När Smal såg på de män- och kvinnor som omgärdade honom kunde han inte känna sig annat än främmande för dem. Under flera timmar hade de in...

Ljudkulisser

/
.. Comments

När Smal såg på de män- och kvinnor som omgärdade honom kunde han inte känna sig annat än främmande för dem. Under flera timmar hade de inte gjort annat än suttit och pratat med varandra. Om oväsentligheter som knappast kunde intressera någon av dem. Om vädret. Om avlägsna släktingar i obskyra bergsbyar. Om ingenting alls. Och ändå visade de inga tecken på att tröttna. Alla ville ha mer av denna sociala cirkus vars enda mål tycktes vara att hålla ljudkulissen levande. Som om ljudet av deras sorlande röster hade något slags mervärde..

Smal skakade på huvudet, samtidigt som han lät ett finger löpa utmed kanten på den trämugg med vin han hade framför sig. För egen del sade han aldrig något om han inte behövde det. Och om han väl sade något så var det något av betydelse. Något som faktiskt bidrog till annat än att skapa en ljudkuliss. Kanske var det därför de andra såg snett på honom ibland, som om de inte riktigt litade på honom. Som om hans tystnad gjorde honom opålitlig. Men han tyckte att det borde vara tvärtom. När han sade något så menade han det. Han höll alltid sitt ord. Han var pålitlig. Men det gjorde honom ingenting om de inte litade på honom. För han litade inte på folk som pratade för mycket. Det var som om de hela tiden sökte bekräftelse. Som om de behövde övriga människors instämmande nickar för att bekräfta sin egen existens. Det skvallrade om dåligt självförtoende människor, tyckte Smal.

Utan att dricka upp vinet - Smal förstod sig inte på dem som envisades med at alltid dricka upp, man drack tills man tröttnat på att dricka, varken mer eller mindre - reste sig Smal och banade sig väg mot utgången. När han nästan nått hela vägen fram hejdades han av en röst bakifrån.

“Smal, vart ska du någonstans?” det var en Khaleisk kvinna i hans bataljon. Vad hon hette visste han inte. Han kunde namnen på dem i sin näve, samt officerarna. Övriga namn hade inte fastnat ännu.
“Jag vet inte,” svarade han med en axelryckning. Han hade inte en aning om vart han rest sig för att gå, annat än ut härifårn. “Ut härifrån.”
“Vill du ha sällskap?” frågade kvinnan.
“Nej,” svarade Smal, och stängde dörren bakom sig.


Elice tittade efter den muskulöse mannen ett ögonblick till, innan hon ryckte på axlarna och vände sig till sina bordskamrater igen.
“Underlig man, den där,” kommenterade Flyut. “Pratar aldrig.”
“Med en sådan där kropp behövs inte många ord,” invände Elice. “Men han kanske föredrar män?”
“Jag tror att han föredrar sig själv,” sade Tiblon. “Det är därför han aldrig pratar med någon. Därför han alltid lämnar skänkrummet själv.”
“Jag tror inte att han förstod vad du menade,” menade Flyut. “Vill du få honom i säng måste du säga det till honom.”
“Jaså?” nickade Elice. “Jag får prova det nästa gång.”



You may also like

Använder Blogger.