Skrev den här historien för någon månad sedan, runt jul. Någon kanske hann med att läsa den då, innan jag tog tillbaka publiceringen. Idag l...

Idiot (en romantisk novell, typ)

/
.. Comments
Skrev den här historien för någon månad sedan, runt jul. Någon kanske hann med att läsa den då, innan jag tog tillbaka publiceringen. Idag läste jag den igen, och insåg att den faktiskt börjar riktigt bra. Enligt mig, i varje fall. Men slutet var jag tvungen att skriva om. Vet inte om det blev bättre, men kanske? Tyck gärna till! Brukar inte skriva såhär "seriöst" i vanliga fall, så vill gärna ha synpunkter!

“Hej,” log hon, och slog ut med armarna för en kram. 

“Hej du,” svarade jag, och slog ut med armarna för att besvara kramen.
Kramen kändes klumpig, obekväm, som att hon inte riktigt passade i mina armar längre. Som att hon blivit lite kantigare, och jag lite stelare. Det var den sorts kram som talade sitt eget språk, hade sin egen historia. I vårat fall handlade den om att vi inte setts på tre veckor - inte sedan vi skilts åt som vänner senast. Inte för att vi någonsin varit mer än så, men jag hade för en stund gjort misstaget att tro det. Och nu var vi här, återförenade genom gemensamma vänner som intet ont anade dragit med oss till samma klubb. Ovilliga att erkänna att något var fel, oförmögna att möta varandras blickar.
“Hur har du haft det?” frågade hon.
“Bra,” nickade jag, samtidigt som jag försökte flackade med blicken åt Robins håll; vad som helst för att få en anledning att avsluta samtalet så snabbt som möjligt. “Bara bra, jobbat mycket. Själv då?”
“Samma här,” svarade hon med ett leende som såg påklistrat ut. “Vi hade den där julfesten på jobbet i veckan.”
“Just ja,” började jag, oförmögen att komma på något mer att säga.
“Jo,” nickade hon. “Jag ska nog köpa något att dricka, ska du med?”
“Nej,” svarade jag. “Måste slå en drill först.”

Hon log sitt stela leende igen, och skyndade sedan iväg. För ett ögonblick stod jag kvar och följde jag henne med blicken. Hon var en av de vackraste människorna jag mött, och det var fortfarande ett nöje att se henne röra sig. Ett smärtsamt nöje. Med en suck skakade jag på huvudet, innan jag vände stegen mot en toaletten. 


På toaletten tog jag några djupa andetag - så djupa som den sura doften av urin nu tillät - och försökte samla tankarna. Vi hade varit bekanta i flera år; tväffats på fester, grillkvällar och annat som ordnades genom gemensamma vänner. Men det var först för någon månad sedan som vi börjat träffas bara vi två. Det hade börjat med ett biobesök, några dagar senare ett par glas vin, och därefter några regelrätta mysträffar. Och då handlade träffarna inte bara om sex, utan faktiskt lika mycket om gammalt hederligt mys - att kramas ihop i soffan, att skeda sig genom natten utan någon som helst sömn. Sådant som jag - vi båda, tror jag - mått bra av. Sådant som fått mig att tro att vi varit på väg någonstans...

En knackning på toalettdörren, följt av någon som ryckte i handtaget, gjorde mig plötsligt påmind om var jag befann mig någonstans, och utan att ha så mycket som knäppt upp gylfen lämnade jag toaletten igen.

Några timmar senare befann jag mig, nu måttligt berusad, på klubbens övervåning, där man från baren kunde sitta och snegla ned på det nedre dansgolvet.

“Jag trodde att ni var på G,” sade Sue plötsligt.
“Vi?” frågade jag, i dimman behagligt bortkopplad från mina tidigare grubblerier.
“Ni,” sade Sue med en nick ned mot dansgolvet under oss, där jag efter en stund fick syn på henne där hon dansade med en stor mörkhårig man.
“Jaså,” svarade jag med en axelryckning. “Nej, inte på det sättet.”
“Säkert? Hon pratade massor om dig tidigare.”
“Gjorde hon?” frågade jag, mot min vilja nyfiken. “Jo men det kanske var något tidigare, men det sket sig.”
“Så hur känns det?” frågade Sue, med ännu en blick ner mot dansgolvet - en blick som jag nonchalant tvingade mig att följa.
“Bra,” svarade jag efter en stor klunk öl. “Det var aldrig något seriöst ändå.”
“Bra,” nickade hon. “Vill inte se dig sårad.”
“Nejdå, ingen fara,” flinade jag. “Jag är man.”

Knappa timman senare, efter att jag lyckats ursäkta mig från Sue utan att verka för angelägen om att fly klubben, promenerade jag utmed Kungsgatan upp mot Kungsbron och vidare bort mot Kungsholmens trygga kvarter. Om jag orkat lyfta blicken från marken skulle jag ha sett att en ny dag redan börjat gry på himlen. Men istället fokuserade jag all energi på mina grubblerier.


Jag hade alltid tänkt på livet som ett pussel, där vänner, familj, jobb och intressen alla var pusselbitar som skulle fogas ihop till en helhet. Under den korta period som vi dejtat hade jag snabbt kunnat se hur hon skulle passa in bland alla andra pusselbitar i mitt liv. Hur hon fungerat bättre med mina vänner än någon annan pusselbit jag träffat. Hur hon fått mig att må bättre än någon annan jag träffat. Men när hon nu var borta ut mitt liv hade jag istället börjat tvivla på allt. Hur kunde jag vara säker på någon av pusselbitarna i mitt liv? Tänk om de alla låg fel? Hur kunde jag veta att de alls passade ihop?


 Med blicken fortsatt riktad mot marken var det nära att jag gick rakt in i henne när hon stegade upp framför mig på trottoaren.

"Se dig för tjockis," sade hon med ett halvt leende.
"Stina?" sade jag, chockad att se henne där, praktiskt taget utanför min port. "Vad gör du här?"
"Sue sade att du hade stuckit," sade hon med en axelryckning. "Så jag åkte hem till dig."
"Varför det?" frågade jag, kanske lite vresigare än vad jag egentligen kände mig.
"Du gick utan att säga hejdå.." började hon.
"Jo," nickade jag. "Jag kände mig lite risig."
"Så det var inte på grund av mig?"
"Nejdå," svarade jag med ett försök till leende. "Jag är bara trött."
"På grund av mig alltså," suckade hon, mer som ett påstående den här gången.
"Ja, nej," mumlade jag. "Jag vet inte. Jag ville bara komma ut. Få lite luft."
"Jag med," nickade hon. "Orkar du gå en bit till. Ta en promenad och prata lite?"
"Jo visst," svarade jag. "Så det gick inget bra med han på dansgolvet?"
"Greken?" skrattade hon. "Tror du att jag har sjunkit så djupt?"
"Det såg så ut," svarade jag med ett kort skratt som överraskade mig.

Vi gick en bit under tystnad, ned från Kungsbron, förbi Flemings och vidare västerut utmed Kungsholms Strand. För första gången sedan jag lämnat klubben lade jag märke till att solen gått upp, och att dess strålar värmde där de tittade fram över hustaken på andra sidan kanalen.


"Du skrämade mig," sade hon plötsligt. "Vet du det?"

“Skrämde dig?”
“Med vad du sade.. om oss.. att jag fick dig att må bra.”
“Du fick mig att må bra,” svarade jag med en axelryckning.
“Jag menar inte så,” började hon. “Jag vet inte vad jag menar. Det var inte vad jag hade väntat mig. Jag trodde inte att det - vi - skulle leda någonstans.”
“Inte jag heller,” svarade jag. “Första gången jag bjöd ut dig, då ville jag bara ligga.”
“Bara ligga?” frågade hon med höjda ögonbryn. “Tack för den.”
“Du är snygg,” försvarade jag mig. “Det är klart att jag ville ligga.”
“Det är jag,” skrattade hon samtidigt som hon viftade med håret. “Och jag ville väl.. kanske.. också ligga.”
“Då så,” flinade jag, gladare än vad jag borde vara.
“Då så,” log hon. “Så vad gick fel?”
“Har du luktat på dig själv någon gång?”
“Nej! Säger du att jag luktar illa!?”
“Nej,” förklarade jag. “Prova att lukta på dig själv någon gång. Prova att göra det en hel natt. Efter det kommer du aldrig att vilja sova med någon annan.”
“Idiot,” sade hon och stannade upp.
“Ja, jag är en idiot,” svarade jag med en axelryckning.
“Idiot,” upprepade hon, och tog ett steg närmare, så att hon stod helt tätt intill mig.
“Ja,” nickade jag.
“Min idiot?”
“Ja.”

 När jag tog henne i mina armar kändes hon inte kantig längre.


You may also like

Använder Blogger.