slider img
slider img
slider img

1. Stäng av omstarter i Schemaläggaren Windows använder den egna schemaläggaren  för att schemaläg...

Hindra Windows 10 och Windows Update från att starta om din dator

1. Stäng av omstarter i Schemaläggaren
Windows använder den egna schemaläggaren för att schemalägga omstarter. Dessa kan du inaktivera, samt se till att de inte körs av systemet.
  1. Klicka upp startmenyn och skriv "Schemaläggaren" för att starta Schemaläggaren.
  2. Klicka upp Bibliotek för schemaläggaren > Microsoft > Windows > UpdateOrchestrator
  3. Högerklicka på "Reboot" och välj "Inaktivera"
  4. Högerklicka på "Reboot" och välj "Egenskaper"
  5. Välj ditt användarkonto istället för "Använd följande användarkonto när aktiviteten körs" samt kryssa för "Kör endast när användaren är inloggad".

2. Förhindra att Windows skriver till Reboot-filen
Så länge Systemet är ägare av Reboot-filen finns en risk att Systemet skriver in nya omstarter till den. Det kan du förhindra genom att själv ta över ägarskapet av filen.
  1. Klicka upp startmenyn och skriv "cmd".
  2. Högerklicka på kommandoprompten och välj "Kör som administratör".
  3. Skriv "takeown /F C:\Windows\System32\Tasks\Microsoft\Windows\UpdateOrchestrator\reboot" för att göra dig själv till ägare av filen.
  4. Öppna mappen takeown /F C:\Windows\System32\Tasks\Microsoft\Windows\UpdateOrchestrator\ i utforskaren.
  5. Högerklicka på filen "reboot" och välj "egenskaper".
  6. Välj fliken "Säkerhet".
  7. Klicka på "Redigera".
  8. Ge din egen användare fullständiga rättigheter till filen.
  9. Kryssa bort alla rättigheter utom "Läsa" och "Läsa och köra" för användaren System.
3. Ställ in Windows Update att fråga innan nedladdning av uppdateringar.
Nedanstående ändring borde i teorin räcka, men av någon anledning tycks den inte göra det. Åtminstone inte enligt rykten på internet.
  1. Klicka "Windows + R" för att öppna rutan "Kör".
  2. Skriv GPEdit.mcs.
  3. Leta dig till katalogen Administrativa mallar > Windows-komponenter > Windows Update
  4. Dubbeklicka på "Konfigurera automatiska uppdateringar" och välj "Aktiverad" samt alternativet "2 - Meddela om hämtning och installation".
  5. Dubbeklicka på "Ingen automatisk omstart med inloggade användare efter schemalagda installationer av automatiska uppdateringar"
  6. Välj "Aktivad".
..

Alla ni som känner mig vid det här laget vet ju att jag skrivet på en bok, och att mitt mål inte ...

Fuck you, Tolkien!


Alla ni som känner mig vid det här laget vet ju att jag skrivet på en bok, och att mitt mål inte bara är att det ska bli en bra bok, utan dessutom en förbannat lång sådan.

För att försöka få ett hum om hur lång en förbannat lång bok är har jag gjort det till en vana att jämföra längden på min bok med andra kända böcker. Till exempel passerade jag Harry Potter och de Vises Sten (76 944 ord) i våras. Sedan lyckades jag, precis innan sommarledigheten, passera den av Peter Jackson så misshandlade Bilbo (95 356 ord). Därefter blev det ett sommaruppehåll om fyra veckor då jag semestrade med Emilia. Under den tiden skrev jag knappt ett ord, men sedan två veckor tillbaks är jag igång igen, och idag passerade jag till slut den avslutande boken av Tolkiens sagan om ringen-trilogi, Sagan om Konungens Återkomst (137 115 ord).

I skrivande stund omfattar min bok 137 199 ord. Det är 84 ord fler än vad det är i Sagan om Konungens återkomst, och det är fucking unbelievable. Herregud vilket jobb det har varit. Men vet ni vad, jag börjar se ljuset i slutet av tunneln. Jag börjar tro på att jag faktiskt kan få färdigt det är mastodontprojektet.

PS. Sagan om Konungens Återkomst har jag läst flertalet gånger, både på svenska och på originalspråk. Så missförstå nu inte mitt "Fuck you, Tolkien" som att jag skulle ogilla den gamla räven. Det är helt precis tvärtom, jag säger fuck you till fantasyns anfader på samma sätt som jag säger fuck you till en god vän. Med kärlek och respekt. DS.

****

Nedan följer ett litet utdrag som jag skrev tidigare i veckan. Det är fortfarande inte renskrivet, så ursäkta eventuell misshandel av det svenska språket. Men med det sagt så vill jag påstå att det blev ett ganska mysigt litet avsnitt. Ett litet avsnitt som fick mig att efteråt känna att fan det där vill ju jag få uppleva. Och är det inte vad en bok ska vara, en serie upplevelser värda att uppleva?

Marscherande utmed Norra Flodgången i riktning mot Riindistriktet fann Gaius att han faktiskt inte svettades fullt så mycket som han brukade. Nog för att han fortfarande var tvungen att torka fukt ut pannan gång efter annan, men fukten bestod till större del av vatten snarare än svett, sedan han idag valt att följa Melinras exempel att doppa huvudet i en hink med vatten. Det må förvisso vara så att han fått löss på köpet, vilket Melinra varit snabb att påpeka, men de svala dropparna gjorde sannerligen marscherandet mindre olidligt. Hade han bara haft en hink att doppa huvudet i var fjärde kilometer eller så så skulle han ha kunnat njuta av promenaden. Som det var nu var det fortfarande en plåga, men inte en fullt lika stor plåga.

”Vad ska du göra när du har tjänat ut dina tio år?” frågade Melinra när de hade passerat korsningen mellan Norra Flodgången och Östra Handelsvägen, den väg som om de vände norrut skulle leda dem in i hjärtat av Riindistriktet. Som det var nu patrullerade de bara distriktets ytterkanter, vilket var illa nog en vindstilla dag som denna.

”Jag vet inte,” svarade Gaius uppriktigt. Han hade aldrig funderat på vad han skulle göra med livet efter legionen. ”Förresten har jag bara fyra år kvar till alla tjugo.”

”Alla tjugo,” visslande Melinra, till synes imponerat. ”Du måste ha tagit värvning tidigt. Då hoppas du på att få en gård? Att bruka marken, hålla djur, och allt det där?”

”Ja,” nickade Gaius, som kunde se sig själv göra det. ”Mina föräldrar var bönder. När jag var ung, knappt en man än, avskydde jag bondelivet. Då ville jag inget annat än att komma bort från det.”

”Så du tog värvning istället,” fyllde Melinra förstående i. ”Men nu när du är här, då längtar du tillbaks till det enkla livet?”

”Något sådant,” grymtade Gaius. ”Det finns inget enkelt med det, men det är något viss med att ha öder i sina egna händer. Hur kunde du gissa att jag saknade det?”

”Min mamma var en tvätterska, innan hon gick bort vill säga,” svarade Melinra med ett sorgset leende. ”Jag kunde ha fortsatt i hennes fotspår; tvättat linnen och rika köpmän och annat folk. Jag fick till och med erbjudanden från flera av hennes tidigare kunder. Jag skulle aldrig ha blivit förmögen, men jag skulle ha klarat mig. Men jag tog värvning istället.”

”Så är det vad du vill göra när du tjänat ut dina tio år?” undrade Gaius. ”Hur många år har du kvar förresten?”

”Tre år,” började Melinra, varpå hon grimaserade. ”Jag har haft mina tankar på att öppna ett litet tvätteri någonstans. Kanske i Leon, eller rent av uppe i Seber. Någonstans längre norrut där det inte är så blodsförbannat varmt hela tiden.”

De passerade förbi ännu en korsande gata, den här gången en som Gaius inte kände namnet på, där en liten pojkspoling stannade upp och vinkade åt dem. Innan Gaius han återgälda vinkningen var pojken redan på väg åt något annat håll.

”Funderar du på att skaffa barn någon gång?” frågade Melinra med en nick mot pojkens rygg. ”Jag kan tänka mig att det blir tomt på en gård utan sällskap.”

”Det kräver att jag hittar en kvinna först,” svarade Gaius. ”Någon som jag skulle stå ut att dela livet med, och någon som skulle stå ut att dela livet med mig.”

”Jag är tillgänglig,” log Melinra ett blygt leende. ”Jag kan inget om att odla, men jag kan slå vad om att det blir mycket smutsiga kläder på en gård. Kläder som behöver tvättas och sys.”

Gaius stannade upp och tittade på henne. Hon var något år äldre än honom, och ett eller ett par kilo tyngre. Men vikten satt på rätt plats, runt höfterna, och även om ansiktet inte längre var tomt från rynkor så hade hon fortfarande något ungdomligt i blicken. Dessutom var hon söt när hon log, vilket hon gjorde för jämnan. De hade känt varandra under några års tid, så väl man nu lärde känna någon inom legionen, men han hade aldrig tänkt på henne på det sättet tidigare. Men han tyckte om henne, visst gjorde han det. På sätt och vis påminde hon honom om hans syster, även om det kanske inte var något han skulle säga till henne. Hon hade samma smittsamma leende, som fick honom att må bra utan att hon behövde säga någonting alls.

”Förresten så har du ju redan mina löss,” skämtade Melinra, som tycktes obekväm med Gaius plötsliga tystnad. ”Så du behöver inte bekymra dig om den saken.”

”Jag tycker om dina löss,” svarade Gaius till sist. ”Jag skulle vara glad om jag fick ta dem med mig när jag lämnar legionen.”

”De är dina,” log Melinra som tog ett plötsligt steg närmare. ”Vårda dem väl, så kommer de att vara med dig tills du dör.”

”Jag skulle tycka om det,” log Gaius till svars.

”Jag med,” sade Melinra, som tog ännu ett steg närmare så att hennes kropp nu snuddade vid hans. Närheten väckte både en åtrå och någonting mer inom honom. Plötsligt längtade han efter att dagens runda skulle ta slut. Plötsligt längtade han efter att de sista åren med legionen skulle ta slut.

”Det finns mer än en slags löss,” hörde han till sin förskräckelse sig själv säga, samtidigt som han lade en försiktig hand på hennes bak.

”Om det är så där du stöter på kvinnor förstår jag varför du fortfarande ligger ute på marknaden,” sade Melinra med en grimas.

”Jag antar att det finns bättre sätt att locka kvinnor till sin säng,” medgav Gaius.
”Jag antar det,” nickade Melinra.

”Så kommer du till min säng ikväll?” frågade Gaius, som plötsligt var torr i munnen trots de strilar av fukt som gång efter annan fann sin väg ned över hans läppar.

”Jag antar det,” log Melinra. ”Men då får du se till att hålla tyst.”

”Jag kan lössen tala för sig själva,” nickade Gaius. ”Bra tänkt.”
..

Dimma ringlade sig långsamt in genom den lilla springan under dörren, en späd dimslöja i taget, till dess att den efterhand dolde golvet he...

Det sista kortet i leken

Dimma ringlade sig långsamt in genom den lilla springan under dörren, en späd dimslöja i taget, till dess att den efterhand dolde golvet helt med sina långsamt virvlande konturer. I takt med att dimman fortsatte att sippra in genom dörren började dess fingrar slingra sig upp utmed benen på det bord och den stol som var de enda möblerna i stora men sparsamt upplysta rummet. När en av dessa slingor till slut letade sig upp över bordsskivans kant lyfte rummets ende ockupant till slut på huvudet från den tjocka bok som han fram till dess hade suttit lutad över.

"Jag vet att du är är," hostade figuren med torr röst. "Visa dig."

Dimslöjan som letat sig upp på bordet fann långsamt skepnaden av en hand, samtidigt som dimslöjorna från golvet virvlade upp till dess att de påminde om en mänsklig gestalt, om än en diffus och märkbart transparant sådan.

"Du såg ut att vara upptagen," log Lögnernas Fader. "Jag ville inte störa dig."

"Du vet att jag avskyr när någon sneglar mig över axeln," harklade sig figuren vid bordet, samtidigt som den långsamt vred huvudet från sida till sida med ljudliga knak till följd.

"Så hur går ditt skrivande?" frågade Lögnernas Fader med en gest mot den tjocka bok som låg på bordet.

"Det har varit en pers, värre än du någonsin kan föreställa dig" suckade figuren. "Men faktum är att jag är färdig. Mitt livsverk är äntligen färdigställt."

"Du kan väl inte på fullaste allvar påstå att det bara har varit jobbigt?" fnös Lögnernas Fader. "Erkänn, du älskade vartenda ögonblick av det!"

"Föreställ dig att du är självmordsbenägen," sade figuren, som nu lade en stor hand på den läderklädda boken. "Föreställ att du gräver din egen grav med bara händerna. Nog för att du kommer att känna dig nöjd när allt till slut är klart, och du kan lägga dig att vila i dess botten. Men innebär det att arbetet alla gånger är roligt? Att de blödande fingrarna och brutna naglarna bara är skratt och inga tårar? Nej, ingenting av värde är lätt att skapa. Känslan av stolthet finner sin bästa grogrund i långa och plågsamma dagar av hårt slit."

"Självmordsbenägen?" log Lögnernas Fader. "Är det något du vill tala om för mig?"

"Det är bara den metafor som jag trodde att du skulle förstå bäst," fnös figuren. "Det tycks alltid vara ur olycka som du hämtar din näring."

"Olycka är en form av hårt slit," sade Lögnernas Fader med en axelryckning. "Det är något som jag är stolt över."

"Du missförstår min poäng fullständigt," suckade figuren som nu lutade sig tillbaka i den tunga stol av massiv ek som den satt i.

"Vad är din poäng då?" frustade Lögnernas Fader. "Vad är det ens vi talar om? Du får mig att glömma varför jag ens kom hit från första början."

"Du frågade om mitt livsverk," sade figuren med ett trött leende, "och jag talade om att det är färdigt."

"Och du är belåten?"

"Tolvtusen blanka sidor, inte ett ord skrivet på någon av dem," nickade figuren. "Det är klart att jag är belåten. Vad finns det att vara missnöjd med?"

"Inte mycket, låter det som."

"Just så!" utropade figuren förnöjt.

"Men det är inte så mycket till dagbok," fortsatte Lögnernas Fader. "Om alla sidor är tomma."

"Tomma sidor, vart och en av dem en perfekt transkription av den dag den representerar."

"Jag förstår plötsligt ditt skriande behov av att konversera," replikerade Lögnernas Fader. "Vill du följa med mig ut?"

"Ut i världen?" frågade figuren överraskat. "Gärna det. Har det hän något när jag har varit borta?"

"Inte så mycket," svarade Lögnernas Fader. "Somliga hävdar att den håller på att gå under."

"Som vanligt då," muttrade figuren.

"De kan ha rätt den här gången."

"Verkligen?" frågade Sonos, krigets gud, och äntligen såg Lögnernas Fader något av den glöd som han hade väntat på blossa upp i dennes ögon. "Behöver du min hjälp? Är det därför du är här?"

"Jag är rädd att det är för sent," svarade Lögnernas Fader.

"För sent?" röst Sonos högt, samtidigt som han reste sig med sådan kraft ett den tunga stol som han suttit på slungades bakåt, rakt in i en vägg där den gick i bitar. "Mitt livsverk äntligen färdigt, och så hotar världen att gå under innan någon hinner läsa det! Nej, det går inte för sig! Det går inte för sig alls!"

"För att vara helt ärligt verkar det inte vara mycket till läsning," kommenterade Lögnernas Fader.

Mitt i en rörelse stannade Sonos upp och stirrade på honom, sedan slet han åt sig en stridshammare i storlek av en smärre häst och klev ut genom dörren. Att den stålförstärkta dörren av massiv ek fortfarande var stängd tycktes krigets gud inte notera när han passerade rakt genom den med ett brak.

Ensam kvar i det dunkla rummet log Lögnernas Fader ett privat leende. Han hade sparat sitt äss till sist. Ingen skulle ha kunnat förvänta sig det här. Inge skulle någonsin kunna förutse konsekvenserna av det här, han själv minst av alla. Men det spelade mindre roll. Kaos var trots allt en stege, som en klok man en gång sagt, och Lögnernas Fader ämnade klättra på den.

Lögnernas Fader visslade tyst för sig själv när han klev ut i solljuset, där han i förbigående noterade hur marken krängde till och jämrade under fötterna på honom i takt med att Sonos med sin hammare öppnade en ny väg ut ur dalen. Krigets gud hade aldrig varit någon att låta ett berg stå i vägen för sin önskan.

De kommande veckorna skulle komma att bli intressanta.
..

Fullständig oredigerat. Kopierat från ett dokument där jag antecknar alla mina idéer. Skrev det här igår kväll, och lite på lunchen idag. D...

Spoiler, bok 2

Fullständig oredigerat. Kopierat från ett dokument där jag antecknar alla mina idéer. Skrev det här igår kväll, och lite på lunchen idag. Del av "Bok 2" i den historia jag skriver. Men jag tycker att den klarar sig ganska bra på egen hand också.



"Krymplingar som henne, varför låter vi dem ens leva?" frågade lönnmördaren. "Hon kan varken röra sig eller tala, än mindre snyta sin egen näsa eller göra rent efter att hon har gjort sina behov. Kan hon ens tänka, där bakom sina stirrande ögon? Jag har mina tvivel. Så varför låter vi henne inte bara smaka ett svärds kyss, och kallar det barmhärtighet?"

"Min mor brukade alltid säga att det är krymplingar som lär oss värdet av empati," svarade Lögnernas Fader."Att det är när vi ser på en krympling som vi lär oss att se bortom oss själva. Att det är då vi lär oss att föreställa oss hur det är att vara, inte sig själv, utan någon annan. När vi då föreställer oss själva som krymplingar, föreställer vi oss då som påsar av kött, befriade från såväl tankar som känslor? Eller föreställer vi oss något mer? Föreställer vi oss som de människor vi faktiskt är, men fängslade inuti en kropp, från vilken vare sig tankar eller känslor har någon väg att fly? Säg mig, när du föreställer dig själv fängslad i en cell där ingen kan höra dig skrika, känner du då inte ett uns av empati? Känner du inte behovet av att ge denna stackars själ din tid och din närhet, snarare än svärdets kyss? Det var åtminstone vad min mor frågade mig." För ett ögonblick tystnade guden, men innan lönnmördaren hann ta till orda iden fortsatte den igen. "Men det finns förstås de som aldrig under hela sitt liv vare sig känner eller visar ett uns av empati, och för dem är din fråga enkel att besvara. För dem är svärdets kyss den enda barmhärtighet de förstår."

"Att försöka visa den stackars själen närhet, att försöka göda den med medmänsklighet, efter att ha föreställt sig själv i dess ställe, handlar inte det enbart om egoism?" frågade Lönnmördaren. "För nog kan det inte vara annat än egoism, om impulsen att beskydda och nära inte kommer förrän man har föreställt sig själv i dess ställe? Må så vara att döden har varit min älskarinna så länge att hennes kyss är den enda jag känner, men jag kan tala om för dig att hennes famn är inte kall utan varm. I ögonen hos alla dem jag har dödat har jag sett henne blicka tillbaks mot mig, och i hennes ögon finns inget mörker."

"Vem är jag att ifrågasätta dina slutsatser," sade Lögneras Fader med en krusning som påminde om en axelryckning, som om ämnet inte längre intresserade honom. "Döda henne då, och låt oss få saken ur världen. Vi har mycket att göra, och kort om tid att göra det. Vi har en gudinna att träffa, och din älskarinna väntar på henne."

För ett ögonblick stod lönnmördaren kvar och blickade ned mot den lilla flicka som låg på marken, dumt stirrandes rakt ut i luften. Sedan böjde han sig ned, slöt med en hand hennes ögon, varpå han med den andra lät dolken genomborra hennes hjärta. Visst var det barmhärtighet, det han gjorde? Han sökte svaret i hennes ögon, men fann inget. De fortsatte bara att stirra oseendes rakt ut i luften. Han kämpade undan en rysning och satte sedan efter guden.


* * * ett antal kapitel här mellan * * *


Efter ha slungats in i en pelare låg lönnmördaren stilla och bevittnade den sköra flickgestaltens dödsryckningar. Hon tog lång tid på sig med att dö, och blödde något makalöst mycket, men det gjorde inte honom någonting. Han tyckte om att se henne dö. Dessutom fanns det inte mycket mer för honom att göra, han ryggrad var knäckt på åtminstone två ställen, så han kunde varken gå eller röra på sig. Han skulle förmodligen ligga här till dess att han svalt eller törstade ihjäl, och det gav honom all tid i världen att se på hennes skådespel. Det fick honom att le.

Ringlande slingor av dimma gjorde lönnmördaren medveten om att Lögnernas Fader hade gjort honom sällskap i templet. En kylig vindpust utmed nacken fick lönnmördaren att snegla uppåt, där han kunde se hur guden nu gjort honom sällskap vid altarets fot. För en stund stod guden orörlig och stirrade på gudinnans dödsryckningar, men när de till slut ebbade ut vände guden istället sin kyliga blick mot lönnmördaren.

"Du ser ut att ha slutfört ditt jobb," sade Lögnernas Fader.

Lönnmördaren försökte svara, men fann att han inte hade kraft att öppna sin mun. Istället gapade han bara mot guden. Han tvingade sig att stänga munnen, men fann att den föll upp igen efter ett ögonblick.

"Minns du när vi talade om krymplingar?" frågade guden honom. "Vi diskuterade om det var störst barmhärtighet att låta krymplingen leva eller dö. Jag minns att du betraktade svärdets kyss som den största barmhärtigheten, gör du det fortfarande?"

Desperat försökte lönnmördaren svara. Skrika ut sitt svar, men det var lönlöst. Allt han kunde göra var att sakta blinka mot guden. Blinka bort de tårar som plötsligt gjorde det svårt att se klart.

"Jag antar att du inte kan svara på det, " fortsatte Lögnernas Fader efter en stund. "Nu finns det inte längre något sätt för mig att veta vilket ditt svar skulle bli. Dina tårar är de av smärta eller av lycka? När du blinkar, är det ett försök att säga mig något, eller är det bara en kvardröjande reflex från en hjärna som sedan länge har slutat ge upphov till verkliga tankar?"

Guden satte sig på huk intill lönnmördaren, där han lade en isande kall hand mot lönnmördarens bröst. Kylan var så intensiv att lönnmördaren trodde att luften skulle frysa till is i hans lungor om den låg kvar där för länge.

"Jag skulle kunna göra dig den barmhärtighetstjänsten," viskade guden. "Det skulle bara vara för mig att pressa min hand lite hårdare mot din dödliga kropp så skulle varje spår av liv lämna dig." Sedan fnissade guden till. "Men jag gör som min mor lärde mig. Jag föreställer mig att du finns kvar där inne, fängslad i denna påse av kött, oförmögen att tala eller dela med dig av dina känslor. Jag föreställer mig att det måste vara fruktansvärt. Problemet är att jag inte delar min mors slutsats gällande empati. Empati leder inte till medkänsla. Empati får mig att handla barmhärtigt. Allt empatin hjälper mig att känna är glädje när jag förstår hur andra lider, och jag tror att du kommer lida länge. Förstår du min lycka?"

Med de orden reste guden på sig igen, varpå han efter en sista blick mot gudinnans nu orörliga kropp försvann genom en plötslig vindpust.

Kvar på golvet låg lönnmördaren tyst skrikandes. Tyst hamrandes mot sitt fängelses solida väggar.


* * * ett antal kapitel här mellan * * *


Han visste inte hur lång tid det hade gått sedan Lögnernas Fader hade lämnat honom åt sitt öde. Lönnmördaren hade sett dagen komma och gå två gånger, så mycket var han säker på. Var det den tredje dagen som nu grydde utanför templet? Han kunde inte veta säkert. Han hade börjat förlora medvetandet, och var gång han åter vaknade var han osäker på hur lång tid som hade passerat. Allt han visste var att han var döende. Nästa gång han förlorade medvetandet skulle förmodligen vara den sista. Det fanns inte tillräckligt mycket kvar av honom för att föra honom tillbaks till medvetande en gång till. Han trodde åtminstone inte det.

Sakta lät att blicken glida till den döda gudinnans kropp invid altaret. Han ångrade fortfarande inte att han hade dödat henne. Vad hon hade gjort mot alla dessa kvinnor och barn var ett brott av ofattbar skala. Hon hade förtjänat att dö för sina brott. Hans eget liv var ett billigt pris att betala för att skydda världen från henne. Ett pris han nu med största slutgiltighet skulle komma att betala inom kort. Han hade kämpat mot det, men inte längre. Han hade kommit förstå att det fanns någon form av rättvisa här i världen. Kanske inte någon gudomlig rättvisa, så som en allsmäktig gud som bringade rättvisa till världen, men det fanns ett visst mått av rättvisa ändå. Gudinnan hade förtjänat att dö, så han hade dödat henne. Han själv hade också förtjänat att dö, och Lögneras Fader hade sett till att så skulle bli fallet. Någon dag i framtiden skulle det sedan bli Lögnernas Faders tur att falla offer för samma rättvisa.

Med en kraftansträngning slickade sig lönnmördaren om sina spruckna läppar. Tungan höll inte längre någon fukt att fukta dem med, så det var en fruktlös handling, men den gav honom något att göra. Förlamad från nacken och nedåt hade lönnmördaren att lära sig att underhålla sig med de minsta medel. Det visade sig dock att även de minsta medel tröttade ut honom i det sorgliga skick som han nu befann sig. Med tungan fortfarande halvt utanför munnen fann lönnmördaren stjärnor dansande framför sina ögon, stjärnor som övergick i ett vitt flimmer som hotade att svälja honom innan de åter tonade bort. För ett ögonblick hade han trott att hans sista stund var kommen, men inte än. Inte riktigt.

När blicken klarnade fann lönnmördaren att den nu var riktad mot det de strömmar av blod som runnit från gudinnan i hennes dödsryckningar. Blodet hade runnit ned för de fyra trappsteg som skilde altaret från golvet, och vidare ut i en stod pöl över golvet. Lönnmördaren låg själv i denna pöl. Han kunde känna det klibbiga blodet mot sin kind, där låg pressad mot marken. Om han bara sträckte ut tungan skulle han kanske nå att slicka på det.

Född ur någon slags missriktad önskan att leva fann han sig plötsligt kämpandes att få tungan att räcka tillräckligt långt. Kämpandes mot såväl de stjärnor som åter dansade framför ögon på honom som mot den egna käken som inte ville öppnas tillräckligt. Just som han trodde att det var omöjligt kände han hur tungan stötte emot något varmt och klibbigt. Han tvingade sig att göra en lapande rörelse, varpå han lät tungan glida utmed de spruckna läpparna. Känslan var smärtsam och ljuv på samma gång. Blodet kändes fortfarande färskt och fuktigt, på samma gång som brännande hett och giftigt. Han visste att det var omöjligt, att han fått i sig alldeles för lite för att det skulle göra någon skillnad, men han kände ny styrka spira upp inombords. Stjärnorna hade till och med slutat dansa framför ögonen på honom. Med en kraftansträngning gjorde han ännu en lapande rörelse, och sedan ännu en. På något vis lyckades han vrida huvudet, så att han nu kunde sörpla i sig det kväljande men på samma gång uppfriskande blodet. Han slutade inte förrän han hörde ett plötsligt brak från sin egen ryggrad. Ett brak följt av oändlig smärta när nervändar plötsligt fogades samman igen. En smärta som fick honom att vråla så att fönsterrutorna skakade och flisor av färg och fog föll från templets tak och väggar. En smärta som sedan gav väg för något annat. Något nytt. En kraft inombords som han aldrig hade upplevt förut. Han var pånyttfödd. Men inte som människa, åtminstone trodde han inte det. Han var återfödd som någonting annat.

Kanske skulle det visa sig att rättvisan hade en gud, trots allt.
..

Det finns människor som dras till andra människor, som nattfjärilar till en öppen låga. Människor som har ett inre behov av att synas och hö...

Tystnadens röst

Det finns människor som dras till andra människor, som nattfjärilar till en öppen låga. Människor som har ett inre behov av att synas och höras, som om hela deras existens är beroende av någon annans bild av dem. Människor som har ett inre behov av att se och höra andra människor, som om hela deras existens är beroende av de ord och intryck som de absorberar och reflekterar. I ett samhälle så tror jag att de utgör den stora massan, åtminstone synbart så. För det är ju de - de sociala människorna - som tar plats i offentligheten. De som bjuder varandra på middagar, träffas på krogar och torg, och de som högljutt bekräftar varandras existens.

Jag är inte en av dem, och ibland kan jag inte låta bli att misstro dem. Missförstå mig rätt, jag har ingenting emot dig som är en social varelse. Dig som trivs bäst då du omger dig med andra människor. Du är bara som jag, och därför jag ibland ha svårt att förstå dig - precis som du säkert skulle ha svårt att förstå mig.

Det jag har svårast att förstå är hur vissa människor skyr ensamheten. Hur de tycks krympa, nästan tyna bort, om de lämnas ensamma för länge. Som om den där kontakten med andra människor verkligen är livsviktig. Som om det egna jaget förlorar sitt eget värde, sitt själva existensberättigande, om det inte regelbundet bekräftas av någon utomstående part. Som om de egna tankarna inte har något eget värde, om de inte regelbundet ventileras i samtal med någon annan.

För mig har det aldrig varit så. Det är i ensamhet jag utvecklas mest, när jag kan låta mina tankar ostört strida mot varandra. Det är i samtal med mig själv som jag når någonstans, som jag utvecklar egna idéer och ställningstaganden. Jag undrar, borde det inte vara så för alla? Att de har en inre röst, om de bara lyssnar till tystnaden? En röst som utmanar, som underhåller och som bekräftar? En röst som aldrig tystnar, vart jag än är.

På så sätt är jag aldrig ensam, även om jag är helt för mig själv.

På så sätt är jag aldrig ensam, utom ibland, då jag är tillsammans med andra.

PS. Missförstå mig rätt än en gång. Så klart tycker jag om att umgås med mina vänner, och med andra. Vad jag försöker sätta fingret på är frågan varför så många tycks vara rädda för att umgås med sig själva. DS.
..

Jag minns att när jag var liten, då jobbade min mormor i en butik. Butiken låg precis över gat...

Tack för glassen



Jag minns att när jag var liten, då jobbade min mormor i en butik. Butiken låg precis över gatan från hennes hus, så när vi var där och hälsade på om somrarna fanns hon alltid i närheten. Till och med när hon jobbade så var hon nära.

Riktigt hur det såg ut i butiken minns jag inte längre. Jag har för mig att det var ganska så trångt, liksom litet. Bara några få hyllrader av matvaror - och en enda kassa där min mormor tog betalt av kunderna. Det enda jag minns helt säkert är att där fanns en stor frysbox med glass, och det var ur den som mormor kunde trolla fram glassar. Strutar, glasspinnar, you name it - she got it.

*

När jag blev lite äldre slutade mormor att jobba i butiken, och butiken slutade att vara en butik. Under några år var den inget annat än ett gammalt hus med gul, solblekt, fasad. Sedan flyttade någon familj in i huset som brukat vara en butik. Jag avskydde dem för det. För att de bodde i mormors butik. Jag antar att jag fortfarande avskyr dem för det. Vissa övertramp är svåra att förlåta.

Men mormor fortsatte att trolla fram glassar. Så fort jag gastade jäätelöä kiitos, vilket på finska betyder glass tack, trollade hon fram en ny glass. Nu var det ur frysboxen där hemma hon trollade fram dem. Det var som om det inte fanns något annat än glass i den.

*

När jag blev ännu lite äldre, kanske tjugo år äldre eller så, började jag hälsa på mormor igen efter några års uppehåll. Det första som slog mig när jag kom dit igen, efter att inte ha varit där på fem-tio år, var hur lite som hade förändrats. Familjen i mormors butik var densamma. Mormors hus var detsamma. Ladan, hammocken, jordgubbslandet och allt annat var precis som jag mindes det. Till och med frysboxen med glass var densamma. Det är väl något av magin med att ha en mormor, antar jag. Saker förändras inte lika fort hos henne som de gör här hemma.

Det enda som hade förändrats var att det inte längre var jag som gastade jäätelöä kiitos i hopp om att få glass. Nu var det Emilia som gjorde det. Och mormor gjorde vad mormor gjorde bäst, hon trollade fram glassarna ur sin stora frysbox.

*

Idag fick jag veta att mormor har somnat in efter en kort tids sjukdom.

*

Tack för glassen mormor. Det finns ingen glass som din.
Kiitos jäätelöä, mummo. Ei ole jäätelöä joltain.
..

Ett trött regn trummar mot fönsterrutan i köket. Stora droppar av vatten rinner utmed glaset, som...

Ett trött regn


Ett trött regn trummar mot fönsterrutan i köket. Stora droppar av vatten rinner utmed glaset, som tårar nedför en kind. De skapar en slags barriär mellan mig och världen utanför, dropparna. Stänger världens ljud ute med sitt trummande. Stänger världens färger ute med sitt tårdrypande rinnande.

Kanske är det inte regnet som är trött. Kanske är det jag. Tanken slår mig som en blixt från klar himmel. Ett ögonblicks klarsynthet.

"Älskling," bryter din röst tystnaden. "Kan jag få saltet?"

Jag sträcker mig efter saltet. Det är inte det fina saltkaret av keramik som vi fick av dina föräldrar. Det försvann i flytten. Istället är det en sådan där vit plastburk med ordet FALKSALT tryckt på sidan som jag räcker till dig. Ingen av oss har orkat med att köpa ett nytt kar. Det är som om vi båda anar att det här ändå bara är något tillfälligt. Ett tillfälligt stopp innan vi når det slutgiltiga målet. Om vi någonsin når dit.

"Tack," mumlar du.

Jag ser på när du strör salt över maten. Inte lite, utan massor. Som ett vattenfall i miniatyr. Allt utan att ens ha smakat. Med ens blir jag arg. Kan du inte ens göra det för mig? Smaka på maten innan du dränker den i salt?

För ett ögonblick tillåter jag mig att fantisera. Fantisera någon gång översalta din mat. Göra den oätlig, redan innan du dränker den under än mer salt. Som för att bevisa någon slags billig poäng. Vilken vet jag inte. Sedan rinner ilskan av mig igen, lika hastigt som den först brusade upp. Istället ersätts den av en ihålig känsla av hopplöshet. Som den alltid gör.

Du vänder din blick mot mig, öppnar munnen som för att säga något. Sedan stänger du den igen. Ler ett leende som inte når hela vägen upp till ögonen. Men det döljer du genom att vända blicken åt ett annat håll. Långsamt snurrar du gaffeln på din tallrik, så att spagettin samlas som en liten boll kring den. Sedan stoppar du allt i din mun.

Skrivet på någon minut..
..

Jag tänker på dig ibland. Oftare än vad jag kanske borde, för vi känner ju inte varandra. Inte...

Tjejen på Ica

Jag tänker på dig ibland.
Oftare än vad jag kanske borde,
för vi känner ju inte
varandra.
Inte så som andra
känner varandra.
Jag vet inte ens
vad du heter.
Men jag vet att vi delade
ett ögonblick,
kanske två.

Det är fyra år sedan nu.
Jag stod i kön
på Ica.
Du satt i kassan.
När det blev min tur,
då log du mot mig.
Sedan sade du något.
Jag minns inte vad.
Men vi pratade.
Pratade,
till dess att jag
gick därifrån.

När jag kommit hem
bultade
mitt hjärtafortfarande.
Så jag bestämde mig,
för att gå tillbaks
till dig.

Men,
du var inte längre kvar.
Jag, som tänkt fråga
efter ditt nummer.
Och vet du vad?
Jag skulle ha fått det.
Det är första,
nej enda gången
som jag har varit helt säker
på att få ett ja.

Gick hem igen,
med en klase bananer
som jag inte ville ha.

****

Vi träffades förstås igen. Många gånger. Du jobbade ju där, och jag handlade ju där. Men nästa gång vi träffades, då hade jag just varit på den dejt. En dejt som skulle bli en andra dejt. En andra dejt som skulle bli tre år tillsammans. Och jag är inte den som frågar efter nummer, inte när jag redan har ett annat nummer att ringa till. Det vore inte rätt.

Så vi pratade med varandra. I flera år. Någon knapp minut åt gången, någon enstaka gång i veckan. Ytligt. Oskyldigt. Men ibland, åtminstone för mig, något mer.

Sedan en dag fanns du inte längre kvar. Istället för att välja din kassa, valde jag kassan med kortast kö.

****

En sommardag tror jag att jag såg dig. Där i parken. Jag tror att du såg mig med. Du var där med din dotter och en man. Ni såg ut att ha det bra ihop. Jag hoppas det, att ni fick det bra ihop.

****

Men jag undrar. Kunde vi ha haft det bra, ihop?

****

Drog mig just till minnes det här blogginlägget från 2012. Vad är det med mig och kassörskor?
..

Long, long time ago. (United 3, Tottenham 1 [Keane, Tevez, Ronaldo, Ronaldo]) Det här med att ...

Några tankar om Mourinho till United

Long, long time ago.
(United 3, Tottenham 1 [Keane, Tevez, Ronaldo, Ronaldo])

Det här med att Jose Mourinho ska ta över Manchester United har det ju spekulerats om i snart ett halvår, och den senaste månaden har det varit världens kanske sämst bevarade hemlighet att han är på ingång. Igår blev det till slut bekräftat även från officiellt håll då han kritade på för tre säsonger, med option på ytterligare en.

Under den tid det gått sedan Mourinho först lanserades som ny United-tränare i tabloid-tidningarna kring jul har jag hunnit fundera mycket på vad Mourinho kan innebära för klubben. Ena stunden tänker jag på de rader av titlar som han samlat på sig under sin karriär, nästa stund oroar jag mig över det faktum att han har gjort sig ovän med spelarna och sparkats från sina två senaste klubbar.

Ska jag vara helt ärlig så känner jag mig fortfarande kluven.

Å ena sidan så har Mourinho aldrig misslyckats med att vinna ligan med något av sina lag. Porto, Chelsea, Inter, Real Madrid och sedan Chelsea igen. Han har tagit minst ett ligaguld med samtliga av dessa klubbar. Manchester United är sannerligen i desperat behov av ett nytt ligaguld för att väcka liv i den där vinnarmentaliteten igen. Den har ekat med sin frånvaro under de senast tre säsongerna.Det tror jag kommer att förändras under Mourinho.

Dessutom slår Mourinho mig som en pragmatisk manager. Han ställer inte upp med laget på ett visst sätt bara för att hans filosofi säger att laget bör ställas upp så. Så Gaalen är han inte. Inte heller spelar han för kryss mot sämre motstånd som en viss David Moyes brukade göra. Mourinho ställer upp det lag han tror har bäst chans att vinna för dagen, och vad jag har sett tenderar han att ha rätt i dessa laguttagningar. Åtminstone så länge han behåller spelarnas förtroende, och det för oss till nästa punkt på programmet..

Å andra sidan så har Mourinho på senare år haft en tendens att skaffa sig en ansträngd relation till i princip allt och alla. När han inte petar motståndarcoachen i ögat, petar sin lagkapten, letar efter konspirationer eller bråkar med media så sparkar han sitt (omtyckta) läkarteam för att de under pågående match gör sitt jobb. Om det är någon som kan lyckas med konststycket att starta ett bråk i ett tomt rum så är det Jose Mourinho. En gång i tiden tyckte jag att det var charmigt hur han trollade fram en vi mot världen-mentalitet ur ingenting, men på senare år har jag på allvar börjat undra hur det står till med den gode portugisens psykiska hälsa. Man brukar ju säga att gränsen mellan geni och galning är hårfin. Mourinho är ett levande bevis för det. Jag hoppas att han inte visar sig vara fullt så gaalen som Uniteds föregående manager.

Så, vad ska jag egentligen tro? Flipp eller flopp? Kommer Mourinho fylla Uniteds troféskåp med nya pokaler, eller kommer han att fylla tidningarna med nattsvarta rubriker?

Jag väljer att tro det förra. För någonstans i raderna om Mourinho-rapporter läste jag någonting som gav mig en god magkänsla: Ryan Giggs slutar som assisterande manager, in kommer istället Gary Neville.

Med all respekt för Ryan Giggs som fotbollsspelare så har jag aldrig trott på honom som manager. Han kanske är ett taktiskt geni, det är jag inte rätt man att bedöma. Men han är inte någon ledare. Det såg jag redan samma dag som han tog över kaptensbindeln från, just det, Gary Neville. De var som varandras motsatser. Om United jagade poäng så kunde Gary Neville lyfta laget. Han skrek, han slet, och han lyfte laget. Han hade en aura av självförtroende kring sig. En aura som lyfte laget. Med hela sitt kroppsspråk talade han om att den där poängen de jagade, den var möjligt att ta. När Giggs istället hamnade i samma situation slog han ut med armarna, grinade över missade passningar, och förmedlade med sitt kroppspråk inget annat än besvikelse. En besvikelse som när en match går dåligt förstås är naturlig, men som inte hör hemma hos en ledare. Varken hos en lagkapten eller en manager. Eller ens assisterande manager.

Gary Neville hade förvisso en misslyckad sejour i Valencia, men jag tror ändå att han kan fungera som ett gott komplement till Mourinho. Då denne stångas med hjärnspöken och googlar bevis för konspirationsteorier tror jag att Neville kan fungera som en fast punkt för laget. Någon som kan svetsa dem samman och få dem att tro på varandra. Det är åtminstone vad jag vill tro.


..

Om någon förresten undrar vad jag lyssnar på för musik när jag skriver musik så är svaret enkelt. De...

Låttips

Om någon förresten undrar vad jag lyssnar på för musik när jag skriver musik så är svaret enkelt. Det är den här. Idag har den gått på repeat cirka sjuttio gånger.

Så bra är den. Faktiskt. Åtminstone när man skriver fantasy, och är lagd åt kvinnor-som-låter-lite-olyckliga-men-episka-hållet.



C21 FX - Blood red roses
..
Drivs av Blogger.