Jag behövde inte öppna ögonen för att se de scener som utspelade sig kring mig. I det stora rökfyllda rummet där jag befann mig, på bottenvå...

Svart rök..

/
.. Comments
Jag behövde inte öppna ögonen för att se de scener som utspelade sig kring mig. I det stora rökfyllda rummet där jag befann mig, på bottenvåningen av ett fallfärdigt hus i Badt, utspelade sig aldrig några nya scener. Istället utspelade sig varje dag nya versioner av samma gamla scener.

Vid mörkrets inbrott fylldes lokalen av människor. Unga såväl som gamla. Män såväl som kvinnor. Lokala gäster såväl som långväga gäster. Men alla hade de två saker gemensamt. Dels var de omåttligt rika - annars skulle de inte ha råd att komma hit. Dels var olyckliga, ensamma och trötta på livet - annars skulle de inte ha valt att komma hit. Vissa av dem kanske inte visste det, eller ville erkänna det för sig själva, men de kom inte hit i jakten på lycka. De kom hit för att tillfälligt, eller en gång gör alla, släcka den ångest som följde dem vart vaket ögonblick.

De som kom hit talade sällan med varandra, och när det gjorde det var det med tysta röster. Istället slog de sig ned med sina pipor och lät svart rök rulla över sina läppar.

Varje morgon var det några av besökarna som lyckats släcka ångesten inom sig en gång för alla. De reste sig aldrig mer, utan bars ut på baksidan och kastades i floden. Efter att alla deras dyrbarheter tagits tillvara, förstås. Vad mig anbelangade var de idioter och förtjänade inte bättre. Med tiden, under de tre månader som jag suttit här utan att andas den svarta röken, hade jag lärt mig att hata dem. Hata dem för deras feghet. Fegheten att vägra ta tag i sina problem. Men mest av allt hade jag lärt mig att hata mig själv. För att jag satt kvar där kväll efter kväll, och hjälplöst bad gudarna att hålla henne vid liv ännu en natt. För att jag hjälplöst försöka hålla kvar henne, som ville gå. Men än så länge hade gudarna valt att lyssna till mina böner. Än så levde hon. Hennes resistens mot det svarta giftet var enastående. De flesta som kom hit överlevde inte en vecka, än mindre en månad. Men inte enastående nog, för vad som fanns kvar av henne nu var endast en smutsig spillra. Den hy som en gång varit ung och vacker var nu färglös, matt och gammal. Det leende som en gång kunnat smälta ett hjärta av sten var nu endast ett tandlöst grin inramat av svartnade läppar. Och av hennes gyllene hårsvall återstod nu endast några grånande tussar.

Det var också därför jag satt med slutna ögon, för att slippa se vad det blivit av henne. För att istället vandra tillsammans med henne i mina minnens korridorer, där hon fortfarande var som förut. Den vackraste jag någonsin mött.

...

Redan när vi först träffats, för ett knappt år sedan på en marknad utanför hennes morföräldrars gods, hade jag märkt att det låg som en skugga över henne. Som att hennes ögon speglade än mörkare- och dystrare värld än den jag såg. Som att blommor varg färglösa för henne. Som att där jag såg hopp såg hon hopplöshet, och där jag såg möjlighet såg hon omöjlighet.

Mörkret och mystiken kring henne hade fascinerat mig, och jag hade snart bestämt mig för att försöka jaga bort skuggorna kring henne. Att bli ett ljus i hennes mörker. Att få henne att älska mig, så som jag snart lärde mig att älska henne.

Till en början hade det sett ut som att jag skulle lyckas. Under våra första månader ihop var det som om skuggorna kring henne skingrades. Hon skrattade- och log oftare än förr, och hon lärde sig att se på världens möjligheter på ett nytt sätt. Och hennes känslor för mig? Jag tog dem för äkta kärlek, och det tror jag ännu att det var. Måhända var det en barnsligt naiv kärlek, grundad på mina konstlade försök att visa henne en sorglös värld, men ändå en äkta kärlig.

Men under vintern hade hennes mor hastigt insjuknat, och med moderns sjukdom hade skuggorna kring henne också återvänt. Skratten blev färre, och leendena dystrare...

[och där orkar jag inte skriva mer]

...

När jag öppnade mina ögon igen såg jag att hon sjunkit ihop i sin stol, med huvudet lutat bakåt mot väggen, som om hon somnat. Men jag visste bättre. Hon hade äntligen fått sin vilja genom.

För första gången på månader log jag, när jag reste på mig och lämnade lokalen.

[eller jo, en liten avrudning kastar vi väl in också..]


You may also like

Använder Blogger.