När TV-kamerorna igår zoomade in spelarna inför matchen på Old Trafford kände jag mig tveksam. Väldigt tveksam. På den ena sidan om det span...

När TV-kamerorna igår zoomade in spelarna inför matchen på Old Trafford kände jag mig tveksam. Väldigt tveksam. På den ena sidan om det spanska domarteamet stod tyskarna i Bayern München leende och avslappnade. Ett Bayern München som redan vunnit den inhemska ligan. Ett Bayern München som om något vuxit sig ännu starkare sedan Champions League-segern förra året. På andra sidan om samma domarteam stod ett United-lag med helt andra ansiktsuttryck. Där såg jag spelare med bistra uttryck och döda ögon. Där tyckte jag mig se ett lag som helst av allt ville vara någon annanstans. Ett lag som hade gett upp redan på förhand. För inte kunde det väl vara ilska, kyligt välpolerad till ett vapen, som jag såg speglas i deras döda ögon? Inte kunde det väl vara ett mästarlag som efter en serie förnedringar nått en slags mental återvändsgränd med en kämpa-eller-dö-inställning som resultat? Nej knappast. Inte det här årets upplada av United. Inte David Moyes United.

Men när matchen väl tog fart såg den inte ut som jag hade väntat mig. Jag såg ett rakryggat United som både ville, vågade och framförallt kunde sätta hög press mot den tyska fotbollsmaskinen. Jag såg ett United som för första gången i år hittade rätt i positionsspelet defensivt, och samtidigt behöll den kyla som krävdes för att (ibland) hitta möjlighet till spelvändningar.

I en sådan spelvändning såg jag David Wellbeck (gud så många gånger jag har svurit åt hans träben genom åren) som klackade och tunnlade sig genom Bayern-försvaret. I en annan sådan spelvändning såg jag densamme missa ett friläge. I andra halvlek hade Chicharito bud på ett liknande friläge men gjordes ned av Martinez som därmed är avstängd i returen på Allianz Arena. Däremellan fick jag se Valencias skott styras utanför, och dessutom fick jag se Vidic, i gammal god högform den här matchen, stänka in ett nickmål som betydde 1-0 United i den 56:e matchminuten.

Men United fick som sagt förlita sig till spelvändningar. För på plan fanns, efter de inledande tio minutrarnas sluggerfest, bara ett spelförande lag - Bayern München. Bollinnehavet vann de till slut med hela 73-27, men det var ett bollinnehav som de frånsett Bastian Schweinsteigers 1-1 hade väldigt svårt att förvandla till några konkreta målchanser. Men det är ju heller inte första gången vi sett vare sig Bayern München eller Pep Guardiola ha problem med att lag som parkerar bussen framför eget mål (Di Matteos Chelsea plockade ju hem Champions League-bucklan från Allianz Arena på ett liknande sätt, och Guariolas Barcelona hade gång efter annan svårt för parkerade bussar). Det är heller inte första gången som vi ser United ställa upp defensivt i Champions League - tvärtom var det närmare regel än undantag under Fergusons senare år vid rodret. Kanske var det också därför United kändes så bekant igår. Kvartsfinal i Champions League, bussen parkerad framför mål, och en skrikande skotte vid sidlinjen. Man kan få gåshud för mindre.

Avslutningsvis ska erkännas att 1-1 på hemmaplan är kanske inte något drömresultat. Nu måste Manchester United åka till Allianz Arena och antingen vinna, eller kryssa med minst två mål. Det är ingen lätt uppgift. Inte för ett lag som ligger sjua i Premier League och inte har vunnit något toppmöte såhär långt i år. Men med både Bastian Schweinsteiger (utvisad i slutminuterna) och Martinez avstängda i returen är ingenting omöjligt. Bara osannolikt. Och "osannolikt" tar jag varje dag i veckan. Det är mycket bättre än vad jag trodde inför matchen igår. Då trodde jag att det var omöjligt.

Använder Blogger.