När Smal såg på de män- och kvinnor som omgärdade honom kunde han inte känna sig annat än främmande för dem. Under flera timmar hade de in...


När Smal såg på de män- och kvinnor som omgärdade honom kunde han inte känna sig annat än främmande för dem. Under flera timmar hade de inte gjort annat än suttit och pratat med varandra. Om oväsentligheter som knappast kunde intressera någon av dem. Om vädret. Om avlägsna släktingar i obskyra bergsbyar. Om ingenting alls. Och ändå visade de inga tecken på att tröttna. Alla ville ha mer av denna sociala cirkus vars enda mål tycktes vara att hålla ljudkulissen levande. Som om ljudet av deras sorlande röster hade något slags mervärde..

Smal skakade på huvudet, samtidigt som han lät ett finger löpa utmed kanten på den trämugg med vin han hade framför sig. För egen del sade han aldrig något om han inte behövde det. Och om han väl sade något så var det något av betydelse. Något som faktiskt bidrog till annat än att skapa en ljudkuliss. Kanske var det därför de andra såg snett på honom ibland, som om de inte riktigt litade på honom. Som om hans tystnad gjorde honom opålitlig. Men han tyckte att det borde vara tvärtom. När han sade något så menade han det. Han höll alltid sitt ord. Han var pålitlig. Men det gjorde honom ingenting om de inte litade på honom. För han litade inte på folk som pratade för mycket. Det var som om de hela tiden sökte bekräftelse. Som om de behövde övriga människors instämmande nickar för att bekräfta sin egen existens. Det skvallrade om dåligt självförtoende människor, tyckte Smal.

Utan att dricka upp vinet - Smal förstod sig inte på dem som envisades med at alltid dricka upp, man drack tills man tröttnat på att dricka, varken mer eller mindre - reste sig Smal och banade sig väg mot utgången. När han nästan nått hela vägen fram hejdades han av en röst bakifrån.

“Smal, vart ska du någonstans?” det var en Khaleisk kvinna i hans bataljon. Vad hon hette visste han inte. Han kunde namnen på dem i sin näve, samt officerarna. Övriga namn hade inte fastnat ännu.
“Jag vet inte,” svarade han med en axelryckning. Han hade inte en aning om vart han rest sig för att gå, annat än ut härifårn. “Ut härifrån.”
“Vill du ha sällskap?” frågade kvinnan.
“Nej,” svarade Smal, och stängde dörren bakom sig.


Elice tittade efter den muskulöse mannen ett ögonblick till, innan hon ryckte på axlarna och vände sig till sina bordskamrater igen.
“Underlig man, den där,” kommenterade Flyut. “Pratar aldrig.”
“Med en sådan där kropp behövs inte många ord,” invände Elice. “Men han kanske föredrar män?”
“Jag tror att han föredrar sig själv,” sade Tiblon. “Det är därför han aldrig pratar med någon. Därför han alltid lämnar skänkrummet själv.”
“Jag tror inte att han förstod vad du menade,” menade Flyut. “Vill du få honom i säng måste du säga det till honom.”
“Jaså?” nickade Elice. “Jag får prova det nästa gång.”

Jag minns att när jag gick i gymnasiet så brukade jag skolka de två-tre första lektionerna för dagen. Fram till lunch ungefär. Då någonstans...

Jag minns att när jag gick i gymnasiet så brukade jag skolka de två-tre första lektionerna för dagen. Fram till lunch ungefär. Då någonstans vid lunchtid brukade det ringa på dörren. Det var Didde som tittade in.

Sedan klev han, utan att säga så mycket, in och lade sig i min säng. Och sen sov han till någon gång kring fem-sex tiden på kvällen, varpå han gick hem igen. Varje dag var det samma sak. Jag sov bort min förmiddag, och Didde sov bort min eftermiddag. Vi kompletterade varandra väldigt bra på det sättet. Mycket kvalitetstid ihop. Väldigt lite tid spenderar i skolan. En win-win situation för alla, där våra lärare tveklöst drog det längsta stråt.

Nu många år senare befinner jag mig i en stuga någonstans i de sörmländska skogarna, tillsammans med en flickvän som tar varje tillfälle i akt att somna. Och då kommer jag att tänka på de här gymnasieminnena. Och då.. får jag en svagt olustig känsla av att jag lever i en parrelation med Didde.

Men å andra sidan känns det ganska tryggt. Jag gillar Didde. Jag kan leva i en parrelation med honom. Det är ju faktiskt vad alla riktiga män vill.

När jag sover för lite så tänker jag för mycket. Och då skriver jag. Varsågoda. Ord. ................ If beauty lies solely in the eyes ...

När jag sover för lite så tänker jag för mycket.
Och då skriver jag.
Varsågoda.
Ord.

................

If beauty lies solely in the eyes of the beholder,
are stains upon this beauty but mirrors of the beholders own failures?
And then, what does that say about me?

Om skönhet ligger i betraktarens ögon,
är fläckar på skönheten då reflektioner av betraktarens egna brister?
Och vad säger det då om mig?


...

My thouhts are one-way trains,
running on tracks unknown,
leading me to think,
I know nothing at all.

Mina tankar är enkelriktade tåg,
på okända spår,
vilket får mig att tänka,
att jag inte vet något alls.

...

The problem with emotions
is that they are not subject to our wills,
nor are our wills subject to our emotions,
leaving us utterly confused
on the road to oblivion.

Problemet med känslor
är att de inte lyder under våran vilja,
och att våra viljor inte lyder under våra känslor,
vilket lämnar oss evigt förvirrade
på vägen mot glömska.

Men den var fin att titta på, i varje fall. Den här helgen har jag fått prova på någonting nytt. Jag har fått prova på hur det känns att...

Men den var fin att titta på, i varje fall.
Den här helgen har jag fått prova på någonting nytt. Jag har fått prova på hur det känns att vara riktigt jävla gammal.

Så nu känns det faktiskt förbaskat skönt att vara hemma igen.

Jag behövde inte öppna ögonen för att se de scener som utspelade sig kring mig. I det stora rökfyllda rummet där jag befann mig, på bottenvå...

Jag behövde inte öppna ögonen för att se de scener som utspelade sig kring mig. I det stora rökfyllda rummet där jag befann mig, på bottenvåningen av ett fallfärdigt hus i Badt, utspelade sig aldrig några nya scener. Istället utspelade sig varje dag nya versioner av samma gamla scener.

Vid mörkrets inbrott fylldes lokalen av människor. Unga såväl som gamla. Män såväl som kvinnor. Lokala gäster såväl som långväga gäster. Men alla hade de två saker gemensamt. Dels var de omåttligt rika - annars skulle de inte ha råd att komma hit. Dels var olyckliga, ensamma och trötta på livet - annars skulle de inte ha valt att komma hit. Vissa av dem kanske inte visste det, eller ville erkänna det för sig själva, men de kom inte hit i jakten på lycka. De kom hit för att tillfälligt, eller en gång gör alla, släcka den ångest som följde dem vart vaket ögonblick.

De som kom hit talade sällan med varandra, och när det gjorde det var det med tysta röster. Istället slog de sig ned med sina pipor och lät svart rök rulla över sina läppar.

Varje morgon var det några av besökarna som lyckats släcka ångesten inom sig en gång för alla. De reste sig aldrig mer, utan bars ut på baksidan och kastades i floden. Efter att alla deras dyrbarheter tagits tillvara, förstås. Vad mig anbelangade var de idioter och förtjänade inte bättre. Med tiden, under de tre månader som jag suttit här utan att andas den svarta röken, hade jag lärt mig att hata dem. Hata dem för deras feghet. Fegheten att vägra ta tag i sina problem. Men mest av allt hade jag lärt mig att hata mig själv. För att jag satt kvar där kväll efter kväll, och hjälplöst bad gudarna att hålla henne vid liv ännu en natt. För att jag hjälplöst försöka hålla kvar henne, som ville gå. Men än så länge hade gudarna valt att lyssna till mina böner. Än så levde hon. Hennes resistens mot det svarta giftet var enastående. De flesta som kom hit överlevde inte en vecka, än mindre en månad. Men inte enastående nog, för vad som fanns kvar av henne nu var endast en smutsig spillra. Den hy som en gång varit ung och vacker var nu färglös, matt och gammal. Det leende som en gång kunnat smälta ett hjärta av sten var nu endast ett tandlöst grin inramat av svartnade läppar. Och av hennes gyllene hårsvall återstod nu endast några grånande tussar.

Det var också därför jag satt med slutna ögon, för att slippa se vad det blivit av henne. För att istället vandra tillsammans med henne i mina minnens korridorer, där hon fortfarande var som förut. Den vackraste jag någonsin mött.

...

Redan när vi först träffats, för ett knappt år sedan på en marknad utanför hennes morföräldrars gods, hade jag märkt att det låg som en skugga över henne. Som att hennes ögon speglade än mörkare- och dystrare värld än den jag såg. Som att blommor varg färglösa för henne. Som att där jag såg hopp såg hon hopplöshet, och där jag såg möjlighet såg hon omöjlighet.

Mörkret och mystiken kring henne hade fascinerat mig, och jag hade snart bestämt mig för att försöka jaga bort skuggorna kring henne. Att bli ett ljus i hennes mörker. Att få henne att älska mig, så som jag snart lärde mig att älska henne.

Till en början hade det sett ut som att jag skulle lyckas. Under våra första månader ihop var det som om skuggorna kring henne skingrades. Hon skrattade- och log oftare än förr, och hon lärde sig att se på världens möjligheter på ett nytt sätt. Och hennes känslor för mig? Jag tog dem för äkta kärlek, och det tror jag ännu att det var. Måhända var det en barnsligt naiv kärlek, grundad på mina konstlade försök att visa henne en sorglös värld, men ändå en äkta kärlig.

Men under vintern hade hennes mor hastigt insjuknat, och med moderns sjukdom hade skuggorna kring henne också återvänt. Skratten blev färre, och leendena dystrare...

[och där orkar jag inte skriva mer]

...

När jag öppnade mina ögon igen såg jag att hon sjunkit ihop i sin stol, med huvudet lutat bakåt mot väggen, som om hon somnat. Men jag visste bättre. Hon hade äntligen fått sin vilja genom.

För första gången på månader log jag, när jag reste på mig och lämnade lokalen.

[eller jo, en liten avrudning kastar vi väl in också..]

Jag har förlorat lite drygt 2500 kr på börsen den här veckan. Det suger. Så nu har jag slussat in 5000 nya kronor. Skrattar bäst som skra...

Jag har förlorat lite drygt 2500 kr på börsen den här veckan.
Det suger.
Så nu har jag slussat in 5000 nya kronor.
Skrattar bäst som skrattar sist.
Hah. Hah.

...

Halvdag på dagis idag.
Körde slut den lilla rackaren efteråt.
Två timmar i parken utanför dagis.
Två kilometers promenad till Sumpan.
En timme i parken där.
Två kilometers promenad hem igen.
Tjej som somnade när jag läste första boken.
Perfekt.
(om det inte var för att jag kommer sova inom 10 minuter..)
Använder Blogger.