Idag är det lite mer än ett år sedan jag träffade en väldigt speciell tjej för första gången. En tjej som heter Malin, och som sedermera bli...

För ett år sedan..

/
.. Comments
Idag är det lite mer än ett år sedan jag träffade en väldigt speciell tjej för första gången. En tjej som heter Malin, och som sedermera blivit min flickvän.

Nu när ett år har passerat skulle jag gärna vilja titta lite i backspegeln och berätta om första gången som vi träffades. Många pratar ju om kärlek vid första ögonkastet - men något sådant kan jag tyvärr inte skryta med. Ska jag vara helt ärlig så minns jag inte ens första ögonkastet. Det måste ha varit i Frihamnen ute vid Gärdet, där vi hälsade på varandra inför en kryssning. Men det var många att hälsa på, och jag minns faktiskt inte något av det. Sannolikt var jag alldeles för upptagen med att sträcka fram handen och säga "Hej, Tor" till allt och alla för att ta någon större notis om vem som svarade.

Mitt första minne av Malin är istället något som fick henne att sticka ut i mina ögon. Det var när hon klädde av sig framför mig nere i hytten några timmar senare. Jag vet hur det låter - som att det här är början på en barnförbjuden historia. Men det är det inte. Det hände inget barnförbjudet alls där, annat än i min fantasti. Malin gjorde inte annat än bytte om. Men med en kropp som hennes- och ett utseende som hennes är det något man minns. Och oj så många tankar det for genom mitt huvud då: "Henne vill jag -piip -piip- med", "Henne kan jag lika gärna glömma, hon måste ha hundratals killar efter sig", och, förstås "De där är alldeles för stora för att vara äkta".

Jag vet inte hur tjejer resonerar, men i min mening så är det tre väldigt ärliga komplimanger. Och ärliga komplimanger är bästa.

Mitt nästa minne, eller intryck snarare, av Malin var att hon var lite mindre hyperaktiv än vad jag lärt mig att förvänta mig av Davids vänner. Som att hon hade huvudet bland molnen och fötterna på jorden. Det tyckte jag var väldigt attraktivt. Kombinationen av tiopoängare, huvudet-bland-molnet och fötterna-på-jorden är, enligt min visserligen ganska begränsade erfarenhet, väldigt ovanlig. Någonstans runt en på miljarden eller så.

På det stora hela pratade vi inte så värst mycket med varandra där under kryssningens första kväll. Jag hade ju som sagt avfärdat Malin som att hon spelade i en helt annan liga, och gjorde därför inga försök att ragga på henne. Eller prata med henne så värst mycket. Även om jag faktiskt fick en gratischans till det när vi sprang på varandra på nattklubben någon gång på natten, efter att alla andra försvunnit åt olika håll. Malin frågade efter Johanna, och jag svarade att jag inte visste vem det var. Jag frågade om Malin ville dela på en cigg, och hon svarade ja. Sedan stod vi ute på däck och frös en liten stund innan vi kunde konstatera att ingen av oss egentligen röker. Vad som hände sedan minns jag inte, men jag antar att vi fortsatte åt ett var sitt håll igen. Hur som helst minns jag att jag efteråt tänkte "Jag borde ha gett henne något att värma sig med. Det är ju så man raggar på tjejer."

Nästa gång vi träffades igen var på väg av båten dagen därpå. Vi hamnade någon meter bakom den övriga flocken där i tunneln, och jag tyckte att det var helt perfekt så. Det lämnade ju mig ensam med en väldigt attraktiv tjej. Som jag resonerade var ju chansen att jag skulle träffa någon från kryssningen igen, annat än David, väldigt liten. Så om jag skulle ha någon chans att lära känna henne var det där- och då som gällde. Riktigt vad vi pratade om minns jag inte. Vad jag minns är att Malin visst var lite lullig, det berättade hon med stolthet i rösten. Det kan nog ha varit till fördel för mig, för jag vill minnas att jag sluddrade betänkligt jag med. Inte för att jag var full, utan för att Malin var så vacker att tungan slog knut på sig själv i munnen på mig. Vackra kvinnor skrämmer mig.

En stund senare, när vi kommit ned till tunnelbanan, fick jag den goda idén att lägga mig ovanpå alla andra som satt på en bänk och väntade på tåget. Riktigt hur jag motiverade det minns jag inte, men det kändes som en bra grej att göra. All publicitet är bra publicitet, eller hur det nu heter - vad det nu har med saken att göra. Hur som helst minns jag att Malin, som satt längst ute på kanten av bänken, lade en hand under mitt huvud så att jag fick något att luta mig mot. Det gjorde av någon anledning stort intryck på mig. Det var en sådan där sak som hon inte hade behövt göra, som jag inte alls förväntade mig, men som hon gjorde ändå. Kanske var det det som fick mig att några dagar senare försöka styra en dejt med henne.

**** *** ** * ** *** ****

Efter att jag hade kommit hem från kryssningen så pratade jag med Pontus. Han har alltid varit något av en livscoach för mig, i varje fall när det gäller kvinnor. Riktigt varför vet jag inte, för under alla år som jag har känt honom har jag aldrig sett* honom i ett sådant där lyckligt- och kärleksfullt förhållande som man kanske brukar drömma om. Men har en annan egenskap som är nog så viktig när det gäller taktiksnack. Han peppar alltid. Och det är en jävla bra egenskap. Framförallt för en sådan som mig som behöver peppas. Hur som helst skötte han hela den här Malin-situationen på bästa sätt. Han bad om en facebook-länk. Han frågade om jag hade bikinibilder. Och sen sade han vad jag behövde höra: "Hon är ju en tiopoängare. Kör förfan. Kööööör!"

Så jag körde. På mitt sätt. Genom att, på vägen hem från dagis, bestämma mig för att skriva till henne på facebook. Från en mobil utan batterier. Riktigt hur konversationen gick minns jag inte, men jag minns att batterierna tog slut precis efter att jag hade skrivit "Det är bara en sak jag ångrar med kryssningen. Det är att jag inte raggade mer på dig i lördags när jag kunnat skylla på fyllan.". Och sedan stod jag där, strandsatt i lekparken med en urladdad telefon och med ett lagom fånigt meddelande skickat till en väldigt attraktiv tjej. Helt utan möjlighet att se vilken respons jag fick på det.

Vägen hem från dagis är egentligen inte särskilt lång, men allt är relativt. Där- och då kändes det som att mobilladdaren lika gärna kunde ha legat på månen.

Hur som helst sprang jag hem, och väl hemma tog jag varken av mig skor, jacka eller treåring på axlarna innan jag knappade mig in på facebook på datorn. Men väl vid datorn så flöt konversationen på ganska bra igen, med viss hjälp från Malin. "Det kommer väl fler chanser att ragga på mig." följdes, efter att jag inte lyckats få fram så mycket vettigt, upp av "Jag ska till tvättstugan nu. Men om du bjuder ut mig svarar jag kanske ja.". Så jag fick hennes nummer och lovade att, kanske, bjuda ut henne någon dag.

Någon dag senare hade jag samlat tillräckligt med mod för att ringa henne. Taktiskt som jag är valde jag att gå ut för att ringa. Om jag var ute så kunde jag ju, om samtalet blev för obekvämt, bara påstå att jag just varit på lunch och nu skulle in på kontoret igen. En god anledning att lägga på luren alltså. Jag tror att det var Pontus som stod för det tipset också. Ha alltid en flyktväg redo, som bankrånare och kärlekskranka män brukar säga. Men när jag ringde var det ingen som svarade - så jag gick in igen. Då ringde Malin, men eftersom jag just kommit in igen svarade jag inte. Istället skyndade jag ut igen, för att ringa utifrån. Men då svarade Malin förstås inte. Den här gången var jag dock lite mer förutseende, så jag tog en promenad runt kvarteret innan jag gick in. Och mycket riktigt, innan jag hunnit ens halvvägs, ringde hon upp. Från insidan av ett medicinskåp.

Riktigt hur samtalet gick minns jag inte, men alltför illa kan det inte ha gått. För efteråt så hade jag lyckats styra en dejt med henne. Och det tyckte jag var helt fucking amazing.

**** *** ** * ** *** ****

Helt fucking amazing. Det tycker jag fortfarande. Hur tusan lyckades jag fånga en så vacker kvinna? En med huvudet bland molnen och fötterna på jorden? Och som dessutom är förbannat intelligent? Jag har inte en aning, och jag tror aldrig att jag kommer att förstå hur det gick till. Men jag vill bara säga det att jag är väldigt lycklig att det gick som det gick.

Sedan ska en sak till sägas om Malin, och det är att hon har fått mig att känna saker som jag aldrig har känt tidigare. Jag har aldrig tänkt tanken att henne skulle jag vilja gifta mig och bli gammal tillsammans med tidigare. Men med Malin känner jag att.. jo.. jag hoppas på det. Att någon dag i framtiden lyckats lura på henne en ring på fingret. Att någon dag, om en sisådär sextio år, fortfarande vakna med henne vid min sida. Och det kommer från en som aldrig trott på sånt tjaffs tidigare.

**** *** ** * ** *** ****

*Jag vet att han har haft det. Bara inte när vi varit polare.



You may also like

Använder Blogger.