slider img
slider img
slider img

En flicka har krupit upp i sängen bredvid den döende kvinnan. Det är kvinnans dotter; dottern som skulle ha åkt utomlands om knappt två måna...

En kvinna som kallas Döden

En flicka har krupit upp i sängen bredvid den döende kvinnan. Det är kvinnans dotter; dottern som skulle ha åkt utomlands om knappt två månader om det inte varit för att hennes mamma drabbats av en autoimmun sjukdom. En sådan som gör att till och med en vanlig dagisförkylning kan vara dödlig, i varje fall utan läkarbehandling. Åsynen av dottern gör Döden glad på samma gång som den gör henne sorgsen. Å ena sidan innebär flickans närvaro att kvinnan inte behöver dö ensam; att kvinnan får dö i sällskap av den som hon älskar mest i hela världen. Å andra sidan innebär flickans närvaro att flickan kommer behöva se sin mamma dö. Det är inget som en liten flicka ska behöva uppleva. Döden vet att döden inte är något farligt, men för flickan kommer det att bli ett fruktansvärt, traumatiskt minne som riskerar ärra henne för livet. Och det beklagar Döden. Hon önskar att hon inte hade den effekten på folk.

Döden ägnar dock inte flickan någon större uppmärksamhet. Hennes gigg är kvinnan i sängen. Att se henne säkert i hamn. Kvinnan har inte lång tid kvar. Det är ännu en av de saker som hon bara vet. Det handlar inte om timmar eller dagar, utan minuter.

Flickan är dock distraherande på ett sätt som förvirrar Döden. Till och från, när hon försvinner in i sina egna tankar, kommer hon på flickan med ett snegla upp från sitt gömställe på andra sidan mammans bröst. Hon får nästan intrycket av att flickan sneglar på henne, men det är förstås omöjligt. Ingen förutom de döende kan se henne, och flickan är inte döende. Ytterligare en sak som hon vet utan att kunna förklara hur. Så fort Döden vänder blicken mot flickan vänder hon dock bort sin. Gömmer sig bakom sin mammas feberheta kropp.

”Oroa dig inte,” säger hon. Till riktigt vem vet hon inte; sig själv, den döende kvinnan eller flickan som omöjligen kan höra henne. Kanske till alla tre. ”Snart är det över.”

Ännu en gång får hon intrycket av att flickan stirrar på henne, men det är kvinnan som svarar. Hennes timme är slagen.

”Jag oroar mig för Smila,” säger kvinnan. ”Hon har inte fått någon mat.”

Flickan visar inga tecken på att höra sin mammas ord. Det övertygar Döden om att allt, trots allt, är som det ska. Kvinnan har passerat över tröskeln, och allt som sägs nu är mellan kvinnan och henne själv.

”Jag förstår,” säger Döden, som visst förstår. ”Hon kommer att klara sig bra,” fortsätter hon, och hon vet att det är sant. Flickan kommer åtminstone inte dö än på många år, i sådana fall skulle hon ha vetat om det vid det här laget. Det är det första hon lär sig om folk när hon är nära dem. Hon förmodar att det har med hennes profession att göra.

”Lovar du?” frågar mamman. ”Hon är bara en liten flicka,” fortsätter hon. ”Hon har ingen annan än mig.”

”Jag lovar,” säger Döden. ”Flickan kommer växa upp och bli stor.”

”Då så,” nickar kvinnan, som låter förhållandevis belåten, innan hon plötsligt fäller en tår. ”Jag önskar att jag fick vara där och se henne växa upp.”

”Jag med,” säger Döden, och ännu en gång är det sanningen. Om hon fick bestämma skulle alla föräldrar få leva länge nog att se sina barn växa upp. Även om det andra nog är ännu viktigare, att alla barn får växa upp med sina föräldrar i behåll. ”Jag med, Lena.” Namnet kommer till henne i samma stund som hon uttalar det.

”Nåväl, inget att göra åt den saken nu,” säger kvinnan. Hon uttalar det som ett konstaterande, men Döden kan höra att det döljer sig en fråga däri.

”Nej,” svarar hon därför, innan hon tillägger. ”Tyvärr.”

”Jag förstår,” suckar kvinnan. ”Kunde inte låta bli att fråga.”

”Jag förstår,” nickar Döden. ”Skam den som ger sig.”

”Just så,” säger kvinnan, som kostar på sig ett sorgset leende bakom tårarna. ”Så, ska vi?”

”Ja,” säger Döden, som lutar sig fram och tar kvinnan i sina armar.

Deras väsen snuddar vid varandra, och Döden upplever ett ögonblicks sinnesfrid. Sedan, efter att hon är absorberat de sista fragmenten av kvinnans väsen, är hon ensam igen. Totalt, för evigt, ensam. Hjälplöst flytande genom tiden dömd att se alla som hon rör vid upphöra existera. Sedan klappar en liten hand henne på axeln.

”Vad pratar ni om?” flickans röst är som honung och porlande vatten. Den får Döden att skrika högt av förskräckelse. Sedan snubblar hon baklänges, ramlar, och slår huvudet i marken. Sedan blir allt svart.

Det börjar bli dags för mig att säga hej då till Cornelia. Det innebär att andra kan få säga hej till henne snart. Ikväll har jag gjort...

Säg hej till Cornelia. Hejdå, Cornelia.

Det börjar bli dags för mig att säga hej då till Cornelia. Det innebär att andra kan få säga hej till henne snart.

Ikväll har jag gjort slut på två månader långt, och väldigt turbulent lesbiskt parförhållande. Det ska sägas att det har varit ganska svårt. Nu på kvällen blev det en hel del tårar, och så har det även blivit vid flertalet tillfällen tidigare. Men jag vill ändå minnas det som att det har blivit ännu flera skratt, att det goda har övervägt det onda, trots att det är så mycket som hänt.

Sammanfattningsvis har upplevelsen varit intensiv, spännande och lärorik.

Jag syftar så klart på en bok som jag har skrivit. Den handlar om en ung, kvinna, Cornelia som under två långa dygn i samband sin student hinner uppleva vad det innebär att gå från att vara utfryst, för att inte säga mobbad, till att hänga med skolans populäraste tjej. Hon hinner lära sig innebörden av order kärlek, hur det känns att bli utnyttjad - samt se någon dö. Allt under loppet av fyrtioåtta timmar.

Det är inte det bästa jag har skrivit. Mitt språk har kanske blivit bättre, men jag håller fortfarande min föregående bok som starkare. Ett bra epos är alltid bättre än en bra historia. Jag skulle dock vilja påstå att det här är min personligaste historia hittills. I den tillåter jag mig att utforska känslor som jag vanligtvis inte vill kännas vid, och det är intressant. Och jag tror att resultatet kan ha blivit bra. Jag vill säga som Backman, när jag skriver så känner jag en hel del. Om jag lyckas få någon att känna samma sak när den läser vad jag har skrivit så har jag lyckats med något. Att öppna en liten känslotelepatisk kanal (just de orden använder Backman inte) mellan mig och läsaren. Om jag någonsin kommer att lyckas med det vet jag inte. Vad jag vet är jag har lyckats öppna den kanalen med mig själv. När jag läser vad jag har skrivit, då kommer känslorna tillbaks. Vissa stycken kan jag kan inte läsa utan att få fuktiga ögon. Andra kan jag inte läsa utan att flina och känna mig självgod över min egen vitsighet. Jag hoppas att någon annan också kommer att känna detsamma.

****

Pratade förresten med Tyler igår. Han livnär sig ju på att skriva, så han vet ett och annat. Han föreslog självpublicering och självmarknadsföring om jag faktiskt tror på mina böcker. Det låter som ett intressant alternativ. Ska fundera på det, när jag har renskrivit den här. Och kanske gått igenom den andra ännu ett varv.

****

Nu är jag trött. Borde sova. Men när man skriver, då hinner man inte med så mycket helg. Jag har knappat 9000 ord idag. Det tog elva timmar. Så jag kanske förtjänar en kopp te och ett avsnitt av någon TV-serie? Jo, jag tror faktiskt det.

****

PS. På torsdag ska jag prova något galet. Att gå på bio ensam. Ingen annan ville se nya IT-filmen. Hojta till om du läser och är sugen! Bokade biljett på knasig plats, så går säkert att boka bredvid mig fortfarande. DS.

PPS. Annars blir det coolt att gå på bio själv. Har som sagt aldrig gjort det. Känns lite vuxet på något sätt. DDS.

Idag är det Emilias första dag på Råsundaskolan, och även om jag inte har hämtat hem henne än så jag har en bra magkänsla. Hon började mer e...

Jag var nog mer nervös än vad hon var

Idag är det Emilias första dag på Råsundaskolan, och även om jag inte har hämtat hem henne än så jag har en bra magkänsla. Hon började mer eller mindre omgående prata med sina bordskompisar, och när jag någon minut senare försökte säga hejdå med en kram verkade hon göra sitt bästa för att ignorera mig. Det om något känns som ett bra tecken, för det är liksom så hon fungerar. Är hon nöjd med läget, då ignorerar hon mig. Är hon osäker eller obekväm, då tyr hon sig till mig. Och nu i morse var det som om jag överhuvudtaget inte fanns. Bättre kvitto på en bra första stund med klassen finns väl inte?

Lika glad som jag är för att Emilia verkar trivas med skolan, är jag för egen del över vad jag uppmärksammade på vägen dit. Sexton minuter över åtta gick vi hemifrån, och tio minuter senare var vi framme i skolan. Med fyra minuter till godo, liksom. Snacka om att spara in restid! Samma sak märkte jag när jag vände stegen hem (till hemmakontoret) igen. Trots att jag tog vägen förbi Hemköp för att köpa lunch tog det mig inte mer än en kvart att komma hem igen. Snacka om lyx!

#livetleker

****

On another topic fick jag ännu en refusering idag, på min bok vill säga. Det kommer inte som någon större överraskning. Jag har ju som bekant skrivit en mer än dubbelt så lång bok än vad som rekommenderas för en debutförfattare. Därför väljer jag att inte bli det minsta besviken heller, tvärtom känner jag mig mer övertygad än någonsin om att jag har skrivit någonting riktigt, riktigt bra. Kanske måste jag bara skriva något enklare först, något att sälja in mig med.

Har en sådan historia på gång också. En ungdomshistoria, skulle man väl kunna kalla det. En slags blandning av Fucking Åmål, Snabba Cash, och Sandor slash Ida. Den är allt vad min andra bok inte är. Lättsam, romantisk, personlig och kort. Om jag fick en veckas ledighet skulle jag nog kunna få den färdigskriven (om än inte renskriven).

Dags att försöka ta en skrivarvecka igen, kanske? 

Om någon är intresserad så säg till, förresten. Delar gärna med mig av någon kapitel eller två här på bloggen, eller hela härligheten mer privat. Det enda jag kräver är ärlig feedback. Dvs. både ris och ros.

****

Jobba? Jo, jag borde väl fortsätta med det. Tröttsamt. Inte för att jobbet är tråkigt, utan för att jag är väldigt dålig på det där med att göra vad någon annan vill att jag ska göra. Tacka gudarna för att jag är bra på det, så att jag får det gjort ändå.

Lilian: Får jag döda dig? Emilia: Ja, det är därför jag är här. Tystnad råder en stund, sedan suckar Emilia, som av lättnad: Det är tur ...

Barn som dödar

Lilian: Får jag döda dig?

Emilia: Ja, det är därför jag är här.

Tystnad råder en stund, sedan suckar Emilia, som av lättnad: Det är tur att det går att döda varandra i varje fall.

...

Det är sådant man får höra som förälder.

Håller på att städa på min backuphårddisk, och hittade där ytterligare något hundratal fotografier som jag trodde vad försvunna. Upplevelse...

Världens sötaste dotter

Håller på att städa på min backuphårddisk, och hittade där ytterligare något hundratal fotografier som jag trodde vad försvunna. Upplevelsen av att bläddra igenom de här är precis densamma som när jag hittade några gamla videoklipp här om dagen. Tänker därför inte skriva samma sak igen. Det här gången räcker det med att säga att jag blir obehagligt nostalgisk av alla de här gamla bilderna. Jag vill ha tillbaks min lilla bebis.

På promenad bland kolonilotterna på Kungsholmen. Drygt 1½ år gammal flicka på den här bilden. Hela hösten brukade vi promenera samma runda. Hon var bättre på att promenera då än nu. Kanske för att kasta sten i sjön var det bästa hon visste?

Trodde bara att jag hade en bild på Emilia och farmor ihop, men det visar sig att jag har två.
(den enda är bättre, men, vad tusan, the more the merrier)

En av de absolut bästa bilderna jag vet. Såhär glad var hon alltid back in the day. Utom när hon var trött, hungrig eller sjuk, förstås. Men i övrigt - alltid sådär. Bästa.

Kanske inte den bästa bilden, men en av de bästa historierna.
Bilden är tagen ganska precis på Emilias tvåårsdag. Kvällen innan hade vi gått förbi Råsundaskolan, och då såg vi discobelysning lysa upp ett av skolans fönster. Någon slags klassfest, får man förmoda. Emilia blev helt betagen av det.
Så, dagen där på (en lördag), gick vi till Råsundaskolans skolgård för att se oss omkring. Där förälskade hon sig i en av leksakerna, det tåg som hon står i på bilden. Hon konstaterade också att det var där hon ville gå i skolan.
Nu, 6½ år senare, ska hon börja där. Det är lite amazing.

Om någon undrar är hon ganska söt nu också. Men fett stor. Äldre än mig, åtminstone på insidan. Kolla på den här bilden bara. Jag ser ut som en fåntratt, hon allvarlig som en politiker. ;-)

På söndag får jag Emilia igen. Längtar. Vad göra till dess? Kanske börja med att sova.

Bilden har inget med saken att göra alls. Bloggen blir bara roligare med bilder så, there you go. Jag träffade Tuppen här om dagen, och ...

Fick ringa ambulans!

Bilden har inget med saken att göra alls. Bloggen blir bara roligare med bilder så, there you go.
Jag träffade Tuppen här om dagen, och det fantastiska vädret till ära valde vi att promenera från Fridhemsplan hem till mig. Det är inte särskilt långt, men det är en ganska trevlig promenadväg. Mälarens blå vatten, grönskande träd och... ja, ni vet hur det kan se ut i Stockholm på sommaren. Det är vackert.

Vid Huvudsta finns hur som helst en lång uppförsbacke (eller nedförsbacke, om man råkar komma från det andra hållet). Det är inte någon särskilt brant backe, men den är duktigt lång - säkert en halvkilometer. Således kan de cyklar man möter i den backen ha en rejäl fart. Vanligtvis är det förstås inget problem; halva vägbanan är till för cyklister, den andra halvan för gångtrafikanter. När vi hade kommit ungefär halvvägs upp för backen slumpade det sig dock så att en kvinna, som var på väg ned för backen till fots, sneddade in över cykelbanan utan att se sig för. Sannolikt skulle hon ta samma genväg genom buskarna som jag brukar ta när jag är ute och joggade. Ibland brukar jag inte se mig om heller. Varför skulle jag det? Kommer det någon så hör jag väl det?

Den här gången kom det dock någon, en kvinna på en grön cykel. Det var kanske fem meter mellan dem när den första kvinnan började snedda in över cykelbanan, så jag trodde inte att det skulle vara någon fara. Kvinna på cykel började gira åt vänster och kvinnan till fots fortsatte åt höger (över cykelbanan). Sedan panikbromsade kvinnan på cykel, kom åt handbromsen, och flög över styret.

Det är ärligt talat bland det obehagligaste jag har sett. Ena stunden cyklade hon som vanligt, i nästa stund lyfte bakdäcket från marken. Ett ögonblick senare slog hennes ansikte i marken, varpå cykeln landade över hennes rygg. När hon började skrika blev jag uppriktigt sagt glad. Det innebar att det inte hade gått fullt så illa som det såg ut att ha gjort.

Jag tror hur som helst att det var skriket som väckte oss alla som hade sett vad som hände. Tuppen tog ett långsamt steg framåt, sedan gjorde jag det med. Sedan började vi småspringa båda två. Ungefär samtidigt reagerade kvinnan som sneddat över cykelbanan. Fram till dess hade hon inte vetat något om hur nära hon varit att bli påkörd, och jag tror fortfarande inte att hon förstod att det var hon som orsakat kraschen. Var det jag? Hörde jag henne fråga, flera gånger. Jag gick bara över här, sedan hörde jag en smäll.

Någon hjälpte till att lyfta bort cykeln. En annan hjälpte kvinnan att sätta sig upp. Själv kände jag mig fortfarande handlingsförlamad? Vi var tre personer som stod och frågade varandra "ska vi ringa ambulans?", men ingen av oss frågade den stackars kvinnan på marken. Det var först när jag såg hur hon blödde som jag ringde. Försökte förklara vad som hade hänt. Ja, hon hade hjälm. Nej, hon landade rakt på ansiktet. Nej, hon förlorade aldrig medvetandet. Ja, det är henne ni hör gråta. Vi lyckades ta reda på vad hon hette, och larmcentralen lovade att skicka en bil.

En kvart senare har vi lyckats flytta kvinnan till sidan av cykelvägen, så att vi slipper fler olyckor. Någon har lyckats hitta papper som hon kan hålla mot ansiktet. Jag och Fredrik har ställt oss där vi kan möta upp ambulansen och peka ut vart den ska. Sedan ringer en SOS-sköterska. De har inga ambulanser. De ber att få prata med kvinnan. Jag springer tillbaks och ger henne telefonen. Hon ser inte ut att vilja ta den, och jag förstår varför. Säger att det inte gör något om hon blodar ned den. Hon tar den och pratar med SOS-sköterskan. De lovar att skicka en sjuktaxi som kan ta henne till akuten. Ytterligare en kvart senare, efter en hel del försök att få föraren att förstå vart den ska åka från min del, dyker dem upp. Vi hjälps åt att sätta kvinnan i bilen och önskar henne lycka till. Hon tackar mellan snyftningarna oss för hjälpen.

Vad som hände sedan vet jag inte. Jag hoppas att allt gick bra. Det första hon lyckades säga efter sin krasch var att hon skulle gifta sig om fyra veckor. Jag tror inte att hon var orolig för att vara för illa skadad för att klara av bröllopet - jag tror att hon var orolig för hur hon skulle se ut på bröllopsfotografierna. Jag tror och hoppas att hon kommer se fantastisk ut på dem.

Såhär i efterhand undrar jag om någon av oss borde ha erbjudit oss att följa med i taxin? Hon kunde ju knappt gå. Taxichauffören lär förstås ha hjälpt henne in på akuten, men sedan? I väntan på att hennes mamma eller fästman skulle komma, borde inte någon av oss ha erbjudit sig att göra henne sällskap. Jag tror att det skulle ha varit det rätta. Just då kunde jag dock inte tänka så långt. Just då var jag bara glad att vi hade lyckats hjälpa henne. Längre än så gick liksom inte att tänka, så det är först nu i efterhand jag undrar om vi kanske borde ha gjort mer.

Det är flera saker som slår mig såhär i efterhand. En är hur svårt det var att agera. Hur svårt det var att hjälpa utan att först bli ombedd att hjälpa. Det har väl med den där personliga zonen att göra. Man går inte närmare någon man inte känner än en meter, men för att hjälpa någon som har skadat sig måste man göra det. Och det gör man förstås, men bara precis så mycket som nöden kräver. Vi fick bort cykel och hjälpte henne till en säkrare plats. Men ingen av oss fem-sex personer som stannade upp gjorde så mycket som att lägga en hand på hennes axel. Är inte det märkligt? Att ingen slogs av tanken att hon vill nog ha tröst.

På det stora hela känner tar jag ändå med mig en ganska positiv känsla ur det här. Hon klarade sig utan några större men, det känner jag mig säker på efter att ha spenderat en halvtimma med henne innan hjälpen kom. Dessutom såg jag hur folk faktiskt bryr sig om varandra. Det kan vara svårt att tro ibland, att Stockholmare har hjärtan, men det har de faktiskt. Alla de som såg vad som hände stannade upp för att hjälpa till. Många av dem som passerade förbi senare erbjöd olika former av hjälp; allt från att ringa efter hjälp till att springa efter papper, vatten och liknande. Inte någon endaste en försökte fotografera vad som hade hänt med mobilkameran. Det känns faktiskt ganska fint. Att en grupp fullständiga främlingar kan sluta sig samma och hjälpa någon som behöver det, när den behöver det. Det känns fantastiskt fint.

Hoppas att du får ett fantastiskt vackert bröllop, S. Vi känner ju inte varandra, men I'm rooting for you.

Jag hittade just den här gamla videosnutten från mars 2012, inspelad bara några dagar innan Emilia fyllde tre år. Herrejösses vad söt hon...

Gud, vad jag saknar henne!

video

Jag hittade just den här gamla videosnutten från mars 2012, inspelad bara några dagar innan Emilia fyllde tre år. Herrejösses vad söt hon var på den tiden, och gud vad jag saknar den lilla tjejen ibland. Just den årsmodellen av henne alltså. Nog för att jag älskar 2017 års modell av henne precis lika mycket som 2012 års modell, kanske ännu mer, men det var något speciellt med henne när hon var en liten skrutt. På den tiden var hon nämligen inte vilken liken skrutt som helst, på den tiden var hon min lilla skrutt.

Det är svårt att förklara med några konkreta ord, men på den tiden kände jag mig betydelsefull. Viktig. Oersättlig. Det är jag kanske fortfarande, men känslan av att vara det var starkare då. Det var liksom hon och jag mot världen.

På senare år har jag dessutom börjat märka av bristerna i mitt föräldraskap. Jag är inte särskilt duktig på att hitta på roliga aktiviteter. Jag är ganska dålig på att leka, och dessutom är jag en dålig förlorare i spel. Under de där åren fanns det dock någonting som Emilia värderade högre än någonting annat. Högre än roliga aktiviteter, inspirerande lekar och fuskfria spel. På den tiden värderade hon min tid och min uppmärksamhet över allt annat; och den fick hon all av. All min tid och all min uppmärksamhet, och jag vet att hon älskade den. Att hon älskade mig lite mer än någon annan bara för att jag såg allt vad hon gjorde och lyssnade på allt vad hon sade. På den tiden var det liksom tillräckligt. På den tiden var det mer än tillräckligt. På den tiden var det allt.

Numera är det svårare att vara en bra pappa. Att vara delaktig, det är förstås fortfarande viktigt. Det vet jag att hon fortfarande älskar mig för. Att jag liksom alltid finns där. Det går dock inte att komma ifrån det faktum att jag känner mig ganska tråkig ibland. De senaste två åren, med skola så långt bort att hemplockade kompisar har varit en omöjlighet, har det varit extra tydligt. När hon gick i förskolan här i Solna plockade vi ju hem vänner var och varannan dag, och då behövde jag inte vara särskilt rolig eller kreativ. Då räckte det att jag lagade pannkakor, tittade på när de lekte och sedan såg till att ha lite kvällsmys i soffan ihop. Men de senaste två åren? De har varit knepiga. Särskilt sedan hon tröttnade på Minecraft.

Låter himla deppigt det här inlägget, visst? Det är inte menat så. Det är bara menat en stilla reflektion över föräldraskapet som sådant, inspirerat av ett videoklipp som gjorde mig nostalgiskt. Jag tror dock att framtiden kommer att bli lättare. Idag fick vi bekräftat att Emilia har kommit in på vårt förstaval bland skolorna här i Solna. Det innebär 5-10 minuters promenadväg till skolan nu till hösten, istället för 40 minuters tunnelbaneresa som tidigare. Det i sin tur betyder att vi kan börja plocka hem kompisar efter skolan igen. Och det? Det innebär att jag kan komma undan med att steka pannkakor och titta på när de lekar - och ändå kunna både vara och känna mig som en förbannat bra farsa. Det ska bli najs.

****

Pratade med en ny kollega idag, en som har gjort samma resa som jag. Barn som hunnit bli halvstora, och sedan separation. Han undrade om jag någonsin kommer vilja bilda familj och skaffa barn igen. Om jag skulle orka göra allt det där igen. Jag svarade nej. Att först ska jag skriva mig en bok (till), och sedan ska jag ägna tid åt mig själv. Men efter att ha sett det här videoklippet? Det är klart att jag skulle offra min nattsömn, min fritid och mina personliga drömmar under 5-10 år ytterligare för att få göra om det där. Helst med en partner in crime hela vägen, dock.

Den som känner mig skulle nog kunna beskriva mig som en man med lika delar hybris som dåligt självförtroende. Om det sedan är en bra beskriv...

Varför skriver jag?

Den som känner mig skulle nog kunna beskriva mig som en man med lika delar hybris som dåligt självförtroende. Om det sedan är en bra beskrivning av mig eller inte lämnar jag osagt, men det kan utan tvekan finnas ett uns av sanning i den. Jag tror också att den beskrivningen kan börja ge ett svar på varför jag skriver. Varför jag inte har något annat val än att skriva.

I mina stunder av hybris, vilka ofta sammanfaller med att jag tar långpromenader, föreställer jag mig gång efter annat att jag sitter i morgonsoffan på TV för att diskutera mina böcker. Utöver att vara högst märkliga brukar dessa invärtes TV-intervjuer också bjuda på en hel del insikter om mig själv. Det är inför dessa imaginära TV-kameror som jag klär av mig naken och lät mig något om mig själv (därmed ej sagt att jag vare sig promenerar naken eller kommer att låga mig intervjuas naken på TV den dag jag blir en bästsäljande författare).

En av de frågorna som jag ofta grunnar över är varför jag skriver och varifrån jag får mina idéer. Hur kommer man på så många tveksamma och omdömeslösa saker som jag gör? En av många bidragande orsaker till min skenande fantasi tror jag är de många kontraster som jag finner hos mig själv. Hybris och dåligt självförtroende, kallade jag det, men det är en förenkling. En bättre förklaring är nog att jag vill vara väldigt rationell. Efter en kopp kaffe, när jag är som piggast på dagen, är jag oerhört rationell. Ateistisk, vetenskaplig, torr och förnuftig. Om så Jesus klev ned från himlen för att be mig att älska med honom så skulle jag nog neka honom - åtminstone om han gjorde det efter min morgonkaffe. Problemet är dock att jag har en väldigt aktiv fantasi. Stephen King uttrycker det väldigt bra i Bag of Bones: "An author is someone who has tought his mind to misbehave", eller fritt översatt, "En författare är någon som har lärt sitt undermedvetna att missköta sig" - det är hur som helst någonting som jag kan känna igen mig i. Mitt undermedvetna missköter ofta och gärna, vilket jag också är glad för. Det resulterar dock i en hel del konflikter mellan mitt medvetna och mitt undermedvetna, vilka lever i två helt olika föreställningsvärldar. Jag vet att det inte finns någon gud - blotta tanken på att en sådan skulle kunna existera är dock tillräckligt intressant för att mitt undermedvetna ska göra mig aningen skräckslagen för hela konceptet med en sådan allsmäktig skapare. På samma sätt är jag fullt och fast övertygad om att all form av medvetande lämnar kroppen när man dör - men tanken på att så kanske inte behöver vara fallet är så överväldigande intressant att jag rent undermedvetet inte kan släppa den.

Jag tror hur som helst att det är någonstans i dessa kontraster mellan vad jag tror mig veta och vad mitt undermedvetna fantiserar ihop som alla mina berättelser föds. De må handla om allt från studentfester till krigande gudar, men i sin kärna handlar de också väldigt mycket om existentialism. Vad är livet och vad är döden? Vad är meningen med något, alls? Vad händer sedan och varför? Och vad skulle hända om...?

En historia som jag vill berätta, den handlar om Döden. Om jag lyckas skriva ned den så tror jag att det kan bli det bästa jag någonsin kommer att skriva. Döden är en kvinna som föddes när den första människan dog, och hennes öde är att ta alla som dör i sina armar. Hennes öde är att se till så att ingen behöver dö ensam. Det som gör henne intressant är dock att hon själv är ensam. Hon har existerat sedan begynnelsen, men hon har aldrig upplevt vänskap eller närhet. Alla hon tar till sin famn, de dör ju. Allt som håller henne flytande är minnet av en gammal kvinna - den första kvinnan? - som lovat henne att det inte alltid kommer att vara så. Att hon kommer förvisso att vara ensam i en evighet, men i slutat av denna evighet så kommer hon också att få uppleva närhet, och därför fortsätter hon. Därför uthärdar hon millennium efter millennium utan sällskap... och mer ska jag inte berätta. Men det är lika delar en historia som ensamhet och misströstan som det är en enkel komedi om en kvinna som finner sig i en kontext där hon inte hör hemma. Och så är det en historia om att hitta någonting att leva för, oavsett hur litet. Jag ser fram mot att skriva den. För eller senare.

****

Det här blev ett långt inlägg. Det längsta som jag har skrivit på något år. Hoppas att någon läser det. 

När jag kom hem från Montenegro var jag lite krasslig, vilket innebar många och långa timmar i soffan. Där fann jag också min nya kärlek. En...

Jag är kär

När jag kom hem från Montenegro var jag lite krasslig, vilket innebar många och långa timmar i soffan. Där fann jag också min nya kärlek. En 27-årig blondin som satte mitt hjärta i brand. Tyvärr visade hon sig vara förlovad. Och död. Och en karaktär i en TV-serie. Jag är dock inte den som låter sådana petitesser stå i min väg, utan vi har träffats flera timmar varje kväll den här veckan. Hon kör sitt eget race, och jag tittar mest på. Det blir ju lätt så när hon... är en karaktär i en TV-serie, som sagt.

Vad jag försöker säga är att jag har börjat titta på iZombie på Netflix. Jag vill säga att det är en alldeles fantastisk serie, men jag vet inte om det är sant. Eventuellt är det bara en helt OK serie som råkar ha en väldigt söt huvudperson, men oavsett vilket så tycker jag om den. Premissen är enkel: Söt flicka förvandlas till zombie. För att inte bli en galen mördarmaskin måste hon äta hjärna; därför slutar hon på sitt ordinarie jobb för att ta jobb på bårhuset. Som en bieffekt av att ära människohjärnor får hon också ta del av deras minnen. Det drar hon nytta av när hon hjälper den lokala poliser att lösa mord.

Det är hur som helst underhållande. Mycket. De absurda situationerna är många, och karaktärerna förvånansvärt levande (för att vara döda). Har du sett serien Lucifer (en annan favorit, där är jag kär i den manliga huvudrollen, men berätta inte det för min nya flamma) så förstår du premisserna. De båda serierna är egentligen identiska. Skruvade komedier där en övernaturlig figur (en zombie i den ena, djävulen i den andra) hjälper en oförstående polis att lösa mord. I båda fallen är klassiska bad guys dessutom hjältarna.

Vet inte riktigt vad det är jag försöker få sagt. Mer än att DU bör ge någon av de båda serierna en chans. Lucifer är nog den bättre av dem, egentligen. Men har du en dragning åt tonårsdrama kan iZombie kanske vara en bättre start.

****

Ska träffa Tuppen för en långlunch idag. Har har börjat läsa min bok. Det ska bli väldigt intressant att höra vad han har att säga. Han är ju blodsförbannat ärlig, så det här kan sluta illa. Men förhoppningsvis inte.

Vilken magnetisk utrsålning! Landade i verkligheten igen sent igår kväll efter två veckor med Emilia, varav den senaste i Montenegro* t...

Hemma från Montenegro

Vilken magnetisk utrsålning!

Landade i verkligheten igen sent igår kväll efter två veckor med Emilia, varav den senaste i Montenegro* tillsammans med mamma. Uttrycket borta bra men hemma bäst har aldrig känts mer sant. Det mindre frekvent använda uttrycket barn bra men sova också skönt tål också att nämnas i sammanhanget. Nog för att Emilia tenderar att sova 12-timmarsnätter, men på något sätt lyckas hon ändå kompensera för det de timmar hon är vaken. Så just idag skäms jag inte för att säga att det ganska skönt med lite tystnad.

Planerna för veckan är enkla. Jobba. Sova. Skriva. Äta. Game of Thrones. Om det sedan blir så är en helt annat fråga. Misstänker att jag kommer synda på både sov- och skrivfronten. Men, vet ni vad? Det är sommar. Då får man synda. Vem vill synda med mig?

*Vackert land, bland de vackrare jag har besökt i Europa. Tveksamt om det kan rekommenderas när man reser med ett kontaktsökande barn dock - zero svenskar på hotellet = inga nya kompisar = pappas huvudvärk. Havsbad, poolbad och solbad har dock hunnits med ändå.
Använder Blogger.