slider img
slider img
slider img

..koppla av. Eller åtminstone sysselsätta mig med att göra någonting fullständigt irrelevant, som att plöja ned sanslöst många timmar i ett ...

Gud vad jag saknar att..

..koppla av. Eller åtminstone sysselsätta mig med att göra någonting fullständigt irrelevant, som att plöja ned sanslöst många timmar i ett TV-spel, eller läsa en riktigt bra bok. Eller kanske bara kosta på mig något så djupt mänskligt som att gå på en dejt.

Men jag är inte den som är den. Har jag bestämt mig för att skriva en blodsförbannad bok, då tänker jag också se till att få det gjort; även om det innebär att jag måste spendera vartenda blodsförbannat ögonblick av min lediga tid med att antingen skriva eller fungera på vad jag ska skriva. Även om det innebär att jag ställer klockan på ringning tidigare om helgen än på vardagarna. Även om det innebär att jag låter sociala kontakter, övriga intressen och personligt välbefinnande åt sidan.

Det kan kanske tyckas låta ganska dumt, men någonstans har den här boken blivit mer än en bok för mig. Den har blivit ett personligt prestigeprojekt. Lika mycket ett älskat barn av min fantasi som en nemesis att till slut besegra. Kort sagt handlar det här projektet för mig om att faktiskt lyckas slutföra någonting. Att faktiskt åstadkomma någonting som jag kan vara stolt över när jag ser tillbaks på vad jag har gjort med mitt liv. För det finns ju faktiskt inte så vansinnigt mycket annat av den varan på mitt CV annars. Tvärtom är jag väl, åtminstone bland vissa vänner, känd som den som inte slutför mina projekt. Så den här gången vill jag motbevisa dem. Motbevisa den där envisa rösten långt bak i huvudet som säger att jag inte kommer att lyckas den här gången heller.

Så. Jo. Idag gick jag upp strax före klockan sju. För att skriva. Trots att jag drack igår.

202 289 ord skrivna. Uppskattningsvis 40 000 ord kvar att skriva.

Om jag fortsätter i den här takten är jag färdig med ett första utkast i december. Kanske en läsbar version att dela med mig att till kritiska ögon i februari.

Men är jag villig att fortsätta i den här takten? Nej! Jag vill öka den! Och det tror jag faktiskt ska vara möjligt. Av en ren slump upptäckte jag att jag faktiskt har sparat två semesterveckor. Om jag använder dem rätt borde jag kunna skriva så mycket 30- kanske 40-tusen ord i ett svep. Nu måste jag bara luska reda på när jag kan ta ledigt för att maximera min skrivtid.

#trött
#tänkdendagjagfaktisktkankostapåmigattskedanågoniställetförattskedamitttangentbord
..

Min vän Christofer blev pappa för några veckor sedan, och för att fira hans dotters födsel beslutade...

Steffop blir morfar

Min vän Christofer blev pappa för några veckor sedan, och för att fira hans dotters födsel beslutade jag mig för att skriva en liten barnbok tillfället till ära. Inte en bra barnbok, kanske, utan snarare en barnbok att skratta åt. Sedan blev den kanhända ganska bra i slutändan, också, men det var aldrig meningen. Det bara föll sig så.

I tryckt form finns den bara i ett exemplar, nu i (o)tryggt förvar hemma hos lilla Tuva.

Men nog förtjänar resten av världen också att ta del av den? Jo, det tycker jag allt!


*****

Steffop blir Morfar

Det här är Steffop. Steffop är uppfinnare. Och inte villken uppfinnare som helst. Han är världens bäsa uppfinnare. Det var han som uppfann u-båten som går på land, och det var han som uppfann byxorna som tvättar sig själva.

Det är en alldeles speciell dag idag, för idag har Steffop blivit farför. Och han vill inte vara vilken farfar som helst. Han vill vara världens bästa farfar."Jag ska uppfinna något," säger Steffop. "Något som ingen annan har uppfunnit tidigare! Jag ska uppfinna något som gör mig till världens bästa farfar!"



Steffop är vaken hela natten. Han hammrar och han spikar. Han sågar och han skruvar. Och till slut är han färdig med sin nya uppfinning. Barnvagnen med fyrkantiga hjul.

Nästa dag åker Steffop och hans fru Magnus för att hälsa på lilla Didda. Steffop tar med sig barnvagnen med fyrkantiga hjul. Men Didda tycker inte om Steffops uppfinning. Didda gråter, för hon tycker det är obekvämt när de fyrkantiga hjulen slår i marken.

"En vagn med fyrkantiga hjul gör inte dig till världens bästa morfar. Du behöver.." börjar Magnus, men Steffop lyssnar inte.

"Jag ska uppfinna något annat," säger Steffop. "Något som ingen annan har kommit på tidigare! Den här gången ska jag uppfinna något som gör mig till världens bästa morfar!"

Steffop är vaken hela natten igen. Han slamrar och han dunkar. Han borrar och han klistrar. Och till slut är han färdig med sin nya uppfinning. Badbaljan med livs levande fiskar!

Nästa dag åker Steffop och hans fru Magnus för att hälsa på lilla Didda igen. Steffop tar med sig badbaljan med livs levande fiskar. Men Didda tycker inte alls som Steffops nya uppfinning. Didda gråter, för hon tycker det är läskigt när simmar mellan hennes tår.

"En badbalja med livs levande fiskar gör dig inte till världens bästa morfar. Du behöver bara.." börjar Magnus, men Steffop lyssnar inte.

"Jag ska uppfinna något annat," säger Steffop. "Något som ingen annan ens kan föreställa sig! Den här gången vet jag att jag kommer bli världens bästa morfar."

Steffop är vaken hela natten igen. Han ritar ritningar och han mäter plankor. Han slipar och han målar. Och till slut så är han färdig med sin nya uppfinning. Spjälsängen utan spjälor!

Nästa dag åker Steffop och hans fru Magnus för att hälsa på lilla Didda igen. Steffop tar med sig spjälsängen utan spjälor. Men Didda tycker inte alls om Steffops nya uppfinning. Didda gråter, för hon ramlar ned från sängen.

Steffop gråter också. För han vill vara världens bästa morfar. Men han vet inte hur.

"Du behöver inte en barnvagn med fyrkantiga hjul, en badbalja med livs levande fiskar eller en spjälsäng utan väggar för att bli världens bästa morfar," säger Magnus. "Du behöver bara vara dig själv."

Magnus lyfter upp lilla Didda och lägger henne i Steffops armar. Lilla Didda tittar på Steffop. Sen gäspar hon, och somnar med huvudet mot Steffops axel.

Lilla Didda sover i Steffops famn i flera timmar.

Det är bra att vara världens bästa uppfinnare, tänker Steffop. Men ibland behöver man inte vara smart, stark eller rolig. Ibland räcker det att bara vara världens bästa farfar.

..

Augusti var en fantastisk månad. Under den tid som jag var barnledig lyckades jag skriva någonsta...

Ta ledigt för att skriva

Augusti var en fantastisk månad. Under den tid som jag var barnledig lyckades jag skriva någonstans runt 60-70 000 ord, eller någonstans runt en tredjedel av min bok.

Sedan dess har det gått trögt. Kombinationen av arbete och barn lämnar inte mycket energi över för att skriva. Särskilt inte då det tar några dagars intensivt skrivande för att faktiskt komma igång att skriva. Enkelt sagt kan man säga att om jag lägger fem timmar på skrivande tre dagar i rad så kommer jag den första dagen att skriva någonstans mellan 1000 och 1500 ord, dagen därpå någonstans mellan 2000-3000 ord för att den tredje dagen landa någonstans kring 4000-5000 ord. Därefter planar kurvan ut.

Det innebär att jag, som egentligen bara kan skriva heltid varannan helg, aldrig kommer upp i matchtempo. Jag får varva upp, och sedan är det dags att varva ned igen. Jag hinner kom in i historien, hitta alla fantastiska infallsvinklar och känslor igen, och sedan är det dags att trappa ned på takten för att ta hand om jobb (och barn) igen.

Emilia varken kan eller vill jag ta hand om mindre. Må så vara ett skrivandet är det roligaste som jag har här i livet, men Emilia är det viktigaste som jag har. Men jobbet? Det är väldigt lockande att ta en månads tjänstledigt för att skriva färdigt boken. För det är jag helt övertygad om att jag skulle klara av om jag fick arbeta heltid med den under så lång tid.

Så, varför gör jag inte det? Jo, för att tjänstledighet kostar pengar. Så nu försöker jag spara så mycket pengar jag bara kan varje månad. När jag har en månadslön extra på kontot, då ska jag ta min ledighet. Herrejösses vad jag ser fram mot det. Lagom till nyår borde det vara möjligt, hoppas jag.

PS. 194 595 ord. Om jag tjuvar några timmars sömn varje kväll borde jag kunna slå 200 000-taket den här veckan. DS.

PSS. 200 000 ord är ungefär dubbelt så mycket som rekommenderas för en debutförfattare. Som jag ser det innebär det att jag, när boken är färdig, kan ta fram brödkniven och kapa den på mitten. Sedan har jag skrivit två böcker. DSS.

PSSS. Jag tycker om diagram. Det är en ny passion. DSSS.
..

Etthundraåttiosjutusentjuhundranittio, så många ord finns det i J.R.R. Tolkiens gamla avelshingst ...

Tripp, trapp, trull, jag..

Etthundraåttiosjutusentjuhundranittio, så många ord finns det i J.R.R. Tolkiens gamla avelshingst The Fellowship of the Ring. Det är förbannat många ord det. Så många att de tryckta i bokform kräver femhundraelva sidor för att få plats. Tämligen imponerande.

Nu är det dock så att det finns vissa saker som är än mer imponerande. Till exempel att jag idag utökat antalet sidor i min bok till Etthundraåttioåttatusensjugosju, vilket ju faktiskt är tvåhundratrettiosju mer än vad Tolkien lyckades skriva. Tryckta i bokform skulle de säkert ta så mycket som femhundraelva-och-en-halv sida.

Mer än så orkar jag inte skriva här idag. För, ni vet, att både blogga och skriva böcker på en och samma gång blir lite väl mycket kaka på kaka.

Så vad göra nu? Klockan har liksom gått från morgon till kväll utan att jag riktigt märkt hur. Det här med att skriva tycks fungera ungefär som en tidsmaskin. Om man inte ser upp hamnar man i framtiden, utan att man inte riktigt vet hur man hamnade där.
..

Brotus log som den unga flickan, ung nog att vara han dotter, snörde av honom byxorna. När hon vände sina gröna ögon mot honom vände han doc...

Hos en glädjeflicka

Brotus log som den unga flickan, ung nog att vara han dotter, snörde av honom byxorna. När hon vände sina gröna ögon mot honom vände han dock snabbt bort sina egna. Han hade alltid funnit det svårt att möta kvinnors blickar. Alla människors blickar förvisso, men kvinnors blickar i synnerhet. Han fick alltid känslan att de kunde se rakt igenom honom, och att de äcklades av vad de såg. Att de nätt och jämt kunde hålla sig för skratt när de förstod vem han var och vilka hans, i deras ögon, patetiska drömmar var. Det spelade ingen roll att flickan, som nu försiktigt drog av honom byxorna, var en prostituerad betalad att göra vad han så önskade med. I hennes ögon kunde han ändå sin egen osäkerhet speglas.

”Luta dig tillbaks,” sa flickan tyst, som om hon var osäker på vad hon skulle säga. ”Slut ögonen och koppla av om det är vad du vill.”

Han kunde förstås inte veta om hon hade någon baktanke med sina ord, men han gjorde som hon sade. Kanske var det så att flickan faktiskt hade förstått honom, och nu erbjöd honom ett sätt att slippa den sociala delen av deras möte. Kanske gav honom en chans att njuta av den behandling, som han detaljerat hade beskrivit för henne, utan att behöva möta hennes blick igen.

När hon lade sin hand mot insidan av hans lår var den varm och mjuk, och när hon sedan började tvätta hans ben med en svamp var det med lätta och behagliga rörelser som fick honom att slappna av i hela kroppen. Då hon noga hade tvättat hans ben fortsatte hon, genom att med samma mjuka rörelser, raka dem hela vägen från höfterna och ända ned till tåspetsarna. Därefter masserade hon först in en slags olja i de nyrakade benen, sedan en annan. Den första med svalkande egenskaper, den andra med väldoftande arom av lavendel.

Efter att ha betalat och tackat den unga flickan lämnade Brotus hennes enkla rum, som låg precis på gränsen mellan Riindistriktet och Flottstaden. Med dörren stängd bakom sig drog Brotus ett djupt andetag av den varma nattluften, varpå han log brett. Han kände sig som en ny och förbättrad man efter den förvandling som han hade genomgått hos den vänliga glädjeflickan. Han kunde knappt bärga sig i sin förväntan inför att få visa upp sina nya ben inför de andra legionärerna. Han kunde redan föreställa sig hur de skulle rulla med ögonen och skratta åt honom, för att sedan ändå komma och känna på hur lena hans ben var. Så var det varje gång, och varje gång mådde han som en prins.

”Sebé!” hörde Brotus ett ilsket utrop från en sidogata.

När han vände blicken mot grändens djupa skuggor träffades han i ansiktet av en sten som kastats mot honom. Bara något ögonblick senare träffades han av ännu en sten, denna på axeln, och därefter ännu en som träffade honom i bakhuvudet. Den senare fick hela världen att snurra, så att han plötsligt fann sig liggandes på marken. I nästa ögonblick hörde han fötter rusa till från alla håll, varpå dessa började sparka på honom.

”Förbannade Sebé,” hörde han en kvinna skrika åt honom. ”Här för att våldta våra döttrar och låtsas att ni är våra blodsförbannade kungar.”

Brotus försökte öppna munnen för att förklara att han inte hade våldtagit någon. Att han bara hade betalat flickan, som kanske var kvinnans dotter, för få sina ben rakade. Men han kunde inte göra sig hörd över de svordomar och skrik som nu haglade av honom. Ett ögonblick senare, efter att ha fått käken krossad av en hård känga, gav han upp alla försök att göra sig hörd. Sedan kunde han inte göra något annat än att sjunka ned i det mörker som kom för att svälja honom. Den sista tanken, som passerade genom hans huvud innan mörkret svalde honom, var att han inte ville vara någons kung. Han ville bara få känna sig som en prins för en kväll.
..

Sonos, krigets gud, marscherade genom det böljande hav utgjorde slagfältet. Bakom honom svallade en ström av dödliga krigare, som desperat ...

Bleeding from a thousand wounds, including both her nipples.

Sonos, krigets gud, marscherade genom det böljande hav utgjorde slagfältet. Bakom honom svallade en ström av dödliga krigare, som desperat försökte hålla jämna steg med honom, och framför böljade våg efter våg av odödliga barnasoldater fram. Vågorna av barnasoldater tycktes i det närmaste obestridda från horisont till horisont, utom för en liten cirkel djupt inne i deras mitt dit ingen våg tycktes kunna nå. Nyfiken vadade Sonos närmare, samtidigt som han skrattandes slungade de hungrigt huggande barnen åt sidan med sin hammare.

I cirkelns mitt fann han en ung kvinna, med drivor av sönderslitna barnakroppar kring sig. Kvinnan blödde från tusentals små sår, inklusive sina båda bröstvårtor.  När hon blev varse Sonos närvaro lyfte hon sin blick mot honom, och log.

"Lillebror," sade hon. "Jag hade undrat om jag skulle se dig här idag."

"Storebror," log Sonos. "Det är en ny kropp du bär. Den klär dig."

"Visst gör den," svarade Sandelon, som med en gest med sin späda kvinnohand slungade ett hundratal barnasoldater högt upp i luften. 

Bakom Sandelon noterade Sonos en mänsklig krigare, som tyst högg mot de barnasoldater som på något sätt hade lyckats passera genom av de vågor av död som han storebror - storesyster? - spred kring sig.

"Vem är det här?" frågade Sonos nyfiken.

"Han vaktar min rygg," svarade Sandelon. "Så pass framgångsrikt att jag överväger att inrätta en helt ny titel för honom."

"Jaså?" frågade Sonos med höjda ögonbryn.

"Dödligt svärd," nickade Sandelon. "Mitt dödliga svärd."

"Det låter korkat," fnös Sonos. "Varför göra svärdet dödligt?"

"Jag har inte haft tid att fungera så noga på det," erkände Sandelon, varpå hon - han? - åter slungade en handfull barnakroppar högt upp i luften, för att sedan låta dem krossas mot den hårda marken nedanför. "Kan jag göra honom odödlig, tror du? Vad händer då om hans kropp förintas?"

"Jag vet inte," svarade Sonos med en axelryckning. "Du kan alltid prova att göra den oförstörbar."

"Går det?" undrade Sandelon.

"Jag har inte en aning," grymtade Sonos, varpå han med en svepande rörelse med hammaren krossade ett tjugotal av de barn som kommit inom räckhåll för honom. "Det skadar väl inte att försöka."

"Kan jag göra det med en här kroppen, tror du?" frågade Sandelon, som frågande vände blicken mot honom.

Med en blick mot de tusentals små strömmar av blod som täckte snart sagt varenda millimeter av den nakna kvinnokroppen skakade Sonos tveksamt på huvudet.

"Den ser ganska förbrukad ut," svarade han till sist.

"Men jag tycker om den," gnällde Sandelon var röst för första gången lät som om den faktiskt kunde tillhöra den unga kvinnokroppen. "Jag tycker om sällskapet."

"Har du inte gjort dig av med henne än?" fnös Sonos, som syftade på den själ som kroppen ursprungligen hade tillhört. "Du börjar bli mjuk."

"Jag antar det," nickade Sandelon, varpå hon - han? - krossade ett spädbarns huvud med sin utsträckta näve. "Jag antar att hon har dåligt inflytande på mig."


****

Om allt går planerat så kommer det här avsnittet att vara en del av den avslutande boken i den serie som jag håller på att skriva. Så, eh, spoiler alert?

Den som är lagt åt det hållet märker också viss stulen terminologi från Steven Erikson, vars gudar ibland nyttjar "Mortal Swords". Ordvalet är såklart menat som en tribute till världens bästa författare.
..

Ni vet ju vid det här laget hur jag jagar ord. Hur jag kämpar för att få min bok  att bli längre än J.R.R. Tolkiens böcker. I maj passerade ...

Tolvtusen ord på en helg!

Ni vet ju vid det här laget hur jag jagar ord. Hur jag kämpar för att få min bok att bli längre än J.R.R. Tolkiens böcker. I maj passerade jag Bilbo, och i Augusti passerade jag både Sagan om Konungens Återkomst och Sagan om de Två Tornen.

Tanken var att jag i helgen också skulle slå Sagan om Ringen. För att göra det krävdes att jag skulle skriva tolvtusen ord. Mycket men inte omöjligt. Och vad annars finns väl att göra när man har on i halsen?

Jag skrev hela lördagen, och hela dagen idag igen. Tolvtusen ord, lite drygt.

Så, har jag nu besegrat Tolkiens längsta verk? Svar nej! Jag hade fått för mig att Sagan om Ringen är 175 000 ord lång, men när jag dubbelkollade så visade det sig att den är 187 000 lång. Så för att slå den måste jag skriva.. tolvtusen ord ytterligare.

Well, ingen skam i att ha missat det målet. Tolvtusen ord på en helg är pretty fantastiskt, framförallt som jag har varit krasslig.
..

1. Stäng av omstarter i Schemaläggaren Windows använder den egna schemaläggaren  för att schemaläg...

Hindra Windows 10 och Windows Update från att starta om din dator

1. Stäng av omstarter i Schemaläggaren
Windows använder den egna schemaläggaren för att schemalägga omstarter. Dessa kan du inaktivera, samt se till att de inte körs av systemet.
  1. Klicka upp startmenyn och skriv "Schemaläggaren" för att starta Schemaläggaren.
  2. Klicka upp Bibliotek för schemaläggaren > Microsoft > Windows > UpdateOrchestrator
  3. Högerklicka på "Reboot" och välj "Inaktivera"
  4. Högerklicka på "Reboot" och välj "Egenskaper"
  5. Välj ditt användarkonto istället för "Använd följande användarkonto när aktiviteten körs" samt kryssa för "Kör endast när användaren är inloggad".

2. Förhindra att Windows skriver till Reboot-filen
Så länge Systemet är ägare av Reboot-filen finns en risk att Systemet skriver in nya omstarter till den. Det kan du förhindra genom att själv ta över ägarskapet av filen.
  1. Klicka upp startmenyn och skriv "cmd".
  2. Högerklicka på kommandoprompten och välj "Kör som administratör".
  3. Skriv "takeown /F C:\Windows\System32\Tasks\Microsoft\Windows\UpdateOrchestrator\reboot" för att göra dig själv till ägare av filen.
  4. Öppna mappen takeown /F C:\Windows\System32\Tasks\Microsoft\Windows\UpdateOrchestrator\ i utforskaren.
  5. Högerklicka på filen "reboot" och välj "egenskaper".
  6. Välj fliken "Säkerhet".
  7. Klicka på "Redigera".
  8. Ge din egen användare fullständiga rättigheter till filen.
  9. Kryssa bort alla rättigheter utom "Läsa" och "Läsa och köra" för användaren System.
3. Ställ in Windows Update att fråga innan nedladdning av uppdateringar.
Nedanstående ändring borde i teorin räcka, men av någon anledning tycks den inte göra det. Åtminstone inte enligt rykten på internet.
  1. Klicka "Windows + R" för att öppna rutan "Kör".
  2. Skriv GPEdit.mcs.
  3. Leta dig till katalogen Administrativa mallar > Windows-komponenter > Windows Update
  4. Dubbeklicka på "Konfigurera automatiska uppdateringar" och välj "Aktiverad" samt alternativet "2 - Meddela om hämtning och installation".
  5. Dubbeklicka på "Ingen automatisk omstart med inloggade användare efter schemalagda installationer av automatiska uppdateringar"
  6. Välj "Aktivad".
..

Alla ni som känner mig vid det här laget vet ju att jag skrivet på en bok, och att mitt mål inte ...

Fuck you, Tolkien!


Alla ni som känner mig vid det här laget vet ju att jag skrivet på en bok, och att mitt mål inte bara är att det ska bli en bra bok, utan dessutom en förbannat lång sådan.

För att försöka få ett hum om hur lång en förbannat lång bok är har jag gjort det till en vana att jämföra längden på min bok med andra kända böcker. Till exempel passerade jag Harry Potter och de Vises Sten (76 944 ord) i våras. Sedan lyckades jag, precis innan sommarledigheten, passera den av Peter Jackson så misshandlade Bilbo (95 356 ord). Därefter blev det ett sommaruppehåll om fyra veckor då jag semestrade med Emilia. Under den tiden skrev jag knappt ett ord, men sedan två veckor tillbaks är jag igång igen, och idag passerade jag till slut den avslutande boken av Tolkiens sagan om ringen-trilogi, Sagan om Konungens Återkomst (137 115 ord).

I skrivande stund omfattar min bok 137 199 ord. Det är 84 ord fler än vad det är i Sagan om Konungens återkomst, och det är fucking unbelievable. Herregud vilket jobb det har varit. Men vet ni vad, jag börjar se ljuset i slutet av tunneln. Jag börjar tro på att jag faktiskt kan få färdigt det är mastodontprojektet.

PS. Sagan om Konungens Återkomst har jag läst flertalet gånger, både på svenska och på originalspråk. Så missförstå nu inte mitt "Fuck you, Tolkien" som att jag skulle ogilla den gamla räven. Det är helt precis tvärtom, jag säger fuck you till fantasyns anfader på samma sätt som jag säger fuck you till en god vän. Med kärlek och respekt. DS.

****

Nedan följer ett litet utdrag som jag skrev tidigare i veckan. Det är fortfarande inte renskrivet, så ursäkta eventuell misshandel av det svenska språket. Men med det sagt så vill jag påstå att det blev ett ganska mysigt litet avsnitt. Ett litet avsnitt som fick mig att efteråt känna att fan det där vill ju jag få uppleva. Och är det inte vad en bok ska vara, en serie upplevelser värda att uppleva?

Marscherande utmed Norra Flodgången i riktning mot Riindistriktet fann Gaius att han faktiskt inte svettades fullt så mycket som han brukade. Nog för att han fortfarande var tvungen att torka fukt ut pannan gång efter annan, men fukten bestod till större del av vatten snarare än svett, sedan han idag valt att följa Melinras exempel att doppa huvudet i en hink med vatten. Det må förvisso vara så att han fått löss på köpet, vilket Melinra varit snabb att påpeka, men de svala dropparna gjorde sannerligen marscherandet mindre olidligt. Hade han bara haft en hink att doppa huvudet i var fjärde kilometer eller så så skulle han ha kunnat njuta av promenaden. Som det var nu var det fortfarande en plåga, men inte en fullt lika stor plåga.

”Vad ska du göra när du har tjänat ut dina tio år?” frågade Melinra när de hade passerat korsningen mellan Norra Flodgången och Östra Handelsvägen, den väg som om de vände norrut skulle leda dem in i hjärtat av Riindistriktet. Som det var nu patrullerade de bara distriktets ytterkanter, vilket var illa nog en vindstilla dag som denna.

”Jag vet inte,” svarade Gaius uppriktigt. Han hade aldrig funderat på vad han skulle göra med livet efter legionen. ”Förresten har jag bara fyra år kvar till alla tjugo.”

”Alla tjugo,” visslande Melinra, till synes imponerat. ”Du måste ha tagit värvning tidigt. Då hoppas du på att få en gård? Att bruka marken, hålla djur, och allt det där?”

”Ja,” nickade Gaius, som kunde se sig själv göra det. ”Mina föräldrar var bönder. När jag var ung, knappt en man än, avskydde jag bondelivet. Då ville jag inget annat än att komma bort från det.”

”Så du tog värvning istället,” fyllde Melinra förstående i. ”Men nu när du är här, då längtar du tillbaks till det enkla livet?”

”Något sådant,” grymtade Gaius. ”Det finns inget enkelt med det, men det är något viss med att ha öder i sina egna händer. Hur kunde du gissa att jag saknade det?”

”Min mamma var en tvätterska, innan hon gick bort vill säga,” svarade Melinra med ett sorgset leende. ”Jag kunde ha fortsatt i hennes fotspår; tvättat linnen och rika köpmän och annat folk. Jag fick till och med erbjudanden från flera av hennes tidigare kunder. Jag skulle aldrig ha blivit förmögen, men jag skulle ha klarat mig. Men jag tog värvning istället.”

”Så är det vad du vill göra när du tjänat ut dina tio år?” undrade Gaius. ”Hur många år har du kvar förresten?”

”Tre år,” började Melinra, varpå hon grimaserade. ”Jag har haft mina tankar på att öppna ett litet tvätteri någonstans. Kanske i Leon, eller rent av uppe i Seber. Någonstans längre norrut där det inte är så blodsförbannat varmt hela tiden.”

De passerade förbi ännu en korsande gata, den här gången en som Gaius inte kände namnet på, där en liten pojkspoling stannade upp och vinkade åt dem. Innan Gaius han återgälda vinkningen var pojken redan på väg åt något annat håll.

”Funderar du på att skaffa barn någon gång?” frågade Melinra med en nick mot pojkens rygg. ”Jag kan tänka mig att det blir tomt på en gård utan sällskap.”

”Det kräver att jag hittar en kvinna först,” svarade Gaius. ”Någon som jag skulle stå ut att dela livet med, och någon som skulle stå ut att dela livet med mig.”

”Jag är tillgänglig,” log Melinra ett blygt leende. ”Jag kan inget om att odla, men jag kan slå vad om att det blir mycket smutsiga kläder på en gård. Kläder som behöver tvättas och sys.”

Gaius stannade upp och tittade på henne. Hon var något år äldre än honom, och ett eller ett par kilo tyngre. Men vikten satt på rätt plats, runt höfterna, och även om ansiktet inte längre var tomt från rynkor så hade hon fortfarande något ungdomligt i blicken. Dessutom var hon söt när hon log, vilket hon gjorde för jämnan. De hade känt varandra under några års tid, så väl man nu lärde känna någon inom legionen, men han hade aldrig tänkt på henne på det sättet tidigare. Men han tyckte om henne, visst gjorde han det. På sätt och vis påminde hon honom om hans syster, även om det kanske inte var något han skulle säga till henne. Hon hade samma smittsamma leende, som fick honom att må bra utan att hon behövde säga någonting alls.

”Förresten så har du ju redan mina löss,” skämtade Melinra, som tycktes obekväm med Gaius plötsliga tystnad. ”Så du behöver inte bekymra dig om den saken.”

”Jag tycker om dina löss,” svarade Gaius till sist. ”Jag skulle vara glad om jag fick ta dem med mig när jag lämnar legionen.”

”De är dina,” log Melinra som tog ett plötsligt steg närmare. ”Vårda dem väl, så kommer de att vara med dig tills du dör.”

”Jag skulle tycka om det,” log Gaius till svars.

”Jag med,” sade Melinra, som tog ännu ett steg närmare så att hennes kropp nu snuddade vid hans. Närheten väckte både en åtrå och någonting mer inom honom. Plötsligt längtade han efter att dagens runda skulle ta slut. Plötsligt längtade han efter att de sista åren med legionen skulle ta slut.

”Det finns mer än en slags löss,” hörde han till sin förskräckelse sig själv säga, samtidigt som han lade en försiktig hand på hennes bak.

”Om det är så där du stöter på kvinnor förstår jag varför du fortfarande ligger ute på marknaden,” sade Melinra med en grimas.

”Jag antar att det finns bättre sätt att locka kvinnor till sin säng,” medgav Gaius.
”Jag antar det,” nickade Melinra.

”Så kommer du till min säng ikväll?” frågade Gaius, som plötsligt var torr i munnen trots de strilar av fukt som gång efter annan fann sin väg ned över hans läppar.

”Jag antar det,” log Melinra. ”Men då får du se till att hålla tyst.”

”Jag kan lössen tala för sig själva,” nickade Gaius. ”Bra tänkt.”
..

Dimma ringlade sig långsamt in genom den lilla springan under dörren, en späd dimslöja i taget, till dess att den efterhand dolde golvet he...

Det sista kortet i leken

Dimma ringlade sig långsamt in genom den lilla springan under dörren, en späd dimslöja i taget, till dess att den efterhand dolde golvet helt med sina långsamt virvlande konturer. I takt med att dimman fortsatte att sippra in genom dörren började dess fingrar slingra sig upp utmed benen på det bord och den stol som var de enda möblerna i stora men sparsamt upplysta rummet. När en av dessa slingor till slut letade sig upp över bordsskivans kant lyfte rummets ende ockupant till slut på huvudet från den tjocka bok som han fram till dess hade suttit lutad över.

"Jag vet att du är är," hostade figuren med torr röst. "Visa dig."

Dimslöjan som letat sig upp på bordet fann långsamt skepnaden av en hand, samtidigt som dimslöjorna från golvet virvlade upp till dess att de påminde om en mänsklig gestalt, om än en diffus och märkbart transparant sådan.

"Du såg ut att vara upptagen," log Lögnernas Fader. "Jag ville inte störa dig."

"Du vet att jag avskyr när någon sneglar mig över axeln," harklade sig figuren vid bordet, samtidigt som den långsamt vred huvudet från sida till sida med ljudliga knak till följd.

"Så hur går ditt skrivande?" frågade Lögnernas Fader med en gest mot den tjocka bok som låg på bordet.

"Det har varit en pers, värre än du någonsin kan föreställa dig" suckade figuren. "Men faktum är att jag är färdig. Mitt livsverk är äntligen färdigställt."

"Du kan väl inte på fullaste allvar påstå att det bara har varit jobbigt?" fnös Lögnernas Fader. "Erkänn, du älskade vartenda ögonblick av det!"

"Föreställ dig att du är självmordsbenägen," sade figuren, som nu lade en stor hand på den läderklädda boken. "Föreställ att du gräver din egen grav med bara händerna. Nog för att du kommer att känna dig nöjd när allt till slut är klart, och du kan lägga dig att vila i dess botten. Men innebär det att arbetet alla gånger är roligt? Att de blödande fingrarna och brutna naglarna bara är skratt och inga tårar? Nej, ingenting av värde är lätt att skapa. Känslan av stolthet finner sin bästa grogrund i långa och plågsamma dagar av hårt slit."

"Självmordsbenägen?" log Lögnernas Fader. "Är det något du vill tala om för mig?"

"Det är bara den metafor som jag trodde att du skulle förstå bäst," fnös figuren. "Det tycks alltid vara ur olycka som du hämtar din näring."

"Olycka är en form av hårt slit," sade Lögnernas Fader med en axelryckning. "Det är något som jag är stolt över."

"Du missförstår min poäng fullständigt," suckade figuren som nu lutade sig tillbaka i den tunga stol av massiv ek som den satt i.

"Vad är din poäng då?" frustade Lögnernas Fader. "Vad är det ens vi talar om? Du får mig att glömma varför jag ens kom hit från första början."

"Du frågade om mitt livsverk," sade figuren med ett trött leende, "och jag talade om att det är färdigt."

"Och du är belåten?"

"Tolvtusen blanka sidor, inte ett ord skrivet på någon av dem," nickade figuren. "Det är klart att jag är belåten. Vad finns det att vara missnöjd med?"

"Inte mycket, låter det som."

"Just så!" utropade figuren förnöjt.

"Men det är inte så mycket till dagbok," fortsatte Lögnernas Fader. "Om alla sidor är tomma."

"Tomma sidor, vart och en av dem en perfekt transkription av den dag den representerar."

"Jag förstår plötsligt ditt skriande behov av att konversera," replikerade Lögnernas Fader. "Vill du följa med mig ut?"

"Ut i världen?" frågade figuren överraskat. "Gärna det. Har det hän något när jag har varit borta?"

"Inte så mycket," svarade Lögnernas Fader. "Somliga hävdar att den håller på att gå under."

"Som vanligt då," muttrade figuren.

"De kan ha rätt den här gången."

"Verkligen?" frågade Sonos, krigets gud, och äntligen såg Lögnernas Fader något av den glöd som han hade väntat på blossa upp i dennes ögon. "Behöver du min hjälp? Är det därför du är här?"

"Jag är rädd att det är för sent," svarade Lögnernas Fader.

"För sent?" röst Sonos högt, samtidigt som han reste sig med sådan kraft ett den tunga stol som han suttit på slungades bakåt, rakt in i en vägg där den gick i bitar. "Mitt livsverk äntligen färdigt, och så hotar världen att gå under innan någon hinner läsa det! Nej, det går inte för sig! Det går inte för sig alls!"

"För att vara helt ärligt verkar det inte vara mycket till läsning," kommenterade Lögnernas Fader.

Mitt i en rörelse stannade Sonos upp och stirrade på honom, sedan slet han åt sig en stridshammare i storlek av en smärre häst och klev ut genom dörren. Att den stålförstärkta dörren av massiv ek fortfarande var stängd tycktes krigets gud inte notera när han passerade rakt genom den med ett brak.

Ensam kvar i det dunkla rummet log Lögnernas Fader ett privat leende. Han hade sparat sitt äss till sist. Ingen skulle ha kunnat förvänta sig det här. Inge skulle någonsin kunna förutse konsekvenserna av det här, han själv minst av alla. Men det spelade mindre roll. Kaos var trots allt en stege, som en klok man en gång sagt, och Lögnernas Fader ämnade klättra på den.

Lögnernas Fader visslade tyst för sig själv när han klev ut i solljuset, där han i förbigående noterade hur marken krängde till och jämrade under fötterna på honom i takt med att Sonos med sin hammare öppnade en ny väg ut ur dalen. Krigets gud hade aldrig varit någon att låta ett berg stå i vägen för sin önskan.

De kommande veckorna skulle komma att bli intressanta.
..
Drivs av Blogger.