmarken som hon var rädd för. Ingenting.

Hon tog ett steg, och sedan ett till, och plötsligt av känslan borta. Rädslan som jagat henne i tre dagar var försvunnen. Som bortblåst. Gåshuden som täckt hennes hud försvann, och för ett ögonblick kunde hon stanna upp och njuta av solljuset. Det var en varm dag. En vacker dag. Och hon hade inte ens märkt det för all sin rädsla.

Med ett skratt satte hon av upp för backen igen. Att hon kunnat vara så dum, att låta sig luras av sina egna fantasier. När nådde backkrönet satte hon dock skrattet i halsen. Inte av rädsla, utan utav överraskning. I sluttningen nedför andra sidan av backen slutade vildmarken tvärt, och ett bördigt slättlandskap tog vid. Och sedan, knappt mer än en kilometer bort, reste sig en mäktig stadsmur - och bakom den enorma torn, spiror och kupoler. Hon hade aldrig sett en så stor stad tidigare. Inte ens i närheten. Och då hade hon ändå besökt både Seber och Gann. Men det här. Den här staden var något alldeles extra. Den måste vara byggd för en miljon invånare. Mer.

Det som förvånade henne var att hon kunde inte se någon utanför stadsmuren. Inga tecken på något liv på andra sidan heller. Inga plymer av rök från skorstenarna. Inga fåglar som svävade i luften i hopp om en matbit. Inte så mycket som en väg som ledde fram till stadsporten, insåg hon när hon närmade sig. Inte så mycket som ett hjulspår i det höga gräset. Staden måste ha varit övergiven länge. Väldigt länge, eftersom ingen karta ens talade om den. Men vem skulle överge en sådan stad? Varför?

Frågorna förbryllade henne, men efter sina långa dagar av rädsla tänkte hon inte låta sig skrämmas av det här mysteriet. Tvärtom blev hon nyfiken. Och här fanns en möjlighet för henne att skaka av sig sina föföljare. Om staden ens var hälften så stor som hon inbillade sig skulle det ta en evighet för förföljarna att söka genom den, och under tiden skulle hon kunna hitta ett sätt att ta sig härifrån. Eller göra sig av med dem. I en sådan här gammal stad skulle det vara lätt att åstadkomma en liten.. olyckshändelse. Hon gillade inte tanken att skada eller döda någon. Men om valet stod mellan henne och dem var valet enkelt. Hon kunde inte låta dem fånga henne.

Snabbt skyndade hon över fältet mot stadsporten. Nu noga med att göra synbara spår i det höga gräset. Nu ville hon att de skulle se vilken väg hon tagit. Nu ville hon lura in dem i staden där hon skulle kunna lura bort dem. Lynifer log.



Mangaard - Ristoffer

Ristoffer satt stilla i skogbrynet och såg på hur kvinnan passerade in genom stadsportarna till den stora staden. Först när hon var utom synhåll reste han på sig och vandrade ut på den öppna grässlätten. Hon hade visat sig vara ett större problem än han kunnat föreställa sig. I över en veckas tid hade hon gäckat dem och lyckats hålla sig framför dem trots att de var fler och bättre utrustade.

Hade hon stannat kvar ute i vildmarken hade hon kanske rent av kunnat komma undan. Han tvivlade på det, men där hade hon haft ett visst övertag. Vildmarken hade varit hennes hemmaplan. Men det här. Det här var något annat. En stad. Här skulle han få övertaget. Nu var det han som hade hemmaplan.

Men det var ändå något som höll honom tillbaka. Fick honom att vänta. Det var någonting här som inte stämde. Något som inte gick att sätta fingret på.

Risfoffer kunde inte känna rädsla. Det var en av de känslor, egenskaper, som hade berövats honom när han svurit att följa Kaskbar i vinterland. Det var över 60 år sedan nu som han marscherat in i vinterland med sin legion..

I tre dagar hade de, tusen man under ledning av Eldard den ogäckliga, den förlorade solens general, marscherat genom Vinterlands mörker. De hade uthärdad isande kyla som inte kunde dämpas av varken filtar eller eld, och de hade marscherat genom ett landskap utan några som helst riktmärken. Då hade Kaskbar uppenbarat sig för dem. Död sedan 800 år, enligt alla källor. Död sedan han marscherat in i Vinterland med sin legion för 800 år sedan. Men där hade han varit. Kaskbar, med sin legion bakom sig.
"Vill du tjäna mig," hade Kaskbar frågat honom. "Vill du tjäna mig och min herre, eller vill du vandra genom Vinterland i evighet?"

Ristoffer hade inte frågat mer. Kaskbar var en legend. En halvgud för den förlorade solens folk. Ristoffer hade aldrig kommit sig för att fråga vilken makt Kaskbar tjänade, och det spelade honom ingen roll. Han hade svurig Kaskbar sin trohet omedelbart.

"Då ska du tjäna mig," ekade Kaskbars röst. "Dö nu."
Och Ristoffer hade dött. Han hade kännt sin själ slitas i bitar. Han hade kännt hur något, någon. En gud. En naturkraft. Något mer än en naturkraft hade slitit sönder honom. Krossat honom. Slitet sönder allt det som var han. Och sedan hade han pusslats ihop igen. En ny Ristoffer. En bättre Ristoffer. Inte längre en av den förlorade solens folk. Han hade blivit ett med Vinterland. Ett med Kaskbar. Ett med den oändliga naturkraften som måste vara även Kaskbars herre. Eller var de ett, Kaskbar och naturkraften? Hans förmåga att känna rädsla hade tagit från honom då, och ersatts av ett obändligt band till Kaskbar. Till Kaskbars vilja.

I 60 år hade Ristoffer levt med bandet till Kaskbar, och under dessa 60 år hade han aldrig känt rädsla. Bandet hade blivit till en del av honom. En trygghet. Genom bandet förmedlades Kaskbars vilja, och det fanns inget som kunde ställa sig mot den viljan. Ristoffers egna önskningar och drömmar var ingenting mot Kaskbars vilja.

Men här och nu kände han någonting. Inte rädsla. Men någonting. En tryckande känsla. En vilja att vända om. En vilja som tävlade med Kaskbars. En annan vilja som försökte förmå honom att vända om.

Men det fanns ingen vilja som kunde tävla med Kaskbars. Det visste han. Kaskbar var en naturkraft och mer ändå. Vad det än var som fanns i den här staden så kunde det inte mäta sig med Kaskbar. Inget kunde det.

"Kom," sade Ristoffer och började vandra mot staden. "Hon är fast nu."

Min största dröm här i livet har alltid varit att skriva en bok. Riktigt när den drömmen föddes vet jag inte, men jag har burit med mig den ...

Min största dröm här i livet har alltid varit att skriva en bok. Riktigt när den drömmen föddes vet jag inte, men jag har burit med mig den större delen av mitt liv. När jag gick i högstadiet minns jag att jag bad både svenska- och engelskalärare (vilket i det här fallet var samma dam) att ge oss fler skrivuppgifter. I gymnasiet deltog jag i novelltävlingar och lyckades till och med att få två små alster publicerade. Inte publicerade på så sätt att det renderade några pengar, men publicerade på så sätt att jag fick dem i i tryck utan att betala för det.

Drömmen och intresset har sedan dess levt vidare. I perioder har jag skrivit mycket, i andra perioder har jag inte skrivit någonting alls. Men jag har alltid velat skriva. Jag har alltid velat bli författare.

För några år sedan - kanske så många som 5-6 st vid det här laget - började jag fundera på en historia. En historia som varje gång jag funderade på den expanderade. En historia som till slut blev tio parallella historier, var och en hopflätad med de andra. Under några års tid började jag skriva ned alla idéer jag fick. Alla karaktärer. Korta utdrag av händelser med viktiga karaktärer. Möten karaktärer emellan som definierade dem. Efter hand, för 3-4 år sedan, växte det till att jag skrev några inledande kapitel i vad jag för mig själv kallade för bok 1.

Sedan gick det några år, innan jag förra våren läste de här kapitlen och blev helt förbluffad. Förbluffad över hur bra jag faktiskt tyckte att det var. Språkförbistringar och ibland skeva perspektivbyten till trotts blev jag överraskad av för underhållande jag tyckte det var att läsa. Det inspirerade mig att fortsätta skrivandet. Att under någon månad dubblera antalet sidor jag skrivit från knappt 40 till knappt 80 (datorskriva sådana). Sammanlagt nådde jag då 37 000 ord skrivna innan jag tappade orken att fortsätta.

Sedan, för någon gång i början av april det här året, läste jag igenom allt som jag hade skrivit igen. Och återigen var reaktionen detsamma. Att satan-i-gatan vad roligt det var att läsa. Som att jag faktiskt var någonting på spåren. I samma veva läste jag en blogg av någon (för mig okänd) författare som förklarade att skillnaden mellan att vilja bli författare och att bli författare är att den som vill bli författare vill skriva, den som blir författare skriver.

Så det är vad jag har gjort de senaste sex-sju veckorna. Varje dag då jag är barnfri - och varje dag som jag inte stupar i säng de veckor som jag har barn.

Räknar jag ihop allt som jag har skrivit ligger det på sammanlagt 97 938 ord. För att sätta det i perspektiv så är det drygt 2 400 ord mer än vad det finns i Bilbo. Bilbo som jag hela tiden har haft som förelaga vad gäller tjocklek. Skriver jag en bok lika lång som Bilbo, då har jag skrivit en riktig bok, har jag tänkt. Och nu har jag gjort det. Så sent som idag passerade jag Bilbo i tjocklek. Det innebär på intet sätt att jag är färdig - jag tror att jag behöver skriva närmare det dubbla för att bli färdig med min bok 1. Men nu vågar jag åtminstone tro att det är möjligt. Att jag kanske redan i höst kommer att få färdigt min historia.

Jag vågar inte inbilla mig att min bok någonsin kommer att bli publicerad. Jag hoppas förstås det - och någonstans tror jag väl att om jag slipar på den tillräckligt mycket så kommer det att vara möjligt. Men det är inte vad som spelar någon roll för mig. Huvudsaken är att jag någon gång kommer kunna se tillbaka på det här och säga att jag har skrivit en bok. Och inte vilken bok som helst. En bok som åtminstone jag tycker är underhållande.

Läsa ett utdrag? Visst, varsågod!


****

Svart svor tyst för sig själv när han snubblade över ett par fötter, som reflektivt sparkade efter honom, där han kände sig fram längsmed tältets insida i jakt på fliken som skulle leda honom ut. Han avskydde vad åldern hade gjort med hans mörkerseende. För bara några år sedan, inte mer än tio-femton stycken, skulle han utan problem kunnat urskilja konturerna av tältfliken. Men inte längre. Nu var han tvungen att famla sig fram som en blind.

Men vad han avskydde mest var vad åldern hade gjort med hans blåsa. Om det inte hade varit för blåsan skulle mörkerseendet inte ha spelat någon roll. Men nu behövde han tömma blåsan två, ibland tre, gånger per natt. Varje gång famlandes för att hitta rätt. Det var inget sätt att leva.

Åldern är en hänsynslös älskarinna, som uttrycket gick. Han visste inte vem som myntat det, men det var sant. Vad han än gjorde, vad han än gav av sig själv, ville hon ha mer. Först hade det varit hans svarta hår hon färgat grått, därefter de charmiga linjerna i ansiktet som hon förvandlat till en väv av rynkor. Och så synen. Och blåsan. Hon ville se honom i en tidig grav. Han kunde känna det. Hur hon slet och drog i honom. Men än så länge var han stark nog att hålla emot. Stark nog att fortfarande betraktas som en av koalitionsarmén bästa svärdskämpar för den delen – och han avsåg förbli det. Åtminstone tre år till. Sedan kunde han ta sin frisedel och trettio guldmynt för sina trettio år i tjänst. Tillräckligt för att dra sig tillbaka och avnjuta resten av sitt liv på ett värdigt sätt.

Till slut hittade Svart tältfliken och passerade ut i natten. En tunn dimma hade letat sig in över lägret under natten. I nymånens sken såg den nästan silverfärgad ut, som en slöja lagts över lägret för att dölja allt det fula som dolde sig där inunder. I mörkret och tystnaden såg dalsänkan där de hade sitt läger nästan vacker ut. Man kunde missa att tiotusen man rustade för krig och död hade samlats där.
Det var inte så att Svart hyste något agg gentemot de soldater som hade sitt läger där. Han var en av dem, och han betraktade många av dem som sina vänner. Som sin familj. Han hade bara varit med tillräckligt länge för att se det meningslösa i allting. Vart eller varannat år kom det en ny prins med nya ambitioner, och vart och varannat år dök det upp en ny dödsfiende. Så armén kallades samman, och gick ut i krig. Tusentals liv gick till spillo, utan att livet blev bättre för någon, men sämre för tusentals. Dem som förlorade sina fäder, mödrar, syskon eller barn i striderna. Dem som fick sina hem plundrade eller förstörda under striderna.

Samtidigt var han realist. Han visste har armén behövdes. De kunde inte kasta sina vapen och hoppas på att alla andra gjorde detsamma. Det skulle vara som att lägga sig på rygg och invänta vargflocken. Så visst behövdes de. För att skydda sina riken. Reagera proaktivt på yttre hot.

Han var bara trött på det. Trött på dödandet. Trött på nya ungtuppar med höga ideal och illa tyglad blodlust. Trött på intigerande prinsar som använde sina trupper för att intrigera sinsemellan. Han önskade bara att det kunde ta stopp. Att någon kunde slå näven i bordet och säga att nu fick det vara nog. Slå näven i bordet och skingra alla ungtuppar och lismande prinsar. Men det skulle aldrig hända, och det visste han. Det var meningslöst allihop. Samma scener av krig som utspelade sig och återupprepades på tusentals slagfält världen över. Och Svart skulle fortsätta spela sin roll. Åtminstone i tre år till.

Med en suck av lättnad släppte han strålen fri ned i det dike som utgjorde latrinerna. Med ens kände han hur alla spänningar släppte. Som om ilskan lämnade honom tillsammans med strålen ångande urin. Allt må vara meningslöst här, men han levde ett bra liv. Han skulle ha svårt att byta bort det mot något annat.

Svart kände sig lättare i stegen när han vände åter mot tältet. På något sätt yngre. Så som han alltid gjorde efter att han tömt blåsan. Det var nästan som känslan efter att ha varit med en kvinna. Avslappnande och frigörande på en och samma gång. Men samtidigt var känslan nu bättre än den efter att ha varit med en kvinna. Nu tilläts han somna bäst han ville utan något efterspel. Att ha en liten blåsa var kanske inte så illa trots allt. Han grymtade ett skratt.

Insidan av tältet var lika mörkt som när han lämnat det. Inte ens med tältfliken öppen kunde han se de fyra män som han delade tältet med.

Med ens stannade han till, halvvägs in genom tältöppningen. Det var fel. Han kunde alltid se skepnaden av dem när han kom tillbaks till tältet om natten. Han försökte alltid memorera deras position med tältfliken öppen, så att han slapp kliva på dem när han famlade sig tillbaks till sin plats i mörkret. Men nu såg han dem inte. Mörkret var fullständigt kompakt. Onaturligt kompakt. Långsamt sträckte han sig efter den dolk som borde hänga vid hans sida. Det tog honom ett ögonblick att minnas att han inte spänt den på sig. Att han inte bar mer än sitt höftskynke.

”Sluta löjla dig,” ljöd en röst i tältet. Orden uttalades i vanlig samtalston, men i tältets djupa tystnad tycktes de nästan eka. ”Kom in.”

”Klenn,” viskade Svart som kände igen magusens röst.

Klenn var en av de magusar som tjänade i armén. Han hade tillhört armén redan när Svart anslöt sig till den för tjugosju år sedan. Redan då hade han betraktats som en veteran. Redan då hade den sneda figuren med sin smutsgråa hy skrämt slag på honom. Flera uppdrag tillsammans hade inte förändrat den saken.

”Du behöver inte viska,” sade magusen, i samma samtalston. ”De hör oss inte.”

”Som du önskar,” muttrade Svart. ”Måste det vara så förbannat mörkt?”

”Jag beklagar,” svarade magusen. ”Jag ville försäkra mig om att det var du innan jag presenterade mig. Jag ville hålla mötet privat, och medan röster är lätta att försegla så är synintryck desto svårare. Mörker är enklare.”

Med de orden lät magusen skuggorna falla. Det var i varje fall så Svart skulle beskriva det. Tältet var alltjämt mörkt, men mörkret var inte lika kompakt som tidigare. Trots att Svart nu stängt tältfliken bakom sig kunde han nu se konturerna av magusen. En mörk skugga som stod till synes obekymrad mitt i tältet. Längre än vad tältet var högt. Som om rummet kröktes kring honom. Svart fick yrsel av att se på det. Han saknade nästan det kompakta mörkret. Nästan.

”Privat,” suckade Svart. ”Vad har vill du nu?”

”Prinsen vill tala med er,” svarade magusen.

”Vilken prins?” fnös Svart, som kände något av sin tidigare irritation återvända. ”Vilken av de fördömda, intrigerande, prinsarna pratar du om?”

”Er prins förstås,” svarade Klenn. ”Prins Combs. Vem annars?”

”Hur ska jag veta det,” svarade Svart ilsket. Mer ilsket än vad som kanske var rimligt. Men situationen, att tala med magusen i sina bara underkläder gjorde honom illa till mods. Tjugosju år i tjänst tillsammans och det var all respekt magusen visade honom. ”Combs är min prins. Olyas är vår ståthållare. Fanyas är övergeneral. Den här armén har fler prinsar än vad det finns flugor i latrinen.”

”En intressant, om än lite överdramatisk, observation,” kommenterade en annan röst, samtidigt som ännu en gestalt lösgjorde sig från skuggorna i tältet. Gestalten tycktes vardagligt klädd, men Svart kände genast igen prinsen. Combs hade ett smalt ansikte, som vid första anblick tycktes ungt och tilldragande, men som vid en andra anblick avslöjade helt andra kvalitéer. Här i mörkret gick det inte att urskilja, men Svart visste mer än väl hur prinsens ögon stack ut från det unga ansiktet. Det var ingen ung mans ögon, och det var ingen tilldragande mans ögon. Om magusen skrämde Svart så var det ändå inget mot vad Combs gjorde. Combs gjorde honom vettskrämd.

”Min prins,” lyckades Svart få fram, samtidigt som han försökte buga sig utan att tappa höftskynket. ”Jag ber om ursäkt.”

”Ni har inget att ursäkta,” svarade Combs med en kylig stämma. ”Jag uppskattar ärlighet. Med motta förstås, men ändock. Dessutom har du rätt, den här koalitionssoppan har fler kockar än vad den behöver. Det förstår alla med minsta uns av förnuft.”

”Om ni säger det så,” svarade Svart och slickade sig om läpparna. Han var osäker på hur tydlig han vågade vara i sitt medhåll.

”Så,” sade prinsen, som tycktes väga Svart med blicken på samma sätt som en hästhandlare kunde väga ett djur med blicken. ”Klenn har berättat om er. Att ni är skicklig med svärdet, och att ni är lojal. Stämmer det?”

”Ja,” nickade Svart. ”Jag är bättre med svärdet än de flesta, och jag är lojal. Gentemot koalitionen, och gentemot er, givetvis.”

”Givetvis,” svarade prinsen, som om han smakade på ordet. ”Hur skulle ni känna för att ta order från mig framöver? Hur skulle ni känna för att lämna de andra flugorna vid latrinen, för att använda era ord, och bara surra för mig?”

”Jag menar givetvis inte..” började Svart.

”Givetvis inte,” avbröt prinsen. ”Jag bara driver med er. Det är okänsligt av mig. Men vad säger ni, kan jag lita på att ni vill arbeta för mig?”

”Givetvis, min prins,” svarade Svart, fullt medveten om att det inte fanns något annat acceptabelt svar.

”Bra,” nickade Combs. ”Jag kommer att sända Klenn på ett uppdrag. Ett uppdrag som kommer att separera honom från den övriga armén under en period. Jag skulle vilja att du ledsagar honom. Du och kanske någon till. Att ni ser till att han kommer fram till sin destination oskadd.”

”Ja, min prins,” svarade Svart genast, något mer bekväm med situationen nu. Att ta emot order från ett befäl var ingenting nytt. ”Något mer jag bör veta om uppdraget?”

”Håll magusen vid liv,” svarade prinsen efter ett ögonblicks eftertanke. ”Under resans gång är du i befäl över alla dagliga göromål. Men magusen leder vägen, och när vi väl når fram till er destination är det magusen som tar över befälet. Förstått?”

”Ja, min prins”, nickade Svart.

För ett ögonblick dröjde prinsens gestalt kvar i tältet, innan skuggorna kring honom djupnade och svalde honom. Åsynen gav Svart ännu ett yrselanfall.

Så snart yrseln gått över sparkade Svart på en av de liggande gestalterna.

”Vårt, vakna. Vi har ett uppdrag.”


Den liggande gestalten fällde honom nästan till marken med sitt svar.
Använder Blogger.