När jag besökte lokala ICA-butiken idag så stod det ett par kvinnor precis utanför kassorna. De samlade ihop pengar till någon välgörenhetso...

När jag besökte lokala ICA-butiken idag så stod det ett par kvinnor precis utanför kassorna. De samlade ihop pengar till någon välgörenhetsorganisation som arbetade mot barnäktenskap. Alltså inne på ICA:s lokaler. Så att det varken gick att gå in- eller ut ur butiken utan att passera precis förbi dem. Så att om man t.ex. har råkat säga någonting jättekorkat till dem istället för nej tack när de frågade om man vill stötta deras organisation så kan man varken komma in- (eller ut!) ur brutiken utan att behöva se dem i ögonen. Och jag känner att det kan inte vara särskilt lönsamt för ICA i längden. Om alla börjar undvika att gå dit, för att slippa se barnäktenskap-kvinnorna i ögonen.

Såhär gick det i varje fall till när jag träffade dem tidigare under dagen:

Kvinna i pikétröja, trevligt: Hej! Vill du stötta oss att stoppa barnäktenskap?
Jag, lite skämtsamt: Barnäktenskap? Det låter väl trevligt?
Kvinna i pikétröja, lite upprört: Men det är ju hemskt! Barn som tvingas gifta sig mot sin vilja med gamla gubbar!
Jag, lite mumlande, fortfarande skämtsamt: Men dom tycker ju om fina klänningar..
Kvinna i pikétröja, mycket upprört: Nej fy..!
Jag, innan hon hinner säga mer: Nej jag måste skynda vidare.

Och sedan skyndade jag vidare.

Såhär i efterhand är jag i varje fall glad att det hände när jag gick ut från affären. Hade det hänt på vägen in så skulle jag ha varit kvar där än.

Och till mitt försvar vill jag säga att det är högst olämpligt att chocka mig sådär. Genom att börja prata med mig, sådär hipp som happ. Då börjar jag skämta. För det gör jag när någon chockar mig. Genom att börja prata med mig, sådär hipp som happ. Just det.

Så nu kommer jag inte att gå till ICA igen förrän jag kan känna mig säker på att slippa se den där kvinnan i ögonen igen. För jag tror inte att hon tycker om mig. Eller mina skämt. Och i slutändan blir det ju ICA som blir lidande, som förlorar mig som kund. Jag kanske ska maila till dem och klaga.

Emilia har kommit till en sådan där ålder när hon funderar mycket över döden, och vad som händer när man har dött. Av någon anledning så har...

Emilia har kommit till en sådan där ålder när hon funderar mycket över döden, och vad som händer när man har dött. Av någon anledning så har hon fått för sig att när man dör, då får man välja att återfödas som ett djur. Och vem är jag att säga att det inte är så liksom? Så jag har spelat med på det. Men det ska erkännas att jag inte är någon höjdare på att diskutera sådana här religiösa ämnen. För jag vill ju inte blanda in något som liknar religion. Pyttsan, liksom.

Så. Då kan det gå lite såhär. När jag ska vara vetenskaplig.

Emilia, upprymd: Pappa, jag vill inte bli en fjäril när jag dör. Jag vill bli en haj.
Jag, sådär klyftigt: Jaha, då måste vi uppdatera listan så att dom vet att du ska bli en haj.
Emilia, lite undrande: Hur uppdaterar man listan?
Jag, förklarande: Man måste säga till dom som bestämmer sånt. Så att dom vet att du vill byta.
Emilia, mycket undrande: Jaha. Vem är det man säger det till då?
Jag, efter bara ett ögonblicks eftertanke: Man kan säga det till jultomten tror jag.
Emilia, mycket, mycket undrande: Jultomten? Bestämmer jultomten vad man ska bli när man dör?
Jag, efter lite längre eftertanke: Njae, men jag tror att han vet vem det är som bestämmer det. Så han kan skicka meddelandet vidare. Liksom. Till dom som bestämmer.
Emilia, nöjd: Jaha, vad bra.
Jag, lättad suck: Ja, så du kan prata om det med jultomten på jul.
Emilia, nickar: Ja. Jag ska berätta för jultomten att jag ska bli en haj. Inte en fjäril.

Jag känner att jag klarade av balansgången ganska så bra den här gången. Å ena sidan lät jag bli att krossa hennes drömmar om att återfödas som ett blodtörstigt havsmonster, å andra sidan lät jag bli att blanda in något sådant begrepp som gud. På det stora hela tycker jag till och med att jag lyckades hålla mig ganska så vetenskapligt korrekt. Eller åtminstone pseudovetenskapligt korrekt. För visst måste begrepp som "jultomten" och "dom som bestämmer sånt" vara etablerade inom någon form av pseudovetenskap? T.ex. reinkarnationsteori?

Så nu måste jag bara förklara allt det här med tomte-reinkarnation för Emilias plastpappa. För jag tror att det är han som ska vara jultomte åt Emilia i år. Jag hoppas att han också har läst Reinkarnationsteori B på högskolan.

När TV-kamerorna igår zoomade in spelarna inför matchen på Old Trafford kände jag mig tveksam. Väldigt tveksam. På den ena sidan om det span...

När TV-kamerorna igår zoomade in spelarna inför matchen på Old Trafford kände jag mig tveksam. Väldigt tveksam. På den ena sidan om det spanska domarteamet stod tyskarna i Bayern München leende och avslappnade. Ett Bayern München som redan vunnit den inhemska ligan. Ett Bayern München som om något vuxit sig ännu starkare sedan Champions League-segern förra året. På andra sidan om samma domarteam stod ett United-lag med helt andra ansiktsuttryck. Där såg jag spelare med bistra uttryck och döda ögon. Där tyckte jag mig se ett lag som helst av allt ville vara någon annanstans. Ett lag som hade gett upp redan på förhand. För inte kunde det väl vara ilska, kyligt välpolerad till ett vapen, som jag såg speglas i deras döda ögon? Inte kunde det väl vara ett mästarlag som efter en serie förnedringar nått en slags mental återvändsgränd med en kämpa-eller-dö-inställning som resultat? Nej knappast. Inte det här årets upplada av United. Inte David Moyes United.

Men när matchen väl tog fart såg den inte ut som jag hade väntat mig. Jag såg ett rakryggat United som både ville, vågade och framförallt kunde sätta hög press mot den tyska fotbollsmaskinen. Jag såg ett United som för första gången i år hittade rätt i positionsspelet defensivt, och samtidigt behöll den kyla som krävdes för att (ibland) hitta möjlighet till spelvändningar.

I en sådan spelvändning såg jag David Wellbeck (gud så många gånger jag har svurit åt hans träben genom åren) som klackade och tunnlade sig genom Bayern-försvaret. I en annan sådan spelvändning såg jag densamme missa ett friläge. I andra halvlek hade Chicharito bud på ett liknande friläge men gjordes ned av Martinez som därmed är avstängd i returen på Allianz Arena. Däremellan fick jag se Valencias skott styras utanför, och dessutom fick jag se Vidic, i gammal god högform den här matchen, stänka in ett nickmål som betydde 1-0 United i den 56:e matchminuten.

Men United fick som sagt förlita sig till spelvändningar. För på plan fanns, efter de inledande tio minutrarnas sluggerfest, bara ett spelförande lag - Bayern München. Bollinnehavet vann de till slut med hela 73-27, men det var ett bollinnehav som de frånsett Bastian Schweinsteigers 1-1 hade väldigt svårt att förvandla till några konkreta målchanser. Men det är ju heller inte första gången vi sett vare sig Bayern München eller Pep Guardiola ha problem med att lag som parkerar bussen framför eget mål (Di Matteos Chelsea plockade ju hem Champions League-bucklan från Allianz Arena på ett liknande sätt, och Guariolas Barcelona hade gång efter annan svårt för parkerade bussar). Det är heller inte första gången som vi ser United ställa upp defensivt i Champions League - tvärtom var det närmare regel än undantag under Fergusons senare år vid rodret. Kanske var det också därför United kändes så bekant igår. Kvartsfinal i Champions League, bussen parkerad framför mål, och en skrikande skotte vid sidlinjen. Man kan få gåshud för mindre.

Avslutningsvis ska erkännas att 1-1 på hemmaplan är kanske inte något drömresultat. Nu måste Manchester United åka till Allianz Arena och antingen vinna, eller kryssa med minst två mål. Det är ingen lätt uppgift. Inte för ett lag som ligger sjua i Premier League och inte har vunnit något toppmöte såhär långt i år. Men med både Bastian Schweinsteiger (utvisad i slutminuterna) och Martinez avstängda i returen är ingenting omöjligt. Bara osannolikt. Och "osannolikt" tar jag varje dag i veckan. Det är mycket bättre än vad jag trodde inför matchen igår. Då trodde jag att det var omöjligt.

Använder Blogger.