Professor Prelaesson, mångårig prefekt på kejsarens institut för enögda studier, bugade sig klumpigt inför kejsaren. Att buga sig, och annan...

Professor Prelaesson, mångårig prefekt på kejsarens institut för enögda studier, bugade sig klumpigt inför kejsaren. Att buga sig, och annan sådan formalia, var någonting som han inte förstod sig på. Vad gjorde det för någon nytta? Varför kunde de inte bara tala med varandra som två vanliga män, utan att först tvingas genomlida dessa pretentioner först? Och varför var de tvungna att göra alltsammans inför en publik av fånigt stirrande rådsmän? Eller än bättre, varför kunde de inte låta bli att tala med varandra över huvud taget? Han hade inte tid för sådana här dumheter. I laboratoriet, som han nu tvingats lämna, hade han en kull helt nyfödda larver som väntade på honom. Vad kunde kejsaren ha att säga som var av större betydelse än hans nyfödda larver – varav flera treögda?! Det här kunde vara första gången någonsin som någon hade lyckats med konststycket att avla fram treögda larver från ofertiliserade ägg. Det, slog honom plötsligt, kunde vara första gången som någon över huvud taget hade lyckats kläcka någonting ur ofertiliserade ägg. Det var en sensation i sig! Febrilt började han leta i sina fickor efter penna och papper. Han var tvungen att anteckna det här innan han glömde bort det!

”Professor Prelaesson,” harklade sig kejsaren. Kejsaren! Honom hade han glömt bort. ”Söker ni efter något?”

”En penna,” svarade professorn, som när han såg kejsarens rynkade ögonbryn skyndade sig att fortsätta. ”Men det kan vänta, givetvis. Kejsaren önskade tala med mig?”

”Jag finansierar all er forskning, men ändå vet jag ingenting om den,” började kejsaren, som sedan höjde en hand för att stoppa professorn innan han hann säga något. ”Jag menar inte att jag ska dra in mitt stöd till lasarettet. Nej, tvärtom, jag överväger att fördubbla era anslag. Förutsatt att ni kan göra mig en liten tjänst.”

”Fördubbla?” frågade professorn, som kände ett fånigt leende sprida sig över läpparna. Tänk så många larver han skulle kunna föda upp för de pengarna. Inte bara fjärilslarver, utan alla slags larver. Kanske till och med höns. Hönslarver? Var det över huvud taget möjligt? Hade han övervägt det förut? ”Vad för slags tjänst talar vi om?”

”Ni är någon slags expert på avel, inte sant?” frågade kejsaren.

”Mycket riktigt,” nickade professorn. ”Jag har dedikerat mitt liv åt att förstå biologin, kemin och magin bakom livets uppkomst.”

”Vet ni någonting om.. jungfrufödslar?” frågade kejsaren, som grimaserade innan han uttalade det sista ordet.

”Jungfrufödslar?” upprepade professorn, vars leende blev än bredare då han påmindes om sina treögda larver. ”Faktum är att jag har en kull larver..”

”Larver?” avbröt kejsaren med en fnysning. ”Vem talar om larver? Jag talar om jungfrufödslar hos människor. Kvinnor som, utan synbar anledning, plötsligt blivit havande.”

”Vem är det vi talar om?” frågade professorn, som lade huvudet på sned. ”Er dotter? Er fru? Jag är ledsen att vara den som talar om de för er, men hon ljuger för er.”

Av det upprörda sorlet, som plötsligt bröt ut bland rådsmedlemmarna, att döma togs han ord inte väl emot. Kejsaren skakade dock bara på huvudet. ”Tack för din uppriktighet, men det är inte någon av dem jag talar om. Det är inget enskilt fall vi talar om, över huvud taget, utan ett flertal. Ett tiotal bara här i Seber, och än fler rapporteras från andra håll.”

”Det är en omöjlighet,” invände professorn, som misstroget skakade på huvudet. ”Barn föds inte bara sådär, det krävs två parter. Min gissning är att det är en lögn som har fått spridning. Någon var först att använda den för att bortförklara en svullen mage inför sin klentrogna man, far eller bror. När lögnen sedan visade sig bli trodd är det fler som har tagit efter den. Som hellre säger sig vara obesudlade än erkänner vem eller vilka de har.. besudlat sig med.”

”Det var min första tanke med,” nickade kejsaren. ”Men det finns inget första fall. Alla tycks ha uppträtt mer eller mindre samtidigt, på så pass varierade platser att det omöjligt han handla om någon slags kedjereaktion.”

”Om så är fallet,” mumlade professorn, mer för sig själv än något annat. ”Om så är fallet har någon kommit längre med sin forskning än vad jag har. Om jag bara kunde komma över dennes formel.. eller undersöka någon av kvinnorna..”

”Så det är möjligt?” frågade kejsaren uppfordrande. ”Magikergillet har undersökt ett flertal av kvinnorna, och de hävdar att det som lever i dessa kvinnor omöjligt kan ha uppkommit på naturligt sätt. De önskar släcka dessa liv innan de tillåts födas. Innan de tillåts, som de uttrycker de, uppnå sin fulla potential.”

”Det vore galenskap!” utropade Prelaesson. ”Givetvis är det möjligt. Med rätt formula är allt möjligt. Jag har redan lyckats göra detsamma med fjärilslarver. Människor är givetvis någonting helt annat.. men med rätt resurser och med rätt kunskap, ja, då är det möjligt. Att nu släcka dessa liv vore galenskap. Ett brott mot..”

”Ett brott mot livets helighet?” förslog kejsaren. ”Det var vad jag sade till dem.”

”Nej,” ruskade professorn på huvudet. ”Än värre. Det vore ett brott mot god forskningsmetodik.”

”Det känns betryggande att ni står på moraliskt fast mark,” grymtade kejsaren. ”Jag ger er en månad att undersöka dessa kvinnor. En månad att bevisa att de barn, som de här kvinnorna bär, inte innebär någon fara vare sig för oss eller sina mödrar. Misslyckas du med det ger jag magikergillet befogenhet att göra som de önskar med barnen.”

”Jag förstår,” nickade professorn. ”Gällande de nya anslagen..”

”De börjar gälla från och med imorgon,” nickade kejsaren. ”Är det något mer ni behöver? Något mer jag kan erbjuda er innan den här audiensen är över?”

”Det är en sak,” nickade professorn. ”Det är inte relaterat till min forskning, förstås, men det är något som jag alltid har önskat göra.”

”Nåväl, låt höra,” nickade kejsaren.

”Här i palatset finns ett torn, som sägs vara det högsta i världen, finns det någon som helst chans att jag kan tillåtas bestiga det?”

”Till vilken nytta?” frågade kejsaren, som sedan trött skakade på huvudet. ”Det spelar ingen roll, er önskan är beviljad. Audiensen är över.”



*


Med blicken riktad mot solnedgången släppte professorn strålen fri. Det hade alltid varit hans dröm att urinera från världens tak. Att skåda ut över hela världen, så som bara en allsmäktig gud – eller måhända en fiskmås – kunde göra, för att sedan släppa sina droppar över den. Han visste inte varifrån den drömmen var sprungen, men den hade följt honom länge. Redan som barn hade han klättrat upp i träd, bara för att urinera från dem; något som förvisso gjort klättringen ned igen besvärlig, men aldrig värre än att han upprepat förfarandet igen några dagar senare. Med åren hade träd inte längre varit tillräckligt. Han hade önskat släppa strålen lös på högre höjder. Han hade besökt dimbergens toppar och nordkustens stup, och urinerat från de båda. Men kejsarens torn, den högsta byggnaden i hela den kända världen – det var någonting som han alltid drömt om. Någonting som han, nu när han fått chansen, omöjligt kunnat motstå.

Måhända borde han ha sett sig för innan han gjorde det, reflekterade han som ilskna utrop ekade upp från borggården nedanför. Åsynen av kejsarinnan, som vilt fäktandes med armarna sprang över gården i riktning mot audienshallen, övertygade honom dessutom att han kanske gjorde bäst i att lämna staden för en tid. Av någon anledning misstänkte han att det inte skulle bli något av den utlovade fördubblingen av anslagen när kejsaren fick höra talas om det här. I ärlighetens namn tvivlade han på att det skulle bli några anslag alls. Åtminstone inte som kom honom till gagn, suckade han, som han skyndade sig ned för tornets trappor.


****


Som han återvände till laboratoriet skyndade sig professorn att packa ned de saker som han skulle behöva under sin självförvållade exil. Sådant som han inte kunde hoppas att finna någon annanstans. Sina anteckningar och böcker, förstås. De provrör fulla av ägg som han hade förberett under gårdagen, och.. Professorn stannade upp inför det akvarium som innehöll, eller snarare hade innehållit, de jungfrufödda larverna och deras kusiner. Den stora massan av larver, de som hade avlats fram på normalt vis, tycktes ha ätits upp av sina jungfrufödda syskon. Dessutom hade de jungfrufödda larverna redan förpuppats. Det var makalöst! Det bröt, som han förstod det, mot alla naturlagar. Om han bara hade haft möjlighet att stanna här och studera dem! Blodsförbannade kejsare och blodsförbannade kejsarinna att välja just den platsen för sin tebjudning! Här var han på väg att revolutionerna en hel vetenskap, men på grund av deras inblandning var han tvungen att släppa allt vind för våg.. om inte.. med en grymtning lyfte han akvariet från bordet. Kanske skulle han kunna ta det med sig, trots allt.

”Professor,” ljöd en röst bakom honom, vilken fick honom att hoppa till och sedan vända sig i en sådan hast att akvariet, med sin dyra last, föll till golvet med ett ljudligt kras. ”Är ni på väg någonstans?”

Med uppbådandet av all sin viljestyrka slet Prelaesson blicken från den fruktansvärda olycka som det krossade akvariet innebar, för att istället rikta den mot röstens upphovsman. Eller kvinna. Han kunde av rösten inte avgöra vilket, och den tunga kåpa som gestalten bar dolde alla drag som annars skulle ha kunnat avslöja dennes könstillhörighet.

”Vem.. vem är ni?” frågade han. ”Som ni ser är jag upptagen.. jag.. jag måste.”

”Kejsaren sände mig för att försäkra sig om ert fortsatta samarbete,” svarade gestalten, vilken med lätta steg gled fram till det bord där professorns packning låg. ”Han var rädd att ni skulle, hur ska jag uttrycka det, försöka göra er otillgänglig efter det lilla missödet tidigare idag.”

”Ni känner till det?” frågade professorn med en grimas. ”Jag menar, jag vet inte vad ni talar om. Jag var just på väg att påbörja mitt arbete.”

”Så bra,” svarade gestalten. ”Låt inte mig störa.”

”Så ni blir kvar?” frågade professorn irriterat.

”Givetvis,” nickade gestalten, med vad Prelaesson förmodade var ett leende. ”Gillet är väldigt nyfiket på vilka.. slutsatser.. ni kommer att dra.”

Utan att svara vände Prelaesson den kåpklädde gestalten, gillesmagikern, ryggen. Han avskydde gillet och dess representanter. Charlataner och amatörer som valt att gå den lätta vägen, det var vad han betraktade dem som. Allt vad de gjorde kunde också uppnås med vetenskapliga medel, det var han övertygad om, men det var en förändring som de var ovilliga att se. De föredrog saker så som de var; om alla kunde göra vad de kunde skulle de ju inte längre vara unika.

Som han hukade sig mot spillrorna av glas noterade han att pupporna var försvunna. Jorden, resterna av de förtärda larverna, allt annat var kvar. Men pupporna stod ingenstans att finna. Blodsförbannade magiker. Den hade bara varit här i någon minut, men hade redan orsakat irreversibel skada på hans forskning. Nu skulle han vara så illa tvungen att återupprepa försöket med nya ägg, och det samtidigt som han genomförde den obskyra undersökning som kejsaren beordrat.


****


Ärkebibliotikarie Quish lyfte blicken från den uråldriga bok som han suttit hopsjunken över, för att istället rikta den mot den unga kvinna som sigit in i rummet och nu tyst inväntade hans uppmärksamhet.

”Fröken Oula,” log Quish. ”Vad kan jag göra för er?”

”Ni har en besökare,” svarade Oula.

”Nå, låt höra, vem då?”

”En professor,” sade Oula. ”Han uppgav aldrig sitt namn. Han sade bara att ni skulle veta vem han är.”

”Professor Prelaesson,” muttrade ärkebibliotikarien. ”Jag borde ha anat att han skulle komma hit förr eller senare. Nåväl, släpp in honom.”

Den unga kvinnan vände sig om som för att gå, men hejdade sig sedan.

”Prelaesson, var det inte han som urinerade från kejsaren torn..”

”Och störde kejsarinnans tebjudning,” fyllde Quish i. ”Mycket riktigt, det är han.”

”Är ni säker på att ni vill bjuda honom.. hit?” frågade Oula med en blick mot det dyrbara böcker som låg på bordet.

”Tro det eller ej, han skulle inte vara den första att urinera här inne,” svarade ärkebibliotikarien. ”Men för all del, du har rätt, för honom till trädgården istället. Håll honom sällskap till dess att jag gör er sällskap.”

”Ja mäster,” nickade kvinnan, som sedan med en grimas frågade: ”Vad ska jag tala om med honom? Har ni något förslag?”

”Tala om var toaletterna ligger,” grymtade Quish, som sedan viftade år kvinnan att ge sig av.

Jag hittade ett bortglömt dokument, från 2012. Det innehöll en liten historia om en av de karaktärer som ännu lever i min bok, och den är he...

Jag hittade ett bortglömt dokument, från 2012. Det innehöll en liten historia om en av de karaktärer som ännu lever i min bok, och den är helt fantastisk. Det passar kanske inte helt fantastiskt i boken, så som den är skriven nu, men jag hoppas verkligen att jag kan komma på ett sätt att väva in den. I annat fall så.. håll till godo med detta.




Elise - en saga om kärlek och läkarsekretess

Elise hejdade sig när hon fick syn på Flex, där han tillsammans med en grupp andra befäl satt intill en eld. Som vanligt slog hennes hjärta snabbare, samtidigt som hennes kropp blev varm och munnen torr. Hennes första instinkt var att fly därifrån, fly från de märkliga känslor som mannen frammanade hos henne. Sedan samlade hon mod till sig och stegade in i eldskenet. Den här gången skulle hon säga något smart. Något för att få hans uppmärksamhet. Någonting som fick honom att förstå vad hon ville med honom, utan att för den skull få henne att framstå som någon vällustig stallflicka.

”Korpral, ” började hon, varpå hon plötsligt blev medveten om hur allas blickar var riktade mot henne. Hur de väntade på vad hon hade att säga. Problemet var att hon inte hade en aning om vad hon just hade varit på väg att säga. Om hon över huvud taget hade haft någonting att säga. Önskan att fly vaknade än en gång inom henne, men den här gången var hon oförmögen att röra sig. Istället spred sig ett brett, okontrollerat, leende över hennes läppar. I nästa stund förpassades hon andra parkett då någon primitiv del av henne tycktes ta kontroll över hennes ord och handlingar. ”Jag har hål i mina byxor,” hörde hon sig själv säga, samtidigt som hennes ena letade sig ned till insidan av lårer.

”Hål i era.. byxor?” frågade Flex med höjda ögonbryn. ”Det finns sömmare med förrådsvagnarna.”

”Ja korpral,” nickade Elise, som önskade att hon kunde förmå sig själv att gå där ifrån, men istället kände hur hon med samma stora leende stod kvar och nickade. ”Men jag tänkte att korpral borde känna till det. Att jag har förstört legionens egendom. Kanske behövs.. disciplinära åtgärder?”

”Vill du att jag ska straffa dig?” frågade korpralen tveksamt.

”Ja!” hörde hon sig själv utropa. Nästan tjuta. ”Ja, korpral!”

”Nåväl,” svarade mannen, efter att eftertänksamt ha grävt med fingret i sitt ena öra och därefter kastat en blick på resultatet. ”Du får täcka över latringroparna imorgon bitti. Men först ser du till att lämna byxorna till sömmarna.”


****


”Latrin.. latringroparna?” frustade kvinnan, som plötsligt tycktes ilsken, varpå hon vände på klacken och stormade därifrån.

”Jag förstår mig inte på den där kvinnan,” muttrade Flex efter att rekryten ilsket sparkandes i marken hade lämnat dem.

”Hur så?” frågade Grill med en grymtning.

”Hon gör de märkligaste saker,” svarade Flex med en tveksam grimas. ”Säger de konstigaste saker. Har varit sådan i flera veckor. Som om om plötsligt inte har alla hästar hemma.”

”Hon kanske är psykiskt utmattad?” förslog Grill med en axelryckning. ”Jag har också en kvinna under mitt befäl som säger de konstigaste saker. Gör de konstigaste saker. Också en rekryt. Det kanske är något som kan drabba dem.”

”Dem?” frågade Flex. ”Kvinnor eller rekryter?”

”Antingen eller, eller kanske bådadera” svarade Grill, varpå han tycktes slås av en insikt. ”De kanske menstruerar.”

”Hur vet vi om de menstruerar?” frågade Flex. ”Går det att se på något sätt?”

De både männen sneglade mot Bi, som också satt invid elden, men då hon inte såg åt deras håll vände de sig åter mot varandra.

”Det sägs att kvinnor som menstruerar uppför sig annorlunda,” sade Grill till sist.

”Jag har hört talas om det,” nickade Flex eftertänksamt. ”Det kan vara något psykiskt. Som att de menstruerar. Om vi hade en hjärnskrynklare med oss skulle jag sända henne på psykisk utvärdering.”

”Sänd henne till mig,” uppmanade Grill. ”Jag var läkare innan jag gick med i armén, och jag har en del erfarenhet även av den mentala biten. Det är en del av yrket. Att ta hand om hand om patiantens anhöriga efter deras bortgång.”

”Hur kommer det sig att du inte har fortsatt som läkare?” undrade Flex. ”Tjänade du inte mer pengar som läkare än vad du gör i armén?”

”De flesta av mina patienter dog,” erkänade Grill med en grimas, ”och att ta livet av folk är en talang som passar bättre i händerna på en legionär än en läkare.”

”Klokt,” nickade Flex. ”Och därav erfarenheten av den mentala biten,” fortsatte Flex förstående.

”Precis,” nickade Grill.

”Då litar jag på att du tar hand om henne åt mig.”

Ingen av dem noterade hur Bi, som nu vänt blicken åt deras håll, himlade med ögonen åt dem.


****


”Psykisk utvärdering?” upprepade Elise med en fnysning. ”Varför det? På vems order?”

”På uppmaning av ett befäl som oroar sig för er hälsa,” svarade Grill efter ett ögonblicks eftertanke, varpå han med händerna knäppta över magen lutade sig tillbaks mot tältduken, bara för att flaxa till när denna gav vika bakom ryggen på honom.

”Vilket befäl?” frågade Elise ilsket.

”Det kan jag tyvärr inte svara på,” sade korpralen, som efter att ha borstat dammet av kläderna åter slog sig ned på pallen, där han åter var på väg att luta sig mot tältväggen innan han i sista stund rätade på sig igen. ”Läkarsekretess, förstår du.”

”Jag visste inte att du var läkare,” fnös Elise. ”Brukar det förresten inte vara tvärtom, att en läkare inte får berätta sin patients hemligheter för någon annan?”

”Vad vet jag,” svarade Grill med en avfärdande gest. ”Jag fick min utbilnding på distans. Det kan hända att jag har missförstått en del av dessa.. förpliktelser.”

”På distans?” undrade Elise. ”Som.. någon slags brevväxling?”

”Inte riktigt,” svarade korpralen, som nu skruvade på sig. ”Från en bok snarare. De första sidorna av en bok, för att vara exakt. De som inte hade brunnit upp.”

”Brunnit upp?”

”Min bror och jag satte eld på ett sjukhem,” sade Grill, varpå han skyndade sig att fylla i. ”Mest av allt min bror. Jag såg mest på. Boken var hur som helst allt vi lyckades rädda från lågorna.”

”Vem vid sina sinnens fulla bruk sätter eld på ett sjukhem?”

”Min bror var övertygad om att hans fru hade en affär med en annan vkinna. Så vi följer efter kvinnan dit, förseglade dörrarna, och tände på. Det var innan vi visste att det var ett sjukhem, och att kvinnan arbetade där. Det visade sig att hon var en barnmorska, och att min brors fru var med barn. Så i slutändan slutade allt lyckligt, trots allt.”

”För barnmorskan med?”

”Nej, hon brann inne,” erkände Grill med en grimas.

”Men ni gick ostraffade?”

”Nej, min bror hängdes.”

”Och det kallar du för ett lyckligt slut?”

”Ja, jag gifte mig med hans fru,” svarade Grill men en djup suck.

”Och vad blev det av henne?” undrade Elise. ”Varför är du inte med henne?”

”Hon dog i barnsängen,” bekände Grill med darrande röst. ”Hennes läkare kunde inte stoppa blödningarna.”

”Låt mig gissa, den läkaren var du?"

Korpralens tårar då han lutade sig fram och grät mot Elise axel var det enda svar hon fick, och det enda svar hon behövde.

”Nåväl, är vi färdiga här nu?” frågade hon när korpralen, efter vad som kändes av en evighets snorande och snyftande mot hennes axlar och bröst, åter vände sina söndergråtna ögon mot henne.

”Ja,” nickade korpralen ömkligt. ”Och snälla, säg inget om det här till någon.”

”Nejdå,” nickade Elise. ”Läkarsekretess.”


”Just det,” log Grill. ”Det är så det fungerar.”




222 997. Det är 4200 nya ord bara idag.
Klarade av ett riktigt svårt parti igår. Nu känns det som nedförsbacke. Bara saker som jag ser fram mot att skriva kvar.
OBS! Ovanstående är fullständigt oredigerat. Kommers renskrivas och omformuleras både en och två gånger.

..koppla av. Eller åtminstone sysselsätta mig med att göra någonting fullständigt irrelevant, som att plöja ned sanslöst många timmar i ett ...

..koppla av. Eller åtminstone sysselsätta mig med att göra någonting fullständigt irrelevant, som att plöja ned sanslöst många timmar i ett TV-spel, eller läsa en riktigt bra bok. Eller kanske bara kosta på mig något så djupt mänskligt som att gå på en dejt.

Men jag är inte den som är den. Har jag bestämt mig för att skriva en blodsförbannad bok, då tänker jag också se till att få det gjort; även om det innebär att jag måste spendera vartenda blodsförbannat ögonblick av min lediga tid med att antingen skriva eller fungera på vad jag ska skriva. Även om det innebär att jag ställer klockan på ringning tidigare om helgen än på vardagarna. Även om det innebär att jag låter sociala kontakter, övriga intressen och personligt välbefinnande åt sidan.

Det kan kanske tyckas låta ganska dumt, men någonstans har den här boken blivit mer än en bok för mig. Den har blivit ett personligt prestigeprojekt. Lika mycket ett älskat barn av min fantasi som en nemesis att till slut besegra. Kort sagt handlar det här projektet för mig om att faktiskt lyckas slutföra någonting. Att faktiskt åstadkomma någonting som jag kan vara stolt över när jag ser tillbaks på vad jag har gjort med mitt liv. För det finns ju faktiskt inte så vansinnigt mycket annat av den varan på mitt CV annars. Tvärtom är jag väl, åtminstone bland vissa vänner, känd som den som inte slutför mina projekt. Så den här gången vill jag motbevisa dem. Motbevisa den där envisa rösten långt bak i huvudet som säger att jag inte kommer att lyckas den här gången heller.

Så. Jo. Idag gick jag upp strax före klockan sju. För att skriva. Trots att jag drack igår.

202 289 ord skrivna. Uppskattningsvis 40 000 ord kvar att skriva.

Om jag fortsätter i den här takten är jag färdig med ett första utkast i december. Kanske en läsbar version att dela med mig att till kritiska ögon i februari.

Men är jag villig att fortsätta i den här takten? Nej! Jag vill öka den! Och det tror jag faktiskt ska vara möjligt. Av en ren slump upptäckte jag att jag faktiskt har sparat två semesterveckor. Om jag använder dem rätt borde jag kunna skriva så mycket 30- kanske 40-tusen ord i ett svep. Nu måste jag bara luska reda på när jag kan ta ledigt för att maximera min skrivtid.

#trött
#tänkdendagjagfaktisktkankostapåmigattskedanågoniställetförattskedamitttangentbord

Min vän Christofer blev pappa för några veckor sedan, och för att fira hans dotters födsel beslutade jag mig för att skriva en liten barnbok...

Min vän Christofer blev pappa för några veckor sedan, och för att fira hans dotters födsel beslutade jag mig för att skriva en liten barnbok tillfället till ära. Inte en bra barnbok, kanske, utan snarare en barnbok att skratta åt. Sedan blev den kanhända ganska bra i slutändan, också, men det var aldrig meningen. Det bara föll sig så.

I tryckt form finns den bara i ett exemplar, nu i (o)tryggt förvar hemma hos lilla Tuva.

Men nog förtjänar resten av världen också att ta del av den? Jo, det tycker jag allt!


*****

Steffop blir Morfar

Det här är Steffop. Steffop är uppfinnare. Och inte villken uppfinnare som helst. Han är världens bäsa uppfinnare. Det var han som uppfann u-båten som går på land, och det var han som uppfann byxorna som tvättar sig själva.

Det är en alldeles speciell dag idag, för idag har Steffop blivit farför. Och han vill inte vara vilken farfar som helst. Han vill vara världens bästa farfar."Jag ska uppfinna något," säger Steffop. "Något som ingen annan har uppfunnit tidigare! Jag ska uppfinna något som gör mig till världens bästa farfar!"



Steffop är vaken hela natten. Han hammrar och han spikar. Han sågar och han skruvar. Och till slut är han färdig med sin nya uppfinning. Barnvagnen med fyrkantiga hjul.

Nästa dag åker Steffop och hans fru Magnus för att hälsa på lilla Didda. Steffop tar med sig barnvagnen med fyrkantiga hjul. Men Didda tycker inte om Steffops uppfinning. Didda gråter, för hon tycker det är obekvämt när de fyrkantiga hjulen slår i marken.

"En vagn med fyrkantiga hjul gör inte dig till världens bästa morfar. Du behöver.." börjar Magnus, men Steffop lyssnar inte.

"Jag ska uppfinna något annat," säger Steffop. "Något som ingen annan har kommit på tidigare! Den här gången ska jag uppfinna något som gör mig till världens bästa morfar!"

Steffop är vaken hela natten igen. Han slamrar och han dunkar. Han borrar och han klistrar. Och till slut är han färdig med sin nya uppfinning. Badbaljan med livs levande fiskar!

Nästa dag åker Steffop och hans fru Magnus för att hälsa på lilla Didda igen. Steffop tar med sig badbaljan med livs levande fiskar. Men Didda tycker inte alls som Steffops nya uppfinning. Didda gråter, för hon tycker det är läskigt när simmar mellan hennes tår.

"En badbalja med livs levande fiskar gör dig inte till världens bästa morfar. Du behöver bara.." börjar Magnus, men Steffop lyssnar inte.

"Jag ska uppfinna något annat," säger Steffop. "Något som ingen annan ens kan föreställa sig! Den här gången vet jag att jag kommer bli världens bästa morfar."

Steffop är vaken hela natten igen. Han ritar ritningar och han mäter plankor. Han slipar och han målar. Och till slut så är han färdig med sin nya uppfinning. Spjälsängen utan spjälor!

Nästa dag åker Steffop och hans fru Magnus för att hälsa på lilla Didda igen. Steffop tar med sig spjälsängen utan spjälor. Men Didda tycker inte alls om Steffops nya uppfinning. Didda gråter, för hon ramlar ned från sängen.

Steffop gråter också. För han vill vara världens bästa morfar. Men han vet inte hur.

"Du behöver inte en barnvagn med fyrkantiga hjul, en badbalja med livs levande fiskar eller en spjälsäng utan väggar för att bli världens bästa morfar," säger Magnus. "Du behöver bara vara dig själv."

Magnus lyfter upp lilla Didda och lägger henne i Steffops armar. Lilla Didda tittar på Steffop. Sen gäspar hon, och somnar med huvudet mot Steffops axel.

Lilla Didda sover i Steffops famn i flera timmar.

Det är bra att vara världens bästa uppfinnare, tänker Steffop. Men ibland behöver man inte vara smart, stark eller rolig. Ibland räcker det att bara vara världens bästa farfar.

Augusti var en fantastisk månad. Under den tid som jag var barnledig lyckades jag skriva någonstans runt 60-70 000 ord, eller någonstans ...

Augusti var en fantastisk månad. Under den tid som jag var barnledig lyckades jag skriva någonstans runt 60-70 000 ord, eller någonstans runt en tredjedel av min bok.

Sedan dess har det gått trögt. Kombinationen av arbete och barn lämnar inte mycket energi över för att skriva. Särskilt inte då det tar några dagars intensivt skrivande för att faktiskt komma igång att skriva. Enkelt sagt kan man säga att om jag lägger fem timmar på skrivande tre dagar i rad så kommer jag den första dagen att skriva någonstans mellan 1000 och 1500 ord, dagen därpå någonstans mellan 2000-3000 ord för att den tredje dagen landa någonstans kring 4000-5000 ord. Därefter planar kurvan ut.

Det innebär att jag, som egentligen bara kan skriva heltid varannan helg, aldrig kommer upp i matchtempo. Jag får varva upp, och sedan är det dags att varva ned igen. Jag hinner kom in i historien, hitta alla fantastiska infallsvinklar och känslor igen, och sedan är det dags att trappa ned på takten för att ta hand om jobb (och barn) igen.

Emilia varken kan eller vill jag ta hand om mindre. Må så vara ett skrivandet är det roligaste som jag har här i livet, men Emilia är det viktigaste som jag har. Men jobbet? Det är väldigt lockande att ta en månads tjänstledigt för att skriva färdigt boken. För det är jag helt övertygad om att jag skulle klara av om jag fick arbeta heltid med den under så lång tid.

Så, varför gör jag inte det? Jo, för att tjänstledighet kostar pengar. Så nu försöker jag spara så mycket pengar jag bara kan varje månad. När jag har en månadslön extra på kontot, då ska jag ta min ledighet. Herrejösses vad jag ser fram mot det. Lagom till nyår borde det vara möjligt, hoppas jag.

PS. 194 595 ord. Om jag tjuvar några timmars sömn varje kväll borde jag kunna slå 200 000-taket den här veckan. DS.

PSS. 200 000 ord är ungefär dubbelt så mycket som rekommenderas för en debutförfattare. Som jag ser det innebär det att jag, när boken är färdig, kan ta fram brödkniven och kapa den på mitten. Sedan har jag skrivit två böcker. DSS.

PSSS. Jag tycker om diagram. Det är en ny passion. DSSS.

Etthundraåttiosjutusentjuhundranittio, så många ord finns det i J.R.R. Tolkiens gamla avelshingst The Fellowship of the Ring . Det är förb...

Etthundraåttiosjutusentjuhundranittio, så många ord finns det i J.R.R. Tolkiens gamla avelshingst The Fellowship of the Ring. Det är förbannat många ord det. Så många att de tryckta i bokform kräver femhundraelva sidor för att få plats. Tämligen imponerande.

Nu är det dock så att det finns vissa saker som är än mer imponerande. Till exempel att jag idag utökat antalet sidor i min bok till Etthundraåttioåttatusensjugosju, vilket ju faktiskt är tvåhundratrettiosju mer än vad Tolkien lyckades skriva. Tryckta i bokform skulle de säkert ta så mycket som femhundraelva-och-en-halv sida.

Mer än så orkar jag inte skriva här idag. För, ni vet, att både blogga och skriva böcker på en och samma gång blir lite väl mycket kaka på kaka.

Så vad göra nu? Klockan har liksom gått från morgon till kväll utan att jag riktigt märkt hur. Det här med att skriva tycks fungera ungefär som en tidsmaskin. Om man inte ser upp hamnar man i framtiden, utan att man inte riktigt vet hur man hamnade där.

Brotus log som den unga flickan, ung nog att vara han dotter, snörde av honom byxorna. När hon vände sina gröna ögon mot honom vände han doc...

Brotus log som den unga flickan, ung nog att vara han dotter, snörde av honom byxorna. När hon vände sina gröna ögon mot honom vände han dock snabbt bort sina egna. Han hade alltid funnit det svårt att möta kvinnors blickar. Alla människors blickar förvisso, men kvinnors blickar i synnerhet. Han fick alltid känslan att de kunde se rakt igenom honom, och att de äcklades av vad de såg. Att de nätt och jämt kunde hålla sig för skratt när de förstod vem han var och vilka hans, i deras ögon, patetiska drömmar var. Det spelade ingen roll att flickan, som nu försiktigt drog av honom byxorna, var en prostituerad betalad att göra vad han så önskade med. I hennes ögon kunde han ändå sin egen osäkerhet speglas.

”Luta dig tillbaks,” sa flickan tyst, som om hon var osäker på vad hon skulle säga. ”Slut ögonen och koppla av om det är vad du vill.”

Han kunde förstås inte veta om hon hade någon baktanke med sina ord, men han gjorde som hon sade. Kanske var det så att flickan faktiskt hade förstått honom, och nu erbjöd honom ett sätt att slippa den sociala delen av deras möte. Kanske gav honom en chans att njuta av den behandling, som han detaljerat hade beskrivit för henne, utan att behöva möta hennes blick igen.

När hon lade sin hand mot insidan av hans lår var den varm och mjuk, och när hon sedan började tvätta hans ben med en svamp var det med lätta och behagliga rörelser som fick honom att slappna av i hela kroppen. Då hon noga hade tvättat hans ben fortsatte hon, genom att med samma mjuka rörelser, raka dem hela vägen från höfterna och ända ned till tåspetsarna. Därefter masserade hon först in en slags olja i de nyrakade benen, sedan en annan. Den första med svalkande egenskaper, den andra med väldoftande arom av lavendel.

Efter att ha betalat och tackat den unga flickan lämnade Brotus hennes enkla rum, som låg precis på gränsen mellan Riindistriktet och Flottstaden. Med dörren stängd bakom sig drog Brotus ett djupt andetag av den varma nattluften, varpå han log brett. Han kände sig som en ny och förbättrad man efter den förvandling som han hade genomgått hos den vänliga glädjeflickan. Han kunde knappt bärga sig i sin förväntan inför att få visa upp sina nya ben inför de andra legionärerna. Han kunde redan föreställa sig hur de skulle rulla med ögonen och skratta åt honom, för att sedan ändå komma och känna på hur lena hans ben var. Så var det varje gång, och varje gång mådde han som en prins.

”Sebé!” hörde Brotus ett ilsket utrop från en sidogata.

När han vände blicken mot grändens djupa skuggor träffades han i ansiktet av en sten som kastats mot honom. Bara något ögonblick senare träffades han av ännu en sten, denna på axeln, och därefter ännu en som träffade honom i bakhuvudet. Den senare fick hela världen att snurra, så att han plötsligt fann sig liggandes på marken. I nästa ögonblick hörde han fötter rusa till från alla håll, varpå dessa började sparka på honom.

”Förbannade Sebé,” hörde han en kvinna skrika åt honom. ”Här för att våldta våra döttrar och låtsas att ni är våra blodsförbannade kungar.”

Brotus försökte öppna munnen för att förklara att han inte hade våldtagit någon. Att han bara hade betalat flickan, som kanske var kvinnans dotter, för få sina ben rakade. Men han kunde inte göra sig hörd över de svordomar och skrik som nu haglade av honom. Ett ögonblick senare, efter att ha fått käken krossad av en hård känga, gav han upp alla försök att göra sig hörd. Sedan kunde han inte göra något annat än att sjunka ned i det mörker som kom för att svälja honom. Den sista tanken, som passerade genom hans huvud innan mörkret svalde honom, var att han inte ville vara någons kung. Han ville bara få känna sig som en prins för en kväll.

Sonos, krigets gud, marscherade genom det böljande hav utgjorde slagfältet. Bakom honom svallade en ström av dödliga krigare, som desperat ...

Sonos, krigets gud, marscherade genom det böljande hav utgjorde slagfältet. Bakom honom svallade en ström av dödliga krigare, som desperat försökte hålla jämna steg med honom, och framför böljade våg efter våg av odödliga barnasoldater fram. Vågorna av barnasoldater tycktes i det närmaste obestridda från horisont till horisont, utom för en liten cirkel djupt inne i deras mitt dit ingen våg tycktes kunna nå. Nyfiken vadade Sonos närmare, samtidigt som han skrattandes slungade de hungrigt huggande barnen åt sidan med sin hammare.

I cirkelns mitt fann han en ung kvinna, med drivor av sönderslitna barnakroppar kring sig. Kvinnan blödde från tusentals små sår, inklusive sina båda bröstvårtor.  När hon blev varse Sonos närvaro lyfte hon sin blick mot honom, och log.

"Lillebror," sade hon. "Jag hade undrat om jag skulle se dig här idag."

"Storebror," log Sonos. "Det är en ny kropp du bär. Den klär dig."

"Visst gör den," svarade Sandelon, som med en gest med sin späda kvinnohand slungade ett hundratal barnasoldater högt upp i luften. 

Bakom Sandelon noterade Sonos en mänsklig krigare, som tyst högg mot de barnasoldater som på något sätt hade lyckats passera genom av de vågor av död som han storebror - storesyster? - spred kring sig.

"Vem är det här?" frågade Sonos nyfiken.

"Han vaktar min rygg," svarade Sandelon. "Så pass framgångsrikt att jag överväger att inrätta en helt ny titel för honom."

"Jaså?" frågade Sonos med höjda ögonbryn.

"Dödligt svärd," nickade Sandelon. "Mitt dödliga svärd."

"Det låter korkat," fnös Sonos. "Varför göra svärdet dödligt?"

"Jag har inte haft tid att fungera så noga på det," erkände Sandelon, varpå hon - han? - åter slungade en handfull barnakroppar högt upp i luften, för att sedan låta dem krossas mot den hårda marken nedanför. "Kan jag göra honom odödlig, tror du? Vad händer då om hans kropp förintas?"

"Jag vet inte," svarade Sonos med en axelryckning. "Du kan alltid prova att göra den oförstörbar."

"Går det?" undrade Sandelon.

"Jag har inte en aning," grymtade Sonos, varpå han med en svepande rörelse med hammaren krossade ett tjugotal av de barn som kommit inom räckhåll för honom. "Det skadar väl inte att försöka."

"Kan jag göra det med en här kroppen, tror du?" frågade Sandelon, som frågande vände blicken mot honom.

Med en blick mot de tusentals små strömmar av blod som täckte snart sagt varenda millimeter av den nakna kvinnokroppen skakade Sonos tveksamt på huvudet.

"Den ser ganska förbrukad ut," svarade han till sist.

"Men jag tycker om den," gnällde Sandelon var röst för första gången lät som om den faktiskt kunde tillhöra den unga kvinnokroppen. "Jag tycker om sällskapet."

"Har du inte gjort dig av med henne än?" fnös Sonos, som syftade på den själ som kroppen ursprungligen hade tillhört. "Du börjar bli mjuk."

"Jag antar det," nickade Sandelon, varpå hon - han? - krossade ett spädbarns huvud med sin utsträckta näve. "Jag antar att hon har dåligt inflytande på mig."


****

Om allt går planerat så kommer det här avsnittet att vara en del av den avslutande boken i den serie som jag håller på att skriva. Så, eh, spoiler alert?

Den som är lagt åt det hållet märker också viss stulen terminologi från Steven Erikson, vars gudar ibland nyttjar "Mortal Swords". Ordvalet är såklart menat som en tribute till världens bästa författare.

Trettioplussare och singel, vem hade trott att det skulle vara mitt öde? Jag hade det då sannerligen inte. Nej, det hade jag då sannerlige...

Trettioplussare och singel, vem hade trott att det skulle vara mitt öde? Jag hade det då sannerligen inte. Nej, det hade jag då sannerligen inte. Nog för att jag är nöjd med livet som det är. Nog för att jag är lycklig om dagarna, och sover gott som nätterna. Men det finns ändå stunder då jag inte kan låta bli att fundera på allt sådant som skulle ha kunnat ske, men som av någon anledning aldrig skedde. Förhållanden som tog slut, trots att de inte borde det. Förhållanden som aldrig blev av, trots att de kanske borde det.

En av de saker som jag tänker på oftast är faktiskt en dam som jag inte träffade mer en en endaste gång, men som ändå fanns i mina tankar under många långa år. Det här är sagan om Kaka.

Kaka, det är vad jag kallade henne. Inte som den brasilianska fotbollsspelaren, utan som en sådan liten sötsak som man äter. Hur det kom sig att hon fick det smeknamnet i min bok kan jag inte längre svara på, men jag tror att det kan ha varit så enkelt att jag tyckte att hon var söt. Precis som en kaka. En sådan kaka som man ser till att slicka i sig varenda liten smula av. Vi fick hur som helst kontakt med varandra någon gång 2006, och bestämde oss ganska tidigt att vi skulle träffas. Hon skulle gå på nattklubb med några vänner, och vi bestämde att jag skulle åka dit tillsammans med en av mina vänner. Det hela slutade med att min kompis kastades ut från klubben eftersom att han bar keps, och att damen i fråga lyckades jag aldrig få tag på eftersom hon hade gett mig fel telefonnummer.

Sagan kunde förstås ha slutat där, och kanske borde den väl det. Jag förutsatte att hon medvetet givit mig ett felaktigt nummer, och kände väl inte alltför starkt för att försöka jaga rätt på det riktiga. Men av någon anledning fortsatte vi att prata med varandra. Oftast på internet, men ibland på telefon, och varje gång gjorde det mig glad. Hon var sådär quirky*, smart** och witty*** att jag inte kunde låta bli att känna mig lite lycklig varje gång vi hördes av. 

I den bästa av världen så skulle vi väl ha sett till att träffas, så att vi fått känna och klämma på varandra i verkligheten. Utvärdera varandras potential, om man säger som så. Men vi lever som bekant inte i den bästa av världar, och vi träffade heller inte varandra trots att vi pratade med varandra under säkert ett halvår. Sedan träffade jag istället en annan dam, med vilken jag inledde ett förhållande och senare skaffade barn. Så kontakten med Kaka rann ut i sanden, även om minnet av henne aldrig gjorde det. När jag var ledsen eller frustrerad kunde jag komma på mig med att tänka på henne, och på hennes lika delar vitsiga som fåniga sätt att uttrycka sig. Man kan väl säga att ju sämre mitt förhållande med den andra damen blev, blev desto mer idoliserade jag minnet av Kaka. Idiotiskt kan tyckas, och jag är beredd att hålla med. Men känslor, de är märkliga saker, för de lever sitt eget liv.

Som det slumpade sig blev jag singel igen några år senare, och efter ett tag återupptog jag kontakten med damen som jag hade döpt efter en sötsak. Vi fortsatte vanan att kommunicera digitalt på samma sätt som tidigare, och jag fann det precis lika rogivande och glädjande som jag mindes det. Det var som om vi aldrig hade slutat med det. Sedan en dag, flera månader senare, träffades vi till sist. Det hade då gått nästan fem år sedan vi först lärt känna varandra.

Damen, som jag träffade, visade sig vara en snäll, trevlig och söt kvinna. Men hon kunde förstås inte leva upp till den skeva idolbild som jag hade målat upp under de många och långa år som gått sedan vi först givit varandra de märkliga smeknamn, som vi fortfarande använde. Men vem hade väl kunnat leva upp till den skeva bilden? Förmodligen ingen.

Vi träffades hur som helst aldrig mer, och det var inte förrän något halvår senare - då jag redan fann mig i ett nytt förhållande - som det slog mig hur absurt det hade varit att jämföra henne med idolbilden som jag hade målat upp. Och såhär i efterhand undrar jag, vad skulle ha hänt om vi hade träffats då första gången som vi planerat att träffas varandra, på den där nattklubben? Eller vad skulle ha hänt om vi inte hade haft fem års historia när vi träffades för första gången?

Det finns inget sätt att veta. Men namnet Kaka betyder fortfarande något för mig. Riktigt vad det betyder vet jag inte, men det kan väl närmast översättas i en vacker dröm, som aldrig var menad att bli sann.

*, **, *** Vi brukade alltid tala med varandra i en fabolous svengelska, som borde ha gotten on my nerves, men som jag fann fantastiskt charming.

Ni vet ju vid det här laget hur jag jagar ord. Hur jag kämpar för att få min bok  att bli längre än J.R.R. Tolkiens böcker. I maj passerade ...

Ni vet ju vid det här laget hur jag jagar ord. Hur jag kämpar för att få min bok att bli längre än J.R.R. Tolkiens böcker. I maj passerade jag Bilbo, och i Augusti passerade jag både Sagan om Konungens Återkomst och Sagan om de Två Tornen.

Tanken var att jag i helgen också skulle slå Sagan om Ringen. För att göra det krävdes att jag skulle skriva tolvtusen ord. Mycket men inte omöjligt. Och vad annars finns väl att göra när man har on i halsen?

Jag skrev hela lördagen, och hela dagen idag igen. Tolvtusen ord, lite drygt.

Så, har jag nu besegrat Tolkiens längsta verk? Svar nej! Jag hade fått för mig att Sagan om Ringen är 175 000 ord lång, men när jag dubbelkollade så visade det sig att den är 187 000 lång. Så för att slå den måste jag skriva.. tolvtusen ord ytterligare.

Well, ingen skam i att ha missat det målet. Tolvtusen ord på en helg är pretty fantastiskt, framförallt som jag har varit krasslig.

1. Stäng av omstarter i Schemaläggaren Windows använder den egna schemaläggaren  för att schemalägga omstarter. Dessa kan du inaktivera, s...

1. Stäng av omstarter i Schemaläggaren
Windows använder den egna schemaläggaren för att schemalägga omstarter. Dessa kan du inaktivera, samt se till att de inte körs av systemet.
  1. Klicka upp startmenyn och skriv "Schemaläggaren" för att starta Schemaläggaren.
  2. Klicka upp Bibliotek för schemaläggaren > Microsoft > Windows > UpdateOrchestrator
  3. Högerklicka på "Reboot" och välj "Inaktivera"
  4. Högerklicka på "Reboot" och välj "Egenskaper"
  5. Välj ditt användarkonto istället för "Använd följande användarkonto när aktiviteten körs" samt kryssa för "Kör endast när användaren är inloggad".

2. Förhindra att Windows skriver till Reboot-filen
Så länge Systemet är ägare av Reboot-filen finns en risk att Systemet skriver in nya omstarter till den. Det kan du förhindra genom att själv ta över ägarskapet av filen.
  1. Klicka upp startmenyn och skriv "cmd".
  2. Högerklicka på kommandoprompten och välj "Kör som administratör".
  3. Skriv "takeown /F C:\Windows\System32\Tasks\Microsoft\Windows\UpdateOrchestrator\reboot" för att göra dig själv till ägare av filen.
  4. Öppna mappen takeown /F C:\Windows\System32\Tasks\Microsoft\Windows\UpdateOrchestrator\ i utforskaren.
  5. Högerklicka på filen "reboot" och välj "egenskaper".
  6. Välj fliken "Säkerhet".
  7. Klicka på "Redigera".
  8. Ge din egen användare fullständiga rättigheter till filen.
  9. Kryssa bort alla rättigheter utom "Läsa" och "Läsa och köra" för användaren System.
3. Ställ in Windows Update att fråga innan nedladdning av uppdateringar.
Nedanstående ändring borde i teorin räcka, men av någon anledning tycks den inte göra det. Åtminstone inte enligt rykten på internet.
  1. Klicka "Windows + R" för att öppna rutan "Kör".
  2. Skriv GPEdit.mcs.
  3. Leta dig till katalogen Administrativa mallar > Windows-komponenter > Windows Update
  4. Dubbeklicka på "Konfigurera automatiska uppdateringar" och välj "Aktiverad" samt alternativet "2 - Meddela om hämtning och installation".
  5. Dubbeklicka på "Ingen automatisk omstart med inloggade användare efter schemalagda installationer av automatiska uppdateringar"
  6. Välj "Aktivad".

Alla ni som känner mig vid det här laget vet ju att jag skrivet på en bok, och att mitt mål inte bara är att det ska bli en bra bok, utan...


Alla ni som känner mig vid det här laget vet ju att jag skrivet på en bok, och att mitt mål inte bara är att det ska bli en bra bok, utan dessutom en förbannat lång sådan.

För att försöka få ett hum om hur lång en förbannat lång bok är har jag gjort det till en vana att jämföra längden på min bok med andra kända böcker. Till exempel passerade jag Harry Potter och de Vises Sten (76 944 ord) i våras. Sedan lyckades jag, precis innan sommarledigheten, passera den av Peter Jackson så misshandlade Bilbo (95 356 ord). Därefter blev det ett sommaruppehåll om fyra veckor då jag semestrade med Emilia. Under den tiden skrev jag knappt ett ord, men sedan två veckor tillbaks är jag igång igen, och idag passerade jag till slut den avslutande boken av Tolkiens sagan om ringen-trilogi, Sagan om Konungens Återkomst (137 115 ord).

I skrivande stund omfattar min bok 137 199 ord. Det är 84 ord fler än vad det är i Sagan om Konungens återkomst, och det är fucking unbelievable. Herregud vilket jobb det har varit. Men vet ni vad, jag börjar se ljuset i slutet av tunneln. Jag börjar tro på att jag faktiskt kan få färdigt det är mastodontprojektet.

PS. Sagan om Konungens Återkomst har jag läst flertalet gånger, både på svenska och på originalspråk. Så missförstå nu inte mitt "Fuck you, Tolkien" som att jag skulle ogilla den gamla räven. Det är helt precis tvärtom, jag säger fuck you till fantasyns anfader på samma sätt som jag säger fuck you till en god vän. Med kärlek och respekt. DS.

****

Nedan följer ett litet utdrag som jag skrev tidigare i veckan. Det är fortfarande inte renskrivet, så ursäkta eventuell misshandel av det svenska språket. Men med det sagt så vill jag påstå att det blev ett ganska mysigt litet avsnitt. Ett litet avsnitt som fick mig att efteråt känna att fan det där vill ju jag få uppleva. Och är det inte vad en bok ska vara, en serie upplevelser värda att uppleva?

Marscherande utmed Norra Flodgången i riktning mot Riindistriktet fann Gaius att han faktiskt inte svettades fullt så mycket som han brukade. Nog för att han fortfarande var tvungen att torka fukt ut pannan gång efter annan, men fukten bestod till större del av vatten snarare än svett, sedan han idag valt att följa Melinras exempel att doppa huvudet i en hink med vatten. Det må förvisso vara så att han fått löss på köpet, vilket Melinra varit snabb att påpeka, men de svala dropparna gjorde sannerligen marscherandet mindre olidligt. Hade han bara haft en hink att doppa huvudet i var fjärde kilometer eller så så skulle han ha kunnat njuta av promenaden. Som det var nu var det fortfarande en plåga, men inte en fullt lika stor plåga.

”Vad ska du göra när du har tjänat ut dina tio år?” frågade Melinra när de hade passerat korsningen mellan Norra Flodgången och Östra Handelsvägen, den väg som om de vände norrut skulle leda dem in i hjärtat av Riindistriktet. Som det var nu patrullerade de bara distriktets ytterkanter, vilket var illa nog en vindstilla dag som denna.

”Jag vet inte,” svarade Gaius uppriktigt. Han hade aldrig funderat på vad han skulle göra med livet efter legionen. ”Förresten har jag bara fyra år kvar till alla tjugo.”

”Alla tjugo,” visslande Melinra, till synes imponerat. ”Du måste ha tagit värvning tidigt. Då hoppas du på att få en gård? Att bruka marken, hålla djur, och allt det där?”

”Ja,” nickade Gaius, som kunde se sig själv göra det. ”Mina föräldrar var bönder. När jag var ung, knappt en man än, avskydde jag bondelivet. Då ville jag inget annat än att komma bort från det.”

”Så du tog värvning istället,” fyllde Melinra förstående i. ”Men nu när du är här, då längtar du tillbaks till det enkla livet?”

”Något sådant,” grymtade Gaius. ”Det finns inget enkelt med det, men det är något viss med att ha öder i sina egna händer. Hur kunde du gissa att jag saknade det?”

”Min mamma var en tvätterska, innan hon gick bort vill säga,” svarade Melinra med ett sorgset leende. ”Jag kunde ha fortsatt i hennes fotspår; tvättat linnen och rika köpmän och annat folk. Jag fick till och med erbjudanden från flera av hennes tidigare kunder. Jag skulle aldrig ha blivit förmögen, men jag skulle ha klarat mig. Men jag tog värvning istället.”

”Så är det vad du vill göra när du tjänat ut dina tio år?” undrade Gaius. ”Hur många år har du kvar förresten?”

”Tre år,” började Melinra, varpå hon grimaserade. ”Jag har haft mina tankar på att öppna ett litet tvätteri någonstans. Kanske i Leon, eller rent av uppe i Seber. Någonstans längre norrut där det inte är så blodsförbannat varmt hela tiden.”

De passerade förbi ännu en korsande gata, den här gången en som Gaius inte kände namnet på, där en liten pojkspoling stannade upp och vinkade åt dem. Innan Gaius han återgälda vinkningen var pojken redan på väg åt något annat håll.

”Funderar du på att skaffa barn någon gång?” frågade Melinra med en nick mot pojkens rygg. ”Jag kan tänka mig att det blir tomt på en gård utan sällskap.”

”Det kräver att jag hittar en kvinna först,” svarade Gaius. ”Någon som jag skulle stå ut att dela livet med, och någon som skulle stå ut att dela livet med mig.”

”Jag är tillgänglig,” log Melinra ett blygt leende. ”Jag kan inget om att odla, men jag kan slå vad om att det blir mycket smutsiga kläder på en gård. Kläder som behöver tvättas och sys.”

Gaius stannade upp och tittade på henne. Hon var något år äldre än honom, och ett eller ett par kilo tyngre. Men vikten satt på rätt plats, runt höfterna, och även om ansiktet inte längre var tomt från rynkor så hade hon fortfarande något ungdomligt i blicken. Dessutom var hon söt när hon log, vilket hon gjorde för jämnan. De hade känt varandra under några års tid, så väl man nu lärde känna någon inom legionen, men han hade aldrig tänkt på henne på det sättet tidigare. Men han tyckte om henne, visst gjorde han det. På sätt och vis påminde hon honom om hans syster, även om det kanske inte var något han skulle säga till henne. Hon hade samma smittsamma leende, som fick honom att må bra utan att hon behövde säga någonting alls.

”Förresten så har du ju redan mina löss,” skämtade Melinra, som tycktes obekväm med Gaius plötsliga tystnad. ”Så du behöver inte bekymra dig om den saken.”

”Jag tycker om dina löss,” svarade Gaius till sist. ”Jag skulle vara glad om jag fick ta dem med mig när jag lämnar legionen.”

”De är dina,” log Melinra som tog ett plötsligt steg närmare. ”Vårda dem väl, så kommer de att vara med dig tills du dör.”

”Jag skulle tycka om det,” log Gaius till svars.

”Jag med,” sade Melinra, som tog ännu ett steg närmare så att hennes kropp nu snuddade vid hans. Närheten väckte både en åtrå och någonting mer inom honom. Plötsligt längtade han efter att dagens runda skulle ta slut. Plötsligt längtade han efter att de sista åren med legionen skulle ta slut.

”Det finns mer än en slags löss,” hörde han till sin förskräckelse sig själv säga, samtidigt som han lade en försiktig hand på hennes bak.

”Om det är så där du stöter på kvinnor förstår jag varför du fortfarande ligger ute på marknaden,” sade Melinra med en grimas.

”Jag antar att det finns bättre sätt att locka kvinnor till sin säng,” medgav Gaius.
”Jag antar det,” nickade Melinra.

”Så kommer du till min säng ikväll?” frågade Gaius, som plötsligt var torr i munnen trots de strilar av fukt som gång efter annan fann sin väg ned över hans läppar.

”Jag antar det,” log Melinra. ”Men då får du se till att hålla tyst.”

”Jag kan lössen tala för sig själva,” nickade Gaius. ”Bra tänkt.”

Dimma ringlade sig långsamt in genom den lilla springan under dörren, en späd dimslöja i taget, till dess att den efterhand dolde golvet he...

Dimma ringlade sig långsamt in genom den lilla springan under dörren, en späd dimslöja i taget, till dess att den efterhand dolde golvet helt med sina långsamt virvlande konturer. I takt med att dimman fortsatte att sippra in genom dörren började dess fingrar slingra sig upp utmed benen på det bord och den stol som var de enda möblerna i stora men sparsamt upplysta rummet. När en av dessa slingor till slut letade sig upp över bordsskivans kant lyfte rummets ende ockupant till slut på huvudet från den tjocka bok som han fram till dess hade suttit lutad över.

"Jag vet att du är är," hostade figuren med torr röst. "Visa dig."

Dimslöjan som letat sig upp på bordet fann långsamt skepnaden av en hand, samtidigt som dimslöjorna från golvet virvlade upp till dess att de påminde om en mänsklig gestalt, om än en diffus och märkbart transparant sådan.

"Du såg ut att vara upptagen," log Lögnernas Fader. "Jag ville inte störa dig."

"Du vet att jag avskyr när någon sneglar mig över axeln," harklade sig figuren vid bordet, samtidigt som den långsamt vred huvudet från sida till sida med ljudliga knak till följd.

"Så hur går ditt skrivande?" frågade Lögnernas Fader med en gest mot den tjocka bok som låg på bordet.

"Det har varit en pers, värre än du någonsin kan föreställa dig" suckade figuren. "Men faktum är att jag är färdig. Mitt livsverk är äntligen färdigställt."

"Du kan väl inte på fullaste allvar påstå att det bara har varit jobbigt?" fnös Lögnernas Fader. "Erkänn, du älskade vartenda ögonblick av det!"

"Föreställ dig att du är självmordsbenägen," sade figuren, som nu lade en stor hand på den läderklädda boken. "Föreställ att du gräver din egen grav med bara händerna. Nog för att du kommer att känna dig nöjd när allt till slut är klart, och du kan lägga dig att vila i dess botten. Men innebär det att arbetet alla gånger är roligt? Att de blödande fingrarna och brutna naglarna bara är skratt och inga tårar? Nej, ingenting av värde är lätt att skapa. Känslan av stolthet finner sin bästa grogrund i långa och plågsamma dagar av hårt slit."

"Självmordsbenägen?" log Lögnernas Fader. "Är det något du vill tala om för mig?"

"Det är bara den metafor som jag trodde att du skulle förstå bäst," fnös figuren. "Det tycks alltid vara ur olycka som du hämtar din näring."

"Olycka är en form av hårt slit," sade Lögnernas Fader med en axelryckning. "Det är något som jag är stolt över."

"Du missförstår min poäng fullständigt," suckade figuren som nu lutade sig tillbaka i den tunga stol av massiv ek som den satt i.

"Vad är din poäng då?" frustade Lögnernas Fader. "Vad är det ens vi talar om? Du får mig att glömma varför jag ens kom hit från första början."

"Du frågade om mitt livsverk," sade figuren med ett trött leende, "och jag talade om att det är färdigt."

"Och du är belåten?"

"Tolvtusen blanka sidor, inte ett ord skrivet på någon av dem," nickade figuren. "Det är klart att jag är belåten. Vad finns det att vara missnöjd med?"

"Inte mycket, låter det som."

"Just så!" utropade figuren förnöjt.

"Men det är inte så mycket till dagbok," fortsatte Lögnernas Fader. "Om alla sidor är tomma."

"Tomma sidor, vart och en av dem en perfekt transkription av den dag den representerar."

"Jag förstår plötsligt ditt skriande behov av att konversera," replikerade Lögnernas Fader. "Vill du följa med mig ut?"

"Ut i världen?" frågade figuren överraskat. "Gärna det. Har det hän något när jag har varit borta?"

"Inte så mycket," svarade Lögnernas Fader. "Somliga hävdar att den håller på att gå under."

"Som vanligt då," muttrade figuren.

"De kan ha rätt den här gången."

"Verkligen?" frågade Sonos, krigets gud, och äntligen såg Lögnernas Fader något av den glöd som han hade väntat på blossa upp i dennes ögon. "Behöver du min hjälp? Är det därför du är här?"

"Jag är rädd att det är för sent," svarade Lögnernas Fader.

"För sent?" röst Sonos högt, samtidigt som han reste sig med sådan kraft ett den tunga stol som han suttit på slungades bakåt, rakt in i en vägg där den gick i bitar. "Mitt livsverk äntligen färdigt, och så hotar världen att gå under innan någon hinner läsa det! Nej, det går inte för sig! Det går inte för sig alls!"

"För att vara helt ärligt verkar det inte vara mycket till läsning," kommenterade Lögnernas Fader.

Mitt i en rörelse stannade Sonos upp och stirrade på honom, sedan slet han åt sig en stridshammare i storlek av en smärre häst och klev ut genom dörren. Att den stålförstärkta dörren av massiv ek fortfarande var stängd tycktes krigets gud inte notera när han passerade rakt genom den med ett brak.

Ensam kvar i det dunkla rummet log Lögnernas Fader ett privat leende. Han hade sparat sitt äss till sist. Ingen skulle ha kunnat förvänta sig det här. Inge skulle någonsin kunna förutse konsekvenserna av det här, han själv minst av alla. Men det spelade mindre roll. Kaos var trots allt en stege, som en klok man en gång sagt, och Lögnernas Fader ämnade klättra på den.

Lögnernas Fader visslade tyst för sig själv när han klev ut i solljuset, där han i förbigående noterade hur marken krängde till och jämrade under fötterna på honom i takt med att Sonos med sin hammare öppnade en ny väg ut ur dalen. Krigets gud hade aldrig varit någon att låta ett berg stå i vägen för sin önskan.

De kommande veckorna skulle komma att bli intressanta.

Fullständig oredigerat. Kopierat från ett dokument där jag antecknar alla mina idéer. Skrev det här igår kväll, och lite på lunchen idag. D...

Fullständig oredigerat. Kopierat från ett dokument där jag antecknar alla mina idéer. Skrev det här igår kväll, och lite på lunchen idag. Del av "Bok 2" i den historia jag skriver. Men jag tycker att den klarar sig ganska bra på egen hand också.



"Krymplingar som henne, varför låter vi dem ens leva?" frågade lönnmördaren. "Hon kan varken röra sig eller tala, än mindre snyta sin egen näsa eller göra rent efter att hon har gjort sina behov. Kan hon ens tänka, där bakom sina stirrande ögon? Jag har mina tvivel. Så varför låter vi henne inte bara smaka ett svärds kyss, och kallar det barmhärtighet?"

"Min mor brukade alltid säga att det är krymplingar som lär oss värdet av empati," svarade Lögnernas Fader."Att det är när vi ser på en krympling som vi lär oss att se bortom oss själva. Att det är då vi lär oss att föreställa oss hur det är att vara, inte sig själv, utan någon annan. När vi då föreställer oss själva som krymplingar, föreställer vi oss då som påsar av kött, befriade från såväl tankar som känslor? Eller föreställer vi oss något mer? Föreställer vi oss som de människor vi faktiskt är, men fängslade inuti en kropp, från vilken vare sig tankar eller känslor har någon väg att fly? Säg mig, när du föreställer dig själv fängslad i en cell där ingen kan höra dig skrika, känner du då inte ett uns av empati? Känner du inte behovet av att ge denna stackars själ din tid och din närhet, snarare än svärdets kyss? Det var åtminstone vad min mor frågade mig." För ett ögonblick tystnade guden, men innan lönnmördaren hann ta till orda iden fortsatte den igen. "Men det finns förstås de som aldrig under hela sitt liv vare sig känner eller visar ett uns av empati, och för dem är din fråga enkel att besvara. För dem är svärdets kyss den enda barmhärtighet de förstår."

"Att försöka visa den stackars själen närhet, att försöka göda den med medmänsklighet, efter att ha föreställt sig själv i dess ställe, handlar inte det enbart om egoism?" frågade Lönnmördaren. "För nog kan det inte vara annat än egoism, om impulsen att beskydda och nära inte kommer förrän man har föreställt sig själv i dess ställe? Må så vara att döden har varit min älskarinna så länge att hennes kyss är den enda jag känner, men jag kan tala om för dig att hennes famn är inte kall utan varm. I ögonen hos alla dem jag har dödat har jag sett henne blicka tillbaks mot mig, och i hennes ögon finns inget mörker."

"Vem är jag att ifrågasätta dina slutsatser," sade Lögneras Fader med en krusning som påminde om en axelryckning, som om ämnet inte längre intresserade honom. "Döda henne då, och låt oss få saken ur världen. Vi har mycket att göra, och kort om tid att göra det. Vi har en gudinna att träffa, och din älskarinna väntar på henne."

För ett ögonblick stod lönnmördaren kvar och blickade ned mot den lilla flicka som låg på marken, dumt stirrandes rakt ut i luften. Sedan böjde han sig ned, slöt med en hand hennes ögon, varpå han med den andra lät dolken genomborra hennes hjärta. Visst var det barmhärtighet, det han gjorde? Han sökte svaret i hennes ögon, men fann inget. De fortsatte bara att stirra oseendes rakt ut i luften. Han kämpade undan en rysning och satte sedan efter guden.


* * * ett antal kapitel här mellan * * *


Efter ha slungats in i en pelare låg lönnmördaren stilla och bevittnade den sköra flickgestaltens dödsryckningar. Hon tog lång tid på sig med att dö, och blödde något makalöst mycket, men det gjorde inte honom någonting. Han tyckte om att se henne dö. Dessutom fanns det inte mycket mer för honom att göra, han ryggrad var knäckt på åtminstone två ställen, så han kunde varken gå eller röra på sig. Han skulle förmodligen ligga här till dess att han svalt eller törstade ihjäl, och det gav honom all tid i världen att se på hennes skådespel. Det fick honom att le.

Ringlande slingor av dimma gjorde lönnmördaren medveten om att Lögnernas Fader hade gjort honom sällskap i templet. En kylig vindpust utmed nacken fick lönnmördaren att snegla uppåt, där han kunde se hur guden nu gjort honom sällskap vid altarets fot. För en stund stod guden orörlig och stirrade på gudinnans dödsryckningar, men när de till slut ebbade ut vände guden istället sin kyliga blick mot lönnmördaren.

"Du ser ut att ha slutfört ditt jobb," sade Lögnernas Fader.

Lönnmördaren försökte svara, men fann att han inte hade kraft att öppna sin mun. Istället gapade han bara mot guden. Han tvingade sig att stänga munnen, men fann att den föll upp igen efter ett ögonblick.

"Minns du när vi talade om krymplingar?" frågade guden honom. "Vi diskuterade om det var störst barmhärtighet att låta krymplingen leva eller dö. Jag minns att du betraktade svärdets kyss som den största barmhärtigheten, gör du det fortfarande?"

Desperat försökte lönnmördaren svara. Skrika ut sitt svar, men det var lönlöst. Allt han kunde göra var att sakta blinka mot guden. Blinka bort de tårar som plötsligt gjorde det svårt att se klart.

"Jag antar att du inte kan svara på det, " fortsatte Lögnernas Fader efter en stund. "Nu finns det inte längre något sätt för mig att veta vilket ditt svar skulle bli. Dina tårar är de av smärta eller av lycka? När du blinkar, är det ett försök att säga mig något, eller är det bara en kvardröjande reflex från en hjärna som sedan länge har slutat ge upphov till verkliga tankar?"

Guden satte sig på huk intill lönnmördaren, där han lade en isande kall hand mot lönnmördarens bröst. Kylan var så intensiv att lönnmördaren trodde att luften skulle frysa till is i hans lungor om den låg kvar där för länge.

"Jag skulle kunna göra dig den barmhärtighetstjänsten," viskade guden. "Det skulle bara vara för mig att pressa min hand lite hårdare mot din dödliga kropp så skulle varje spår av liv lämna dig." Sedan fnissade guden till. "Men jag gör som min mor lärde mig. Jag föreställer mig att du finns kvar där inne, fängslad i denna påse av kött, oförmögen att tala eller dela med dig av dina känslor. Jag föreställer mig att det måste vara fruktansvärt. Problemet är att jag inte delar min mors slutsats gällande empati. Empati leder inte till medkänsla. Empati får mig att handla barmhärtigt. Allt empatin hjälper mig att känna är glädje när jag förstår hur andra lider, och jag tror att du kommer lida länge. Förstår du min lycka?"

Med de orden reste guden på sig igen, varpå han efter en sista blick mot gudinnans nu orörliga kropp försvann genom en plötslig vindpust.

Kvar på golvet låg lönnmördaren tyst skrikandes. Tyst hamrandes mot sitt fängelses solida väggar.


* * * ett antal kapitel här mellan * * *


Han visste inte hur lång tid det hade gått sedan Lögnernas Fader hade lämnat honom åt sitt öde. Lönnmördaren hade sett dagen komma och gå två gånger, så mycket var han säker på. Var det den tredje dagen som nu grydde utanför templet? Han kunde inte veta säkert. Han hade börjat förlora medvetandet, och var gång han åter vaknade var han osäker på hur lång tid som hade passerat. Allt han visste var att han var döende. Nästa gång han förlorade medvetandet skulle förmodligen vara den sista. Det fanns inte tillräckligt mycket kvar av honom för att föra honom tillbaks till medvetande en gång till. Han trodde åtminstone inte det.

Sakta lät att blicken glida till den döda gudinnans kropp invid altaret. Han ångrade fortfarande inte att han hade dödat henne. Vad hon hade gjort mot alla dessa kvinnor och barn var ett brott av ofattbar skala. Hon hade förtjänat att dö för sina brott. Hans eget liv var ett billigt pris att betala för att skydda världen från henne. Ett pris han nu med största slutgiltighet skulle komma att betala inom kort. Han hade kämpat mot det, men inte längre. Han hade kommit förstå att det fanns någon form av rättvisa här i världen. Kanske inte någon gudomlig rättvisa, så som en allsmäktig gud som bringade rättvisa till världen, men det fanns ett visst mått av rättvisa ändå. Gudinnan hade förtjänat att dö, så han hade dödat henne. Han själv hade också förtjänat att dö, och Lögneras Fader hade sett till att så skulle bli fallet. Någon dag i framtiden skulle det sedan bli Lögnernas Faders tur att falla offer för samma rättvisa.

Med en kraftansträngning slickade sig lönnmördaren om sina spruckna läppar. Tungan höll inte längre någon fukt att fukta dem med, så det var en fruktlös handling, men den gav honom något att göra. Förlamad från nacken och nedåt hade lönnmördaren att lära sig att underhålla sig med de minsta medel. Det visade sig dock att även de minsta medel tröttade ut honom i det sorgliga skick som han nu befann sig. Med tungan fortfarande halvt utanför munnen fann lönnmördaren stjärnor dansande framför sina ögon, stjärnor som övergick i ett vitt flimmer som hotade att svälja honom innan de åter tonade bort. För ett ögonblick hade han trott att hans sista stund var kommen, men inte än. Inte riktigt.

När blicken klarnade fann lönnmördaren att den nu var riktad mot det de strömmar av blod som runnit från gudinnan i hennes dödsryckningar. Blodet hade runnit ned för de fyra trappsteg som skilde altaret från golvet, och vidare ut i en stod pöl över golvet. Lönnmördaren låg själv i denna pöl. Han kunde känna det klibbiga blodet mot sin kind, där låg pressad mot marken. Om han bara sträckte ut tungan skulle han kanske nå att slicka på det.

Född ur någon slags missriktad önskan att leva fann han sig plötsligt kämpandes att få tungan att räcka tillräckligt långt. Kämpandes mot såväl de stjärnor som åter dansade framför ögon på honom som mot den egna käken som inte ville öppnas tillräckligt. Just som han trodde att det var omöjligt kände han hur tungan stötte emot något varmt och klibbigt. Han tvingade sig att göra en lapande rörelse, varpå han lät tungan glida utmed de spruckna läpparna. Känslan var smärtsam och ljuv på samma gång. Blodet kändes fortfarande färskt och fuktigt, på samma gång som brännande hett och giftigt. Han visste att det var omöjligt, att han fått i sig alldeles för lite för att det skulle göra någon skillnad, men han kände ny styrka spira upp inombords. Stjärnorna hade till och med slutat dansa framför ögonen på honom. Med en kraftansträngning gjorde han ännu en lapande rörelse, och sedan ännu en. På något vis lyckades han vrida huvudet, så att han nu kunde sörpla i sig det kväljande men på samma gång uppfriskande blodet. Han slutade inte förrän han hörde ett plötsligt brak från sin egen ryggrad. Ett brak följt av oändlig smärta när nervändar plötsligt fogades samman igen. En smärta som fick honom att vråla så att fönsterrutorna skakade och flisor av färg och fog föll från templets tak och väggar. En smärta som sedan gav väg för något annat. Något nytt. En kraft inombords som han aldrig hade upplevt förut. Han var pånyttfödd. Men inte som människa, åtminstone trodde han inte det. Han var återfödd som någonting annat.

Kanske skulle det visa sig att rättvisan hade en gud, trots allt.

Det finns människor som dras till andra människor, som nattfjärilar till en öppen låga. Människor som har ett inre behov av att synas och hö...

Det finns människor som dras till andra människor, som nattfjärilar till en öppen låga. Människor som har ett inre behov av att synas och höras, som om hela deras existens är beroende av någon annans bild av dem. Människor som har ett inre behov av att se och höra andra människor, som om hela deras existens är beroende av de ord och intryck som de absorberar och reflekterar. I ett samhälle så tror jag att de utgör den stora massan, åtminstone synbart så. För det är ju de - de sociala människorna - som tar plats i offentligheten. De som bjuder varandra på middagar, träffas på krogar och torg, och de som högljutt bekräftar varandras existens.

Jag är inte en av dem, och ibland kan jag inte låta bli att misstro dem. Missförstå mig rätt, jag har ingenting emot dig som är en social varelse. Dig som trivs bäst då du omger dig med andra människor. Du är bara som jag, och därför jag ibland ha svårt att förstå dig - precis som du säkert skulle ha svårt att förstå mig.

Det jag har svårast att förstå är hur vissa människor skyr ensamheten. Hur de tycks krympa, nästan tyna bort, om de lämnas ensamma för länge. Som om den där kontakten med andra människor verkligen är livsviktig. Som om det egna jaget förlorar sitt eget värde, sitt själva existensberättigande, om det inte regelbundet bekräftas av någon utomstående part. Som om de egna tankarna inte har något eget värde, om de inte regelbundet ventileras i samtal med någon annan.

För mig har det aldrig varit så. Det är i ensamhet jag utvecklas mest, när jag kan låta mina tankar ostört strida mot varandra. Det är i samtal med mig själv som jag når någonstans, som jag utvecklar egna idéer och ställningstaganden. Jag undrar, borde det inte vara så för alla? Att de har en inre röst, om de bara lyssnar till tystnaden? En röst som utmanar, som underhåller och som bekräftar? En röst som aldrig tystnar, vart jag än är.

På så sätt är jag aldrig ensam, även om jag är helt för mig själv.

På så sätt är jag aldrig ensam, utom ibland, då jag är tillsammans med andra.

PS. Missförstå mig rätt än en gång. Så klart tycker jag om att umgås med mina vänner, och med andra. Vad jag försöker sätta fingret på är frågan varför så många tycks vara rädda för att umgås med sig själva. DS.

Jag minns att när jag var liten, då jobbade min mormor i en butik. Butiken låg precis över gatan från hennes hus, så när vi var där oc...



Jag minns att när jag var liten, då jobbade min mormor i en butik. Butiken låg precis över gatan från hennes hus, så när vi var där och hälsade på om somrarna fanns hon alltid i närheten. Till och med när hon jobbade så var hon nära.

Riktigt hur det såg ut i butiken minns jag inte längre. Jag har för mig att det var ganska så trångt, liksom litet. Bara några få hyllrader av matvaror - och en enda kassa där min mormor tog betalt av kunderna. Det enda jag minns helt säkert är att där fanns en stor frysbox med glass, och det var ur den som mormor kunde trolla fram glassar. Strutar, glasspinnar, you name it - she got it.

*

När jag blev lite äldre slutade mormor att jobba i butiken, och butiken slutade att vara en butik. Under några år var den inget annat än ett gammalt hus med gul, solblekt, fasad. Sedan flyttade någon familj in i huset som brukat vara en butik. Jag avskydde dem för det. För att de bodde i mormors butik. Jag antar att jag fortfarande avskyr dem för det. Vissa övertramp är svåra att förlåta.

Men mormor fortsatte att trolla fram glassar. Så fort jag gastade jäätelöä kiitos, vilket på finska betyder glass tack, trollade hon fram en ny glass. Nu var det ur frysboxen där hemma hon trollade fram dem. Det var som om det inte fanns något annat än glass i den.

*

När jag blev ännu lite äldre, kanske tjugo år äldre eller så, började jag hälsa på mormor igen efter några års uppehåll. Det första som slog mig när jag kom dit igen, efter att inte ha varit där på fem-tio år, var hur lite som hade förändrats. Familjen i mormors butik var densamma. Mormors hus var detsamma. Ladan, hammocken, jordgubbslandet och allt annat var precis som jag mindes det. Till och med frysboxen med glass var densamma. Det är väl något av magin med att ha en mormor, antar jag. Saker förändras inte lika fort hos henne som de gör här hemma.

Det enda som hade förändrats var att det inte längre var jag som gastade jäätelöä kiitos i hopp om att få glass. Nu var det Emilia som gjorde det. Och mormor gjorde vad mormor gjorde bäst, hon trollade fram glassarna ur sin stora frysbox.

*

Idag fick jag veta att mormor har somnat in efter en kort tids sjukdom.

*

Tack för glassen mormor. Det finns ingen glass som din.
Kiitos jäätelöä, mummo. Ei ole jäätelöä joltain.
Använder Blogger.