slider img
slider img
slider img

Jag är bara lite #förälskad i de här båda. Fredag har blivit lördag, och för ett kort ögonblick är det tyst och lugn här hemma. Underbar...

Pyjamasparty, spel och renskrivet!

Jag är bara lite #förälskad i de här båda.
Fredag har blivit lördag, och för ett kort ögonblick är det tyst och lugn här hemma. Underbart. Tystnaden är dock av det bräckliga slaget. Av det tillfälligt slaget. När som helst kan de båda terrorister som för natten delar tak med mig komma att vakna - och när så sker kommer det att vara med en smäll.

Således njuter jag av tystnaden på det enda sätt en klok förälder vet hur; genom att sitta knäpptyst i soffan för att inte riskera att väcka något av de sovande barnen. Att jag har ett trängande behov av att gå på toaletten försöker jag ignorera genom att svettigt scrolla upp och ned på Aftonbladets startsida utan att läsa mer än rubrikerna. Bättre kramp i skinkorna än att riskera väcka barnen med ett toalettbesök.

Barnen förresten, jag har flera sådana inatt. Ett av dem är mitt eget. Ett av dem är Emilias plastsyster. Var och en för sig är de ganska söta. Tillsammans påminner de mer om två uppretade ryska sjömän. I varje fall sett till hur mycket de låter och stökar ned.

Nåväl. Nog om det. Det här har aldrig varit någon pappablogg. Jag råkar bara vara en pappa som ibland skriver en blogg.

I onsdags blev jag klar med renskrivningen av min bok. Eller, det är väl inte helt sant. Vad jag blev klar med var första varvet av renskrivning - sannolikt kommer jag att gå igenom hela boken minst en gång till innan jag ens överväger att skicka in den till något förlag. Men - och det här är ett stort men - någonstans börjar jag känna att den svåraste delen av jobbet är gjort. Att nästa varv blir det nog mest att rätta till småsaker. Kanske uppdatera några mindre stycken. Men det stora jobbet - det är nog redan gjort. Behöver jag säga att det känns förbannat bra?

Skrivandet har jag dock tagit paus med för några dagar. Dels för att Emilia kom hit igår - jag skriver aldrig något när jag har henne. Det går liksom inte att kombinera författande med föräldraskap. I varje fall inte för mig. Båda sakerna kräver mer energi än vad jag egentligen förfogar över, så om jag skulle försöka kombinera de båda samma vecka skulle jag sannolikt känna mig som ett russin innan veckan var över. Kanske se ut som ett också.

Anyhow. Istället för att skriva har jag bestämt mig för att återuppleva några av de bästa ögonblicken i mitt liv. Att återse två av de båda människor som har betytt mest för mig här i livet. Jag har börjat spela The Last of Us igen. Och herregud vad glad jag är att jag tog mig mod att göra det, för det är precis så fantastiskt som jag minns det. Kanske ännu mer fantastiskt än vad jag mindes det. Redan innan öppningsscenen hade hunnit bli sorglig fick jag tårar i ögonen, och på den vägen har det fortsatt. Vartenda litet ögonblick känns ännu mer den här gången. Och jag som nätt och jämt vågade starta upp spelet igen. Jag som var rädd att det inte skulle vara lika magiskt den här gången. Att den del av magin skulle ha gått förlorad. Men inte då. Jag är fortfarande lika hopplöst förälskad i Joel, Ellie och den värld de lever i. Jag menar jösses. The Last of Us är nog inte bara det bästa spelet jag har spelat - det är nog det bästa fiktiva verk jag någonsin har tagit del av. Film, böcker, musik och allt annat inräknat. Det skulle möjligen vara Steven Eriksons böcker som kan konkurrera (jag får väl läsa dem en tredje gång för att ta reda på saken..).

Anyhow. Over and out härifrån. Barnen sover fortfarande. Ska jag våga mig på att sneaka lite speltid? Jo, jag tror nog det.
..

Guden fann att hans mage, magen på den kropp som en gång tillhört flickan Aurora, värkte. Han kunde inte se att den på något sätt var skadad...

Han skulle snart komma att menstruera

Guden fann att hans mage, magen på den kropp som en gång tillhört flickan Aurora, värkte. Han kunde inte se att den på något sätt var skadad. Inte heller kunde den vara drabbad av någon sjukdom eller parasit. Sådana drabbade inte gudar; åtminstone inte annan form än följare. Förbryllad tillät han sig därför att dyka ned i flickans minnen, vilka ännu fanns speglade i flickans hjärna. Förvånansvärt mycket av flickans egenskaper, känslor och minnen dröjde sig ännu kvar i kroppen, och än mer tycktes återvända var dag. Som om kroppen vägrade släppa taget om den själ som guden hade gjort sig av med. Bland dessa minnen fann han till slut en förklaring till värken. Han skulle snart komma att menstruera. Han förmodade att han skulle bli tvungen att finna något att lägga i sina trosor. En ekorre, måhända. Eller kanske något annat. Något som tog mindre plats. Han skulle bli tvungen att rannsaka flickans minnen för att få svar på den frågan med. Han avskydde dock dessa djupdykningar ned bland hennes minnen. Varje gång han tog del av dem tycktes de bli mer bekanta. Som om de inte längre tillhörde någon annan, utan honom själv. Han ville inte ens spekulera i vad det kunde göra med honom. Han var en stolt kvinna, och stolta kvinnor ville inte kännas vid sina egna svagheter. Det var en av anledningarna till att han hade gjort sig av med alla speglar sedan han börjat gå upp i vikt.
..

Jag har märkt att allt vad jag skriver, hur ljus eller lyckligt det än må börja, alltid utvecklar sig till tragedier. Jag undrar vad det säg...

Hur kan det komma sig att allt utvecklas till tragedier?

Jag har märkt att allt vad jag skriver, hur ljus eller lyckligt det än må börja, alltid utvecklar sig till tragedier. Jag undrar vad det säger om mig som människa. Förmodligen inget bra.

#över300tusenordandcounting
..

Kräksjuka. Sug på det ordet. Är det inte lite som en karamell. Liten men smakrik. Åkte på den natten till igår. Sov inte en blund förrän v...

En kräksjuk man är en lycklig man..

Kräksjuka. Sug på det ordet. Är det inte lite som en karamell. Liten men smakrik.

Åkte på den natten till igår. Sov inte en blund förrän vid 10-snåret igår förmiddag.Sedan dess har jag knappt gjort något annat.

Tvingade mig upp ur sängen nu för en timma sedan. Drack ett glas vatten och åt en rostad smörgås.

Men nu kom jag på mig själv med att hålla på och somna framför datorn. Vaknade av att huvudet höll på att falla framåt. Inte en aning om vad mina intentioner vid datorn var. Så kanske dags att sova tolv timmar till? Jo, jag tror det. Så.. god morgon, nu hoppar jag i säng.
..

Ett av mina mål för året är att byta profilbild på Facebook. Det är lättare sagt en gjort. Om man har en dröm, då tycker jag att man sk...

2017 - Dream big

Ett av mina mål för året är att byta profilbild på Facebook. Det är lättare sagt en gjort.

Om man har en dröm, då tycker jag att man ska satsa på den. Helhjärtat.

Det kan låta som ett enkelt råd, men jag vet av egen erfarenhet att det är fruktansvärt svårt. Det är betydligt lättare att hitta på ursäkter än att faktiskt våga ge allt. Det är lättare att säga jag har inte tid eller jag är inte tillräckligt bra än att faktiskt sticka ut hakan och säga att jag ska tamejfan göra det här.

I mitt fallet är drömmen att skriva en bok. Det har alltid varit min dröm, enda sedan jag blev gammal nog att själv börja läsa. Kanske såddes fröet till den drömmen redan innan jag blev gammal nog och läsa, då jag i ettan fick Tolkiens "Sagan om Ringen" läst för mig av pappa. Att det kunde finnas så många platser, upplevelser och känslor fastetsade på en samling sidor i en bok. Det var i mina ögon, och är fortfarande i mina ögon, ren och skär magi. Och redan då förstod jag att jag ville bli en sådan som skapar sådan magi. En trollkarl. En sådan som skapar egna världar. En sådan som skriver. En författare.

I högstadiet började jag att skriva aktivt. Dikter och noveller är vad jag vill kalla det, men några noveller var det väl egentligen aldrig frågan om. Det var alltid lösryckta kapitel ur vad som skulle ha kunnat vara delar av en längre bok. Aldrig enkla historier, som kunde sammanfattas och skrivas till punkt, utan alltid komplexa sådana. Så komplicerade att jag nätt och jämt förstod dem själv. Aldrig enklare än så. Aldrig mindre storslaget än så. För det småskaliga intresserade mig inte. Det har det aldrig gjort. Antingen så ska en historia vara så storslagen att det gränsar till det rent vulgära, eller så är den inte värd att berättas. Inte värd att utmana sinnet med.

Föga förvånande var det svårt för en lat tonåring att någonsin få färdigt någon av dessa historier. Eller att ens komma i närheten av att göra det. Det närmaste jag någonsin kom var en historia som fick tre kapitel innan jag hittade en ursäkt att ta en tillfällig paus i mitt skrivande. För så var det alltid. Jag lade aldrig ned ett projekt helt. Jag pausade det.

Så fortsatte det sedan upp genom åren, genom mina tidiga år som vuxen, men med den skillnad att jag pausade allt färre projekt. Inte för att jag blev bättre på att slutföra dem, utan för att jag startade upp allt färre. Kanske för att jag redan från början visste att jag snart skulle finna en ursäkt att överge dem. Eller kanske för att ursäkterna började bli sanna; vid sidan av först jobb och sedan både jobb och barn var det svårt att finna tid för nya storslagna projekt.

För fem år sedan påbörjade jag dock ett projekt. Kanske mitt mest storslagna projekt hittills. Det sysselsatte mig i flera veckor innan jag pausade det. I brist på tid, eller vad det nu var jag ursäktade mig med den gånen. Men till skillnad från med andra projekt återupptog jag det faktiskt igen. Först för tre år sedan, då jag skrev ytterligare några kapitel innan jag åter lade det på is. Sedan igen för två år sedan, då jag nyfiket läste igenom vad jag dittills hade skrivit och förälskade mig i det. Jag kunde i i ärlighetens namn inte tro att det vad jag själv som hade skrivit det. Att jag var så bra. Efter fortsatte jag med skrivandet snart varje ledig kväll under en månads tid. Innan jag tog paus. En resa till Sicilien ursäktade pausen, och när jag åter var hemma tog jag aldrig tag i det igen.

Sedan blev det våren 2016, och då tog jag upp det på nytt. Sedan dess har jag skrivit på samma historia vecka in och vecka ut. Paus barnveckor, full fart igen så snart jag är ensam. På så sätt har jag lyckats skriva färdigt en hel bok. Mer än tre fjärdedelar av den i år. En hel bok som förvisso råkat bli så lång att jag nu har börjat skriva om den för att kunna stycka upp den i två, men det är besides the point. På något sätt har jag under det gångna året faktiskt lyckats med konststycket att uppfylla min livslånga dröm. Att skriva en bok. En lång, komplex och stundom vulgärt komplicerad bok. Precis en sådan bok som jag alltid velat skriva. En sådan bok som är precis på gränsen för min egen förmåga att greppa och förstå.

Än vet jag inte om den någonsin kommer gå att publicera. Än vet jag inte om någon annan än jag själv kommer att tycka att den är fantastisk, eller ens läsvärd. Men vad jag vet är att jag tycker den är fantastisk. Nästan lika fantastisk som det faktum att jag har lyckats få den färdig.

Vad jag försöker säga är det att det är nyttigt att drömma stort. Att våga utmana sig själv. Att våga fortsätta utmana sig själv, även efter att man har lyckats sätta käppar i hjulen för sig själv både en och två gånger. För om man verkligen vill någonting tillräckligt mycket, då är det värt att fortsätta kämpa för. Att fortsätta anstränga sig för att uppnå.

Med det sagt är jag inte på långa vägar färdig med att drömma stort. Jag har nätt och jämt börjat. Om 2016 var året jag skrev färdigt min första bok så är 2017 året då jag först ska lyckas stycka upp den i två delar. Det projektet är redan i full gång, och går över all förväntan. Bara över nyår har jag lyckats skriva två kapitel - trots bakfylla nu under dagen. Sedan ska 2017 bli året då jag försöker få dessa båda böcker publicerade. Det är ett projekt som jag omöjligt kan säga om jag kommer att lyckas med. Men jag vet att jag kommer våga försöka.

****

Utöver skrivandet finns det förstås annat jag drömmer om här i livet också. Mindre drömmar (tack och lov!), men drömmar likafullt. 

En av dessa är att flytta närmare Emilias skola. Idag spenderar jag 3 timmar i tunnelbanan varje skoldag som jag både hämtar och lämnar. Det är inte mänskligt. Det är tid som jag skulle kunna göra så mycket annat med. Skriva. Arbeta. Spendera med Emilia. Sova. Herregud, jag skulle hinna göra mer all alla de sakerna och ändå få tid över. 

En annan av dessa är att gå ned i arbetstid. Om det är en särdeles realistisk dröm vet jag inte. Kanske inte i kombination med vad som skulle kunna bli en kostsam flytt. Men om jag på samma gång som jag flyttar lyckas sänka mina levnadskostnader? Jo tack, då skulle jag gärna gå ned till 90%. Varannan måndag ledig. 50% mer tid för skrivande, bara sådär. Det skulle göra livet så enormt mycket roligare att leva.

Ännu en annan dröm är att bli lite modigare. Att våga lite mer. Jag skrev till exempel ett blogginlägg för flera månader sedan. Det var egentligen inget märkligt. En djupdykning i mina egna känslor. Jag lät det inte vara publicerat i mer än några timmar innan jag i panik tog ned det igen. Varför? För att det lämnade mig sårbar? Och, i så fall, varför skulle en sådan sak spela någon roll? Och det finns massvis med sådana exempel i mitt liv. Där jag inte vågar ta risker. Så det är något jag vill lära mig - att ta risker. Risker som lämnar mig emotionellt sårbar.

Ytterligare en sak jag vill lära mig i år är att leva mer i nuet. Att uppskatta de små sakerna. Bara en sådan sak om att inte plocka fram telefonen vareviga sekund för att se vem som har lagt upp vad på Instagram. Särskilt de dagar som jag spenderar med Emilia. Då förtjänar hon min uppmärksamhet mer än vad telefonen gör det. Jag menar jösses, det är inte många timmar om dagen som vi faktiskt har ihop. Inte egentligen. De timmarna borde jag vara helt närvarande. Åtminstone de stunder som hon vill ha mig närvarande (vilket inte är alltid, längre).

****

Så, det får räcka för idag. Nu är det din tur att berätta, vad är dina mål för året? Och kanske än mer spännande, vilka är dina drömmar?
..

Professor Prelaesson, mångårig prefekt på kejsarens institut för enögda studier, bugade sig klumpigt inför kejsaren. Att buga sig, och annan...

Treögda larver och urin.

Professor Prelaesson, mångårig prefekt på kejsarens institut för enögda studier, bugade sig klumpigt inför kejsaren. Att buga sig, och annan sådan formalia, var någonting som han inte förstod sig på. Vad gjorde det för någon nytta? Varför kunde de inte bara tala med varandra som två vanliga män, utan att först tvingas genomlida dessa pretentioner först? Och varför var de tvungna att göra alltsammans inför en publik av fånigt stirrande rådsmän? Eller än bättre, varför kunde de inte låta bli att tala med varandra över huvud taget? Han hade inte tid för sådana här dumheter. I laboratoriet, som han nu tvingats lämna, hade han en kull helt nyfödda larver som väntade på honom. Vad kunde kejsaren ha att säga som var av större betydelse än hans nyfödda larver – varav flera treögda?! Det här kunde vara första gången någonsin som någon hade lyckats med konststycket att avla fram treögda larver från ofertiliserade ägg. Det, slog honom plötsligt, kunde vara första gången som någon över huvud taget hade lyckats kläcka någonting ur ofertiliserade ägg. Det var en sensation i sig! Febrilt började han leta i sina fickor efter penna och papper. Han var tvungen att anteckna det här innan han glömde bort det!

”Professor Prelaesson,” harklade sig kejsaren. Kejsaren! Honom hade han glömt bort. ”Söker ni efter något?”

”En penna,” svarade professorn, som när han såg kejsarens rynkade ögonbryn skyndade sig att fortsätta. ”Men det kan vänta, givetvis. Kejsaren önskade tala med mig?”

”Jag finansierar all er forskning, men ändå vet jag ingenting om den,” började kejsaren, som sedan höjde en hand för att stoppa professorn innan han hann säga något. ”Jag menar inte att jag ska dra in mitt stöd till lasarettet. Nej, tvärtom, jag överväger att fördubbla era anslag. Förutsatt att ni kan göra mig en liten tjänst.”

”Fördubbla?” frågade professorn, som kände ett fånigt leende sprida sig över läpparna. Tänk så många larver han skulle kunna föda upp för de pengarna. Inte bara fjärilslarver, utan alla slags larver. Kanske till och med höns. Hönslarver? Var det över huvud taget möjligt? Hade han övervägt det förut? ”Vad för slags tjänst talar vi om?”

”Ni är någon slags expert på avel, inte sant?” frågade kejsaren.

”Mycket riktigt,” nickade professorn. ”Jag har dedikerat mitt liv åt att förstå biologin, kemin och magin bakom livets uppkomst.”

”Vet ni någonting om.. jungfrufödslar?” frågade kejsaren, som grimaserade innan han uttalade det sista ordet.

”Jungfrufödslar?” upprepade professorn, vars leende blev än bredare då han påmindes om sina treögda larver. ”Faktum är att jag har en kull larver..”

”Larver?” avbröt kejsaren med en fnysning. ”Vem talar om larver? Jag talar om jungfrufödslar hos människor. Kvinnor som, utan synbar anledning, plötsligt blivit havande.”

”Vem är det vi talar om?” frågade professorn, som lade huvudet på sned. ”Er dotter? Er fru? Jag är ledsen att vara den som talar om de för er, men hon ljuger för er.”

Av det upprörda sorlet, som plötsligt bröt ut bland rådsmedlemmarna, att döma togs han ord inte väl emot. Kejsaren skakade dock bara på huvudet. ”Tack för din uppriktighet, men det är inte någon av dem jag talar om. Det är inget enskilt fall vi talar om, över huvud taget, utan ett flertal. Ett tiotal bara här i Seber, och än fler rapporteras från andra håll.”

”Det är en omöjlighet,” invände professorn, som misstroget skakade på huvudet. ”Barn föds inte bara sådär, det krävs två parter. Min gissning är att det är en lögn som har fått spridning. Någon var först att använda den för att bortförklara en svullen mage inför sin klentrogna man, far eller bror. När lögnen sedan visade sig bli trodd är det fler som har tagit efter den. Som hellre säger sig vara obesudlade än erkänner vem eller vilka de har.. besudlat sig med.”

”Det var min första tanke med,” nickade kejsaren. ”Men det finns inget första fall. Alla tycks ha uppträtt mer eller mindre samtidigt, på så pass varierade platser att det omöjligt han handla om någon slags kedjereaktion.”

”Om så är fallet,” mumlade professorn, mer för sig själv än något annat. ”Om så är fallet har någon kommit längre med sin forskning än vad jag har. Om jag bara kunde komma över dennes formel.. eller undersöka någon av kvinnorna..”

”Så det är möjligt?” frågade kejsaren uppfordrande. ”Magikergillet har undersökt ett flertal av kvinnorna, och de hävdar att det som lever i dessa kvinnor omöjligt kan ha uppkommit på naturligt sätt. De önskar släcka dessa liv innan de tillåts födas. Innan de tillåts, som de uttrycker de, uppnå sin fulla potential.”

”Det vore galenskap!” utropade Prelaesson. ”Givetvis är det möjligt. Med rätt formula är allt möjligt. Jag har redan lyckats göra detsamma med fjärilslarver. Människor är givetvis någonting helt annat.. men med rätt resurser och med rätt kunskap, ja, då är det möjligt. Att nu släcka dessa liv vore galenskap. Ett brott mot..”

”Ett brott mot livets helighet?” förslog kejsaren. ”Det var vad jag sade till dem.”

”Nej,” ruskade professorn på huvudet. ”Än värre. Det vore ett brott mot god forskningsmetodik.”

”Det känns betryggande att ni står på moraliskt fast mark,” grymtade kejsaren. ”Jag ger er en månad att undersöka dessa kvinnor. En månad att bevisa att de barn, som de här kvinnorna bär, inte innebär någon fara vare sig för oss eller sina mödrar. Misslyckas du med det ger jag magikergillet befogenhet att göra som de önskar med barnen.”

”Jag förstår,” nickade professorn. ”Gällande de nya anslagen..”

”De börjar gälla från och med imorgon,” nickade kejsaren. ”Är det något mer ni behöver? Något mer jag kan erbjuda er innan den här audiensen är över?”

”Det är en sak,” nickade professorn. ”Det är inte relaterat till min forskning, förstås, men det är något som jag alltid har önskat göra.”

”Nåväl, låt höra,” nickade kejsaren.

”Här i palatset finns ett torn, som sägs vara det högsta i världen, finns det någon som helst chans att jag kan tillåtas bestiga det?”

”Till vilken nytta?” frågade kejsaren, som sedan trött skakade på huvudet. ”Det spelar ingen roll, er önskan är beviljad. Audiensen är över.”



*


Med blicken riktad mot solnedgången släppte professorn strålen fri. Det hade alltid varit hans dröm att urinera från världens tak. Att skåda ut över hela världen, så som bara en allsmäktig gud – eller måhända en fiskmås – kunde göra, för att sedan släppa sina droppar över den. Han visste inte varifrån den drömmen var sprungen, men den hade följt honom länge. Redan som barn hade han klättrat upp i träd, bara för att urinera från dem; något som förvisso gjort klättringen ned igen besvärlig, men aldrig värre än att han upprepat förfarandet igen några dagar senare. Med åren hade träd inte längre varit tillräckligt. Han hade önskat släppa strålen lös på högre höjder. Han hade besökt dimbergens toppar och nordkustens stup, och urinerat från de båda. Men kejsarens torn, den högsta byggnaden i hela den kända världen – det var någonting som han alltid drömt om. Någonting som han, nu när han fått chansen, omöjligt kunnat motstå.

Måhända borde han ha sett sig för innan han gjorde det, reflekterade han som ilskna utrop ekade upp från borggården nedanför. Åsynen av kejsarinnan, som vilt fäktandes med armarna sprang över gården i riktning mot audienshallen, övertygade honom dessutom att han kanske gjorde bäst i att lämna staden för en tid. Av någon anledning misstänkte han att det inte skulle bli något av den utlovade fördubblingen av anslagen när kejsaren fick höra talas om det här. I ärlighetens namn tvivlade han på att det skulle bli några anslag alls. Åtminstone inte som kom honom till gagn, suckade han, som han skyndade sig ned för tornets trappor.


****


Som han återvände till laboratoriet skyndade sig professorn att packa ned de saker som han skulle behöva under sin självförvållade exil. Sådant som han inte kunde hoppas att finna någon annanstans. Sina anteckningar och böcker, förstås. De provrör fulla av ägg som han hade förberett under gårdagen, och.. Professorn stannade upp inför det akvarium som innehöll, eller snarare hade innehållit, de jungfrufödda larverna och deras kusiner. Den stora massan av larver, de som hade avlats fram på normalt vis, tycktes ha ätits upp av sina jungfrufödda syskon. Dessutom hade de jungfrufödda larverna redan förpuppats. Det var makalöst! Det bröt, som han förstod det, mot alla naturlagar. Om han bara hade haft möjlighet att stanna här och studera dem! Blodsförbannade kejsare och blodsförbannade kejsarinna att välja just den platsen för sin tebjudning! Här var han på väg att revolutionerna en hel vetenskap, men på grund av deras inblandning var han tvungen att släppa allt vind för våg.. om inte.. med en grymtning lyfte han akvariet från bordet. Kanske skulle han kunna ta det med sig, trots allt.

”Professor,” ljöd en röst bakom honom, vilken fick honom att hoppa till och sedan vända sig i en sådan hast att akvariet, med sin dyra last, föll till golvet med ett ljudligt kras. ”Är ni på väg någonstans?”

Med uppbådandet av all sin viljestyrka slet Prelaesson blicken från den fruktansvärda olycka som det krossade akvariet innebar, för att istället rikta den mot röstens upphovsman. Eller kvinna. Han kunde av rösten inte avgöra vilket, och den tunga kåpa som gestalten bar dolde alla drag som annars skulle ha kunnat avslöja dennes könstillhörighet.

”Vem.. vem är ni?” frågade han. ”Som ni ser är jag upptagen.. jag.. jag måste.”

”Kejsaren sände mig för att försäkra sig om ert fortsatta samarbete,” svarade gestalten, vilken med lätta steg gled fram till det bord där professorns packning låg. ”Han var rädd att ni skulle, hur ska jag uttrycka det, försöka göra er otillgänglig efter det lilla missödet tidigare idag.”

”Ni känner till det?” frågade professorn med en grimas. ”Jag menar, jag vet inte vad ni talar om. Jag var just på väg att påbörja mitt arbete.”

”Så bra,” svarade gestalten. ”Låt inte mig störa.”

”Så ni blir kvar?” frågade professorn irriterat.

”Givetvis,” nickade gestalten, med vad Prelaesson förmodade var ett leende. ”Gillet är väldigt nyfiket på vilka.. slutsatser.. ni kommer att dra.”

Utan att svara vände Prelaesson den kåpklädde gestalten, gillesmagikern, ryggen. Han avskydde gillet och dess representanter. Charlataner och amatörer som valt att gå den lätta vägen, det var vad han betraktade dem som. Allt vad de gjorde kunde också uppnås med vetenskapliga medel, det var han övertygad om, men det var en förändring som de var ovilliga att se. De föredrog saker så som de var; om alla kunde göra vad de kunde skulle de ju inte längre vara unika.

Som han hukade sig mot spillrorna av glas noterade han att pupporna var försvunna. Jorden, resterna av de förtärda larverna, allt annat var kvar. Men pupporna stod ingenstans att finna. Blodsförbannade magiker. Den hade bara varit här i någon minut, men hade redan orsakat irreversibel skada på hans forskning. Nu skulle han vara så illa tvungen att återupprepa försöket med nya ägg, och det samtidigt som han genomförde den obskyra undersökning som kejsaren beordrat.


****


Ärkebibliotikarie Quish lyfte blicken från den uråldriga bok som han suttit hopsjunken över, för att istället rikta den mot den unga kvinna som sigit in i rummet och nu tyst inväntade hans uppmärksamhet.

”Fröken Oula,” log Quish. ”Vad kan jag göra för er?”

”Ni har en besökare,” svarade Oula.

”Nå, låt höra, vem då?”

”En professor,” sade Oula. ”Han uppgav aldrig sitt namn. Han sade bara att ni skulle veta vem han är.”

”Professor Prelaesson,” muttrade ärkebibliotikarien. ”Jag borde ha anat att han skulle komma hit förr eller senare. Nåväl, släpp in honom.”

Den unga kvinnan vände sig om som för att gå, men hejdade sig sedan.

”Prelaesson, var det inte han som urinerade från kejsaren torn..”

”Och störde kejsarinnans tebjudning,” fyllde Quish i. ”Mycket riktigt, det är han.”

”Är ni säker på att ni vill bjuda honom.. hit?” frågade Oula med en blick mot det dyrbara böcker som låg på bordet.

”Tro det eller ej, han skulle inte vara den första att urinera här inne,” svarade ärkebibliotikarien. ”Men för all del, du har rätt, för honom till trädgården istället. Håll honom sällskap till dess att jag gör er sällskap.”

”Ja mäster,” nickade kvinnan, som sedan med en grimas frågade: ”Vad ska jag tala om med honom? Har ni något förslag?”

”Tala om var toaletterna ligger,” grymtade Quish, som sedan viftade år kvinnan att ge sig av.
..

Jag hittade ett bortglömt dokument, från 2012. Det innehöll en liten historia om en av de karaktärer som ännu lever i min bok, och den är he...

En saga om kärlek och läkarsekretess

Jag hittade ett bortglömt dokument, från 2012. Det innehöll en liten historia om en av de karaktärer som ännu lever i min bok, och den är helt fantastisk. Det passar kanske inte helt fantastiskt i boken, så som den är skriven nu, men jag hoppas verkligen att jag kan komma på ett sätt att väva in den. I annat fall så.. håll till godo med detta.




Elise - en saga om kärlek och läkarsekretess

Elise hejdade sig när hon fick syn på Flex, där han tillsammans med en grupp andra befäl satt intill en eld. Som vanligt slog hennes hjärta snabbare, samtidigt som hennes kropp blev varm och munnen torr. Hennes första instinkt var att fly därifrån, fly från de märkliga känslor som mannen frammanade hos henne. Sedan samlade hon mod till sig och stegade in i eldskenet. Den här gången skulle hon säga något smart. Något för att få hans uppmärksamhet. Någonting som fick honom att förstå vad hon ville med honom, utan att för den skull få henne att framstå som någon vällustig stallflicka.

”Korpral, ” började hon, varpå hon plötsligt blev medveten om hur allas blickar var riktade mot henne. Hur de väntade på vad hon hade att säga. Problemet var att hon inte hade en aning om vad hon just hade varit på väg att säga. Om hon över huvud taget hade haft någonting att säga. Önskan att fly vaknade än en gång inom henne, men den här gången var hon oförmögen att röra sig. Istället spred sig ett brett, okontrollerat, leende över hennes läppar. I nästa stund förpassades hon andra parkett då någon primitiv del av henne tycktes ta kontroll över hennes ord och handlingar. ”Jag har hål i mina byxor,” hörde hon sig själv säga, samtidigt som hennes ena letade sig ned till insidan av lårer.

”Hål i era.. byxor?” frågade Flex med höjda ögonbryn. ”Det finns sömmare med förrådsvagnarna.”

”Ja korpral,” nickade Elise, som önskade att hon kunde förmå sig själv att gå där ifrån, men istället kände hur hon med samma stora leende stod kvar och nickade. ”Men jag tänkte att korpral borde känna till det. Att jag har förstört legionens egendom. Kanske behövs.. disciplinära åtgärder?”

”Vill du att jag ska straffa dig?” frågade korpralen tveksamt.

”Ja!” hörde hon sig själv utropa. Nästan tjuta. ”Ja, korpral!”

”Nåväl,” svarade mannen, efter att eftertänksamt ha grävt med fingret i sitt ena öra och därefter kastat en blick på resultatet. ”Du får täcka över latringroparna imorgon bitti. Men först ser du till att lämna byxorna till sömmarna.”


****


”Latrin.. latringroparna?” frustade kvinnan, som plötsligt tycktes ilsken, varpå hon vände på klacken och stormade därifrån.

”Jag förstår mig inte på den där kvinnan,” muttrade Flex efter att rekryten ilsket sparkandes i marken hade lämnat dem.

”Hur så?” frågade Grill med en grymtning.

”Hon gör de märkligaste saker,” svarade Flex med en tveksam grimas. ”Säger de konstigaste saker. Har varit sådan i flera veckor. Som om om plötsligt inte har alla hästar hemma.”

”Hon kanske är psykiskt utmattad?” förslog Grill med en axelryckning. ”Jag har också en kvinna under mitt befäl som säger de konstigaste saker. Gör de konstigaste saker. Också en rekryt. Det kanske är något som kan drabba dem.”

”Dem?” frågade Flex. ”Kvinnor eller rekryter?”

”Antingen eller, eller kanske bådadera” svarade Grill, varpå han tycktes slås av en insikt. ”De kanske menstruerar.”

”Hur vet vi om de menstruerar?” frågade Flex. ”Går det att se på något sätt?”

De både männen sneglade mot Bi, som också satt invid elden, men då hon inte såg åt deras håll vände de sig åter mot varandra.

”Det sägs att kvinnor som menstruerar uppför sig annorlunda,” sade Grill till sist.

”Jag har hört talas om det,” nickade Flex eftertänksamt. ”Det kan vara något psykiskt. Som att de menstruerar. Om vi hade en hjärnskrynklare med oss skulle jag sända henne på psykisk utvärdering.”

”Sänd henne till mig,” uppmanade Grill. ”Jag var läkare innan jag gick med i armén, och jag har en del erfarenhet även av den mentala biten. Det är en del av yrket. Att ta hand om hand om patiantens anhöriga efter deras bortgång.”

”Hur kommer det sig att du inte har fortsatt som läkare?” undrade Flex. ”Tjänade du inte mer pengar som läkare än vad du gör i armén?”

”De flesta av mina patienter dog,” erkänade Grill med en grimas, ”och att ta livet av folk är en talang som passar bättre i händerna på en legionär än en läkare.”

”Klokt,” nickade Flex. ”Och därav erfarenheten av den mentala biten,” fortsatte Flex förstående.

”Precis,” nickade Grill.

”Då litar jag på att du tar hand om henne åt mig.”

Ingen av dem noterade hur Bi, som nu vänt blicken åt deras håll, himlade med ögonen åt dem.


****


”Psykisk utvärdering?” upprepade Elise med en fnysning. ”Varför det? På vems order?”

”På uppmaning av ett befäl som oroar sig för er hälsa,” svarade Grill efter ett ögonblicks eftertanke, varpå han med händerna knäppta över magen lutade sig tillbaks mot tältduken, bara för att flaxa till när denna gav vika bakom ryggen på honom.

”Vilket befäl?” frågade Elise ilsket.

”Det kan jag tyvärr inte svara på,” sade korpralen, som efter att ha borstat dammet av kläderna åter slog sig ned på pallen, där han åter var på väg att luta sig mot tältväggen innan han i sista stund rätade på sig igen. ”Läkarsekretess, förstår du.”

”Jag visste inte att du var läkare,” fnös Elise. ”Brukar det förresten inte vara tvärtom, att en läkare inte får berätta sin patients hemligheter för någon annan?”

”Vad vet jag,” svarade Grill med en avfärdande gest. ”Jag fick min utbilnding på distans. Det kan hända att jag har missförstått en del av dessa.. förpliktelser.”

”På distans?” undrade Elise. ”Som.. någon slags brevväxling?”

”Inte riktigt,” svarade korpralen, som nu skruvade på sig. ”Från en bok snarare. De första sidorna av en bok, för att vara exakt. De som inte hade brunnit upp.”

”Brunnit upp?”

”Min bror och jag satte eld på ett sjukhem,” sade Grill, varpå han skyndade sig att fylla i. ”Mest av allt min bror. Jag såg mest på. Boken var hur som helst allt vi lyckades rädda från lågorna.”

”Vem vid sina sinnens fulla bruk sätter eld på ett sjukhem?”

”Min bror var övertygad om att hans fru hade en affär med en annan vkinna. Så vi följer efter kvinnan dit, förseglade dörrarna, och tände på. Det var innan vi visste att det var ett sjukhem, och att kvinnan arbetade där. Det visade sig att hon var en barnmorska, och att min brors fru var med barn. Så i slutändan slutade allt lyckligt, trots allt.”

”För barnmorskan med?”

”Nej, hon brann inne,” erkände Grill med en grimas.

”Men ni gick ostraffade?”

”Nej, min bror hängdes.”

”Och det kallar du för ett lyckligt slut?”

”Ja, jag gifte mig med hans fru,” svarade Grill men en djup suck.

”Och vad blev det av henne?” undrade Elise. ”Varför är du inte med henne?”

”Hon dog i barnsängen,” bekände Grill med darrande röst. ”Hennes läkare kunde inte stoppa blödningarna.”

”Låt mig gissa, den läkaren var du?"

Korpralens tårar då han lutade sig fram och grät mot Elise axel var det enda svar hon fick, och det enda svar hon behövde.

”Nåväl, är vi färdiga här nu?” frågade hon när korpralen, efter vad som kändes av en evighets snorande och snyftande mot hennes axlar och bröst, åter vände sina söndergråtna ögon mot henne.

”Ja,” nickade korpralen ömkligt. ”Och snälla, säg inget om det här till någon.”

”Nejdå,” nickade Elise. ”Läkarsekretess.”


”Just det,” log Grill. ”Det är så det fungerar.”




222 997. Det är 4200 nya ord bara idag.
Klarade av ett riktigt svårt parti igår. Nu känns det som nedförsbacke. Bara saker som jag ser fram mot att skriva kvar.
OBS! Ovanstående är fullständigt oredigerat. Kommers renskrivas och omformuleras både en och två gånger.

..

..koppla av. Eller åtminstone sysselsätta mig med att göra någonting fullständigt irrelevant, som att plöja ned sanslöst många timmar i ett ...

Gud vad jag saknar att..

..koppla av. Eller åtminstone sysselsätta mig med att göra någonting fullständigt irrelevant, som att plöja ned sanslöst många timmar i ett TV-spel, eller läsa en riktigt bra bok. Eller kanske bara kosta på mig något så djupt mänskligt som att gå på en dejt.

Men jag är inte den som är den. Har jag bestämt mig för att skriva en blodsförbannad bok, då tänker jag också se till att få det gjort; även om det innebär att jag måste spendera vartenda blodsförbannat ögonblick av min lediga tid med att antingen skriva eller fungera på vad jag ska skriva. Även om det innebär att jag ställer klockan på ringning tidigare om helgen än på vardagarna. Även om det innebär att jag låter sociala kontakter, övriga intressen och personligt välbefinnande åt sidan.

Det kan kanske tyckas låta ganska dumt, men någonstans har den här boken blivit mer än en bok för mig. Den har blivit ett personligt prestigeprojekt. Lika mycket ett älskat barn av min fantasi som en nemesis att till slut besegra. Kort sagt handlar det här projektet för mig om att faktiskt lyckas slutföra någonting. Att faktiskt åstadkomma någonting som jag kan vara stolt över när jag ser tillbaks på vad jag har gjort med mitt liv. För det finns ju faktiskt inte så vansinnigt mycket annat av den varan på mitt CV annars. Tvärtom är jag väl, åtminstone bland vissa vänner, känd som den som inte slutför mina projekt. Så den här gången vill jag motbevisa dem. Motbevisa den där envisa rösten långt bak i huvudet som säger att jag inte kommer att lyckas den här gången heller.

Så. Jo. Idag gick jag upp strax före klockan sju. För att skriva. Trots att jag drack igår.

202 289 ord skrivna. Uppskattningsvis 40 000 ord kvar att skriva.

Om jag fortsätter i den här takten är jag färdig med ett första utkast i december. Kanske en läsbar version att dela med mig att till kritiska ögon i februari.

Men är jag villig att fortsätta i den här takten? Nej! Jag vill öka den! Och det tror jag faktiskt ska vara möjligt. Av en ren slump upptäckte jag att jag faktiskt har sparat två semesterveckor. Om jag använder dem rätt borde jag kunna skriva så mycket 30- kanske 40-tusen ord i ett svep. Nu måste jag bara luska reda på när jag kan ta ledigt för att maximera min skrivtid.

#trött
#tänkdendagjagfaktisktkankostapåmigattskedanågoniställetförattskedamitttangentbord
..

Min vän Christofer blev pappa för några veckor sedan, och för att fira hans dotters födsel beslutade jag mig för att skriva en liten barnbok...

Steffop blir morfar

Min vän Christofer blev pappa för några veckor sedan, och för att fira hans dotters födsel beslutade jag mig för att skriva en liten barnbok tillfället till ära. Inte en bra barnbok, kanske, utan snarare en barnbok att skratta åt. Sedan blev den kanhända ganska bra i slutändan, också, men det var aldrig meningen. Det bara föll sig så.

I tryckt form finns den bara i ett exemplar, nu i (o)tryggt förvar hemma hos lilla Tuva.

Men nog förtjänar resten av världen också att ta del av den? Jo, det tycker jag allt!


*****

Steffop blir Morfar

Det här är Steffop. Steffop är uppfinnare. Och inte villken uppfinnare som helst. Han är världens bäsa uppfinnare. Det var han som uppfann u-båten som går på land, och det var han som uppfann byxorna som tvättar sig själva.

Det är en alldeles speciell dag idag, för idag har Steffop blivit farför. Och han vill inte vara vilken farfar som helst. Han vill vara världens bästa farfar."Jag ska uppfinna något," säger Steffop. "Något som ingen annan har uppfunnit tidigare! Jag ska uppfinna något som gör mig till världens bästa farfar!"



Steffop är vaken hela natten. Han hammrar och han spikar. Han sågar och han skruvar. Och till slut är han färdig med sin nya uppfinning. Barnvagnen med fyrkantiga hjul.

Nästa dag åker Steffop och hans fru Magnus för att hälsa på lilla Didda. Steffop tar med sig barnvagnen med fyrkantiga hjul. Men Didda tycker inte om Steffops uppfinning. Didda gråter, för hon tycker det är obekvämt när de fyrkantiga hjulen slår i marken.

"En vagn med fyrkantiga hjul gör inte dig till världens bästa morfar. Du behöver.." börjar Magnus, men Steffop lyssnar inte.

"Jag ska uppfinna något annat," säger Steffop. "Något som ingen annan har kommit på tidigare! Den här gången ska jag uppfinna något som gör mig till världens bästa morfar!"

Steffop är vaken hela natten igen. Han slamrar och han dunkar. Han borrar och han klistrar. Och till slut är han färdig med sin nya uppfinning. Badbaljan med livs levande fiskar!

Nästa dag åker Steffop och hans fru Magnus för att hälsa på lilla Didda igen. Steffop tar med sig badbaljan med livs levande fiskar. Men Didda tycker inte alls som Steffops nya uppfinning. Didda gråter, för hon tycker det är läskigt när simmar mellan hennes tår.

"En badbalja med livs levande fiskar gör dig inte till världens bästa morfar. Du behöver bara.." börjar Magnus, men Steffop lyssnar inte.

"Jag ska uppfinna något annat," säger Steffop. "Något som ingen annan ens kan föreställa sig! Den här gången vet jag att jag kommer bli världens bästa morfar."

Steffop är vaken hela natten igen. Han ritar ritningar och han mäter plankor. Han slipar och han målar. Och till slut så är han färdig med sin nya uppfinning. Spjälsängen utan spjälor!

Nästa dag åker Steffop och hans fru Magnus för att hälsa på lilla Didda igen. Steffop tar med sig spjälsängen utan spjälor. Men Didda tycker inte alls om Steffops nya uppfinning. Didda gråter, för hon ramlar ned från sängen.

Steffop gråter också. För han vill vara världens bästa morfar. Men han vet inte hur.

"Du behöver inte en barnvagn med fyrkantiga hjul, en badbalja med livs levande fiskar eller en spjälsäng utan väggar för att bli världens bästa morfar," säger Magnus. "Du behöver bara vara dig själv."

Magnus lyfter upp lilla Didda och lägger henne i Steffops armar. Lilla Didda tittar på Steffop. Sen gäspar hon, och somnar med huvudet mot Steffops axel.

Lilla Didda sover i Steffops famn i flera timmar.

Det är bra att vara världens bästa uppfinnare, tänker Steffop. Men ibland behöver man inte vara smart, stark eller rolig. Ibland räcker det att bara vara världens bästa farfar.

..

Augusti var en fantastisk månad. Under den tid som jag var barnledig lyckades jag skriva någonstans runt 60-70 000 ord, eller någonstans ...

Ta ledigt för att skriva

Augusti var en fantastisk månad. Under den tid som jag var barnledig lyckades jag skriva någonstans runt 60-70 000 ord, eller någonstans runt en tredjedel av min bok.

Sedan dess har det gått trögt. Kombinationen av arbete och barn lämnar inte mycket energi över för att skriva. Särskilt inte då det tar några dagars intensivt skrivande för att faktiskt komma igång att skriva. Enkelt sagt kan man säga att om jag lägger fem timmar på skrivande tre dagar i rad så kommer jag den första dagen att skriva någonstans mellan 1000 och 1500 ord, dagen därpå någonstans mellan 2000-3000 ord för att den tredje dagen landa någonstans kring 4000-5000 ord. Därefter planar kurvan ut.

Det innebär att jag, som egentligen bara kan skriva heltid varannan helg, aldrig kommer upp i matchtempo. Jag får varva upp, och sedan är det dags att varva ned igen. Jag hinner kom in i historien, hitta alla fantastiska infallsvinklar och känslor igen, och sedan är det dags att trappa ned på takten för att ta hand om jobb (och barn) igen.

Emilia varken kan eller vill jag ta hand om mindre. Må så vara ett skrivandet är det roligaste som jag har här i livet, men Emilia är det viktigaste som jag har. Men jobbet? Det är väldigt lockande att ta en månads tjänstledigt för att skriva färdigt boken. För det är jag helt övertygad om att jag skulle klara av om jag fick arbeta heltid med den under så lång tid.

Så, varför gör jag inte det? Jo, för att tjänstledighet kostar pengar. Så nu försöker jag spara så mycket pengar jag bara kan varje månad. När jag har en månadslön extra på kontot, då ska jag ta min ledighet. Herrejösses vad jag ser fram mot det. Lagom till nyår borde det vara möjligt, hoppas jag.

PS. 194 595 ord. Om jag tjuvar några timmars sömn varje kväll borde jag kunna slå 200 000-taket den här veckan. DS.

PSS. 200 000 ord är ungefär dubbelt så mycket som rekommenderas för en debutförfattare. Som jag ser det innebär det att jag, när boken är färdig, kan ta fram brödkniven och kapa den på mitten. Sedan har jag skrivit två böcker. DSS.

PSSS. Jag tycker om diagram. Det är en ny passion. DSSS.
..
Använder Blogger.