The good guy

Fortsätter nyårstemat lite mer - mest för att jag inte riktigt har något bättre för mig. Så, här kommer några årets bästa i helt slumpmässiga kategorier. Och noll genomtänkt, förstås. Hur bra blir en årets-lista om man faktiskt tänker igenom den?

Årets mest lyssnade musik

Jag undrar vad den här playlisten säger om min musiksmak. Inget bra, tror jag.
För övrigt, bara en låt per artist/kategori, annars skulle det bli en lång lista. Det orkar jag inte.

Årets mest sedda serier
- Game of Thrones
- Arrested Development
- How I met your mother
- Big Bang Theory

Årets holabalo
- Paris med Rice
- Moralez inflyttningsfest
- Min födelsedagsfest

Årets läsning
- Malazan book of the Fallen

Årets sämsta köp
- Sängen. Varför åkte jag till Ikea, provade ut en skön säng, och köpte en annan?

Jag har för mig att jag skrev det för någon vecka sedan, men såhär i efterhand kan jag inte hitta något inlägg om det. Så, med risk för att upprepa mig själv.

Jag har lagt upp writingale.com igen.

Vet inte vad det är?
Jag skruvade ihop sidan för att drygt år sedan. Som något av en facebook-klon för skrivande. Där användare kan publicera- och läsa- texter. Så om du är intresserad av att skriva - eller av att läsa vad jag skriver - kika in där.

Det skrivs kanske inte så värst många positiva ord om föräldraskap i den här bloggen. Det är inte för att jag ogillar att vara föräldrar. Tvärtom, jag tycker om det. Det är väl bara så att de jobbiga detaljerna är skönare att skriva av sig. Men ikväll gör jag ett undantag.

Jag skulle nyss lägga den lilla tjejen, och efter att jag bäddat ner henne, läst sagor, och låtit henne lyssna på lite musik var hon fortfarande inte nöjd utan ropade tillbaks mig.
- Pappa. Jag vill inte ha musik. Jag vill ha dig. Jag vill att du klappar mitt hår.
Jag vet inte varför, men det rörde till det i hjärtat på mig. Påminde om att jag faktiskt är viktig för henne. Att jag betyder något för henne. Det känns faktiskt ganska så fint att betyda så mycket för någon. Så. Det blev en del hår-klappande ikväll.

Här om dagen skrev jag något av en årsresumé, för att samla lite tankar kring året som gått. Jag har egentligen inte så mycket att tillägga kring den, men jag tänkte ändå ta upp några saker till. Förra året avlade jag ju några ambitiösa nyårslöften, och dem måste jag förstås följa upp.

Att skriva minst hundra sidor var ett av mina löften. Det reviderades någon gång i mars till att skriva någonting jag är stolt över. Några hundra sidor blev det absolut inte - sammanlagt kanske femtio, varav knappt hälften är sammanhängande. Men stolt? Jo, jag är ganska stolt över vissa delar. Inte jättestolt, men känslan är att - om jag orkar - kan det bli bra. Orkar jag? Vi får se - jag ska i varje fall gå en universitetskurs i skrivande till våren.

Resultat: Inte godkänt, inte underkänt.

Att träna minst 150 gånger var mitt andra löfte. Fram till i maj levde jag upp till ambitionen att träna tre gånger i veckan. Sedan gick det sämre. Under perioden juni-augusti tränade jag nog inte mer än sammanlagt 5-6 gånger. I september kanske fem gånger till. Och under perioden oktober-december återigen 3 gånger/vecka. Det blir 106 gymbesök i år.

Resultat: Inte bra. Men godkänt.

Ambitionen inför nästa år är att göra bättre ifrån mig än i år.
Att skriva någonting jag är riktigt stolt över.
Att träna minst 107 gånger.

Men vad vill jag få ut av 2013 då?
Oj, det är mycket. Men det tar vi i ett annat inlägg. Någon annan gång.

Saxat från aftonbladet.se

Ibland imponeras jag av vad Aftonbladet vill att vi ska betala för att läsa.
Få honom att komma? Det kan jag svara på - helt gratis.

Sex sätt att få honom att komma
- Visa brösten för honom.
- Böj dig framåt när han ser på.
- Ha tighta kläder.
- Låt honom lukta på dig.
- Rör honom mellan benen.
- Ligg med honom*

Så. Nu kan du knepen.

*Det här alternativet är att betrakta som överkurs.

Okej. Crisis averted. Elva timmars sömn och jag är tillbaka på banan igen. Smooth as ice baby.

So. Idag ska vi ut och mata fåglarna. I regnet.
A man got to do what a man got to do, osv.

Vi ses på andra sidan?

Notera de röda ögonen på Emilia. Hon ser ut så. På riktigt.

Den som har följt med här på bloggen de senaste dagarna minns att jag varnade för risken att jag ska börja tala i tungor. Jag tror att det är nära nu. Jag gjorde liksom misstaget att hälla i mig några glas Cola igårkväll innan jag hoppade i säng - och koffein-ovan som jag är blev jag speedad värre. Inte mycket sömn alltså. Så nu under eftermiddagen har jag tok-crashat. Försöker desperat övertyga Emilia om att det är jätteroligt att sova. Men hon tror inte på mig.

Så, jag skulle dö för lite mänsklig* kontakt. To keep me sane, så att säga. Men jag är inte kräsen. Några timmars sömn skulle duga fint också.

*till skillnad från det Emilia erbjuder. Jag kallar det för omänsklig kontakt.

Jag vet inte hur det är med er. Men jag känner att jag eventuellt har gjort något fel med uppfostran när jag kommer på dottern med att ta tempen på sig själv. Mellan benen. Med en örontermometer.

Beklagar för övrigt för det här med mycket pappa-snack. Dåligt. Ska bättra mig. Eller nåt.

“Prästinna,” sade den figuren vars anletsdag doldes i skuggor. “Ditt anletes drag av min själs spegel.”
“Prästinna?” frågade Mold. “Är hon din prästinna? Är han din gud?”
“Vi kompletterar varandra, hon ljuger alltid.”
“Jag ljuger aldrig,” snäste Styv.
“Det var vad jag sade,” nickade guden. “Kompletterar varandra.”
“Jag trodde att du hatade lögnare?” riktade Mold mot Styv.
“Och gissa varför?” fräste hon med en hetsk gest mot den skuggklädda gestalten. “Alla Lögners Fader, och han väljer mig till sin förbannade prästinna. Låter mig aldrig vara i fred.”
“Du har kvalitéer som jag behöver,” sade guden.
“Vilka då? Bröst?” frågade Styv uppgivet.
“Bland annat,” nickade guden. “Och långa ben, som en kyckling.”

Den som är lite extra uppmärksam kanske märker att jag bloggar sanslöst mycket idag. Det kan ha att göra med att Emilia har fastnat i sitt Wii, och att jag sitter gömd i ett hörn bakom henne. Jag vet inte om det stämmer, men jag tror att hon helt har glömt bort att jag finns. Och om jag börjar röra på mig, då kanske hon upptäcker att jag finns igen. Och om hon upptäcker att jag finns, då är risken överhängande att hon vill göra någonting annat än att spela Wii. Typ leka med lera. Eller om det vill sig riktigt illa - leka med dockhuset. Nej. Bäst att bara sitta tyst. Som bra föräldrar gör.

/The Good Guy

Igår surfade jag in på den här bloggen via mobilen. Varför vet jag inte. Men det var ett misstag. Herregud så gräslig den såg ut. Massor av funktioner som jag lekt runt med i desktop-versionen saknades, och det som faktiskt fungerade såg helskumt ut.

Så. Ut med det gamla, och in med det nya. Nu borde bloggrackaren fungera på alla plattformar. Men det är inget löfte, för jag vet hur det brukar bli när jag lovar saker av teknisk karaktär. Det blir som när jag lovade chefen att allt var testat och klart inför julens driftsättning. Och sedan fick jag sitta uppe halva natten för att lösa en massa problem. Men det är min målsättning att allt ska fungera på alla plattformar. Om det inte gör det så hojta till.

.. ..

Förresten så var vi på Max idag efter bion. Trevligt. Men det fick mig som vanligt att undra vad fan det är för fel på mig. Varför måste jag alltid beställa den där jävla plusmenyn? Det blir ju alltid att jag slänger hälften av pommes frittesen, och häller ut det sista av läsken. Varför svarar jag då ja på den där förbannade frågan om plusmeny?

Det gäller förresten inte bara på Max. Här om dagen var jag nere på Webhallen för att köpa en julklapp åt någon. Mass Effect ett och två. Du ska inte ha collector's edition? Jomenvisst köpte jag det. Bara en hundralapp extra. Samma sak på Ica. Du vet att det är två för tio, du sparar femtio öre. Jomenvisst, jag vill gärna ha två paket bindor.

Jag är ta mig tusan Yes man.

Att knäppa byxorna på väg ut från barnbion drar till sig förvånansvärt många frågande blickar. Jag förstår inte varför. Var jag den enda som hade en duell med popcornskålen?

Imorgon ska vi på bio. Lilla Anna och långa farbrorn. Det kan nog vara en toppenfilm. Och även om den skulle vara usel så gör det nog inte så väldigt mycket. Emilia är alltid nöjd om hon får gå på bio. Och jag är alltid nöjd om jag får äta popcorn. Det enda kruxet blir att försöka vakna i tid. Klockan 12 måste vi vara inne i stan - och då bokade jag den absolut senaste visningen i stockholmsregionen. Hur tusan tänker de som lägger schemat? Är bara pigga föräldrar välkomna?

.. ..

Kommer förresten på mig med att tycka det är ganska ensamt att vara pappa den här gången. I vanliga fall när vi är lediga brukar jag och Emilia alltid hälsa på mamma/farmor eller pappa/farfar. Men den här gången är mamma bortrest, och pappa ligger däckad av influensan. Så det verkar bli noll social kontakt för mig de närmaste dagarna. Inte för att det borde vara något problem - jag brukar ju soloköra lillen ganska ofta. Men nu när jag vet att det inte finns någon backup, då blir jag nojsig. Placebo, typ. Så det finns en överhängande risk att börjar tala i tungor innan veckan är över!

.. ..

- I'm scared.
- What of?
- You know. Stuff.
- Stuff?
- Yeah. Stuff.
- What kind of stuff.
- All kinds of stuff. Life. You.
- Me?
- Yeah. Mostly you.
- Why?
- Good looks scare me.
- So you find me attractive?
- Yeah.
- Good, I like you scared.

Försöker komma på någonting att skriva om julafton - såhär på juldagen är väl det vad blogg~~jävel~~en borde handla om? Men jag vetetusan vad som ska sägas. Annat än att det blev en trevlig kväll, även om klapparna fick vänta till en annan dag.

Vad mer? Jo, nu har jag min lilla terrorist här hemma igen. Mysigt. När hon är borta längra än vad jag är van vid så blir det ju att jag saknar henne lite extra. Även om det såklart inte har hindrat mig från att stånga huvudet i väggen av frustration några gånger.

What next? Imorgon tänkte jag försöka mig på att trötta ut henne (mig?) i pulkabacken några timmar. Och sedan borde jag träffa farsan någon dag. Om de bestämmer sig för att bli friska någon gång vill säga. Annars inte mycket planerat.

.. .. ..

"Pappa, du är dum. Karlin lekte med mig, du bara tittar på. Du borde gå till jobbet." - Appropå saker som efter två timmars intensiv lek med dockhuset kan få mig att stånga huvudet i väggen.

Pigg efter gymmet idag. Hör inte till vanligheterna. Så vad göra?

Ta tempen

Good to go

Mästerligt!

Jag älskar det här klippet. Det får mig att tänka på hur liten och betydelselös vår värld är. Hur liten och betydelselös jag är på en kosmisk skala. Och jag vet inte hur det är med er, men för mig är det en fantastisk frihetskänsla.

Nu när året börjar lida mot sitt slut kan jag inte låta bli att börja se mig lite i backspegeln, för att försöka minnas vad jag egentligen har upplevt i år. Förra året skrev jag att det hade varit ett komplicerat och jobbigt år - därför känns det skönt att kunna skriva att det här året har varit dess raka motsats. I år har livet varit nästan för lätt. Så lätt livet nu någonsin blir med dödsfall i familjen och deltids-pappande.

Om det är något särskilt jag vill peka på med det här året så är det att jag har utvecklats. Till det bättre, tror jag. Mina intressen, prioriteringar och värderingar har förändrats. I våras var jag fortfarande av åsikten att kvinnor är onda, och att det bästa i livet utan tvekan var att spela games med grabbarna i sällskap av ett glas whisky. Idag tycker jag fortfarande att games med grabbarna är något bra - men whiskyn har jag bytt mot O'boy. Dessutom tror jag att det kan finnas bra kvinnor. I varje fall någon enstaka. Nog för att tanken på att försöka tycka om någon fortfarande skrämmer mig, men det är en risk jag känner mig mer och mer villig att utsätta mig för. Fan, ibland känns risken lockande.

Och ingen årsresumé är fullständig utan att nämna min lillskrutt. Nog för att hon är den största och mest hänsynslösa terrorist man kan tänka sig - det går inte en dag utan att jag vill slå (mitt) huvud i väggen för att hon är så jobbig. Men likförbannat älskar jag henne över allt annat. Hon är pappas nummer ett. Och hon vet det.

Kanske att jag ska fortsätta traditionen att säga något snällt ord om alla er vänner som jag i vanliga fall aldrig säger något gott om? Rice; resan till Paris med Fromage var utan tvekan årets holabalo. Vågar knappt tänka på vad som kan hända nästa gång. Didde; behöver jag ens skriva något? Du är självskriven, varje år. Tuppen; du vet det också, alltid. David; årets tre bästa fyllor, årets värsta träningsverk. Ponta; mästercoachen, jag bugar. Carlo; årets tio sämsta filmer, utan tvekan. Det är kärlek.

Avslutningsvis ett ord till dig farmor. Du gick bort den 18:e oktober, dagen före min födelsedag. Jag ångrar att jag inte besökte dig mer mot slutet. Men jag var för feg för det - och det skäms jag för. Och jag vet att du förstod det, så många ursäkter som du hittade på för att jag skulle slippa hälsa på. För snäll, in i det sista.
Jag tror inte på någon gud, eller på någon himmel. Men jag tror att du är där. Call it karma, men du borde vara där.

I love you, all of you.
- The Good Guy

PS. Jorden gick inte under, vilken tur. DS.

Just sain'..

Ibland känner jag mig lite extra motiverad att träna. De senaste veckorna har varit sådana, och jag vill påstå att det redan har gett resultat. Magen har krympt från druckit ett sexpack till ett bland damerna mer uppskattat sexpack. Eller ptja, nästan.

Så när jag tittade mig i spegeln kände jag - förrutom det vid träning så vanliga fan vad jag har ont i magen - att fan vad snygg jag är. Bra känsla. Snygg! Smart! Bam!

Så fin jag är.

Att jobba hemifrån har många fördelar, men en nackdel är att mornarna då jag faktiskt ska någonstans fungerar desto sämre. Jag vet helt enkelt inte vad jag ska göra.

07.30: Var är brödet? Jag vet att jag har bröd kvar. *rör mig inte ur fläcken, stirrar stint på den punkt där jag förväntar mig att brödet borde ligga. inga försök att leta* Nej, det är borta, det måste vara slut.

08.00: Duschad och klar, dags att sova! *hinner krypa ner i säng innan jag kommer på att något inte riktigt stämmer*

Men vad gör väl det. Det finns en anledning till att jag ställer klockan 2 timmar innan jag ska gå. Då hinner jag göra alla tänkbara misstag, och ändå ta det lugnt. Gillart. Det enda jag inte gillar är att jag fortfarande behöver köpa vinterskor. Hur kul är det på en skala?

Jag pratade just med en gråtande lilltjej i telefonen. Hon saknade mig, och tyckte att hela världen bortsett från pappa är bajs. Behöver det sägas att det gjorde väldigt ont i hjärtat att försöka förklara för henne att det är några dagar kvar innan vi ska träffas? Att jag inte kunde trösta henne. Usch. Nu känns det inte alls så roligt med en ledig vecka längre. :-/

Men on the up side så hade jag en riktigt trevlig kväll igår. Begravningskareoke är klart underskattat.

Mycket fotbilder, ber om ursäkt för det. Men jag insåg just att jag inte har några farfarstofflor. Eller tofflor alls. Måste åtgärdas!
För övrigt: Bourne utan Bourne, hur ska det sluta?

Söndagsmiddag. Trevligt initiativ tycker jag. Inte så konstigt kanske, när det var mitt initiativ.
Skönt att avsluta söndagen med något annat än söndagsångest. Det visade sig att kinamat- och öl var betydligt mycket trevligare. Lite som att fira en helg well done också, att överleva helgerna med kiddy är alltid en utmaning.

Nu blir det nog att avsluta kvällen med senaste bourne-filmen. Och kanske lite o'boy på det, vad tror ni om den varianten?

- What's up with your händer?
- Nämen jag ser ut så för..
1 ..jag tvättar händerna med klor 10ggr/dag
X ..jag har michael-jackson-sjukan i händerna
2 ..jag sover med kladd-utan-sol?

Not much of a blog revival so far, is it? Blev ju sugen på att skriva mer här igen efter att jag läste några gamla inlägg. Inspirerande att läsa all gammalt bullshit. Men kommer på mig med att tycka det är ganska tråkigt den här gången. Not much to blog about. Får se om jag hittar på något, eller så återgår jag till att skriva på "boken" istället. Lite sundare kanske?

.. ..

För övrigt, ibland tror jag att lillbus försöker ragga upp mig.
"Du har så fin näsa. Nu vill jag pussas."

.. ..

Lite senare:
"Pappa du har stor snopp. Nu måste jag bajsa. Du ska hålla mig i handen."
för övrigt så var jag fullt påklädd!

.. ..

För övrigt, brun-utan-sol är alldeles fruktansvärt omständigt. Har ni tänkt på hur mycket klibbig- och klabbig missär man går igenom för att få se lite fläckvis gul-brun ut? Men en gång gulbrun, alltid gulbrun? Smetar jag inte på mig skiten blir jag ju avslöjad "Jamen var du inte solbränd och skittight förra veckan? Nu är du ju bara blek och smällfet! Nu raggar på greken i baren istället.". Nädu, den gubben går inte. Gul-brun for life, om jag så måste sitta med rinnande ögon två gånger i veckan. (kanske ska sluta smeta skiten över ögonlocken? kommer jag få.. gul starr nu?)

.. ..

Tror det är bäst att hoppa i säng nu innan jag sänker det här skeppet helt!

Så, idag är det fredag igen. Ikväll innebar det något av årets holabalo. Började kvällen med våfflor, fortsattemed mjukisbyxor, och avrundar nu vid halv elva-tiden med en kopp o'boy. Kanske inte den vildaste av kvällar, men ett skönt sätt att avsluta en trött vecka.

Och jo, jag är fortfarande trött. Jag misstänker att det beror på någon form av finsk jet-lag. Jag var ju på kryssning i helgen, och båten passerade trots allt över till en annan tidszon. Och det där med tidszoner är ju katastrofalt illa för dygnsrytmen.. Eventuellt kan jet-lagen ocks ha med resans alkoholkonumtion att göra. Men den teorin tror jag inte på lika mycket.

Och nu låter det ju som att jag beklagar mig. Inte alls. Det har varit en toppenvecka. Man kan vara glad trots trötthet. Så nu satsar jag på att vila ut mig under helgen, så att jag orkar dricka blaskig öl framåt början av nästa vecka igen. Tip-top.

.. ..

För övrigt, något måste jag ha gjort rätt trots allt, eftersom jag fick höra det här när jag lagade mat:
"Pappa, nu vill jag lyssna på Gangnam Style"

För många år sedan.
Väldigt många år sedan.
Väldigt väldigt många år sedan.
Gjorde jag den har videon.
Och den är fortfarande lika bra xD

Jomenvisst, fötter är sexigt..

Om det finns något ord som används för ofta så är det vardagslyx. Men idag vill jag ändå passa på att missbruka ordet jag med. För att - efter en lång kväll i dotterns hårdhänta regi - sitta i soffan med en kopp varm o'boy och en dålig bok är verkligen vardagslyx.

Det ska för övrigt sägas att det inte har blivit mycket tid över den här veckan. Den lilla krabaten har bestämt sig för att om pappa är vaken kan jag vara vaken, och det innebär ju.. viss kamp att få henne att sova. Antingen somnar hon alldeles för sent, eller så somnar jag alldeles för tidigt. Så det där med att pyssla med sådant som jag vill på kvällarna har det blivit väldigt lite av.

Jag vill inte vara den som är den, men jag tycker faktiskt att
lillskiten blev ganska så söt på "klassfotot". Visst har hon
mina femenina drag? xD

Det har bloggats väldigt dåligt det senaste halvåret. Varför vet jag inte, innerst inne så är jag ju en exhibonist som vill hänga ut mina sämsta sidor på internet.

Så jag ska göra ett försök nu. Att dela med mig av allt det där du inte vill veta om mig.

Men jag börjar med det viktigaste, en ny profilbild här på bloggen.
(se uppe till höger)

Livet som småbarnsförälder och singel innehåller en hel del kontraster, och det ska sägas att de kontrasterna kan vara ganska svåra att leva med.

Redan från dag ett som singelpappa har jag egentligen tyckt att båda liv är roliga - jag trivs som pappa, och jag trivs som singel. Vad jag har haft svårt för de stora kontrasterna mellan livsstilarna. Att gå från att den ena veckan vara ansvarstagande, omtänksam, vuxen, ordentlig och pappig för att den andra veckan vara ung, dum, barnslig och ungkarlig är inte alltid helt lätt.

Men när jag "imorse" satt och tittade ut på havet utanför fönstret (jag har varit på kryssning, absolutely funtastic!) insåg jag att kontrasterna veckorna emellan kanske inte är så stora som jag vill göra dem. Jag är faktiskt vuxen varje vecka, och jag är ung varje vecka. Jag är pappa varje dag, även de dagar som Emilia är hos mamma - och jag är singel varje dag, även de dagar som Emilia är med mig. Så varför krånglar jag till det och försker skilja på de båda veckorna?

Det kan vara bakfyllan som talar. Men jag känner mig lite mer vuxen idag än vad jag gjorde igår. Som att jag begriper lite mer av vad det innebär att vara singel, vara pappa, vara jag.

Jag sitter med ett skrivprojekt igen. Ett jättelikt sådant. Tveklöst det största jag någonsin tagit mig för, och eventuellt det största jag någonsin kommer att ta mig för.

Till grund för historien ligger en värld som jag har målat upp i hjärnarn - och i photoshop, och i text - under två års tid. I världen finns redan karaktärer, säkert ett femtiotal allt som allt, som jag redan har lärt känna under två års tid. Det är en hemskt lång tid att få och bära på en story, i varje fall för mig, och jag hoppas att det för någonting gott med sig. Att jag bryr mig tillräckligt mycket om dem för att faktiskt skriva färdigt historien, till exempel.

Jag har suttit hela fredagkvällen med skrivandet. Utan någon större inspiration ska sägas, men det har ändå gått framåt, och jag är ändå nöjd med vad jag har skrivit. Och jag tror att det är viktigt för mig att lära mig. Att skriva även när jag kanske inte känner för det. Att kunna väcka lusten när jag vill det.

Men som vanligt är det en balansgång. Jag får inte bränna ut intresset. Så imorgon ska jag supa skallen av mig istället.

Om du förresten är intresserad av att läsa och ge feedback så hör av dig. Jag har en separat blogg där jag publicerar utvalda delar av det jag skriver just i hopp om att få lite respons. Höra vad som är bra- respektive dåligt, och så vidare.

Att det kan gå så snabbt. Sov gott farmor. Tack för alla minnen.

Solens hetta, flugornas surrande och den evigt uppåtsluttande vägen höll på att driva Grill till vansinne. Fötterna hade sedan länge varit täckta av blåsor, och när ena sandalen för någon timma sedan gått sönder hade det inte dröjt länge förren blåsorna spruckit upp och han börjat lämna blodiga spår efter sig i det hårdpackade gruset. Han hade försökt stanna till för att vira resterna av sandalen runt foten, men det hade varit lönlöst - sandalen var bortom räddning. Allt stoppet hade givit honom var en längre lucka fram till Raelg. Men Grill hade envist fortsatt framåt. Han vägrade ge den senige veteranen ännu en anledning att skälla ut honom för någon bagatell. Den här gången tänkte han visa att han var mer än bara en rekryt. Han var en soldat. En Oxvältare.

När de en stund senare passerade en stillastående vattensamling som till och med flugorna såg ut att undvika vände sig Raelg mot honom och frågade med ett flin.
"Du ser ut som skit. Behöver du stanna och dricka, vila lite?"
Grill ville inget annat än att nicka och slänga sig ned på marken intill dammen, men Daal ta honom om han tänkte ge det flinande aset den glädjen. Istället skakade han på huvudet.
"Redan? Jag har just börjat få upp farten."
Raelg bara tyckte på axlarna med samma breda flin fastetsat på ansiktet, och satte av igen. Den honerska smådjävulen njöt av det här. Med förnyad energi satte Grill av framåt tills han kom upp jämsides med Raelg, där han började vissla på spruckna läppar.

...

Raelg kastade en snabb blick åt sidan när han hörde det tjutande oljudet. Det lilla blåbäret hade börjat vissla. Inte nog med att Grill försökt överträffa honom vid minsta tillfälle sedan de gett sig iväg på marschen, nu tänkte den ettriga myran förnedra honom också. Innan visslandet börjat hade Realg funderat på att kommendera halt trots allt - det var nätt och jämt att han kunde stå på benen, men nu var han tvungen att fortsätta framåt. Så fan att han skulle ge det ynglet nöjet att vinna över honom. Inte förrän hjärtat sprängdes i brötest på honom. Ganska snart alltså. Jag kanske får vila trots allt, tänkte han.

Lördagkväll. Vad göra?

Will Smith x2! Independence Day följd av Men in Black III. Sjukt najs!

När jag bloggar om film blir det visst en hel del snack om kvinnor. Konstigt. Undrar vad det beror på..

So, anyways. Har börjat sträck-titta på Arrested Development. Det är för övrigt en sanslöst bra serie, så se till att börja titta på den om du inte redan gör det. Men vad jag ville skriva om är en av de kvinnliga skådespelarna, Portia de Rossi. Satan så snygg hon är.

Gjorde därför vad alla friska män gör när de ser en snygg tjej, jag googlade hennes namn +sexy. Såg då att hon är gift med Ellen Degeneres. Och min reaktion på det blir förstås densamma som varje gång jag ser en snygg tjej jag inte får ligga med. Irritation. Herregud, varför ska tjejer envisas med att vara snygga? Det är ju bara förjävla irriterande! :P

Okej, jag hade väl i ärlighetens namn inte väntat mig något mästerverk när jag slog på Prometheus. Jag väntade mig väl rent av något av en kalkon efter Tuppens analys av filmen. Men filmen hade ju trotts allt fått 7.5/10 på IMDB. Helt genomrutten borde den väl ändå inte vara? Eller?

Men nu när jag har sett den, och ska försöka rädda andra från att se den, vet jag inte riktigt hur jag ska börja. För den var så sinnessjukt dålig. Både i helheten och detaljerna.

Ordet jag letar efter är nog trovärdighet. Vissa saker kan man tro på. I de ursprungliga Alien-filmerna av samma regissör finns det Face-huggers i små ägg på en planet. När de sätter sig på ansiktet på en värd-organism har de en förmåga att plantera embryot till en Alien i magen på värdorganismen. Det kan jag köpa - för det är en del av Alien-världen. Det är en genomtänk overklighet som liksom får accepteras som en del av den världen. Men när ingenting i en filmvärld går ihop; när de overkliga momenten känns slumpmässiga och karaktärernas val ogenomtänkta eller direkt kontrarationella då försvinner trovärdigheten. Då finns inte längre något att intressera sig för. Då blir det väldigt lätt att hata filmen. Och Prometheus, den filmen hatar jag.

Några konkreta exempel från filmen är:
- Den gamla gubben som finansierat Prometheus-projektet förutsätts hela filmens första halva vara död. Så när den gubbjäveln faktiskt visas sig leva tillför det inte filmen någonting. Och hela den plot-twisten presenterades med en sådan axelryckning att jag ville skjuta skallen av mig. Vad var poängen? Han har omnämnts som död vid något tillfälle. Sedan visar det sig att han lever med pompa och ståt. Och sedan struntar regissören i att göra något mer av den saken? Jaha.
- Uppdraget kostade enligt uppgift i filmen "a trillion dollars", och gick ut på att försöka hitta ursprunget till allt mänskligt liv. Och det bästa de lyckas få med sig är en jävla arkelog med pussymagic-komplex och några avdankade uteliggare? Skulle NASA plocka in Mr. Poncho Gonzalez, före detta trädgårdsmestare i Egypten, till besättningen till nästa månlandning? Nej!
- SLUTA TA AV ER HJÄLMARNA MITT PÅ EN FRÄMMANDE PLANET MED HELT OKÄNDA LIVSFORMER HELA JÄVLA TIDEN ERA JÄVLA MISSFOSTER! Safety protocolls, my ass.
- Utomjordingarna på planeten består av
a) ormar som legat i dvala 2000 år i väntan på att hoppa in i munnen på människor, så att de blir aggresiva och får superstyrka och
b) svart 'goo' som bara kräver att 1) en man dricker det 2) mannen knullar med en kvinna med pussymagic-komplex 3) kvinnan opererar ut bläckfisken som skapats genom svart-goo-sexet 12 timmar senare 4) bläckfisken (som vuxit till 40x sin ursprungliga storlek utan föda på 2-3 timmar) munknullar en 'engineer' för att en Alien ska födas? Logiskt!

Och värst av allt var den där jävla bruden med sitt pussymagic-komplex.

Snubben som druckit svart goo: So everyone can create life, that's kinda cool.
Brudhelvetet: So what does that say about me. I can't create life *fucking jävla puppy-eyes*

Vafan är det med brudar och deras jävla pussymagic!? Det är ingen jävla magic att du kan skapa ett jävla foster med din jävla pussy. Du är inte unik för det. Och du är fan inte unik för att du inte kan det heller. Sluta trolla! Pussymagic finns inte! Vad glad att din pussy är lika torr och ogästvänlig som en marsöken! Bättre preventilmedel finns inte! SLUTA! JAG SKA BLI BÖG BARA FÖR DEN HÄR FILMEN! BLI BÖG!

På lördag smäller det, då glider jag och Rice till Paris!
Bam! Swedish meat back on the market!

Där ska vi bo på ett riktigt jönsigt litet franskt hotell.
Bam! Som Jean-Pierres dagdrömmar!

Där ska vi också träffa många goda vänner.
Bam! Sex bomb!

Vad ser bäst ut?

Jag har jobbat mer hemma- än på kontoret i snart över två år, men fram tills nu har jag alltid suttit i soffan och jobbat. Fantastiskt oergonomiskt. Fattar inte hur jag över huvud taget kan gå, när jag tänker på saken...

Men idag uppgraderade jag äntligen hemmakontoret. Plats för alla mina skärmar och datorer. Till och med plats för Tuppen att sitta och spela Battlefield och Starre med mig! Amazing stuffs!

OBS: Spoilerfritt. Tror jag.

Den här bloggen är inte till för att skriva recensioner, den ska handla om mitt liv, men idag ska jag göra ett litet undantag för att skriva några ord om Steven Eriksons Malazan book of the Fallen. Eller kanske är det inte något undantag heller - det senaste året har jag ju trots allt ägnat löjligt många timmar åt att beta mig igenom Eriksons tio böcker.

Till att börja med så ska det sägas att Eriksons Malazan-serien inte är något för alla. För att över huvud taget komma in i historien krävs ett monster-arbete - ca 400 sidor sömnpiller måste tröskas, utan att man förstår ett dugg av vad som händer. Och därefter får man räkna med någonstans mellan 100 och 200 sidor sömnpiller i början av varje nästkommande bok. Dessutom måste jag fråga mig om Erikson verkligen hade färdplanen klar för sina tio böcker när han började, eller om han improviserade fram storyn allteftersom - i vissa (många) fall känns det absolut som det senare.

Därmed inte sagt att det är någon dålig bokserie. Tvärtom. Om man kan bortse från de delar av böckerna som kännas som sömnpiller, och om man inte maniskt måste följa en röd tråd hela tiden, så är det här utan tvekan det mest underhållande jag någonsin har läst. Till skillnad från många andra episka fantasyverk, som gärna känns som en tröttsam vandring bland stereotypa hjältar, har Erikson lyckats hitta en helt annan och för mig mycket mer tilltalande berättarteknik. Riktigt hur den ska beskrivas vet jag inte; men karaktärerna känns som hämtade ur en spagettiwestern, eller en klassisk 80tals-action. Och historien presenteras i en härlig blandning av episka ögonblick och lättsamma one-liners, en kombination som fått mig att både skratta- och gråta mer med de här böckerna än vad jag gjort med några andra.

Kort sagt vill jag tipsa alla er som tror er redo för ett absurt komplext fantasyepos om att läsa denna. Ge den en chans. Eller två. Det är den värd!

Sitter i skytteholmsparken. Två åttaåriga tjejer har adopterat Emilia och leker med henne. Superpraktiskt!

OK. Ni minns veckans raggningsknep?
Med facit i handen var det inge succé att spela trött-på-att-vara-gay på en sexdejtingsajt. 0 svar från tjejer. 3 svar från killar som var okomplicerade och bara ville ligga. Snittålder 40..

Men jag ger inte upp, jag är fullt och fast övertygad om att det finns fantastiska, hjärndöda men snygga tjejer att hitta där ute. Därför fortsätter jag i rask takt med denna..

Skaldjur i mina underkläder!
Tycker du om skaldjur? Följ med på kräftfiske i mina byxor! Garanterat napp!
OBS! Erbjudandet gäller endast t.o.m. kräftsäsongens slut.

Hur tror ni att det går den här gången?

Två och en halv vecka utan barn - det har varit otroligt avkopplande, men också nyttigt på ett annat sätt. Jag har insett hur mycket jag saknar min lilla skitunge när jag är från henne längre än vad jag brukar. Det kan ju låta konstigt.. men jag är ju van vid varannan vecka, och då känns det inget konstigt att vara barnfri varannan vecka. Men när det blir längre än så - då börjar jag känna av att jag saknar den lilla rackaren. Så det har varit kul, att märka av det.

Så idag har det varit kul att vara pappa. Vi har knappt bråkat med varandra alls, och det är ett bra betyg. För att vara förälder brukar annars handla ganska mycket om att bråka med varandra. Och så är det ganska kul att prata med henne också.

- Pappa, jag tycker om dig.*
- Jag älskar dig med lillskit. Jag har saknat dig.
- Pappa Fredrik är dum.**
- Varför då?
- Han åt upp den sista glassen.

* Det är konstigt det där med barn. Jag vet ju att hon tycker om mig. Men det är lika sött varje gång hon säger det. Det är då jag får känna att jag gör något bra.

** Här hann jag börja fundera. Jag tror ju att den där F är en bra kille, men som pappa reagerar man ju alltid lite överbeskyddande mot sin dotter. Så första tanken var förstås "det där aset slår min dotter, nu jävlar..". Därför blev jag ganska glad för fortsättningen. Jag hoppas verkligen att hon har en fin familj på den där sidan. Jag kommer ju inte skaffa något seriöst förhållande de närmaste åren, och därför tycker jag att det är kul att hon får något lite mer "familjigt" på andra sidan. Så länge hon minns att jag är hennes riktiga pappa.. och det gör hon ju uppenbarligen. "Du är riktig pappa. Pappa Tor riktiga pappa."

Jag är ett stort fan av Barney Stinson från How I met your mother, och i hans ära har jag bestämt mig för att testa lite olika ovanliga raggningstekniker. Den här veckan börjar vi med en teknik jag kallar för "The Gay".

Kort och gott har jag registrerat mig på sex-dejtingsite, där jag har lagt upp en kontaktannons med ett kort och koncist meddelande. I slutet av veckan rapporterar jag hur många svar annonsen genererat. Veckan därpå testar jag något nytt.

Vill inte vara gay mer!
Jag är så trött på killar, de bara så jävla falska och snackar skit bakom ryggen på en hela tiden. Så nu letar jag efter en tjej som vill åta mig vara hetero för en kväll och bara må bra. Du?

Vad tror ni, flipp eller flopp?

Det var här om dagen Didde, efter två veckors total radiotystnad, hörde av sig med ett kort och koncist meddelande:

Christofer säger
vi måste börja träffa brudar
det här går inte längre

Och god vän som jag är ställer jag ju upp för mina vänner. Eventuellt kan det vara så att jag också sitter med två vattenmeloner i brallan, och håller med Didde om det tunga budskapet. Sagt och gjort skapar jag ett konto på en vanlig dejtingsajt. Men inte vilket konto som helst, jag skapar ett duo-konto, enbart med syfte att ragga dubbeldejts. Dvs dubbelt så mycket funk- som på ett vanligt konto. Nätets två mest eftertraktade pärlor på en och samma plats, amazing, right?

Såhär långt fungerar det över all förväntan. Eller ptja, mina första napp kanske var något av bottennapp. Tjejen som ville ha en dubbelmacka t.ex. Nog för att det finns mycket jag vill göra tillsammans med Didde, men att se hans guppande röv är inte någon av dom. Eller vem vet, om vattenmelonerna får växa ännu mer kanske det blir en sista utväg..?

Men ja, det kan nog bli åka av till hösten. Jag säger då det. Time to deffa melonerna till russin, så att säga.

(hoppas att inga brudar som kan mitt namn googlar fram den här bloggen nu :D eller ptja, om ni gillar melonbantning kanske det här bara är wow? ^^)

Jag är de sista tonerna av musik en varmdoftande natt,
där mörkret bara förstärker färgerna,
av de minnen vi drömmer om att få.

Två veckor.

Så lång tid i sträck har jag aldrig varit ensam med Emilia tidigare, men nu under semesterns första två veckor var det just vad jag var. Och satan vad det tar på krafterna - att (eller undvika att-) leka från morgon till kväll, och samtidigt försöka hinna med mat, städning och grundläggande kroppshygien. Det är ta mig fan inte lätt någonstans.

Därför kändes det faktiskt otroligt skönt när jag lämnade av Emilia till Linn i torsdags eftermiddag. Och därför är det märkligt hur otroligt rastlös jag känner mig idag. Det finns massor med saker som jag har tänkt att jag ska göra när jag blir ledig, men inget som jag när det kommer till kritan vill göra. Iställer kommer jag på mig med att sakna den där lilla djävulen.

Summa sumarum så har jag suttit och jobbat idag. Har ett projekt på jobbet som jag fått grönt ljus att jobba med under semestern. Får dubbel lön för den semestertid jag lägger på projektet, så det känns ju inte helt bortkastat ändå. Och så är det det roligaste projektet jag haft sedan jag började på statist.se. Tänker dock inte skriva vad jag gör, top secret, vi vill ju vara före konkurrenterna. :-)

Det händer att jag.. posar med kameran.

..och sen liksom försöker se snygg ut..

..men sen spelar jag över..

Beach 2011 -> Beach 2012, ganska tydlig förbättring, right?
Sommar 2011: 68 kg
Sommar 2012: 85 kg
Recept: Gymkort & Mat

"Före" juli 2011

"Efter" juli 2012

"Efter deluxe" juli 2012

Här om dagen vid Kristdemokraternas hoppborg i Sundbyberg stötte jag på en konstig kvinna. Eller stötte på och stötte på. Hon stod på ena sidan av hoppborgen, och jag på den andra, ungefär så långt ifrån varandra man kunde komma på en så liten yta.

Det var inte så många andra där heller, inte just då. Någon annan mamma som knöt skorna på sitt barn, och eventuellt någon kristdemokrat som delade ut flyers någonstans bakom ryggen till mig. Då började den där kvinnan prata. Med vem vet jag inte. Inte mig. Och, vad jag kunde se, inte någon annan heller.

- Här står man vid Kristdemokraternas hoppborg. Det är ju lite konstigt.
- ...
- Jag kanske är kristen, men verkligen inte kristdemokrat.
- Man vet ju aldrig vad barnen växer upp till, mumlar mamman som knutit skosnörena, och går där ifrån.
- Nej, men jag försöker uppfostra min dotter ordentligt. Solidariskt.
- ...
- Men hon är ganska egoistisk. Suck. Hon kanske kommer att bli moderat. Skrattar bittert.

Utöver det där konstiga med att prata för sig själv så undrar jag över innehållet. Behöver man som förälder verkligen ursäkta sig för vilket riksdagspartis hoppborg man använder? Det säger väl sig självt att alla inte röstar på KD, men att deras hoppborg riktad till barn förmodligen är öppen även för andra?
Och sedan att sucka och skratta bittert åt att sin 2-3-åriga dotter är egoistisk. Det får mig att må lite illa. En 2-3-åring som inte är egoistisk är det något fel på.

Nej, jag har ingen poäng utöver det. Annat än att jag tror faktiskt inte att någon kristdemokrat vid en socialdemokratisk hoppborg skulle ha uttryckt sig likadant. Det kanske bara är mina fördomar, men jag tror att det där med åsiktsfrihet är lite mer utbrett bland allianspartiernas anhängare..

Jag imponeras av Barney i How I met your Mother. Jo visst, han är en påhittad karaktär, och man kanske inte ska tro på allt man ser i amerikanska sit coms. Men jag tror ändå att det finns något att lära sig av honom. Av hans inställning till livet.

Kort sagt tror jag att man kan lära sig att det är okej att ljuga för tjejer för att få ligga. Ju större lögn, desto bättre. Små lögner sårar, stora lögner skrattar man åt. Right?

Så vad är the ultimate plan? Bli modellscout, talk with a brittish accent, locka med godis och hundvalpar?

Fan vad gammal man känner sig ibland. Inte i kroppen, den är nog yngre än på länge, men i tankarna.

Fick jag inte skatteåterbäringen alldeles nyss?
Nej, det vad visst förra året.

Hur fan kan förra året kännas som alldeles nyss? Det är ju lite skrämmande! Måste komma ihåg att leva innan det är för sent. Avslutar det med en bild som förklarar allt.

Förklarar allt.

När jag bodde inne på Svarvargatan på Kungsholmen hade jag en hemlig romans. Vi träffades inte så ofta, och det hela var ganska oskyldigt, men det var en relation som gjorde mig glad. Jag pratar förstås om tjejen i kassan på PrisXtra.

Jag vet inte riktigt vad det var med henne, men om jag såg att hon jobbade så brukade jag alltid ställa mig i hennes kassa - även om kön dit var längst. Det är inte som att vi bytte några kroppsvätskor när jag köat färdigt, eller ens så många ord, men att träffa henne var ändå något jag kunde se fram mot. Om jag hade med mig Emilia så brukade hon resa på sig och säga något gulligt till henne, och om jag kom ensam brukade hon få mig att le.

Såhär i efterhand låter hela historien ganska sorglig. Men den kändes inte så sorglig just då. Allt runtomkring i livet var jobbigt just då, men den där tjejen i kassan gav mig hopp om mänskligheten. Eller, ja, den där halvan av mänskligheten som vi män rent generellt har en förkärlek för.

- Jag måste prata med mamma.
- Jaså, varför då?
- För pappa kan inte.
- Vad kan pappa inte?
- Det är slut hos pappa.
- Vad är slut hos pappa?
- Hästar. Måste få riktig häst hos mamma.
- En polishäst?
- En riktig polishäst.

På väg hem:
- Pappa, säger Emilia, jag vill ha henne.
- Vemdå? undrar jag, och tänker direkt på den där tjejen med lite för fin bakdel som också stod borta vid hoppborgen vi just lämnat bakom oss.
- Henne!
- Men jag vet inte vem du menar gumman.
- Henne! Polishäst. Jag vill ha riktig polishäst.

Nu, 20 minuter senare, gråter Emilia fortfarande för att vi inte kunde ta med oss en polishäst hem.

Jag är inte den som brukar älta vad som varit. Men här sitter jag på jobbet och hör en låt som jag inte har hört på år och dagar, och plötsligt känner jag mig lite trasig. Lite som att alla de där drömmarna, intrycken och hoppen från förr återupplevs. Det fanns ju en tid då jag var kär. Och när jag hör den här låten, då känner jag mig faktiskt kär på nytt.. i varje fall i tre minuter.

Någonstans så har jag ju trott att jag är över henne sedan länge. Sedan vi gjorde slut första gången. Och på sätt och vis har jag väl varit det. Om att leva promiskuöst nu kan kallas för att vara över någon. Men jag har aldrig bearbetat oss. Aldrig varit.. ledsen. Ledsen för drömmarna som gick i kras, och de där fina grejerna som faktiskt gick förlorade.

Så nu tillåter jag mig själv att sitta här och känna mig lite ledsen. Men bara idag.

(För övrigt undrar jag hur kollegan som spelar musiken mår. Om jag någonsin hört en deprimerande playlist så här det den här.)

Det är dags för mig att komma ut ur garderoben och erkänna att jag har testat det här med nätdejting. Inte för att jag varit på jakt efter någon kvinnas hjärta eller så. Men det finns ju andra aspekter av kvinnor som trots allt intresserar mig. Och jag läste någonstans, det kan ha varit på någon av de där "how to get a woman laid"-guiderna som gärna sprids på nätet, att "De flesta kvinnor som nätdejtar letar efter någon att dela livet med. Men de kan också tänka sig att ha lite roligt på vägen." Så jo, på den vägen gick det.

Men det går verkligen inte bra. För det första kommer jag aldrig på hur jag ska inleda en konversation. "Hej, vill du ligga?" känns ju lite taffligt, medan ett "Hej, hur är läget?" känns desto mer lögnaktigt. Som om jag bryr mig. Really, jag är inte någon så dålig människa, men varför skulle jag bry mig om läget är med någon random storbystad tjej?

När jag trots allt lyckas skicka iväg ett meddelande, och få svar på det, så kommer nästa dilemma. Jag tycker verkligen inte att det är roligt att chatta med människor jag inte känner. Way back in the days tyckte jag att det var superkul, men idag känns det totalt poänglöst. Så när jag väl får ett svar ignorerar jag det. Eftersom det verkar alldeles för besvärligt att svara på det.

Visst är det konstigt att jag inte får ligga mer?

Brutalmanlig glass idag.

Dagens aktie: Nokia SEK

Varför?
Nokia var för fem år sedan världens största- och bästa mobiltillverkare. Aktien värderades då till över 250 kr / st. Idag kan samma aktie köpas för 21,32 kr / st.

Visst finns det en risk att Nokia fortsätter den nedåtgående trenden, men jag tror inte det. Tvärtom tror jag att samarbetet mellan Nokia och Microsoft kan bli riktigt lyckat. Nokia Lumia 800 är deras mest spännande telefon på år och dagar, och kan de följa upp den med flera lyckade produkter har jag en känsla av att Nokia-aktien kan rusa uppåt igen.

Då kommer det att vara jag som skrattar. Eller ptja. Det skulle ha varit jag som skrattade om jag bara haft mer pengar att satsa. Nu kommer jag som mest bli glad att jag har råd med en ny julgran.

Ni vet hur det är, ens pappa fyller år, och rätt vad det är sitter man och dricker svart kaffe och äter småkakor tillsammans med sin farfar.

Kan inte låta blir att imponeras av honom. Han fyller 95 år i år, och han är fortfarande knivskarp. Vi pratade om ekonomi, jobb, politik och sådant där som farfar- och sonson brukar prata om. Och han vet verkligen precis allt om allt. Det tycker jag är quite fantastiskt. Ibland undrar jag varför jag inte träffar honom oftare. Han är ju faktiskt stört-cool. Jag menar vilken meritlista han har; elitidrottare, hög chef på ett av Sveriges största företag, osv. Tvivlar starkt på att jag kommer bli vare sig det ena- eller det andra av det.

Anyways. Blev inspirerad av honom. Jag vill också vara kung när jag blir 95. Så efter att ha åkt hem från kalaset så gick jag direkt till gymmet. Körde ett aptunkt bröst-pass. Och sen sprang jag 20 minuter på det. Awesomeness!

Gymmat, check.
Kebabtalrik, check.
Cola, check.
Whisky, check.
Känna mig snygg som fan, check.
GSL all night, check.

Det är mycket games nu!

På söndag kör vi Living on the Ladder: April. Livecasts hela dagen.
På torsdag kör vi slutspel av detsamma.
Sedan är det bara en vecka kvar tills premiären av nya storsatsningen LotL Masters: Sweden.. kommer att bli SJUKT KUL! :D

Tupps tittade förbi ikväll. Jag har inte en aning om hur det gått till, men han och Emilia lyckas på något skrämmande sätt komma bra överens. Good times.

Anyhow. Carbonara, dålig TV, spela lite games. På det stora hela en riktigt bra kväll.

Dagens enda miss är att jag inte fick träna. Funderar på att smita över till mamma framåt kvällen imorn så att jag kan ge mig ut och springa. Nog för att det är gymma jag vill göra, men kan man inte få A kanske man kan välja B, så man slipper köra C, right?

Vad mer? Sleepy times nu!

Gick till gymmet idag.
För att springa 30 minuter.
Tänkte att om jag klarar 20, då är jag nöjd.
Blev att jag sprang 40.
Kände mig inte ens trött efteråt.

Antar att muskler ger kondition, eller nåt?

För övrigt är jag inte pollenallergisk. Att näsan slutade rinna halvtimmen efter att jag tagit en antihistamintablett har inget med saken att göra.

På väg hem från dagis:
E: Stoffe* dum.
J: Varför är Stoffe dum?
E: Stoffe tog mig såhär [visar med handen i ansiktet].
J: Vad dumt av honom. Vad gjorde du då?
E: Hon skrek då.
J: Om Stoffe är elak mot dig får du vara elak tillbaks. Om han knuffar dig får du knuffas tillbaks. Om någon är elak får man slåss tillbaks.
E: Ooookej.

En halvtimme senare, E sitter och leker med sina leksaker och pratar för sig själv.
E: Om Stoffe är elak. Då jag knuffa honom. Då jag slåss honom.

So. Good parenting, tror jag?
Jag skulle ju kunna säga något om att Stoffe förmodligen bara vill vara med och leka, och en massa såna dumheter. Såna dumheter som kanske till och med stämmer. Men helt ärligt skiter jag i det. I så fall är det dagisfröknarnas- och Stoffes föräldrars problem. Det jag bryr mig om är att min lilla rackare har det bra, right? Och i det här fallet är den lättaste vägen till att ha det bra en rejäl knuff, tycker jag. För jo, jag har hört talas om Stoffe tidigare. Det verkar vara den där snubben som ställer till med trubbel borta på dagis.

*Stoffe heter egentligen något annat.

- - - - - -

On another subject.

Jag: Fjortisarna i city, nitton-hundra-nittio, kommer ni ihåg mig? Kommer ni ihåg mig? [sjunga dålig variant av känd sång från 1990]
E: Nej vi kommer inte ihåg dig.

O k e j !

Jag somnade någonstans runt 19.30 igår.
Klockan ringde 07.15 imorse.

Så, är jag pigg nu? Nix, nej! Inte alls! Höll nyss på att somna på frukostbordet.

Gosh. Måste. Till. Gymmet. Det. Är. Mitt. Sista. Hopp.

Nej, nu [19.11] orkar jag faktiskt inte mer

Går och bäddar ner mig i sängen. Så får Emilia komma och lägga sig när hon känner för det.

/Trötter

Idag lyckades vi. Bio. Popcorn. Inga elavbrott. Alla nöjda!

För övrigt: godis är evil. Känner mig som en amöba efter allt socker i helgen. Imorn blir det gymma rumpan av sig!

Fick en mjukiskavaj av farmor.
Bu eller bä? Kan inte bestämma mig!

Precis som får sin; i underkläderna framför datorn.

Ibland går ju dagar inte riktigt som man tänkt sig..

Part one
Emilia har ju just slutat med vagn, och jag försöker lära henne att gå så mycket som möjligt. När hon blir för trött får hon rida på mina axlar, men det är ju lite som last resort. Så idag tog vi en vända upp till Solna Centrum genom snöyran, ett varv i lekrummet, ett varv på Hemköp, och sedan hemåt igen. Ca 100 meter från centrum-utgången började energin tryta på den lilla, men jag gjorde mitt för att få henne att kämpa vidare; - Om du går till dörrarna får du rida på mina axlar sen. Och den lilla rackaren samlar kraft, skjuter fram huvudet, stirrar ner i golvet - och ränner rakt in i en betongpelare.

Inte riktigt som planerat. Håller tummarna för att vi slapp hjärnskakning.

Part two
Timmen senare är det dags att gå på bio, något vi pratat om sedan igårkväll då vi köpte biljetterna. Vi är lite sena, så Emilia får hoppa upp på mina axlar med sin godispåse - och sen joggar vi kilometern bort till bion. Tro mig, att jogga med ett barn på axlarna är jobbigt.

Väl framme vid bion släpper jag ned Emilia på marken. Mina axlar känns som du-vet-den-där-snigeln-som-inte-riktigt-hann-över-cykelvägen. Men nu ska jag få sätta mig ner i en varm bio och slappna av i en timma.

Men nej. När vi kommer in i bion är det kolmörkt. En förlägen tös som jobbar på stället förklarar att de har elavbrott i huset, och att knattebion är inställd. Vi får 4 st gratisbiljetter som kompensation. Men. Den lilla tycker ju inte riktigt att fyra papperslappar kompenserar för ett uteblivet biobesök. Så hon gråter och slår mig (nästan*) hela vägen hem.

Inte riktigt som planerat.

*Dagens ros till tjejen på Näckrosens t-bana när vi skulle åka hem.
Hon: Men varför gråter du lilla tjejen?
Jag förklarar om elavbrottet på bion medan Emilia gråter vidare.
Hon: Men stackars lilla dig. Här, vänta så ska du få något.. [försvinner en stund] Här får du smaka från mitt påskägg.

Så under några minuter, medan godiset räcker, får vi en paus i gråten.

Hoppar mellan ämnen. Det har skrivit väldigt lite blogg på senaste, så nu kommer allt på en gång.

Jag sitter ju här och tittar på Big Bang Theory, och helt plötsligt kommer jag på mig själv med att det vore mysigt att inte vara själv om det. Inte alltid, men någon gång ibland, kanske. Missförstå mig rätt, de senaste vad-kan-det-vara åtta-nio månaderna har varit fantastiskt sköna, och jag njuter av varenda ögonblick av inbillad frihet. Jag tycker om att vara en fri fågel. Sväva bland molnen, och allt det där. Men även fria fåglar drömmer kanske om att ta mark ibland, en liten stund, mellan flygturerna.

Sammanfattningsvis: Go'natt! Imorgon blir det bio med min lilla hobbit!

Jag önskar att jag hade mer tid; mer tid att göra allt det jag vill göra. Tid att göra verklighet att alla de projekt, idéer och drömmar som surrar genom mitt huvud. Så många projekt att de alla ligger ogjorda för att jag inte kan välja ut vilka som intresserar mig mest.

I really need to learn how to decide, and how to stick with the decision. En sak i taget, som jag alltid brukar säga till min lilla monkey-girl till dotter. Om jag bara kunde lära mig det själv också. Att göra klart ett projekt innan jag påbörjar nästa. Då skulle det gå bra för mig, tror jag. Inte för att det går dåligt för mig idag. Jag är quite bright, så dåligt ligger inte riktigt på min världskarta. Men jag tror att det skulle kunna gå bättre.

Behöver hitta ett sätt att få mig att behålla fokus. Kanske genom att investera prestige i vad jag håller på med så att jag can't back down? Eller hitta någon att samarbeta med, som kan piska mig när jag behöver piskas*.

Just nu ligger två projekt på bordet.
Det ena, min sci-fi Tamagochi för iPhone och Android, hoppas jag bli klar med i veckan.
Den andra, ett lite större projekt där jag hoppas kunna revolutionera en liten aning. Not much, men kanske tillräckligt för att tjäna några kronor. Kombinera en programmeringsmästare med en författare och you'll never know what you're in for.

Så projekt ett, det vill jag släppa en färdig version av nästa helg. 15/4.
Projekt två, det satsar jag på att släppa en fungerande version av helgen därefter 22/4.

Wish me luck. Och piska** mig gärna, lite granna.

*och då menar jag inte i sängen. Inte min piece of pie.
**gosh, inte i sängen säger jag!

Snabb sammanfattning av dagen.

Kostym, min kvinnliga sida, bok, lillrackaren, whisky, cola, big bang theory.

Imorgon ska jag gå på bio med Emilia. Ska bli spännande. Har jag aldrig gjort med henne tidigare.

Klockan är 05.00 och jag har inte sovit en blund. Råkade ta två Red Bull igårkväll eftersom jag kände mig lite trött och hängig. Nu är jag istället superpigg, och fantastiskt kreativ.

Men jag ska inte klaga. Såhär på småtimmarna har jag fått ett par idéer som jag faktiskt tror kan vara riktigt bra. Generera hela pengar och hela paketet!

AIK-premiär idag.

Nu är det ju inte så att jag är någon vidare stor supporter. Jag brukar mest gå på fotboll för att någon annan drar med mig; eller om jag får för mig att det ökar mina chanser hos det motsatta könet.

Men nu är det ju så att jag bor bokstavligt talat brevid Råsunda-stadion. Råsunda-stadion som kommer att rivas nästa år. Som AIK-supporter, om än halvhjärtat medgångssupporter, borde jag väl passa på att utnyttja läget? Right?

Så idag är planen fotboll. Om nån jag känner ska dit vill säga.
Annars blir det nog en pay per view. Dyrare än att gå till Råsunda iofs. Men eventuellt lite varmare också?

Jag brukar ju inte skriva så mycket om Emilias mamma i den här bloggen. Av ganska naturliga skäl, tror jag. Men ibland händer det ju att Emilia pratar om henne. Och ibland händer det att hon säger så fantastiskt roliga saker att jag faktiskt måste återberätta det.

Emilia sätter på en låt på min mobil, som har den här

bilden som coverbild.

Emilia: Mamma! Titta mamma!

Jag: Nej, det är inte mamma.

Emilia: Jo mamma! Mamma duktig!

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga.

This is how we party

Blåsa ljus med support av Farmor & Gammelfarmor.

Öppna paket med support av pappas byxor.

Skowing off some mad skill in the rutchkana.

Nya cykeln får godkänt.

Men det är inte helt rätt att trampa. Och styra. Eller nåt alls.

Idag fyller alltså min lilla skitunge 3 år. Och det är ju bara att erkänna att det är väldig blandade känslor kring det. Å ena sidan är det inte en dag för tidigt. Små barn är verkligen besvärliga att ta hand om. Å andra sidan så är hon ju min lilla skitunge - och därför vill jag att hon ska vara liten för alltid.

Började dagen med frukost på sängen. Glassårta och några presenter.
Sedan blev presentjakt - jag gömde några presenter runt om i lägenheten som hon fick leta efter. Betydligt roligare för mig än för henne (som mest blev irriterad på mig). Men jag tycker ändå att det var en bra idé. Jag hittade ju inget fiskespö, och fick improvisera. En av mina starkare grenar, vill sägas.

Sedan bakade vi tårta ihop. Eller ptja, spacklade tårta tillsammans. Jag hade gjort grovjobbet när hon sov igårkväll, så idag var det bara att vispa grädde och smälla på jordgubbar. Ganska lagom svårt för en nybliven 3-åring.

Och sen kom farmor och gammelfarmor/gammelfarfar. Äta tårta. Mer presenter. Och sen en sväng till parken på nya cykerln.

Och nu sova. Sovit 3 timmar. Sockerkick-och kalas-effekten?

Bara för att slänger jag upp en bild på en pytteliten. Måste ju visa min lilla tjej. Är ju trots allt jefligt stolt över henne.

6 timmar gammal.

Den lilla rackarna ser plötsligt väldigt vuxen ut när hon insett att vagnar är av.

Den lilla rackaren fyller år imorgon.

Nu mer bara några timmar kvar innan jag ska hämta den lilla rackaren inser jag att jag inte har förberett så mycket. Helt ärligt så vet jag inte riktigt vad jag skulle kunna förbereda heller. Hur tusan gör man när man firar en 3-åring? Jag har liksom inte så mycket erfarenhet av sådant. Hennes ettårsdag firades med tårta - varpå gudfar, tuppen och carlo kom över. Och sen blev alla fulla. Hennes tvåårsdag firades hemma hos hennes mamma, och då var jag inte med. Efteråt käkade vi lite tårta hemma hos farmor iofs, men då behövde inte jag förbereda något.

Så nu sitter jag här med några timmar kvar och försöker komma på vad som bör göras.
- Presenter. Check.
- Ballonger. Finns, behöver blåsas upp.
- Folk att fira med. Farmor + gammelfarmor/farfat kommer på fömiddagen. Åka hem till farfar dagen därpå. Borde kanske tänkt till och bjudit folk med barn? Typ Bulten och Tyler? Eller iaf nån som tycker om att leka med barn? Nästa gång!
- Tårta. Jag googlar recept. Ser ut att kunna bli ett äventyr. Jag kan inte baka annat än smulpaj och negerbollar. Och jag tror inte att en smulpaj med negerbollar och ljus duger som tårta.

Så.. Har jag glömt något?

Fyra män. Fyra idéer. En spännande story - skriven på 90 sekunder utan att alls läsa eller fundera över vad de andra skrivit. Quite genious, vill jag påstå.

Men strunt i d nu för nu kom chillarn in genom dörren, klockan närmar sig halv 12 och alla undrar såklart vart han har varit.
Med en påse bullar i handen utrbrister karln:
- Jag var på D!
Men det gick inte alls som han hade tänkt sig. Den var inte alls tillräckligt hård. Och sedan så var det någonting vått och kladdigt i vägen, så han kunde inte hitta rätt. Någonting som kändes som en oljig hinna.
Och där ungerfär vid D någonstans, satt Francis och skulle prova sin granatkastare.
Mannen kikade under tunnan, där låg ett gammalt mynt. Mycket märkligt tänkte Stefan. Han såg kvinnan komma ut ur huset med en käpp och en dallrande kåthet. Solen började gå ner och mannen kände guldsmaken i munnen.

Det kan kanske tyckas att mitt nyårslöfte om att skriva i år går ganska så dåligt. Det kan kanske till och med kan vara så att jag håller med, åtminstone delvis. But I will let you in on a tiny little secret. Even though I'm doing nothing, I'm learning plenty.

Den senaste månaden har jag, när jag läser något som jag tycker är fantastiskt, börjat analysera vad det är som gör att just det är så fantastiskt. Och jag vill påstå att jag börjar bli ganska bra på att bryta ned det braiga till konkreta berättartekniska grepp. Nu gäller det bara för mig att lära mig att själv applicera dem på ett roligt sätt.

Anyone still interested? Här kommer några av de grepp jag har lärt mig:

- Minst två sidor av varje mynt. Det gamla klassiska med en av naturen god person som har problem med en av naturen ond person är ganska ointressant. Världen är inte svart-vit, och det bör inte en historia vara heller. Går det att skapa sympati för alla sidor, gärna fler än två (the more the merrier), blir det hela mycket mer intressant. Tänk Isreal/Palestina, är en judisk trebarnsmamma i Gaza ond? Eller hennes palestinska granne? Eller är de båda bara offer för något mycket större, där ingen har rätt?

- Quirks. En karaktär blir aldrig intressant om den är för slätstruken. Detsamma kan sägas om en historia, no matter how epic. Karaktären känns inte genuin om den inte är flawed eller har underliga karaktärsdrag, och en episk historia känns aldrig episk om den inte blandas ut med vardagliga banaliteter. Tänk Star Wars - vem är mest intressant, straightforward Luke eller flawed old Han Solo? Tänk Lost - vem är mest intresserad, helylle doktorn Jack eller flawed old Sawyer?

- Humor/punchlines. Det ligger delvis under vad jag sade om att en episk story aldrig kan bli episk utan något vardagligt. Humor och enkla punch-lines är ett bra sätt att bryta- och hålla en annars högtravande historia på lagom nivå. För helt ärligt, känner du någon som skulle orka rädda världen - eller ens diska - utan att dra på smilbanden åt sina problem någon gång ibland?

- Don't overdo it. Less is more. Klassiska ordspråk, men de gäller absolut för skrivande. Om någon karaktär mår dåligt - skriv inte för mycket om det, låt det läcka ut mellan raderna på något annat sätt istället. Ju mer du skriver om den känslomässiga misären, desto mindre relevant känns den för läsaren. Jag har inga bra exempel här - men några av de mest känslosamma saker jag har läst de senaste orden har inte behandlat känslorna i fråga med så mycket som ett ord. Men det som läckt fram mellan raderna har varit mer än nog för att fylla bröstet med känslor.

So. Mitt nuvarande projekt är att försöka skriva en kortare historia med alla dessa ingredienser. För att se om jag kan applicera dem. För att skapa någonting som jag tycker är bra.

But first, another two days of gaming.

But even firstier, frukost.

Helgen lovar sol, vår och värme.
Så vi grabbar tänkte njuta av våren lite.

Jobbar hemifrån mammsen idag - ska släppa in snickare = solig lunch på balkongen.

Busted in the act.

Tränade idag (axeln mår fortfarande helt OK, tackar som frågar). Cyklade hem för att duscha hemma. Glömde bort att varmvattnet är avstängt i huset idag.

So. Nu sitter jag här och luktar våtservett.

..
...
....

Jo, jag ska göra ett försök att höja kvalitén på bloggen igen. Jag har blivit alldeles för mänsklig. Eller hur? Den här bloggen började med en skön singelkille med en osund hat-kärlek till det motsatta könet. Idag skriver jag knappt något olämpligt alls. Time to kick it up one notch!

Jag har just börjat uppmärksamma att det finns vissa nackdelar med att göra Morrans magövning de veckor som jag har lillrackaren hos mig. Nackdelen är den att vissa oroskänslor gärna uppstår i magen några timmar efter avslutat träningspass; oroskänslor som gör att promenaden (ca 10 minuter) tur- och retur till förskolan känns oerhört långa och besvärliga.

Men jag gillar ju äventyr. Och det här kan komma bli just det. Ett äventyr.

Har vilat hela fyra dagar från gymmet nu. Not good.

Så idag var det dags igen. Började med lite rotatorkuffs-övningar, och körde sedan på som vanligt. Knappt någon smärta alls i axeln efteråt. Good.

Vad mer? Jo det finns en nackdel med våren. Det är att den lilla rackaren kan vakna klockan 06 och säga "Pappa solen uppe. Nu vi vakna". Det är liksom inte helt okej.

Lillknas har aldrig brukat vara rädd för något särskilt tidigare, men på senare tid har hon börjat bli rädd för spöken. Och det är inte vilka spöken som helst heller, utan hon har hittat två riktiga skräckexempel ur de skräckfilmer vi brukar se tillsammans.

När det är mörkt ute, och hon ska gå till ett annat rum, som jag inte är i, då säger hon:
- Jag är rädder mig. Labolina rädder mig.

När vi spelar Bamse-spelet, då skriker hon varje gång det kommer ett spöke.
Och värre blir det för varje gång. Nu vågar hon knappt spela Bamse längre..

Farmor är inget spöke. Henne var vi ute med idag, och solade lite. Bara sådär.

Sen händer det att hon blir rädd för mig också. När jag kittlar henne så ska jag helst låta som en gris också. Men om jag gör det för mycket, då kan det bli läskigt. För då är jag inte pappa längre. Då är jag en gris. Och då stoppar hon mig. "Inte roligt. Jag rädder mig. Inte äta upp mig."

Kids alltså =)

Den lilla rackaren blev sjuk inatt. Någon gång vid 3-tiden väckte hon mig genom att sätta sig på mig och hosta, snora och svamla osammanhängande. Typiska tecken på en sjuk barnrumpa alltså. Så det blev att skjuta henne full av nässpray, vatten och alvedon för att sedan somna om.

När vi vaknade igen var hon pigg och och feberfri.

Det är hon fortfarande.

Och jag undrar - är hon frisk igen, eller är hon bara hög på alvedon? Gotta hate Alvedon, måste det vara så förbannat effektivt att man inte vet om ungrackaren är sjuk eller inte!?

Funderade på att ta en vilodag från gymmet idag. Min axel mår inte bra, så att säga.
Men nej. Kom på att det finns delar av kroppen som går att träna helt utan att involvera axlarna. Jo just det, de där två fjuttiga stickorna som kallas för ben. Jag har ju liksom kört passiv träning när det gäller benen såhär långt. Bortsett från lite ben- och vadpress då, förstås.

Men nu är det kanske läge? Om axeln inte klarar mer än 2-3 pass / vecka de närmaste veckorna, och det tror jag inte att den kommer göra, så innebär det ju att jag har 2-3 pass / vecka som jag kan passa på att träna benen istället. Hitta någon led- eller ligament i benen som kan skadas istället. För att få en jämn smärta över hela kroppen.

- The Stupid Guy

Nu känner jag mig som en modern man. Jag sade just upp mitt Comhem-abonnemang för TV:n. Det kostar ju 600 kronor i månaden, för något som jag faktiskt aldrig använder. 59 kronor varje månad för något som de kallar kortavgift. Då köper jag hellre mina fotbollsmatcher på Viaplay.se, och ser mina serier online. Mycket bättre, och billigare.

Så, vad göra för 600 kronor / månad? Köpa donk? :-)

Träning med Morran idag, som sagt. Ett bra pass, även om jag börjar bli lite orolig för axeln som strular mer och mer. Eller orolig är jag väl inte, inte än. Men jag börjar orolig att jag snart kommer behöva oroa mig för axeln.

Apotekaren lärde mig några rehab-övningar som han körde när han hade skadat axeln. Så jag ska börja köra på dem. Och kanske ta det lite lugnt med dipsen. Men - jag är ju ganska korkad också. Så någonstans vet jag ju om att nästa gång jag kör bröst kommer jag att hoppa upp på dips-bocken igen. Och köra hårdare än någonsin. Lyssna inte på kroppens signaler, som jag brukar säga. Kroppen ljuger.

Körde en av Morrans magövningar också. Satan i gatan av det brändes. Tårar i ögonen efter ett set. Sedan blev det två till. Vill man vara fin måste man lida pin, som det brukar heta på fjortisbloggarna.

Yours truly,
- TGG

Jag har varit dålig på att uppdatera här i bloggen de senaste dagarna. Men det beror helt enkelt på att jag inte har så fantastiskt mycket att säga. Jag lever livet, och livet lever mig. En bra kombination, förvisso, livet och jag tycker om varandra. Men det är inte så fantastiskt spännande att skriva om. "Idag åt jag ost på min smörgås. Som vanligt."

Men jag ska försöka bättra mig! Hitta något att skriva om, liksom!

Idag blir det hur som helst träning med Morran igen. Inne i Vasastan. Funderar på om jag ska försöka mig på att cykla in till gymmet eller inte. Det är inte mer än lite drygt 3 kilometer, så det borde gå fort. Men å andra sidan inbillar jag mig att man blir överkörd och dödad om man försöker cykla i innerstan. Vi får väl se hur jag gör.

In other news så var jag hos Tupps och Carlo igår. Pizza. Paj. Film. Nakendans. Modern talking. Inga konstigheter.

Hallhylla modell modifierad Ikea-kreation. Mycket stolt!

Att jag kan bli hög på böcker, det är ingen nyhet för er som läser min blogg? Och att det framförallt är den där bokserien som jag blir hög av nu för tiden, det behöver väl inte upprepas? Och att jag själv vill skriva är väl även det allmän vetskap vid det här laget?

Bra.

Det finns, har jag märkt, en viss problematik med att älska riktigt bra böcker. Det är den att att när jag själv skriver, då vill jag också leva upp till samma mått. Det är inte så att jag nödvändigtvis behöver vara bättre eller ens lika bra som den där bokserien - men jag vill att det jag skriver ska komma med på samma skala. Om man ställer den där serien och det jag har skrivit bredvid varandra, då vill jag att det jag har skrivit ska synas. Även om det blir som att jämföra en vindruva med en melon. Men jag vill inte vara en vindruva bredvid solen, om ni förstår vad jag menar.

Så. Nu har jag en ny målsättning.
Min tidigare målsättning var att skriva mycket i år. Den målsättningen kommer jag inte att leva upp till.
Min nya målsättning är att skriva någonting som jag faktiskt tycker är så bra. Även om det i slutändan inte blir mer än fyra sidor. Men fyra sidor som känns som en vindruva, att ställa där i bokhyllan bredvid alla meloner.

Jag vill bara säga det, att ibland är Big Bang Theory riktigt bra.
http://www.youtube.com/watch?v=5RI3k1byv3Y

Nu: Nörda ner mig lite mer!

Kan inte klaga på maten i varje fall.

När man bara har varannan helg att vara fri som en fågel, då blir det lätt till att man har lite för högt ställda förväntningar inför helgen. I varje fall ibland, då man under veckan som förflutit gått och trånat efter att få socialisera sig. Eventuellt med lite berusningsmedel.

Nu blev det inte riktigt så.

Flunsan härjar bland vännerna. Och själv lyckades jag somna i soffan vid halv-fem-tiden och sova till stax efter sex. Lite sent att börja rycka o trådarna då.

Så nu sitter jag här. Med lite (mycket) för mycket att äta. Entrecote. Pommes. Chips. Dipp. Och så whisky med cola förstås. Och en massa filmer. Som jag inte vill se.

Så. Det känns ju lite antiklimax nu.

Men jag ger inte upp. Det kan bli kväll av det här också. I vanliga fall brukar jag ju vilja soloköra minst en kväll per helg. Nu ska jag bara hitta den rätta stämningen. Whisky och Paranormal Activity 3 kanske är den rätta vägen? Eller Mass Effect? Eller boken?

The good guy

What a good guy!

Labels

Blog Archive